TV-serielördag: October Faction

Jag började se på October Faction av en slump. Det var något min febersnurriga hjärna och svaga fingrar gemensamt bläddrade fram under en vecka hemma i soffan. Hade aldrig hört talas om den tidigare och tänkte att det kunde bli skön distraktion från förkylningen - och så visade det sig att jag älskade den med hela mitt svarta monsterhjärta. Lite research senare har jag listat ut att även detta bygger på en serietidning.

Vi får följa familjen Allen när de efter ett liv på resande fot tvingas åka tillbaka till småstaden Barrington-on-Hudson, New York, på grund av ett dödsfall i familjen. Båda föräldrarna. Fred och Deloris, är hemliga agenter i en organisation som heter Presidio. Deras uppdrag är att döda vampyrer och annat övernaturligt. Deras två tonårsbarn, Viv och Geoff, vet självklart ingenting om mamma och pappas arbete utan tror att de jobbar med försäkringar. När de alla fyra anländer i den lilla staden rivs gamla historier upp och nya skapas när tonåringarna börjar på samma lokala high school som deras mamma och pappa gick på en gång i tiden. Viv och Geoff börjar dessutom visa oroande tecken på en spirande magi och den lokala sheriffen kommer föräldrarna på spåren när inte bara monster börjar dö i den lugna småstaden. Förvirrat? Inte alls faktiskt. October Faction är långt ifrån någon perfekt serie, det finns saker att önska både vad gäller historien och hur det är gjort. Men då allt är gjort med så oerhört mycket kärlek så är allt förlåtet. Det finns en berättarglädje utan dess like. Dessutom är många av karaktärerna allt annat än vita och straighta. Dottern Viv ser ut som en vanlig tonårstjej och inte någon man är rädd ska ramla ner i en spricka mellan golvplankorna. Glädjen! Så se den här serien på Netflix och ha gärna lite Buffy the Vampire Slayer-känsla i hjärtat samtidigt som du tittar.

Ljudbokstips: Internatskolan - Linda Skugge

En spännande historia i tio halvtimmesavsnitt om en traditionstyngd internatskola långt inne i de svenska skogarna. En skola som ligger invid Djuptjärn, som enligt legenden skapades när en meteorit slog ner där för många miljoner år sedan. Något verkar dock ha följ med stenbumlingen genom rymden, ett övernaturligt väsen som nu bor långt nere i vattnet och kräver regelbundna offer. När ledaren för det populära gänget Vigilanterna försvinner spårlöst från skolan tror många att han blivit tagen av vad som nu finns där nere i djupet. 

Jag har lyssnat på två av avsnitten och kommer definitivt att fortsätta! För åldrarna tolv till femton men funkar fintfint även för äldre.

Neverworld - Marisha Pessl

För inte så länge sedan tillhörde Beatrice det mest populära gänget på skolan, de som var medelpunkten på alla fester och tillställningar. Men precis när skolåret skulle ta slut så dog Jim, han som var gruppens musikaliska geni och Beatrices pojkvän. Exakt vad som hände har inte klarlagts men polisen har skrivit av händelsen som självmord. Ett år senare återvänder Beatrice till gänget för att fira Whitleys födelsdag på Wincroft herrgård, platsen där de jämt hängde förut. Men det kan självfallet inte längre bli som förr, en av vännerna är för alltid borta och somliga av de som är kvar verkar veta mer än de vill avslöja. Det blir en ganska obekväm kväll och när morgonen kommer ringer det på dörren. Där står en man som kallar sig Väktaren och det han har att berätta kan ingen riktigt acceptera, åtminstone inte till en början, och där börjar vännernas berättelse om Neverworld. Jag vill inte avslöja för mycket men det är som att hamna i en fasansfull version av Groundhog Day, där man måste avsluta varje kväll med en omröstning om det otänkbara. Men, de får en chans att en gång för alla ta reda på vad som hände Jim och vem eller vilka som bär skuld för hans död. Neverworld är en oerhört välskriven ungdomsroman som är både kuslig och spännande, som en deckare med en övernaturlig twist. Det var länge sedan jag sträckläste något på det här sättet och rekommenderar boken å det varmaste.

