Sveaborg

←  Fältmarskalken

Sveaborg av Johan Ludvig Runeberg

Döbeln vid Jutas  →

Sveaborg är den sjuttonde dikten av första delen i Fänrik Ståls sägner diktad 1848.

Vi sutto efter slutad dag
Vid aftonbrasans sken,
Den gamle fänrik Stål och jag;
Det var vår vana ren.
En stund flöt bort vid glam och skämt;
Då råkte Sveaborg bli nämnt.

Jag nämnde flyktigt blott dess namn,
Men det blev allvar då:
"Har du sett ön i havets famn
Med Ehrnsvärds fästen på,
Gibraltars like i vår nord?"
Så tog den gamle mörk till ord.

"Den blickar över hav och fjärd
Med ögon i granit,
Den lyfter högt sitt Gustavssvärd
Och menar stolt: 'Kom hit!'
Det svärdet sänks ej för att slå,
Det blixtrar blott och krossar så.

Låt bli att trotsigt nalkas ön,
Då kriget gör sin rund,
Stör icke drottningen av sjön
I hennes vredes stund:
Hon slungar mot dig dödens bud
I tusende kanoners ljud.

Tillbakaträngd var Finlands tropp,
Vid polens gräns den stod;
Dock flammade ännu vårt hopp,
Dock glödde än vårt mod.
Att bota allt ej troddes svårt,
Så länge Sveaborg var vårt.

Klar blev i hast var mulen blick,
När detta namn blott ljöd,
Allt knot var slut, all sorg förgick,
Det fanns ej köld, ej nöd.
Ny fart den finska björnen tog
Och skakade sin ram och slog.

På drivans bädd hur mången natt
Jag hörde detta ord
Av gråa kämpen, där han satt,
Långt skild från hemmets jord;
Det var hans eld, när det var kallt,
I fjärran bygd hans hem, hans allt.

Då flög en viskning oss förbi,
Ett rykte söderfrån;
Det talte om förräderi,
Om våra vapens hån;
Från man till man, från trakt till trakt
Det möttes blott av stolt förakt.

Ej glöms i tiders tid den dag,
Då denna sägn blev sann,
Då likt ett dystert tordönsslag
Det säkra bud oss hann,
Att landets sista hopp gått ner,
Att Sveaborg var svenskt ej mer.

Har havets bottenlösa svall
Det i sin avgrund sänkt,
Har himlens blixt, har åskans knall
Dess fasta murar sprängt?
Fanns ingen man på vallen kvar?
Det frågtes blott, det gavs ej svar.

Men djupt ur mången sluten barm
En pressad suck sig bröt,
Och mången blick, på tårar arm,
I strida floder flöt;
Det hade dött, ens fosterland,
Man stod och grät vid gravens rand.

O liv! Den man, vars skuld det var
Att denna tårflod rann,
En gång den skönsta lager skar,
Som någon hjälte vann:
Den svenska flottans största glans,
Dess seger vid Svensksund, var hans.

Dock om sitt ljus, sin glans en värld
Utav hans klinga fått,
Om solar bleknat för hans svärd,
Skall han föraktas blott.
Det blir hans lön för hans bedrift
På klippan där med Ehrnsvärds grift.

Du älskar, yngling, ton och sång,
Vår forntid älskar du;
Kanhända sjunger du en gång,
Vad jag förtäljer nu;
Då giv hans svarta bragd sin dag
Men hölj i natt hans namn som jag.

Förtig hans ätt, nämn ej hans stam,
Välv ej på den hans brott;
Må ingen rodna för hans skam,
Den drabbe honom blott.
Den, som förrått sitt land, han har
Ej ätt, ej stam, ej son, ej far.

Nämn honom blott den falska arm,
Man ställt till Finlands stöd,
Nämn honom blygd och hån och harm
Och skuld och straff och död.
Det är blott så, han kallas bör,
Det är att skona den som hör.

Tag allt vad mörker finns i grav,
Och allt vad kval i liv,
Och bilda dig ett namn därav
Och det åt honom giv;
Det skall dock väcka mindre sorg
Än det, han bar på Sveaborg."