Var är Olle?

1980 försvann elvaåriga Johan Asplund från Sundsvall. Jag var fem år och minns löpsedlarna från när jag var i staden och hälsade på min vuxna halvsyster som bodde där. Och där någonstans började ett intresse för de som försvinner och aldrig mer dyker upp. För de måste ju ta vägen någonstans, människor av kött och blod kan inte bara försvinna ut i tomma intet! Det skrämde mig oerhört - och gör fortfarande. Tre år senare försvann artonårige Olle Högbom, också från Sundsvall. Ingen av de två har hittats. Journalisten Martin Ezpeleta har under många år gjort ett researcharbete för att försöka ta reda på vad som hände Olle, resultatet är en elva avsnitt lång följetong på Storytel. Han guidar oss igenom alla spår som inte ledde någonstans, om den vansinniga rättegången mot Thomas Quick. Men vi får också höra från Olles pappa Ruben, som aldrig slutat leta efter sin son, och systern Maria som hela livet försökt skapa någon slags normalitet i allt. Det är otäckt och sorgligt men ändå gjort med en stor portion respekt. Slutligen når Martin fram till ett spår som trots Rubens påtryckningar hela tiden ignorerats, ligger det något i de anklagelserna? 

I pestens tid

De här corona-tiderna har nästan sänkt mig totalt. Skolan är avskalad till absoluta minimum och allt sker på distans, men ändå orkar jag knappt med det lilla. Jag är hemma nästan hela dygnet, sover uruselt, ligger vaken om nätterna och läser nyheter, spelar Candy Crush. Läser knappt några böcker alls. Därav tystnaden här just nu. Vill dock tillägga att jag inte är så rädd för själva smittan utan mer vad allt detta potentiellt kan göra med vår ekonomi,  jobben och globaliseringen. Det känns som att leva mitt i en skräckfilm samtidigt som den gryende våren ger sig till känna när man ger sig ut på promenad. Surrealistiskt. Tanken på att detta kan pågå i flera månader till är oerhört påfrestande. Men snart får jag bara ta mig i kragen och skärpa mig, försöka släppa ångesten och se framåt. Tills dess lyssnar jag på massor av Harry Potter på Storytel samt Var är Olle (också den på Storytel!).

Hoppas ni alla mår bra.

Sommartips - ljudboksserien Irrbloss

Jag har inte sett tv-serien Hidden med Izabella Scorupco men började av en slump att lyssna på den prequel-ljudbok som finns på Storytel: Irrbloss, av Filip Alexanderson. Vi får följa polisen Viveca och hennes arbete som polis i 1970-talets Stockholm. En bomb exploderar på den polska ambassaden samtidigt som Viveca stöter på människor med övermänskliga egenskaper, utöver detta ska hon även ta hand om sitt förhållande med poliskollegan Thomas och deras dotter Emma. Hos Storytel beskrivs detta som en blandning mellan Spanarna på Hill Street, The Wire och fornnordisk mytologi, jag skulle vilja lägga till en uns av Sjöwall/Wahlöö och Neil Gaiman. Har än så länge bara hört ett avsnitt av sex stycken men har en bestämd känsla av att jag kommer lyssna klart under resorna till och från jobbet inom en snar framtid. Den iskalla vintern i berättelsen får mig att huttra mitt i heta sommarvärmen.

Kampen om Järntronen - separationsångest och ett glatt återseende

Det är både med glädje och en hel del sorg som jag ser den sista tv-säsongen av Game of Thrones. För jag är glad att det tar slut, oändliga serier brukar inte vara bra i slutändan. Men givetvis är det samtidigt tårframkallande att komma till det oundvikliga slutet, att få veta exakt hur det går för alla och när man kan sin George R.R. Martin så vet man att det kommer bli blodigt. Så min vana trogen har jag samtidigt börjat om från början. Det är precis så här jag alltid gjort när jag kommit till slutet av en serie, om det så varit Kulla Gulla eller Harry Potter, och allt har känts tomt och ödsligt: slagit upp första boken för att återigen bli innesluten i den trygga början. Så nu har jag med hjälp av Storytel börjat lyssna på Kampen om Järntronen, som den första boken heter på svenska. För något måste jag göra för att dämpa separationsångesten. Alla karaktärerna känns så unga och naiva och många gånger vill jag skrika åt dem att akta rygg, att inte vara så förbannat oskyldiga. Men mest njuter jag av att insupa miljöerna, att få gå i korridorerna, sitta framför eldstäderna och klappa skräckvargarna.

