Fortifikationen var en militär ingenjörkår i svenska armén med uppgift att bygga och underhålla rikets såväl land- som kustbefästningar ävensom övriga under Arméförvaltningen på Fortifikationsdepartementet eller till Kustartilleriet hörande byggnader med mera, att uppgöra planer och förslag till dylika byggnadsverks nyuppförande, ombyggande eller förstärkande, att under krig leda större befästnings- och andra tekniska arbeten särskilt vid anfall och försvar av större befästa orter, vid förbindelsers anordnande och förstörande med mera. Slutligen ingick det i Fortifikationens uppgift att lämna befäl till Swedish Engineer Troops samt att uppgöra planer och förslag till dessas övningar och materiel med mera.
History
editFortifikationsstaten traces its origins to 1635. Even before that, however, military engineers, initially mostly foreigners, were employed in Swedish service, both in peace and in the field under the term "byggmästare" and in the field as "lägermästare", "vallmästare" and "skansmästare" and from 1579 also "generalkvartermästare", "generalkvartermästarlöjtnant" and "överstekvartermästare". More prominent military builders under Gustav I and his sons were Henrik von Cöllen, Anders Larsson (Målare), Jakob Richter, Hans Mess de Porte, Arendt de Roy, Lodwich van Hoffwen, Paar brothers, Willem Boy, Hans Fleming, Jakob von Stengelen, Peter Hertig, Arendt and Mauritz Asserij, Johannes Baptista Bresselisij, Hans Stuart, Peter Dionisius, Daniel Brandt, Peter Nicolaus de Kempe, Hero Janss, Hans Nykyrkie, Robert Myr and Johan van Monickhouen. Among the many of them newly constructed or rebuilt castles and other fortifications are Gripsholm, Uppsala, Vadstena, Örebro, Jönköping's and Nyköping' Castles, Vaxholm, Kalmar Castle and city, Älvsborg, Gullberg, Gothenburg on Hisingen, Borkholm, Stäkeborg, Mörsill and Frösö Sconces, Viborg, Nyslott, Tavastehus, Åbo Castle and Kajaneborg, Keksholm, Narva, Jama and Nyen, Reval, Weissenstein and Vasknarva, Pernau, Fellin, Dorpat, Wolmar, Marienburg and Salis and others. Long had military engineers and especially and especially those back in Sweden, but in general even those serving in the field, had not been grouped together in any joint military unit, but were usually hired separately and often completely independent of each other. But in 1612, with Johan van Monickhouen from the Netherlands, came engineer Andreas Sersanders, who in 1613 was returned there "att antaga conducteurs" and already returned the same year with 8 conductors, among others. Since many more military engineers later became part of Swedish service, Gustav Adolf began to form fältfortifikationsstater, and even the fortresses could be provided with more permanent fortification personnel, which, however, was not yet put under joint command, something that Gustav Adolf had already thought of in 1617, utan fördes "till artollerie", while at the head of the fältfortifikationsstaterna first fältkvartermästare or överstekvartermästare and then generalkvartermästare ("Quartermaster General"), among which should be mentioned Reinhold Taube, Monickhouen, Robert Myr och Patrick Ruthven during the Russian War, Hans Fersen, Georg Schwengeln and Georg Günther Kraill von Bemeberg during the Polish War and the latter, Frans de Traytorrens, Olof Hansson Swartt and others during the German War. The military builders during Gustaf Adolf's reign were the aforementioned Fleming, Brandt, Janss and Andreas Sersanders as well as Anders Gooson van der Maa, Paul von Essen, Jost van Wierdt, Johan von Arendz, Johan Schultz, Hindrich Thome and others, and the results of these were partly new or improved fortifications at Jönköping, Kalmar, Älvsborg, Gullberg, Gothenburg, Nyslott, Viborg, Keksholm, Nöteborg, Nyen, Narva, Reval, Pernau, Riga, Kobron Sconce, Dünamünde, Dorpat, Kokenhusen, Evst Sconce and more, partly the demarcation of the cities of Falun, Kalmar, Gothenburg and Jönköping, and more. Among the many fortification and sconce works carried out by Gustaf Adolf's numerous field fortification personnel, were Mitau, Birsen and Bauske, Pillau, Braunsberg, Elbing, Marienburg, Danziger Haupt and Montauer Spitze, Stralsund, Peenemünde, Stettin, Demmin, Schwedt, Werben, Mainz, Gustavsburg and Nuremberg.[1]
