26 februari - Tamduvans roll i framväxten av vår jordbrukskultur

.

Vid den lilla klippstaden Göreme i Kapadokien, mitt inne i Turkiets väldiga landmassa, har högslätten mer än tusen meter över havet som skapades av tre vulkaner vilka var aktiva för miljontals år sedan, långsamt och tålmodigt eroderats av Kizirhmak, den "Röda floden", Turkiets längsta flod som mynnar i Svarta havet och som rinner genom landskapet och staden Avanos i vår närhet, varvid en sänka har bildats mitt på högplatån. Det är detta sönderbrutna och märkligt slipade landskap som idag kallas Kapadokien. 

Kapadokien är ett unikt område av högsta dignitet på Världsarvslistan och det var hit vår Turkietresa gick.

En av de gamla vulkanerna som reser sig över högslätten är  Erciyas Dagi, slocknad sedan länge, men dess utspydda material i form av hundratals meter tjocka lager av tuff, aska och basalt utgör själva grunden  för det fantastiska landskapet Kapadokien i Turkiet.

Kizirhmak, "Röda floden", rinner genom staden Avanos

En skylt meddelar: "Mata gärna duvorna". Bredvid den finns en fröautomat, där man kan stoppa i en turkisk lira och få ut en handfull vete och majs. Ett tjugotal duvor pickar efter frön och utslängda vetebullar i den dammtorra sluttningen och luften runt omkring oss fylls av det hårda fladdret från flockar av flygande duvor.

Vi står på randen till en eroderad dal. I väster övergår sänkan i en höjd och vidare till ett spetsigt litet berg, som är perforerat av fönstergluggar och nischer.Vår guide Tamer berättar för oss varför skylten har detta märkliga budskap och sen visar han med en svepande armrörelse ut över dalen:

- Detta är Duvdalen.

Hemma vid datorn letar jag nu efter uppgifter om tamduvans ursprung och historia.

"Lertavlor från Mesopotamien och hieroglyfer från forna Egypten berättar om någon form av domesticerade klippduvor, "tamduvor", redan för 5 000 år sedan och arten har därmed en lång historia parallell med människan"

"Tamduvan är en domesticerad form av den vilda Klippduvan, Columba livia, och finns idag som introducerad i flera världsdelar. Till Amerika kom den t ex redan på 1600-talet"

"Klippduvan är antagligen ursprunglig i sin vilda form i södra och möjligen även i västra Europa, samt i Nordafrika, Mindre Asien och österut in i Asien".

"Genom systematisk avel under lång tid har tamduvan utvecklats till mängder av varianter"

"Anledningen till tämjandet av den vilda klippduvan sägs vara att man ursprungligen ville få tillgång till färskt kött samt att hålla den som husdjur för sin skönhet. Senare har tamduvan använts som brevduva och under de senaste två stora världskrigen fick den som sådan en mycket stor betydelse".

"Mängder av tamduvor har under årens lopp sluppit fria varvid många av dem har återtagit sina gamla habitat i klippig terräng och där parat sig med sina vilda släktingar klippduvorna så att en blandad population har skapats. Vad som är vad i frågan tamduva/klippduva är inte alltid lätt att avgöra i fält. Uppskattningsvis cirka 25 miljoner tamduvor lever i dag runt om i världen som förvildade, människohållna eller som stadsduvor".

Tamduvor, Columba livia domestica.

Man förstår alltså att den domesticerade och förädlade tamduvan har varit en väldigt viktig fågel för oss människor under historien lopp, och ändå är där något, som jag inte finner i litteraturen; en viktig sak som Tamer berättade om där på kanten till Duvdalen. Någonting saknas i beskrivningen. Det finns nämligen en obeskriven koppling till den för oss egendomliga uppmaningen - "Mata gärna duvorna".

Det var i de här områdena i centrala Mindre Asien som de gamla stora kulturerna möttes, skapades och ersatte varandra. På de här slätterna i Turkiet växte vildvetet och här fanns förutsättningarna för de första försöken till jordbruk. Det här landskapet, säger forskarna, är den moderna människans vagga och i fortsättningen, hela Västvärldens ursprung.

Anatolien - Ana Dolu - ungefär: "Allas moder" (enligt Tamers förklaring).

