Django Unchained (2012)

Quentin Tarantino har inspirerats av gamla b-filmer under hela sin karriär och hans filmer osar av vad som en gång visades på drive-in biograferna. Han hyllar vad de flesta kallar för dålig smak och visar öppet och ofta sin kärlek till filmen och det syns i hans verk. Han har hjälpt bortglömda stjärnor tillbaka till rampljuset och fått filmtittare att inse att bara för att en film klassas som B, C eller D behöver det inte betyda att det är dåligt. Han blev uppmärksammad när hans Reservoir Dogs gjorde debut för tjugo år sedan men det var inte förrän två år senare som han blev älskad och geniförklarad av hela världen för sin Pulp Fiction. Mycket har hänt sedan dess och han tar god tid på sig mellan filmerna. Varje gång en ny skapelse signerad Tarantino blir aktuell håller kritiker och beundrare andan och börjar spekulera om vad som komma skall. Det har gått tre år sedan hans senaste film, Inglourious Basterds, hade premiär och nu är det äntligen dags igen. Denna gång hoppar vi tillbaka till mitten av artonhundratalet, två år innan det amerikanska inbördeskriget och blir serverade en nästan tre timmar lång västernfilm som utspelar sig i den amerikanska södern där slaveriet står i centrum.

Året är artonhundrafemtionio och en fängslad samling slavar går genom ett kallt Texas. Plötsligt bryts tystnaden när den tyska tandläkaren och prisjägaren King Schultz ber om att få köpa en av slavarna. Han vill ta slaven Django med sig för att med hans hjälp peka ut tre bröder som är efterlysta för mord. I gengäld vinner Django sin frihet och en mindre summa pengar. Django som har egna ouppklarade affärer med de efterlysta mördarna antar uppgiften och de ger sig av. När uppdraget är avklarat är Django en fri människa och då Schultz ser talang hos Django slår de sina kloka huvuden samman och lämnar över lik i utbyte mot betalning till lagens män. Django har en dröm om att återförenas med sin fru som han skiljdes från vid en slavmarknad i Mississippi. Han får reda på att hon befinner sig på det ökända bomullsplantaget Candyland och långsamt sätts en plan i verket om att frita hans älskade Broomhilda von Shaft.

“Let me get this straight: Your slave wife speaks German and her name is Broomhilda von Shaft?”

I Quentin Tarantinos filmer finns det alltid mängder av referenser till filmer han beundrar och Django Unchained är inget undantag. Titeln är en hyllning till Sergio Corbuccis film Django från nittonhundrasextiosex med Franco Nero i titelrollen. Nero själv dyker upp i en kort sekvens halvvägs in i filmen under ett mandingo-slagsmål och då Jamie Foxx presenterar sig och förklarar att bokstaven D är tyst i hans namn säger Nero ”jag vet” och går där ifrån. Tarantino har även valt att använda originalfilmens titelmelodi när Django Unchained drar igång. Där tar dock likheterna med Corbuccis film slut och en annan tar vid. Tarantino har valt att berätta en helt annan historia och Django Unchained är den bästa film han gjort sedan Kill Bill, eller kanske någonsin.

"They ain't never seen a nigger on a horse.”

Det har varit mycket snack om att Tarantino varit sugen på att göra en giallo eller en slasherfilm och jag tror att det var därför jag blev något besviken på Inglourious Basterds när jag såg den på bio. Jag tyckte att filmen var väldigt bra men det var någonting jag saknade, någonting i stil med just det som Django Unchained har. Tysken Christoph Waltz tyckte jag (precis som alla andra) var otroligt bra och hans insats belönades inte helt otippat med en oscar. Tarantino älskar honom och Waltz var en självklarhet för hans nya film. Även fast det är Django som är huvudpersonen stjäl Waltzs karaktär King Schultz hela showen. Han är om möjligt ännu bättre i Django Unchained. Alla inblandade i filmen är fullkomligt lysande och det är inte svårt att förstå varför Leonardo DiCaprio har blivit nominerad för sin roll som Calvin Candie i årets Oscarsgala. Hans karaktär är så långt som det bara går från hans tidigare gestaltningar men han briljerar i varenda scen. Jag har varit otroligt trött på allt som har att göra med Samuel L. Jackson de senaste åren. Han har ju inte gjort någonting vettigt sedan tja, Pulp Fiction. Nu är jag beredd att förlåta honom för alla taskiga rollprestationer för här är han överdjävligt bra som den skenheliga ”house niggern” Stephen. Jamie Foxx är den som imponerar minst men det beror nog mest på att han inte fått de bästa replikerna för de flesta skådespelarna skulle inte vara någonting om det inte vore för den knivskarpa dialogen. Jag skrattar och sätter i halsen om vartannat och även historiens värsta förbrytare får mig att röra på smilbanden. Den utdragna scenen när de lakanförsedda rötäggen, som har svårigheter med att se genom de små hålen, planerar att mörda Schultz och Django är det roligaste jag sett på väldigt länge. Som sagt är dialogen alldeles lysande och om Scarface var filmen som använde sig av ordet ”fuck” flest gånger vinner nog Django Unchained tävlingen när det kommer till användandet av skällsordet ”nigger”. Tarantino kan emellertid sin sak och det blir aldrig rasistiskt eller hatiskt. Våldet är överdrivet och varenda pistolkula som genomborrar en människa lämnar litervis av den röda sörjan efter sig, precis som i de gamla italienska spaghettivästernfilmerna från sextio- och sjuttiotalet. Musiken är som vanligt otroligt bra och blandningen av gammal filmmusik och nutida skapelser i alla tänkbara genrer gör upplevelsen ännu mer njutbar.