Först 1631 fanns en generalkvartermästare hemma i landet, nämligen Kräill von Bemebergh, som då ditsänts, men denne synes varken ha varit chef för den vid artilleriet stående fortifikationspersonalen eller haft ständigt inseende över rikets fasta försvar. Det redan av Gustaf Adolf insedda stora behovet av en sådan chefsbefattning kvarstod emellertid, och 1634 utnämndes därför den då till Sverige återkomne Olof Hansson till generalkvartermästare "över fortificationerne" samt med befäl över den vid dessa anställda fortifikationspersonalen, som då bestod av 2 ingenjörer, 4 konduktörer och 8 verkmästargesäller; men han utkommenderades samtidigt till Prussia och Livonia, varifrån han dock återkom redan följande år, då han adlades med namnet Örnehufwudh och fick förnyad beställning att vara "general kvartermästare och över all fortificationen", varjämte honom förlänades, "dock under generalens över artillerie commando, magt och tillstånd alle ingenieurer, verkmästare och conducteurer, synnerligast de, som till fästningarnes byggning emplojeras til vår och cronones tienst, at commendera och bruka, så vidt de til fortificationen, quarteringen och byggninger nödige äre, likasom han til dato det i fullmagt och befallning haft hafver". Härmed var sålunda den nu av 3 ingenjörer, 1 verkmästare, 8 konduktörer, 2 kopister och 1 verkskrivare bestående fortifikationspersonalen sammanförd till en särskild kår under en generalkvartermästare såsom chef, men denne kvarstod dock nominellt under generalens av artilleriet befäl ända till 1641, då fortifikationsstaten skildes från detta vapen och bildade en fristående kår, som till en början uppfördes i riksstaten under Krigskollegium ("Board of Warfare"), men sedermera helt och hållet för sig. Under Örnehufwudhs tid fortsattes befästningsarbetena vid Göteborg, Älvsborg och Jönköping, varjämte nya Kalmar och Ryssås skans påbörjades, städerna Stockholm, Norrköping och Viborg reglerades, Alingsås, nya Helsingfors, Åmål, Vänersborg med flera utstakades, slussar byggdes vid Lilla Edet, med mera. I Kexholm County och Ingermanland lydde fortifikationsväsendet under ingenjör Trajan Becker och i Estonia och Livonia under generalingenjör Johan von Rodenburg, som bland annat ombyggde Nymünde. Örnehufwudh dog 1644 och efterträddes följande år av Johan Andersson (Lenaeus) Wärnschiöldh, som avled 1674, då hans befattning gavs åt Jacob Staël von Holstein, vilken dock inom kort övergick till artilleriet, varpå Erik Jönsson Dahlbergh samma år utnämndes till generalkvartermästare. Fortifikationsstaten, som vid Örnehufwudhs död ej var större än 1641, ökades under Wärnschiöldhs tid och utgjordes 1674 av 1 generalkvartermästare, 2 generalkvartermästarlöjtnanter, 4 ingenjörer, 7 konduktörer, 1 tysk timmerman samt 1 kassör och materialskrivare. Denna stat var dock avsedd uteslutande för de svenska fästningarna, ty såväl Östersjöprovinserna som de tyska besittningarna hade sin egen fortifikationspersonal, som var tämligen oberoende av generalkvartermästaren i Sverige och småningom bildade särskilda fortifikationsstater under generalingenjörer, överingenjörer eller generalkvartermästare såsom chefer. Först 1680 ställdes