En kärleksförklaring till Stephen Fry's uppläsning av Harry Potter

Det finns sju böcker i serien om Harry Potter och jag har plöjt dem alla oräkneliga gånger. Jag har läst på svenska och engelska, de "vanliga" böckerna, specialutgåvorna, de illustrerade och så ljudböckerna. Nästan hela tiden har jag faktiskt min favorit-trollkarl i lurarna, på vägen till och från jobbet. Många är dagarna när jag bara inte orkar med något annat, i tröttheten om morgonen och den totala utmattningen om eftermiddagarna. Jag har provat att lyssna på svenska med Björn Kjellman men kommer inte ifrån att det är mycket bättre på engelska med Stephen Fry som uppläsare! Han gör rösterna så individuellt att man vet vem han föreställer redan innan namnet nämns. När saker ropas ut i högtalare har man lagt till ett burkigt eko och han läser med en sådan inlevelse att jag blir lycklig ända ner i tårna varje gång. Det har till och med gått så långt att jag faktiskt hör hans röst i huvudet när jag själv läser text-böckerna. Allt det positiva överglänser med råge det faktum att han till en början inte uttalar "Gryffindor" som de gör i filmerna. "Accio" uttalar han, enligt mig, felaktigt rakt igenom sju böcker. 

Sedan blir lyssningen lite extra kul när man får veta roliga fakta som att han hade svårt att uttala meningen "Harry pocketed it" och sägnen berättar att J.K. Rowling sedan noga petade in den meningen i alla följande böcker. Vilket så här i efterhand sägs vara delvis sant, men jag gillar ändå tanken.

Oktagonen - Emanuel Blume

Efter en olycka hamnar Emanuel på sjukhus och där får han dela rum med Gunnar, en äldre man som varje onsdag försvinner ner i ett hemligt rum i källaren där en kvinna med en lustig dialekt leder en berättargrupp. En dag tar Gunnar med Emanuel till gruppen som har alltid åtta deltagare och där de som har berättat sin kusliga historia försvinner till veckan därpå. För det är sannerligen spöklika berättelser man får höra, somliga av dem är som moderna versioner av gamla vandringssägner. Inte blodigt otäckt, utan mer som en kliande oro man ibland inte riktigt kan sätta fingret på och ibland en isande skräck man vet exakt vad den beror på. Samtidigt som huvudpersonen blir friskare börjar han fundera på vem kvinnan med dialekten faktiskt är, varför hon hela tiden antecknar i en stor skrivbok med oläslig handstil och varför hon samlar historieberättare varje vecka. Långsamt börjar en plan att ta reda på mer formas.

Somliga av de här berättelserna kommer att stanna kvar länge hos mig, det är helt min typ av fasa. Som mannen som undersöker konspirationsteorin om att Paul McCartney i själva verket dog i en bilolycka 1966 och blev ersatt av helt annan man. Eller kvinnan som inte kan sluta titta på det unga paret som flyttat in i grannhuset, hon till och med köper en kikare. Hon gillar inte det hon får se. Liksom kvinnan som reser iväg för att vara med på en gammal väns bröllop, en vän hon inte träffat på några år och enbart tänker gott om. Men så träffar hon ytterligare en bröllopsgäst på tåget dit och snart har hon börjat fundera på vad som är sant och inte. Det är svårt att inte avslöja för mycket om de här historierna och det vill jag absolut inte göra så jag rekommenderar varmt att lyssna själv! Avsnitten finns som pod samt på Storytel och i skrivande stund har ännu inte alla släppts (jag fick tjuvlyssna i recensionssyfte) men det är värt att vänta på. Senare i år ska den även släppas som e-bok.