TV-serielördag: DARK

TV-serien DARK utspelar sig i den fiktiva tyska staden Winden. Vi börjar i nutid (2019) med ett självmord samt flera pojkar som försvinner spårlöst, fortsätter till ett 1986 där mycket av det som händer tycks ha hänt förut och landar slutligen i 1953. För det som sker gör så i återkommande cykler om 33 år och verkar ha något att göra med kärnkraftverket samt den underjordiska grotta som finns i staden. DARK är en oerhört suggestiv, mörk och beroendeframkallande serie. Det är filmat på ett sätt som skriker David Lynch och har flera gemensamma nämnare med Stranger Things. Främst får vi följa familjerna Kahnwald, Nielsen, Doppler och Tiedemann men även flera andra människor i Winden. Alla hemligheter som folk burit omkring på luckras obönhörligen upp i takt med att fler och fler barn försvinner. Otrohet kommer upp till ytan och gamla oförrätter synas offentligt och jag kan inte annat än tycka väldigt mycket om karaktärerna, i stort sett allihopa. Det är många personer att lära känna och ofta får man se dem både som barn och vuxna då allt utspelar sig i tre olika tider! Det är uppfriskande att få stifta bekantskap med alla tyska skådespelare, för som svensk är man vanligtvis inte bekant med dessa produktioner. Som vanligt nuförtiden är det barnen och ungdomarna som imponerar mest. Tjugoåriga Louis Hofmann som högstadieeleven Jonas Kahnwald är en liten uppenbarelse i sig själv, han går runt och ser trulig ut stor del av tiden men när han väl ler så är det som om hela världen öppnar sig. I övrigt så är jag förtjust i Jördis Triebel som spelar Katharina Nielsen, vars son är en av de som försvinner. Hennes sorg och smärta går igenom tv-rutan och rakt in i mig. För att sammanfatta så är detta mörkare än mörkt men inte utan hopp och så fullspäckat med tidsresor och övernaturligt att en inte kan bli annat än lycklig. Säsong 1 slutade med en rejäl cliff hanger och även om Netflix ännu inte beslutat om en säsong 2 så har jag redan börjat längta.

Stalpi - Stefan Spjut

- "Om man tror på troll, då är man bara konstig, men om man vet att de finns, då är man som förbannad."

Gudrun Myrén

Tio år efter händelserna i Stallo får vi återigen följa Susso Myrén, hennes mamma Gudrun och deras kamp mot trollen. Vi får även stifta bekantskap med Sussos barndomskompis Diana. Sektledaren Lennart Brösth rymmer från psyket och tar åter upp jakten på Susso som flyttat ut till en stuga i Vittangi tillsammans med ekorren. Samtidigt ska en varg fångas och transporteras från ett område till ett annat och Anders råkar illa ut när vargen ska sövas. Snart börjar han förändras och hans familj känner inte längre igen honom.

Stalpi är ett av samiskans ord för varg. Jag trodde det skulle vara mer varg i den här boken än det faktiskt var, men det gör verkligen ingenting. Berättelsen är mycket kortare än föregångaren Stallo, mer koncentrerad och utan de många sidospår som fanns i första boken (åh vad jag älskade de sidospåren!). Men jag vet att många retade sig på detaljerna samt allt fram och tillbaka. Jag blev lite besviken när det visade sig att det var Diana som var huvudperson och inte Susso men jag kan inte skylla min separationsångest på ett författartekniskt grepp. Berättelsen behövde nytt blod. Som jag skrev i mitt halvvägs in i Stalpi-inlägg så är den här andra boken oerhört mycket mer våldsam, det är blodigt, rått och väldigt äckligt. Ibland blir det för mycket, jag har stängt av Storytel för att jag inte klarat av mer karvande, skjutande eller dränkande. Men visst älskar jag Stalpi och jag vill bara ha mer av miljöerna, trollen och den fantastiska naturen. 

Smaragdgrön, av Kerstin Gier

Spoilervarning om du inte läst de två första böckerna i serien: Rubinröd och Safirblå.