fortifikationsväsendet i Östersjöprovinserna och 1681 det i de tyska besittningarna definitivt under generalkvartermästarens i Sverige befäl, och härigenom samt genom den utveckling i övrigt, bland annat genom civil- och hantverkspersonals tillkomst, som fortifikationsstaten under Dahlberghs chefskap ernådde, ökades densamma högst betydligt och utgjordes vid hans död 1703 av ej mindre än 99 officerare, 66 civilbetjänte och 276 hantverkare eller tillsammans 441 personer, som var fördelade på en ordinarie och en extra ordinarie stat. Till rättesnöre för fortifikationspersonalens tjänstgöring hade till en början tillfälliga instruktioner utgivits, men 1653 utfärdade King in Council en Fortifikationsordning, som sedermera förnyades och förbättrades 1658, 1666 och 1695 samt innehöll detaljerade föreskrifter om fästningsbyggnad, räkenskapsföring med mera. Men några bestämmelser om andra vanligen åt fortifikationsofficerare anförtrodda arbeten, såsom kartläggning, uppgörande av stadsplaner, av förslag till vattendrags kanalisering med mera, eller om tjänsten i fält fans ej i densamma. Tjänsten i fält utfördes nämligen ej till någon större utsträckning av nu omnämnda personal, som ju även under krig behövdes hemma vid generalkvartermästarens expedition, det så kallade Fortifikationskontoret, och på fästningsorterna, utan vid behov tillsattes särskilda fortifikationsfältstater, till vilka dock flera eller färre av den ordinarie eller extra ordinarie fortifikationspersonalen kunde kommenderas, och ibland gick även generalkvartermästaren i fält, såsom Örnehufwudh i Scania och Halland 1644, Wärnschiöldh i samma provinser 1657 samt Dahlbergh under kriget med Danmark 1675-79. Men där så ej skedde, förordnades särskilda generalkvartermästare eller generalkvartermästarlöjtnanter i fält vid varje armé, och bland mera framstående sådana kunna nämnas Paulus Morsheuser, Conrad Mardefelt, Simon Grundel-Helmfelt med flera under Thirty Years' War, samme Mardefelt, Johan Gorries von Gorgas, Dahlbergh med flera under Charles X's krig och Carl Magnus Stuart samt Axel Gyllenkrok under Karl XII. Generalkvartermästare Dahlbergh, som i avseende på såväl fortifikationsarbetenas bedrivande som fortifikationsmedlens handhavande lydde omedelbart under konungen och sålunda var riksgeneralkvartermästare, fick vid sin förflyttning till Livonia, såsom generalguvernör, Stuart till sitt biträde vid fortifikationsväsendets handhavande, och efter Dahlberghs död tillföll "General directionen öfver riksens fortificationer" Carl Magnus Stuart, men denne dog redan 1705 och efterträddes 1706 såsom generalkvartermästare och direktör över Fortifikationen av sin måg Magnus Palmqvist, vilken 1719, då han utnämndes till landshövding, ersattes av Axel Löwen.[2]
Under Wärnschiöldhs tid fortsattes eller påbörjades förstärkandet av Kalmar, Göteborg med Ryssås, Vänersborg, Vaxholm, Halmstad, Bohus och de skånska fästningarna med flera samt en mängd skansar i Sverige, Kexholm och de ingermanländska fästningarna, Vasknarva, Reval och Arensborg, de livländska orterna, Demmin, Stettin, Damm, Anklam och Greifswald i Pomerania, Warnemünde och Wismar samt fästningar och skansar i Bremen; nyanläggningar var Billingen, Kyrkogårdsholmen 1. New Älvsborg, Andersö skans, Karlsvärd, Eda skans, Bodekull l. Karlshamn, Dalarö Sconce, Marstrand, Kirkholm och Geestendorf l. Karlsburg. Under Dahlberghs tid förstärktes eller ombyggdes nästan alla dittills underhållna eller ofullbordade befästningar inom det vidsträckta svenska väldet, varjämte Kronan och Göta Lejon, Karlskrona med Kungsholmen och Drottningskär, Valfisken med flera nybyggdes. Under Stuart började i följd av kriget anslagen till fästningsbyggnaderna att minskas. Större