Belätet - Elisabeth Östnäs

Tolvhundratalets Sverige är ett hårt land. En namnlös och laglös ung kvinna bor med sin mamma och när de under en längre tid plågats av svält går de över en gräns som det inte finns någon återvändo från. Belätet är en ljudnovell om vad som händer när motstånd är allt man har, en berättelse om hämnd och hat. Men även om vad man gör när man gråtit klart. När hungern urholkat dig så mycket att du inte längre bryr dig om konsekvenserna. Det är en kall, blodig och orättvis berättelse men även fylld av moderskärlek och urstyrka. Det gör ont att lyssna, det är äckligt och grovt men också alldeles, alldeles underbart.

Fredagstips: Makers, Mysteries and Magic - The Crimes of Grindelwald

Sista fredagstipset innan jul måste så klart bli ett från Potter-verse! Om du har sett film nummer två i Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald så kan du även lyssna till Makers, Mystery and Magic, ca fem timmar om hur filmen blev till. Det är Dan Fogler som håller i berättandet, som i filmen spelar Jacob Kowalski, men även de andra skådespelarna och många andra (från regissören till stuntpersonerna och de som byggt alla scener och samlat rekvisita) får göra sina röster hörda. Ibland är det lite fånigt, ofta intressant och några gånger har jag brustit ut i ett högljutt och hjärtligt skratt. Dan Fogler är underbar. Man får inte veta några stora hemligheter men det puttrar på och är ett fint komplement när man sett filmen och ändå vill ha mer Fantastic Beasts.

Finns på Storytel samt att köpa hos Pottermore. 

Ljudbokstips: Internatskolan - Linda Skugge

En spännande historia i tio halvtimmesavsnitt om en traditionstyngd internatskola långt inne i de svenska skogarna. En skola som ligger invid Djuptjärn, som enligt legenden skapades när en meteorit slog ner där för många miljoner år sedan. Något verkar dock ha följ med stenbumlingen genom rymden, ett övernaturligt väsen som nu bor långt nere i vattnet och kräver regelbundna offer. När ledaren för det populära gänget Vigilanterna försvinner spårlöst från skolan tror många att han blivit tagen av vad som nu finns där nere i djupet. 

Jag har lyssnat på två av avsnitten och kommer definitivt att fortsätta! För åldrarna tolv till femton men funkar fintfint även för äldre.

The Mountain - Luca D'Andrea

1985 sker ett ohyggligt trippelmord i bergen utanför byn Siebenhoch, belägen i Dolomiterna mellan Tyskland och Italien. Trettio år senare anländer den amerikanske dokumentärfilmaren Jeremiah Salinger för att spela in en tv-serie och blir i det närmaste besatt av massakern som ännu inte fått någon lösning. Han är dessvärre med om en svår helikopterolycka som dödar alla andra i sällskapet, djupt inne i de hemlighetsfulla bergen. En händelse som han av de lokala byborna får skulden för. Själv kämpar han med posttraumatiskt stressyndrom och upplevelsen han hade när han ensam efter olyckan noterade närvaron av något uråldrig och ondskefullt i bergen. Samtidigt försöker han vara en god make och pappa, frun Annalise är uppvuxen i samma by som de nu bor i och tillsammans har de dottern Klara, fem år gammal. 

The Mountain är en spänningsroman där det är svårt att förstå vem man kan lita på, hela alphistorien vänds ständigt på ända och man tvingas tänka om. Där finns krypande skräck av samma typ som även existerar i Expedition Kanchenjunga av Michelle Paver, det är något särskilt med otillgängliga berg som bakgrundsmiljö. Men. Gör inte samma misstag som jag gjorde när jag lyssnade på den här boken på engelska. De flesta i byn Siebenhoch har tyska som modersmål, vilket har lett till att uppläsaren Charles Constant läser alla rösterna på engelska men med en tjock tysk accent. Huvudpersonens fru har en lätt pipig röst, svärfadern en djupare och aningens mer svårtydd och så finns där en handfull bybor, alla med ytterligare olika varianter. Dottern Klara låter mest som en karaktär ur Mupparna. Till slut visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta åt skådespelet. Så vad du än gör - lyssna inte på den "engelska" uppläsningen, den här boken är värd så mycket mer. Jag är så less på uppläsningen att jag till och med funderar på att läsa om boken men då pappersversionen och om några månader. När jag inte längre tänker på fejktyska... 