Klippduva eller vildformad tamduva.

Har tamduvan eller den ursprungliga klippduvan en roll i allt detta? Ja möjligen! Det antyds åtminstone av vår guide Tamer när han fortsätter sin berättelse om duvorna i Duvdalen även om han själv inte drar lika stora växlar som jag nu tänker göra.

- Jorden häromkring består av vulkaniskt material, mest av tuff, berättar Tamer, och den är inte så bördig. Men man fann på råd, fortsätter han. Se er omkring! Överallt finns det små öppna gluggar karvade i den mjuka kalkstenen, ibland bara just så eller ibland i form av nästan helt igenmurade öppningar till antika klippbostäder. Allt detta gjordes för duvornas skull och så har man gjort sen urminnes tider här i Kapadokien. 

Gamla bostäder har blivit igenmurade och duvslag har skapats. Varje år samlade man in duvguano för jordbrukets räkning.

Det är gamla duvslag ni ser och man gjorde detta inte främst för duvköttets skull som de flesta kanske tror, utan för duvspillningen. Den var extremt värdefull för jordbruket här upp på högstäppen. Utan duvskit att blanda upp den torftiga mullen med blev det helt enkelt ingen skörd.

Det är faktiskt så, berättar Tamer, att det är tack vare duvorna som jordbruket blomstrade här. Därför är vi rädda om duvorna och stolta över dem.

Jag kan inte låta bli att här dra parallellen till guanon som hämtades hem i skonare och fregatter från Peru för några sekler sedan. Hur mångmetertjocka lagar av skarvskit på andra sidan jordklotet lade grunden för det moderna jordbrukets framväxt i Europa inklusive Sverige och till och med låg till grund för själva Göta Kanals byggande i mitt eget landskap.

Klippduvor/tamduvor i Duvdalen i Kapadokien.

Ingenstans i litteraturen finner jag emellertid några uppgifter om samspelet klippduva/tamduva och människans ursprungliga jordbruk. Men vår guide veta att berätta. Och jag tror att han kan ha rätt. Nu, hemma igen med lite distans, känner jag att tanken svindlar inför tänkbara möjligheter och spekulationer.

Är det helt enkelt så att klippduvan domesticerades en gång för flera tusen år sedan här i Mindre Asien för att underlätta insamlingen av duvguano till de första arkaiska jordbruken. Skulle det vara så, vilket jag inte finner vara orealistiskt, är vi stort tack skyldiga klippduvornas avgörande betydelse för hela vår kulturs framväxt..

Med det tänkandet blir allt plötsligt rimligt förklarat. Varför skulle man annars tämja duvor?!

En sak är säker! Jag kommer efter detta att se annorlunda på och tycka bättre om alla tamduvor som finns runt omkring. I förlängningen bakåt i tiden är de nämligen kanske en del av min egen historia.

22 augusti - Bivarg

.
Gode vännen Janne droppade in i ateljén igår eftermiddag och drog med mig ut på en liten sväng ner över Väderstad och Sättra i den vackra mellanskogsbygden söder om E4:an, efter att vi först förstås, har inmundigat en nästan nödvändig fika på Väderstads Centralkonditori.
Vi stannade på ett par platser där vi gick runt och surrade bland surrande insekter, Janne med fjärilshåven i högsta hugg och jag onödigt släpande på min kamera, för stunden nämligen överraskande utan laddat batteri.

Vid en grusig vägstump parallellt med motorvägen var det väldigt gott om arten liten blåvinge, ett tjugotal exemplar säkert, tillsammans med mängder av ängstrollsländor och några bålgetingar som jagade desamma, samt rikligt med spelande vårtbitare av tre arter. Och tänk, att vi faktiskt även hörde den stora gröna vårtbitaren, men bara om vi kom nära förstås. Detta föryngrade oss momentant en smula.

Janne kom till ateljén egentligen mest för att visa upp några steklar han hade påträffat vid Jussbergs grusgrop vid Heda och nu skakade han ur provröret fram några exemplar av desamma: bivarg, Philanthus triangulum.