arbeten utfördes dock på Vaxholm, Dalarö, Kalmar, Karlskrona, Malmö, Landskrona, Gothenburg, New Älvsborg, Bohus, Marstrand, Viborg, Riga, Kobron, Pernau, Reval, Narva, Nyen, Nöteborg, Kexholm. Stettin, Damm, Stralsund, Peenemünde, Wismar och Stade samt på fästningarna i Kurland, där en särskild fortifikationsstat upprättades. Ytterligare nedsättning i byggnadsanslagen ägde rum under Palmqvists tid, men en del arbeten utfördes dock dels på nyssnämnda fästningar med undantag av dem, som redan gått förlorade för Sverige, dels för Stockholms försvar, på Kristianstad, Halmstad, Varberg, Uddevalla skans, Strömstad, Sundsborg, Eda skans, Frösö, Hjärpe, Dufeds och Långå Scounce's, för Gotlands försvar samt på Arensborg och Nymünde med flera. Under Löwens chefskap omorganiserades den i följd av krigen och de stora landavträdelserna ansenligt minskade Fortifikationsstaten så till vida, att densamma i enlighet med ett redan av Stuart uppgjort förslag 1721 indelades i brigader, av vilka den 1:a omfattade Stockholm och dess län, Södermanland och Östergötland, den 2:a Småland, Blekinge och Gotland, den 3:e Scania och Halland, den 4:e Gothenburg and Bohus County och den 5:e Finland. Till dessa 5 brigader kom sedermera även den stralsundska fortifikationsstaten. Samtidigt började även extra ordinarie staten indragas utom för hantverkarna. Personalen utgjordes nu av 60 officerare, 20 civilbetjänte och 33 handverkare eller tillsammans 113 personer; och 1735 tillkom 13 extra ordinarie officerare. Denna organisation bibehölls sedermera i det hela oförändrad ända till 1778, ehuru personalstaten något växlade under tiden, varjämte de förut till hantverkarna räknade vallmästarna från 1739, då Löwen efterträddes av Lorentz Kristoffer Stobée, benämndes underkonduktörer (titeln ändrades snart åter till vallmästare) och bildade stommen till en fortifikationsunderofficerskår, vars uppsättande redan tidigare försökts av Stuart. Från 1741, då Stobée efterträddes av den 71-årige Gabriel Cronstedt, ökades nämnda kår med några så kallade adjutanter (senare likställda med konduktörer och sålunda officerare) och från 1768 med ett mindre antal sergeanter samt sedermera även med några furirer, som dock snart åter försvann. Nämnas bör även, att 2 översteplatser tillkom 1762 och att med 1764 en professorsbefattning tillkommit för ökandet av lärarkrafterna vid det informationsverk, i vilket sedan ett sekel tillbaka undervisning meddelats inom Fortifikationskontoret och dittills uteslutande av fortifikationsofficerare åt de "volontärer", som där antogs och med vilka officerskåren ej blott vid Fortifikationen, utan även vid andra vapen delvis rekryterades. 1778 reducerades fortifikationsbrigaderna i Sverige från 4 till 3: Lif- l. Stockholms, Västgöta och Skånska. Varje brigad, även den finska, organiserades på stab, omfattande för Livbrigaden 7 officerare och 7 civile, men för vardera av de övriga 4 officerare och 5 civile, och kompanistat bestående av 10 officerare och 12 underofficerare vid varje brigad. Stralsunds fortifikationsstat kallades nu Pommerska brigaden. 1785 utbyttes en del befattningar mot andra, utan att statssumman ändrades; 1798 upphörde brigadindelningen, och Fortifikationen organiserades på en ordinarie stat, bestående av stab samt kompani-, informations- och civilstater, tillsammans räknande 51 officerare, 8 underofficerare och 21 civile, samt en extra ordinarie stat, som dock var avsedd att i mån av avgång indrags; och 1806, då fältmätningsdetaljen skilts från kåren, utbyttes titeln "generalkvartermästare och direktör" mot den av "chef för Fortifikationen".[3]