Tack Stephen King men ljudbok på "fejktyska" fungerar bara inte

Efter tips från Stephen King i senaste Vi Läser började jag lyssna på Beneath the Mountain av Luca D'Andrea. (Jag förstår dock att skräckmästaren själv förmodligen läste boken och inte lyssnade på den.) Den handlar om ett fruktansvärt trippelmord intill den lilla italienska alpbyn Siebenhoch och amerikanen Jeremiah Salinger som blir besatt av händelsen. Det är en bok med krypande skräck och kuslig närvaro i de otillgängliga bergen. De flesta i byn har tyska som modersmål, vilket har lett till att uppläsaren Charles Constant läser alla rösterna på engelska men med en tjock tysk accent. Huvudpersonens fru har en lätt pipig röst, svärfadern en djupare och aningens mer svårtydd och så finns där en handfull bybor, alla med ytterligare olika varianter. Detta blir väldigt påfrestande i längden... Funderar starkt på att köpa pappersboken istället, för snart både tänker och drömmer jag som Schwarzenegger talar.

Ready Player One - Ernest Cline

En snabb repris vad gäller bokens handling:

Det är 2044 och större delen av världens befolkning lever i fattigdom på grund av miljöförstöring, brist på fossila bränslen och global uppvärmning. Tonåriga Wade lever i Oklahoma Citys slum och spenderar merparten av din tid i den virtuella världen OASIS, han till och med går i skolan där. Mannen som konstruerade OASIS är död sedan flera år tillbaka men i och med hans bortgång annonserades att den spelare som kan hitta det så kallade Easter Egg som finns gömt i spelet, vinner hela företaget och alla pengar det är värt. Tillsammans med sina vänner letar Wade, eller Parzival som hans avatar heter, efter detta påskägg. För att bli någon, för att komma ur fattigdomen och bort från knarkande släktingar och minnet av döda föräldrar.

Som vanligt är det nästintill omöjligt att recensera boken utan att samtidigt jämföra med filmatiseringen när man nyligen sett den bioaktuella filmen, så låt oss diskutera båda två! Det är förmodligen underförstått men jag nämner det ändå: boken är mycket mer utförlig och nyanserad än filmversionen. Huvudpersonen Wade känns mer som en riktig människa, både med sina brister och fördelar. Han växer upp i en fruktansvärd slum där han sover i mosterns tvättstuga, samma moster som dessutom snor hans dator för att få pengar till droger. Han är mer som jag kan tänka mig att en speltokig tonårspojke som lämnas vind för våg faktiskt är; i filmen är allt väldigt disneyfierat, ett snäpp gulligare. Berättelsen är så oerhört mycket roligare och sorgligare än jag förväntade mig! De spelutmaningar som ungdomarna måste ta sig igenom är väldigt utförligt beskrivna, dock handlar de mest om spel (och film, musik) som fanns på åttiotalet. Författaren är född 1972 och uppvuxen med arkadspel och Atari, vilket märks. Det som inte är uråldrigt är framtidshittepå. Men jag gillar. Åh, vad jag gillar. Boken har en helt annan historia än filmen även om grunden och personerna är desamma, livet är hårdare och grymmare än i Steven Spielbergs tappning. Tack och lov måste jag säga, för det innebär även att det är mer underbart och trovärdigt.

Att ta ett liv Fallet Kaj Linna Kalamarksmordet - Stefan Lisinski

I april 2004 blev två bröder, Sune och Roger Lindmark, anfallna på sin gård i Kalamark, Piteå. Roger blev så svårt misshandlad att han dog, Sune låg ensam och slagen i köket under två dagar innan hemtjänsten anade oråd och hittade honom. Gärningsmannen, eller männen, fick med sig en obetydlig summa kontanter när de flydde. Polisen fick tips om att försäljaren Kaj Linna, tidigare dömd för småstölder men inga våldsbrott, kunde vara rätt man och snart greps han i Wales. I december samma år dömdes han mot sitt nekande för mord och misshandel till livstids fängelse. Case closed? Om det inte varit för Dagens Nyheter-journalisten Stefan Lisinski så hade det kanske varit fallet. Noggrant nystade han upp domen bit för bit, lät experter titta på materialet och kunde därmed hitta svagheter och slutligen rena felaktigheter. Efter flera resningsansökningar blev Kaj Linna slutligen frikänd 2017. I Sverige ska man inte kunna dömas för mord om det inte är ställt bortom allt rimligt tvivel att man har utfört brottet. Även om Kaj Linna är skyldig så borde han inte ha dömts på de befintliga bevisen. Utredningen av Kalamarks-mordet har kantats av bristfällig undersökning vad gäller det mesta och de rena felaktigheter som Stefan Lisinski gräver fram i den här boken är både chockerande och obehagliga. Är vårt rättssamhälle inte starkare än så här? Att polisen och rätten dessutom verkar ha hållit Kaj Linnas personlighet emot honom gör mig kall av rädsla. Är man obekväm och inte reagerar som "alla andra" är man tydligen lättare att sätta dit. Att ta ett liv är en oerhört skrämmande men också viktig bok om ett brutalt brott där man använt övervåld, där fel person fick livstids fängelse och där den riktiga mördaren med stor sannolikhet fortfarande går fri. 