Det är länge sedan jag upplevde bivarg i hemmabygden, säkert 30 år, men jag minns från 80-talet, när villaområdet där vi bor idag, i utkanten av Ödeshög, var under utgrävning och exploatering, att det ibland var verkligt gott om denna vackra och storvuxna rovstekel som uppenbarligen boade i grusgropar och sandhögar i närheten.
Men lika snabbt försvann populationen när marken åter snyggades till, gräsbesåddes och jämnades ut.

Idag om morgonen känner jag vibrationer av lust att återse bivargen och åker direkt iväg till Jussberg med längtan i sinnet. Vädret är bra för denna värmeälskande art, solen disar och vinden är mjuk. Det måste bli bra.

"Blodstekel" i gullris.

Jag vandrar på ett nivåhak under kanten mot åker och fornlämningar, just där allt gullris växer, såsom Janne beskrev det.
Blåvingar fladdrar upp och gräshoppor hoppar framför mig. Humlorna surrar ur väddklint och gullris och i nästan varje blomklase äter "blodsteklar" pollen och slickar nektar, de kallas så för att bakkroppen är röd och svullen, nästan som blodfylld, men förstås ändå inte.

Bivarg, Philantus triangulum

Det tar en stund innan jag finner den första bivargen, men efterhand ser jag flera. De sitter alla enskilt i gullrisståndarna och äter, både honor på runt 2 cm och nästan hälften så stora hanar. 
Jag smyger intill med kameran för att få fina närbilder, vilket inte är så lätt eftersom vipporna vajar i vinden, men man får anstränga sig och ha tålamod och till slut lyckas jag få några skapliga närbilder.

Bivargens bogångar ligger i en varm sandsluttning med skydd från nederbörd och kall vind. 
Om nu rätt sak vara rätt så är jag förstås inte hundra på att just dessa gångar är gjorda av bivarg. Där finns fler steklar att välja mellan. Men kanske.

Bivargen äter bin, helst tama honungsbin, som den fångar, biter i nacken och sticker ihjäl med sin gadd för att bära hem till sin sandgång där den lägger ägg på bytet för de blivande larverna att leva av. 
Varje sandgång kan härbärgera upp till en handfull larvceller, var och en med en handfull honungsbin som skafferi.
Bivargen är en s k solitär stekel, alltså motsatsen till social, vilket emellertid inte hindrar arten från att samlas till kolonier där betingelserna är de bästa, såsom här vid Jussberg i år.
Utbredningen täcker stora delar av södra Europa o Asien men i Sverige hör den hemma blott i den södra landsändan och uppträdandet är hoppigt i tid och rum.

Det latinska artnamnet "triangulum" har bivargen fått efter de tre traingelformade små gulvita tecknen den bär i pannan.

Nu är jag glad och lycklig. Bivargen är hemma igen.

29 november - Gränna på världskartan

.

Nu är Gränna inte bara polkagrisar.

Fyndigheten av sällsynta jordartsmetaller i Norra Kärr är en av världens största. (Hört från radion igår)

Ja, Gränna hamnade centralt i mediabruset igår. Fyndigheten av sällsynta alkaliska metaller i mineralet nefelinsyenit lyftes fram till huvudposition i både Radio och TV.

Mindre känt är dock tydligen att fyndet balanserar på länsgränsen mellan Östergötland och Småland och därmed även medför att Ödeshög i högsta grad blir inblandat i det hela. Malmkroppen sträcker sig under två län!

Utdrag ur Natur/Kultur inventering för Östergötlands län 1983.

I förarbetet till detta planverk genomfördes mängder av inventeringar i länets alla skrymslen och vrår och även jag själv var i någon liten mån inblandad i det hela genom att inlämning av uppgifter och också i det slutliga illustrationsarbetet.

Jag minns mitt första besök vid Norra Kärr tillsammans med inventeraren Hans Liman från länsstyrelsen, hur han hade fått i uppdrag att kolla upp området och hur vi genomsökte den östgötska delen, om än ganska summariskt, efter spår av den sällsynta mineralen Grennait och eventuell verksamhet.

Då, i början av 80-talet, var dessa metaller tämligen ointressanta, vad jag förstår, ur nyttjandeaspekt och nefelinsyeniten betraktades nog mest som geologiskt kuriosa, om än en mycket intressant sådan.