Från första början av sin tillkomst hade Fortifikationen, sin huvuduppgift likmätigt, ombesörjt alla inom riket förefallande fästningsbyggnader, vilka sålunda stått under generalkvartermästarens direktion; men 1727 lämnade King in Council åt generalen baron B. O. Stackelberg "fri disposition över fästnings- och fortifikationsvärken i Finland", vilka då ansågs vara de viktigaste och därför behövde en högre chef på platsen. Denna separation synes emellertid ha skett med Löwens begivande och måhända på hans direkta tillskyndan samt varade i alla händelser icke länge, ty Stackelberg dog 1734, och 1737 blev Löwen själv kommenderande general i Finland, varvid han dock skulle bibehålla sin generalkvartermästarbefattning. På sekreta utskottets tillskyndan skildes emellertid de nya fästningsbyggnaderna i Finland ånyo 1747 och de i Scania 1748 från Fortifikationen och den då nära 80-årige Cronstedts direktion; de förra sattes under ledamoten av bemälda utskott överstelöjtnanten Augustin Ehrensvärd's och de senare under översten greve H. H. von Liewens ledning samt under konungens "egen disposition och överinseende"; och 1753 skildes även Karlsvärds fästningsbyggnad från Fortifikationen. Över detta för honom och Fortifikationen föga smickrande tillvägagångssätt besvärade emellertid Cronstedt sig hos Riksdag of the Estates, men dessa funno 1756 besvären obefogade, och King in Council ansåg även, att Cronstedt "haft orätt och felat", men fann sig dock böra "ädelmodigt överse med en svaghet, varuti hans egit upsåt mindre, än andres elake råd, synes deltaga". Detta Fortifikationens "politiska svaghetstillstånd" fortfor, även sedan Cronstedt 1757 avgått, såväl under de år, till 1762, då direktörssysslan lämnades vakant (överste Fabian Casimir Wrede var då tillförordnad chef), som under Johan Bernhard Virgins första direktörstid. Fortifikationen hade dock återfått Karlsvärd redan 1762, och då Caps vid 1765 års riksdag kom till väldet, överfördes både finska och skånska fästningsbyggnaderna under fortifikationsdirektören såsom "Cronans rätte man". Vad de finska beträffade, varade detta emellertid ej längre än till 1770, enär Hats, till vilka Ehrensvärd hörde, året förut blivit de härskande och nu åter förordnade denne att leda dessa arbeten, ehuru denna gång med något inskränktare myndighet. Virgin, som ej velat finna sig i denna förändring, hade emellertid tagit avsked 1769 och efterträtts av Alexander Michael von Strussenfelt, som 1772, kort innan Ehrensvärd dog, återfick de finska fästningsbyggnaderna under sin ledning. Strussenfelt tog emellertid avsked samma år, och chefskapet övergick 1773 till Axel Magnus von Arbin, som 1784 i sin tur överlämnade detsamma åt Johan von Hermansson. Då denne tog avsked 1791, blev Nils Mannerskantz (died 1809) generalkvartermästare och direktör. Samma år sattes fästningsbyggnaderna i Scania till en del under generalmajor Johan Christopher Toll's direktion, men de återkom redan 1792 under Mannerskantz, och sedan dess har, som sig bör, chefen för Fortifikationen oavbrutet haft ledningen av och ansvaret för alla rikets fästningar och de arbeten, som på dem utförts. Därjämte ha kaserner, förrådshus och andra militära byggnader planlagts och uppförts genom Fortifikationens försorg. Hermansons fordran, att även, såsom under 1600-talet ofta ägde rum, uppförandet av civila "publique byggnader" skulle anförtros åt fortifikationsofficerare, har däremot endast i mindre utsträckning kunnat tillmötesgås.[4]