Bild lånad från Mondial Förlags hemsida.

Feberdröm - George R.R. Martin

George R.R. Martin skrev den här boken redan 1982 men det är först nu som den översatts till svenska, något man får tacka Game of Thrones för. Vilken bok sedan! Vi får följa rederiägare och kapten Abner Marsh genom svårigheter och triumfer men om vi ska vara ärliga så är det mestadels det förstnämnda. Efter att han förlorat i stort sett hela sin flotta och är beredd att lägga ner verksamheten dyker den mystiske Joshua York upp och vill bidra med pengar för att bygga den snabbaste och finaste hjulångaren som Mississippifloden någonsin sett. Båten får namnet Feberdröm. Men det är något underligt med Joshua York, han vistas i sin hytt under dagtid och har onaturligt bra syn om nätterna när han står tillsammans med Kapten Marsh i styrhytten. När saker väl börjar gå snett så gör de det med besked, hjulångaren Feberdröm lämnar ett blodigt spår efter sig allteftersom hon glider längs med floden.

Feberdröm är inget annat än en modern vampyrroman, faktiskt en av de bästa jag läst. Miljöerna är ofta så hemska och mörka att det gör ont i hjärtat att läsa men det är väldigt vackert beskrivet. Vi befinner oss i de amerikanska sydstaterna strax före inbördeskriget, slaveriets kvarn maler sakta men säkert och många människor är oerhört fattiga. Sjukdomar sprider sig som löpeld och mitt i allt det här kaoset rör sig ljusskygga individer som inte har gott i sinnet. Jag lyssnade på boken genom Storytel och det var som att få en saga berättad för sig. En mörk saga där man har svårt att se hur det ska sluta väl men trots det var det sexton timmar av ren njutning.

Hemmet - Mats Strandberg

Joel har tvingats tillbaka till hemstaden eftersom hans mamma Monika råkat ut för en hjärtinfarkt och därefter snabbt blivit dement. Hon måste därför få en plats på boendet Tallskuggan och huset ska säljas. Joel är en motvillig gäst i barndomsrummet och orten som han lämnade med buller och bång för att bli rockstjärna i Stockholm. Att han inte blev det gör återbesöket givetvis ännu jobbigare och inte blir det bättre av att hans gamla bästis Nina numera jobbar på Tallskuggan, för Joel lämnade inte henne under några bra förhållanden. Medan Joel kämpar med sig själv blir Monika sämre i en rasande fart, hon får raseriutbrott, känner inte igen de närmaste men kan av oförklarliga skäl berätta hemligheter om människor hon aldrig tidigare träffat. Samtidigt börjar andra underliga saker hända på Tallskuggan. De övriga dementa berättar om en besökare som de anställda och besökande inte kan se, det dyker upp fettfläckar på väggar och i tak, dörrar och lampor lever sina egna liv. 

Mats Strandberg är suverän på att placera skräcken på ställen där man inte riktigt tänkt sig att den skulle finnas. Den förra boken utspelade sig på en finlandsfärja och den här på ett demensboende och det är en enorm skillnad att gå från det blodbadet till den här väldigt mycket mer lågmälda skräcken. Men inte på något sätt blir det sämre! Jag är oerhört förtjust i den här krypande oron som utspelar sig mitt i vardagen; skuggor, en tv-apparat som lever sitt eget liv och gamla människor som ingen längre på allvar lyssnar på. Författaren blir verkligen bara bättre och bättre och jag ser väldigt mycket fram emot nästa bok!