Allt är otroligt snyggt och det är en film man bör uppleva i biosalongen för bästa möjliga upplevelse. När jag såg Hobbit för några veckor sedan satt jag och vände och vred mig i biofåtöljen och hoppades gång på gång att eftertexterna skulle börja rulla. Django Unchained varar ungefär lika länge som Hobbit men här ville jag inte att filmen skulle ta slut, inte en enda minut kändes överflödig och när filmen var slut ville jag sitta kvar och se den igen. Django Unchained är det bästa jag sett på väldigt länge och om den inte kommer att bli min favoritfilm från 2013 måste ett större mirakel inträffa. Django Unchained är fullkomligt lysande och förtjänar en klockren femma i betyg!

Carnage (2011)

Fyra föräldrar träffas i det ena parets lägenhet för att reda ut en dispyt. Deras söner har hamnat i slagsmål som slutade med blåmärken och två utslagna tänder. Föräldrarna har olika åsikter om vem som bär ansvaret och vilka åtgärder som bör vidtas. Snart är det föräldrarna som beter sig som småbarn och det ballar ut i smulpaj, spyor och skotsk whisky.

Precis som med filmen Shame (recension HÄR) så visades Carnage i den minsta salongen på biografen Filmstaden i Malmö. Inte mig emot då jag föredrar de mindre salongerna när det kommer till Filmstadens annars obekväma större salonger. Här slipper man också oftast de yngre, högljudda besökarna. Idag fanns det bara två av dem och de lämnade biosalongen så fort de förstod att det inte var en komedi av den vanliga sorten.

Det är synd att recensenter och vanligt folk med för den delen, lägger på tok för mycket fokus på Polanski som privatperson. Det är årtionden sedan han blev anklagad för något han gjort eller inte gjort och den energin bör läggas på hans kvalitéer som regissör istället. Roman Polanski är en av de absolut bästa regissörerna i livet idag, kanske den bästa. Hans senaste film är kammarspelet Carnage, en komedi med en imponerande skådespelarensemble (Polanski själv dyker upp på en kort visit som vresig granne).

Det är alltid speciellt när man går på bio för att se en ny film av Roman Polanski. Hans senaste film The Ghost Writer var inte en av hans bästa men det var ändå långt mycket bättre än de flesta thrillers som släpps idag. Mina förväntningar var höga på Carnage. När jag läst recensioner av filmen har de fått mycket blandad kritik. Kritikerna antingen älskar eller hatar den. Jag står i mitten någonstans. Det är humor som tilltalar vissa och jag är lite missnöjd. Carnage försöker ofta att vara hysteriskt rolig men jag tycker mest att den är lite småkul, ett fniss här och där. Polanski har visat tidigare att han har fingertoppskänsla när det kommer till att använda sig av trånga utrymmen och minimalt antal skådespelare i t.ex. den alldeles strålande Death and the Maiden. Här lyckas han inte lika bra. Alla spelar sina roller väl, särskilt John C. Reilly och Christoph Waltz, det är åt dom mina fniss går. Det hjälper dock inte då det är väldigt tydligt att Carnage bygger på en pjäs och att det inte finns särskilt mycket i historien att arbeta med. Trots att Carnage är en bagatell så tycker jag aldrig att filmen är tråkig under dess knappt 80 minuters speltid. Det är bara synd när jag vet att han kan så mycket bättre. Jag saknar den Polanski som levererat mästerverk som Bitter Moon, Death and the Maiden, The Tenant och Repulsion.