Bland de fästningsarbeten, som efter Charles XII's tid utfördes, må nämnas förstärkande eller ombyggnad av Fredrikskans, befästningarna i Stockholm archipelago, Kalmar, Karlsvärd, Karlskrona med Kungsholmen och Drottningskär, Karlshamn, Kristianstad (från 1748), Malmö, Landskrona (från 1748), Varberg, Göteborg, New Älvsborg, Bohus och Carlsten i Sverige, Kajaneborg, Nyslott och Tavastehus i Finland samt Stralsund i Pommern. Nybyggda blev Fredriksborg på Värmdö (1724-35), Gustavsborg, Marstrand och Fredriksborg vid Marstrand samt Villmanstrand, Vekkelaks l. Fredrikshamn (från 1722), Degerby l. Lovisa (från 1744), Svartholm (från 1748), Helsingfors (1748-50), Sveaborg (från 1748) och befästningarna vid Hangö (från 1789). Å andra sidan slopades bland annat Halmstad 1734 samt Malmö och Gothenburg 1806.[5]
Mannerskantz efterträddes av Nils Cedergren, men denne avgick redan 1811, då Gustaf Wilhelm af Tibell blev generalkvartermästare och chef för Ingenjörkåren, som Fortifikationen nu benämndes. Denna kår, som nu även fick en souschef, hade sammanslagits med den 1805 inrättade Fältmätningskåren och bestod av en fortifikationsbrigad om 26 officerare och 10 underofficerare, en fältmätningsbrigad om 16 officerare, en informationsstat om 1 professor och 2 informationsofficerare, en civilstat om 1 sekreterare, 1 kanslist och 9 materialbokhållare (Fortifikationskammarkontoret hade nu överflyttats till Royal Swedish Army Materiel Administration) samt några extra ordinarie hantverkare. Lägsta officersgraden var nu underlöjtnants istället för konduktörs eller adjutants. 1812, då Tibell avgick och Bengt Franc-Sparre blev chef, försvann generalkvartermästartiteln för alltid. 1831 förenades Fältmätningsbrigaden under namn av Topografiska kåren med General Staff under befäl av generaladjutanten för armén, och återstoden av Ingenjörkåren benämndes Fortifikationskåren, men återfick redan följande år det förra namnet; och chefen, som nu överförts på generalitetets stat, benämndes "general af Fortifikationen och chef för Ingenjörkåren". Med 1834 uteslöts hantverkarna, och 1845 tillkom konduktörstitel för en högre underofficersgrad; den lägre var underkonduktör.[6]
När Franc-Sparre 1837 dött, efterträddes han av Henrik Georg av Melin, som emellertid avled redan 1839, då Johan Lefrén blev fortifikationsgeneral. Han utnämndes 1847 till generalbefälhavare och efterträddes som chef för Ingenjörkåren av Karl Fredrik Meijer. Hittills hade ej någon ingenjörstrupp tillhört Fortifikationen, ehuru av densamma beroende pioniärkompanier gång efter annan uppsatts för att snart åter försvinna; men 1855 började ett Sapper Company uppsättas, 1864 ett andra och 1867, då truppen fick namnet Pontoon Battalion, ett tredje, varjämte ett Field Signal Company började uppsättas 1871 och en Sapper Battalion om 3 kompanier 1873. Då befäl till dessa trupper skulle lämnas av Ingenjörkåren, som med 1867 återfått sitt gamla namn Fortifikationen, hade denna kår småningom ökats till (1878) 62 officerare och 54 underofficerare, som nu benämndes fanjunkare och sergeant, varjämte läkare, intendenter och regementspastor tillkommit. Vid 1892 års omorganisation av armén ökades Fortifikationen till 77 officerare och 60 underofficerare, därav 2 regementstrumpetare; och 1901 års härordning medförde slutligen en ytterligare ej obetydlig ökning, som till stor del berodde på flera ingenjörtruppers uppsättande. Vid genomförd härordning skall Fortifikationen sålunda utgöras av 13 regements- och 115 kompaniofficerare, 42 fanjunkare och 66 sergeanter, 1 regementspastor, 1 sekreterare, 2 auditörer, 5 läkare, 2 veterinärer, 1 fortifikationskassör och redogörare, 10 fortifikationskassörer och förrådsförvaltare, 9 verkmästare, 15 tyg- och 3 gevärshantverkare, 15 musikunderofficerare samt 1 förste och 3 förrådsvaktmästare. År 1908 var fortifikationspersonalen placerad till tjänstgöring dels vid fortifikationsstaben och dels vid Swedish Engineer Troops. Fortifikationsstaben var fördelad på huvudstationen (Stockholm), vid army divisions och på fästningarna. Fortifikationens huvudstation