Stalpi - Stefan Spjut

- "Om man tror på troll, då är man bara konstig, men om man vet att de finns, då är man som förbannad."

Gudrun Myrén

Tio år efter händelserna i Stallo får vi återigen följa Susso Myrén, hennes mamma Gudrun och deras kamp mot trollen. Vi får även stifta bekantskap med Sussos barndomskompis Diana. Sektledaren Lennart Brösth rymmer från psyket och tar åter upp jakten på Susso som flyttat ut till en stuga i Vittangi tillsammans med ekorren. Samtidigt ska en varg fångas och transporteras från ett område till ett annat och Anders råkar illa ut när vargen ska sövas. Snart börjar han förändras och hans familj känner inte längre igen honom.

Stalpi är ett av samiskans ord för varg. Jag trodde det skulle vara mer varg i den här boken än det faktiskt var, men det gör verkligen ingenting. Berättelsen är mycket kortare än föregångaren Stallo, mer koncentrerad och utan de många sidospår som fanns i första boken (åh vad jag älskade de sidospåren!). Men jag vet att många retade sig på detaljerna samt allt fram och tillbaka. Jag blev lite besviken när det visade sig att det var Diana som var huvudperson och inte Susso men jag kan inte skylla min separationsångest på ett författartekniskt grepp. Berättelsen behövde nytt blod. Som jag skrev i mitt halvvägs in i Stalpi-inlägg så är den här andra boken oerhört mycket mer våldsam, det är blodigt, rått och väldigt äckligt. Ibland blir det för mycket, jag har stängt av Storytel för att jag inte klarat av mer karvande, skjutande eller dränkande. Men visst älskar jag Stalpi och jag vill bara ha mer av miljöerna, trollen och den fantastiska naturen. 

Dagbok från ditt försvinnande, av Malin Lagerlöf

" - Malin, jag är rädd att vi har tappat bort Daniel."

En dag i oktober 2011 gick filmregissören Daniel Lind Lagerlöf ut genom dörren, lämnade sin fru Malin och deras tre barn, och kom aldrig mer tillbaka. Det som skulle ha varit en vanlig dag på jobbet blev den mest ovanliga. Han letade inspelningsplatser i Tjurpannans Naturreservat och ramlade förmodligen i havet och drunknade men hans kvarlevor har aldrig hittats. Kvar i Stockholm fanns Malin och barnen, det yngsta bara tre månader gammalt. Jag lyssnade på författaruppläsningen av den här boken på Storytel och det var oerhört mäktigt att höra Malin läsa upp sin egen text som är mättad med sorg, kärlek och ilska. Vad gör man när ens partner sedan tjugofem år från den ena dagen till den andra inte längre finns kvar i livet? Hur tar man sig igenom de första kritiska dagarna, månaderna, och hur tar man hand om tre barn när man knappt är kapabel att se till sig själv? Jag älskar hur hela berättelsen är totalt befriad från sentimentalitet, att hon är fly förbannad mitt i saknaden, "Hur kunde du lämna mig!" för hela texten är skriven till Daniel. Jag gillar även listorna som dyker upp lite här och där: "5 råd till dig som blivit änka" eller: "5 påträffade föremål som fått mig att gråta". Framförallt tar jag till mig rådet att inte köpa blommor när något gått bort, beskrivningen av hur Malins lägenhet fullkomligt dränks i en tung blomdoft och hur hon skäller ut ett stackars bud för att han levererar ännu fler buketter är både rolig och sorglig. Rådet att hellre överlämna hemlagad mat låter mer än rimligt. 

Den här ljudboken går inte att lyssna på!