Jag vet att jag späntade loss en flisa ur en bergklack men den flisan har visst förkommit idag.

Idag är allt helt annorlunda ( Utdrag ur pressrelease):

"Gruvföretaget är efter provborrningar berett att gå vidare. En ansökning om bearbetningskoncession ska lämnas in hos Bergsstaten efter årsskiftet, berättar geologen Magnus Leijd som arbetar för huvudägaren, det kanadensiska prospekteringsföretaget Tasman Metals.

... Det är en av världens fyra största och finaste fyndigheter, säger Folke Söderström, vd för svenska dotterbolaget Tasmet Metals.

Om brytning kommer till stånd blir det fråga om ett dagbrott på 700 gånger 200 meter med ett djup på 100 meter. Om tillstånd ges för att bryta fyndigheten kan den räcka i minst 40 år, förmodligen mycket längre än så.
Fyndigheterna består av ett drygt tiotal olika metaller som zirkonium, niobium och yttrium - viktiga ämnen som behövs för att producera sådant som elmotorer, lcd-skärmar och lågenergilampor."

Vi söker oss dit, vetgiriga Lars och jag, som flugor till en hundskit, kör söderut längs turistvägen mot Gränna, svänger av in mot Holkaberg och passerar Porsarp där vi kör över gränsen till Småland. Efter någon kilometer ytterligare vänder vi rakt in i området på små grusvägar, passerar mellan små gårdar och odlingslotter och är framme. Visst har vi varit här tidigare några gånger men nu verkligen med fördjupat intresse.

Men längre än hit kommer vi inte.

Sista biten in mot den gamla ödegården Norra Kärr är stängd och låst med en bom. Det finns ett stort värde i marken framför oss. Härifrån måste vi gå en liten bit.

Ett öppet område ligger framför oss, flera dammar är anlagda på båda sidor om grusvägen och gräsänder simmar där. Ett par korpar dansar förbi över himlen i den ryckiga vinden. Mitt i området ligger en bergklack där ett torp tidigare låg. Detta är nu rivet men den stora ladugården ligger kvar som en levande "Lars Lerin akvarell".

Upp till bergklacken leder en knappt anad stig genom gräset, fram till en renrakad berghäll där amatörgeologer under årtionden har knackat sig ner till de sällsynta mineralerna med små hammare - "klick, klick klick".

Berget är bandat i mörkgrått, vitt och rödviolett, en egendomlig och vacker färg för att vara berg.

Jag tittar nära inpå och ser kristallerna i mauve-färg, upp till någon kubikcentimeters volym ligga insprängda i fältspat och glimmer

Det är detta som gäller; detta som är värt flera miljarder i brytbart värde.

Aspekt 1:

Och hela denna "guldgruva" har mutats in av ett kanadensiskt företag som lämnar obetydliga 0,25% i royalty att delas mellan staten Sverige och markägarna. Visserligen kommer den framtida gruvan att kunna ge hundratals jobb i landet men inte kan jag låta bli att undra över varför inte det framgångsrika gruvriket Sverige via företaget Boliden, som tidigare provborrat i bygden, har haft mera tålamod och framsikt för att ordna med nationell koncession av denna enorma tillgång. Malmkroppen har ju varit känd länge och att den här typen av jordartsmetaller är bland de högst värderade i världen av idag, för elektronikens räkning, är ju inte direkt någon vältande nyhet.

Aspekt 2

Naturvärdena - kommer de att beaktas?

"Naturvärdena kommer att bestå om delar av området undantas från mineralbrytning", så står det i översiktsplanen.

Knappast! Och detta kanske förståeligt ändå. Och det mesta i området är heller inte av högsta naturvärdesdignitet vad jag förstår; några granåkrar, rester av ett splittrat och delvis ödelagt småbrukarlandskap. Det som bör beaktas med varsamhet är närheten till Vättern och Vätterstranden.

Mineralflisor som fick följa med hem.

Nåväl. Själv tar jag med mig en handfull flisor, rester från amatörgeologernas tidigare framfart.

Dem tänker jag spara som minne för framtiden. Och vem vet, finns det möjligen ett oanat ekonomiskt värde i dessa små skärvor - som guld kanske. I så fall är jag rikare idag än igår.