var uppdelad i chefens för Fortifikationen expedition och truppavdelningen, varjämte personal från densamma placeras till tjänstgöring vid Royal Swedish Army Materiel Administration Fortification Department's military bureau, dit från och med 1908 de huvudstationen förut tillhörande fästnings- och kasernbyggnadsavdelningarna överflyttats, och från och med 1908 även vid Royal Swedish Naval Materiel Administration's Fortification Department. För befordran till löjtnant av 2:a klass vid Fortifikationen är genomgåendet av Artillery and Engineering College's lägre fortifikationskurs obligatoriskt; samma skolas högre kurs är däremot frivillig. Fortifikationens uniform, som nu hade blivit densamma som arméns i övrigt, har sedan århundraden tillbaka haft den gamla svenska mellanblå färgen; dess emblem var en av strålar omgiven femuddig stjärna.[7]
Bland de fästningsarbeten, som efter 1809 genom Fortifikationens försorg utförts, märkas dels nybyggnad av Karlsborg 1819–1907, Enholmen 1853–58, Västra Hästholmen 1863–78, Oskar-Fredriksborg 1868–77, Oskarsvärnslinjerna 1871–82, Fårösund 1885–86, Vaberget 1889–97, Älvsborg 1899–1907, Boden från 1900 och Tingstäde från 1904, dels ombyggnad av Kungsholmen 1822–56, 1871–77 och 1891, Vaxholm 1828–63 och Fårösund 1899–1901, varjämte på senaste tid förstärkningsarbeten utförts på Vaxholms och Oskar-Fredriksborgs fästning 1896–1906 och på Karlskrona fästning från 1896. Alla övriga befästningar i Sverige ha nu slopats, senast Carlsten 1882 efter att blott några årtionden förut ha förstärkts. Slutligen ha genom Fortifikationens försorg och särskilt under senare år flera större kasernetablissemang och andra byggnader uppförts för armén och Swedish Coastal Artillery.[8]
1916 uppsattes en särskild fortifikationsstab. 1934 blev generalmajor Ove Sylvan chef för Fortifikationen, och under hans chefstid avsöndrades enligt 1936 års försvarsordning som nya truppslag ingenjörtrupperna och signaltrupperna (fälttelegraftrupper), varvid återstoden återfick namnet Fortifikationen. Under 1900-talet ha utförts talrika kasernbyggnader med mera samt anlagts Bodens, Tingstäde och Hemsö fästningar, varjämte ett omfattande kustförsvar, särskilt inom Stockholms och Karlskrona skärgårdar, samt gränsförsvar i väster och norr utbyggts.[9]
Genom Defence Act of 1936 upphörde Fortifikationen år 1937 och delades upp i Swedish Army Fortifications Corps, Swedish Engineer Troops och Swedish Army Signal Troops.[10]
Commanding officers
edit- 1837–1847: Johan Lefrén
- 1847–1858: Karl Fredrik Meijer
- 1858–1868: Johan af Kleen
- 1868–1891: Abraham Leijonhufvud
- 1891–1903: Hampus Elliot
- 1903–1910: Gustaf Bergman
- 1910–1915: Ludvig Munthe
- 1915–1923: Axel Odelstierna
- 1923–1934: Henri de Champs
- 1934–1937: Ove Sylvan
References
editNotes
edit- ^ Munthe 1908, pp. 927–928
- ^ Munthe 1908, pp. 928–932
- ^ Munthe 1908, pp. 932–933
- ^ Munthe 1908, pp. 933–934
- ^ Munthe 1908, pp. 934–935
- ^ Munthe 1908, p. 935
- ^ Munthe 1908, pp. 935–936
- ^ Munthe 1908, p. 936
- ^ Bergelin 1951, p. 850-851
- ^ https://sok.riksarkivet.se/amnesomrade?postid=ArkisRef+SE%2FKrA%2F4&infosida=amnesomrade-idrott&flik=1&type=2&s=Balder
- Munthe, Ludvig (1908). Westrin, Theodor (ed.). Nordisk familjebok: konversationslexikon och realencyklopedi (in Swedish). Vol. 8 (New, rev. and rich ill. ed.). Stockholm: Nordisk familjeboks förl. SELIBR 8072220.
- Bergelin, S.-E. S., ed. (1951). Nordisk familjebok: encyklopedi och konversationslexikon (in Swedish) (4th ed.). Malmö: Förlagshuset Norden. SELIBR 539090.
Further reading
edit- Carlsson, Sten; Runnberg, Bertil, eds. (1986). Fortifikationen 350 år: 1635-1985 (in Swedish). Stockholm: Fortifikationskåren. ISBN 9178103045. SELIBR 7666837.