Så har vi då kommit till trilogins sista del. Gwendolyn har det sannerligen inte lätt och fortsätter försöka kombinera skolgång, kontrollerade tidshopp, kompisen Leslie, förälskelsen Gideon och gargoylen Xemerius. Men när boken börjar så är det Gideon som bekymrar Gwendolyn mest, för han har just sagt att han bara vill vara vänner. Vänner!? Med ett krossat hjärta smider hon nattliga planer med Leslie per telefon och försöker samtidigt lösa problemet med den saknade kronografen. Och var i tiden är egentligen Paul och Lucy?

Trilogier kan vara knepiga. Tre fullängdsböcker ger plats för mycket utrymme, mycket text, att välla ut över sidorna och på slutet förväntar läsaren att allt ska knytas ihop på ett snyggt sätt. Ett vanligt problem är att författaren låtit materialet rusa iväg så att just detta inte blir möjligt och lite av det ser jag här i Smaragdgrön. Jag är fortfarande så oerhört och löjligt förtjust i Gwendolyn, Leslie och Xemerius och läste med glädje ut den här sista delen men det var ändå för långt och krusidulligt. Det rusas fram och tillbaka och även om jag faktiskt tycker om även Gideon så tror jag att Gwendolyn och Leslie hade klarat sig finfint utan honom, en tidsresehistoria med två bästisar hade jag tyckt ännu bättre om! Och jag måste ge ett plus till hur historien fick en extra twist mot slutet när något man trodde var absolut sanning visade sig inte stämma alls. Det blev både spännande och känslosamt. Som helhet så gillade jag Ädelstens-trilogin mer än jag ogillade men den här tredje boken var den svagaste.

Omläsning: Duma Key, av Stephen King

Det här är ett inlägg i Fiktiviteters Stephen King-helg.

Jag vet inte exakt vad det är med Kings senare böcker, såsom denna och exempelvis Liseys berättelse, men det känns som att han de sista kanske tjugo åren har lyckats kombinera de fantastiska historierna från förut med ett lika otroligt språk. Ett språk som inte riktigt fanns där tidigare. Missförstå mig rätt här nu, jag älskar många av de första böckerna, men de senare har för mig en annan dimension. Allra bäst blir det när han låter de övertydliga monstren vara och som så ofta blir det mest läskigt när det största hotet finns inuti en människas egna tankar. 

Edgar Freemantle måste lära sig att handskas med sitt nya liv som handikappad, olyckan tog hans ena arm och krossade stora delar av resten av kroppen. Smärtorna styr hans vakna tid och han är ofta rasande på vad livet lämnat honom med. Inte nog med att hans fru vill skiljas, hon vill det för att han vid ett tillfälle försökte strypa henne, så Edgar åker till Duma Key i Florida för att starta ett nytt liv. Han uppmanas att återuppta sin gamla hobby att rita och måla och blir snart vän med den gamla damen som äger huset han hyr. Elisabeth Eastlake har levt på Duma Key hela sitt liv, hon faller ofta in i sin demens men när hon är klar i huvudet berättar hon om sitt liv och eftersom hon själv är konstintresserad uppmanar hon Edgar att fortsätta måla. För Edgar visar sig ha en talang utan dess like men det är något underligt med det han skapar. Efter ett tag börjar han förstå att det han målar blir sanning men är det han som styr framtiden eller styr framtiden honom? Tillsammans med Wireman, mannen som tar hand om Miss Eastlake, börjar han nysta i områdets historia och hittar hemligheter om området och familjen Eastlake. Samtidigt dras snaran allt tätare om Edgars hals och snart finns det ingenstans att ta vägen. 