När "alla andra" bara äälskar en bok eller författare drar jag gärna öronen åt mig. Blir lite truligt tonårig och anti och vill inte alls vara med, speciellt inte om dessa "alla" påstår att boken eller författaren i fråga får dem att skrika av skratt. Lex Fredrik Backman. Jag vet inte hur många gånger jag fått tipset att läsa En man som heter Ove och tipsaren i fråga kan knappt hålla sig för garv när de berättar om historien. Jag har så svårt för roliga böcker. Det är få som faktiskt får mig att skratta och Caitlin Moran är en av de få författare som har lyckats. Men jag tänkte att Backman ändå skulle få en chans då jag tycker att hans långnovell (kortroman?) Och varje morgon blir vägen hem längre och längre var fantastisk och jag hörde att hans senaste roman Björnstad inte har samma humorstämpel som de tidigare böckerna. Så jag laddade ner den på Storytel och började lyssna. Det är Marie Richardson som läser och det brukar vara så himla bra när skådespelare läser! Men inte den här gången. Hon börjar nästan alla meningar med en högljudd utandning och jag klarade inte mer än några få minuter innan jag var tvungen att stänga av, jag hörde bara hur hon pustade och frustade.

Så nu har jag önskat mig boken i julklapp av mamma. Hoppas att det går bättre med pappersversionen!

Glöm mig, av Alex Schulman

Alex Schulman har han skrivit om sin mamma, Lisette Schulman och det är en kärleksfull, längtande och rasande text om en kvinna som redan när Alex var ett litet barn försvann in i alkoholen. Boken börjar när mamman är över sextio år och hennes söner försöker få henne att skriva in sig på behandlingshem. Författaren går sedan bakåt i tiden och beskriver hur barndomens händelser påverkade honom då och fortsatt att göra ända in i vuxen ålder, hur de styr hans vardag. Rädslan för att bli övergiven, hur otrygg han kan vara. Jag vet inte hur många sådana här uppväxthistorier jag har läst, berättelser skrivna av andra överlevande. Kanske finns min försoning där någonstans i botten av högen med dessa böcker. Igenkänningen svider. Det gäller alltifrån de tidiga tecknen på beroende till den svåra alkoholistens totala genomklappning. Humöret som växlar mellan gråtmild och rasande, hur ingenting någonsin är deras fel, hur de tar avstånd från de som älskar dem mest bara för att slippa konfronteras med sig själva. Upptäckten för anhöriga att det förmodligen är för sent för ett ordentligt tillfrisknande. Men Alex Schulman fick en nykter sista tid med sin förälder under hennes sista år, underbart att allt inte bara slutade i total tragedi, även om nykterheten givetvis inte blev en tillbakagång till den mamma han haft tidigare. Jag slukade den här boken, den har ett fantastiskt fint språk och det var oerhört starkt att höra Schulmans egen inläsning av texten på Storytel.

The Girl with the Lower Back Tattoo, av Amy Schumer

Jag har aldrig sett Amy Schumer framföra ståuppkomik live eller ens på Youtube och jag har inte sett den film hon skrev och och spelade huvudrollen i, Trainwreck. Så det här var en helt ny bekantskap för mig. Hon berättar i The Girl with the Lower Back Tattoo om sin uppväxt, sitt liv, och hur det var när hon blev ståuppkomiker. Ofta är det roligt, väldigt roligt till och med, jag har skrattat högt på bussen när jag lyssnat. Men somligt av humorn bottnar i en avgrundsdjup tragik och trots att det ofta är tvära kast så älskar jag att hon ändå tar upp mycket av det hon gör. Som att hon har en komplicerad relation till sin mamma, hon vågar ge sig in på minerad mark och erkänner att där inte finns några enkla svar, inget avslut. Det. Är. Jobbigt. Punkt. Och de jobbar på det. Även hennes pappas MS kommer upp vid flera tillfällen, en sjukdom som handikappat honom svårt. Ibland är hon motsägelsefull, som när hon berättar att hon inte längre bryr sig om sin vikt, att hon äter vad hon vill, men i nästa andetag att hon tog det som en förolämpning när någon påpekade att hon är småtjock. Hon slåss för allas rätt att få vara sig själva men har inte helt skakat av sig samhällets syn på hur en Kvinna ska vara. Hon har rätt i så mycket men når inte alltid hela vägen fram. Boken hade vunnit på att bli hårdare redigerad, någon borde ha sett till att det fanns en tillstymmelse av röd tråd, att placera ut alla stycken bättre och framförallt: hindra Schumer från att ta med delen när hon av någon outgrundlig anledning räknar upp alla gosedjur hon äger. Men jag gillar Amy. Oj, vad jag gillar Amy.