Det här är en av mina stora favoriter av Stephen King. På bara några få sidor, kanske kan man till och med räkna det i rader, så sugs man obönhörligen in i historien. Edgar är så levande från allra första början och trots att olyckan initialt förvandlar honom till en skitstövel rent ut sagt, så slutar man aldrig att förstå honom. Sedan får man en fantastisk beskrivning av den konstnärliga processen, King skriver så inspirerande att jag för ett ögonblick tänkte mig att även jag skulle kunna börja rita. En halvtaskig blyertsteckning senare förstod jag att jag helt enkelt levt mig in i Duma Key så mycket att jag nästan trodde jag var där. Så bra är Stephen King. Edgars historia är en spökhistoria med oroliga andar och förtrollade föremål men mer än något annat är det en berättelse om kärlek. Som det mesta som är värt något. Kärleken till en kvinna, kärleken till ett par döttrar, kärleken till nyfunna vänner som visar sig finnas där mer än de man känt under tiotals år. Duma Key är över sexhundra sidor lång men jag ramlade rakt igenom den under några varma sommardagar när jag satt på balkongen och svettades. Om jag tog av mig glasögonen och kisade så kunde jag i korta ögonblick tro att även jag befann mig i Florida med snäckorna som pratade under Stora Rosa.

 

När skruven dras åt, av Henry James

En ung och ej namngiven kvinna får anställning på godset Bly på landsbygden för att ta hand om de två föräldralösa barnen Miles och Flora. Barnens förmyndare lever i London och vill på inga sätt bli kontaktad om eventuella problem eller frågor. Guvernanten får klara sig själv tillsammans med den övriga personalen på Bly och mycket snart blir hon god vän med hushållerskan Mrs Grose. Men det är något konstigt med godset och kanske även med barnen, guvernanten ser syner av döda personer. 

Jag har läst så många recensioner av den här boken där den beskrivs som "den bästa spökhistorien någonsin" och liknande. Tyvärr upplevde jag den inte alls så och jag är riktigt besviken över det. Det är alldeles för snirkligt skrivet för min del och huvudpersonen berättar alltid innan det läskiga händer att det kommer att hända. "Oh, ni kommer inte tro mig men det som sedan hände skrämde skiten ur mig!" Okej, det där var som du säkert misstänker inget ordagrant citat men du förstår nog hur jag menar. Och jag VET att boken skrevs för hundra år sedan och man inte kan ha samma förväntningar på jämställdhet och klass nu som då men jag fastnar ohjälpligt i beskrivningarna av det svaga och mindre intelligenta könet och varför simpla arbetare ska hålla sig på mattan gentemot sina arbetsgivare. Jag ser liksom inte spökhistorien för allt krafs. Barnen är så söta, så söta, hushållerskan så fast i sin torftiga roll. Nej, jag blir mest irriterad av det här. Gammalmodigt var ordet. 

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Safirblå, av Kerstin Gier

Spoilervarning om du inte läst bok ett!

Så var det då äntligen dags för fortsättningen på den högt älskade Rubinröd, nämligen Safirblå! Som jag har väntat på den här.

Gwendolyns liv blir här i bok två än mer tilltrasslat med familj, skola, vänner och tidsresor. Den stroppiga kusinen Charlotte som egentligen borde ha varit den med tidsresegenen fortsätter att sätta käppar i hjulet för Gwendolyn och hon är inte den enda. Tack och lov finns bästa kompisen Leslie kvar vid Gwendolyns sida och som tillskott på de godas sida ställer sig nu även gargoylen Xemerius. Även kärlekshistorien med den undersköne Gideon rasar vidare med oförminskad kraft, men kan hon verkligen lita på honom?

Jag är exakt lika förtjust i den här som den första boken! Det gick inte lång stund innan jag skrattade högt och sedan rasslade sidorna förbi i en jäkla fart. Det var länge sedan jag kände sådan läslust. Och allt det jag skrev i recensionen till den första boken, Rubinröd, kan jag skriva under på nu med. Läsglädje, pirr i magen, fina karaktärer och trovärdiga händelser (ja, om man köper det där med tidsresor då). Möjligtvis kan det vara lite för många namn och personer då och då men så är jag också erkänt dålig på att hålla isär sådant. Fast i övrigt så älskade jag Safirblå enormt mycket och vet inte hur jag ska stå ut till sista delen, Smaragdgrön, kommer ut i höst!

Stort tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret.