Venus in Fur (2013)

Regissören Thomas är på väg hem till sin fästmö när en genomblöt kvinna störtar in på teatern där han jobbar. Hon presenterar sig som Vanda och vill provspela för den utmanande rollen i pjäsen Venus in Fur. Stressad och irriterad försöker Thomas mota henne därifrån men Vanda är påstridig och efter intensiv övertalning går han till slut med på att låta kvinnan visa vad hon går för. När Vanda går in i rollen som den dominerande skönheten förtrollas Thomas av hennes charm. Snart är de båda så djupt inne i sina karaktärer att gränsen mellan verklighet och fiktion sakta suddas ut.

”In a moment she made me who I am.”

Jag älskar Roman Polanskis filmer och han är en av mina absoluta favoritregissörer. Mina personliga favoriter är de han gjorde under nittiotalet och de filmer jag håller högst är Death and the Maiden och Bitter Moon, även fast jag är otroligt svag för hans mer klassiska verk. Polanskis senaste film, Carnage blev något av en besvikelse och även fast den hade sina stunder så kändes den aldrig helgjuten. Hans nya Venus in Fur är ett steg i rätt riktning. Jag har dock svårt att tro att den kommer att tilltala de som inte har en djupare relation till Polanskis filmer.

Venus in Fur har det varit ganska tyst om ända sedan den hade premiär i Cannes förra året och jag kan inte minnas att jag har läst någonting om filmen det senaste året. Som förlaga har Polanski använt sig av David Ives pjäs som i sin tur använts sig av den österrikiska artonhundratalsförfattaren och grundaren av begreppet sadomaschocism, Leopold von Sacher-Masochs banbrytande roman med samma namn. Venus in Fur är ett kammarspel mellan två personer och hela filmen utspelar sig i en annars folktom teater. Polanskis fru Emmanuelle Seigner återförenas med Mathieu Amalric med vilken hon sex år tidigare spelade mot i det franska dramat The Diving Bell and the Butterfly. Det är kul att se Seigner i centrum igen, hon är en skådespelerska som medverkar i på tok för få filmer. Ända sedan jag såg henne i Bitter Moon för första gången blev jag helt tagen av hennes karisma. I Venus in Fur är hon precis som sin motspelare väldigt bra och Polanski vet precis hur han ska få ut så mycket som möjligt av hennes talanger. Venus in Fur är en dialogdriven film och det är inte mycket mer än just repliker som fyller speltiden. Det krävs en man av Polanskis kaliber för att få det att funka och även fast inte Venus in Fur är en klockren film så lämnar den mig funderandes efteråt och jag kände redan när eftertexterna rullat färdigt att jag kommer att se den igen inom en snar framtid. Balansgången mellan karaktärerna och de roller de går allt djupare in i är knivskarp. Som skådespelare fungerar de perfekt ihop samtidigt som de i det verkliga livet är varandras raka motsatser. Polanski tar god tid på sig att föra historien framåt och de nittio minuterna är ett enda lång händelseförlopp i realtid utan en massa onödiga avbrott eller sidohistorier. Det franska språket är och kommer alltid att vara poesi för mina öron och det är ett djärvt drag av Polanski att inte använda sig av engelsk dialog. Venus in Fur är mer än ”bara” teater på film och även fast den inte tillhör Polanskis bästa filmer så fortsätter han att bevisa vilken fantastisk regissör han är.

Carnage (2011)

Fyra föräldrar träffas i det ena parets lägenhet för att reda ut en dispyt. Deras söner har hamnat i slagsmål som slutade med blåmärken och två utslagna tänder. Föräldrarna har olika åsikter om vem som bär ansvaret och vilka åtgärder som bör vidtas. Snart är det föräldrarna som beter sig som småbarn och det ballar ut i smulpaj, spyor och skotsk whisky.

Precis som med filmen Shame (recension HÄR) så visades Carnage i den minsta salongen på biografen Filmstaden i Malmö. Inte mig emot då jag föredrar de mindre salongerna när det kommer till Filmstadens annars obekväma större salonger. Här slipper man också oftast de yngre, högljudda besökarna. Idag fanns det bara två av dem och de lämnade biosalongen så fort de förstod att det inte var en komedi av den vanliga sorten.

Det är synd att recensenter och vanligt folk med för den delen, lägger på tok för mycket fokus på Polanski som privatperson. Det är årtionden sedan han blev anklagad för något han gjort eller inte gjort och den energin bör läggas på hans kvalitéer som regissör istället. Roman Polanski är en av de absolut bästa regissörerna i livet idag, kanske den bästa. Hans senaste film är kammarspelet Carnage, en komedi med en imponerande skådespelarensemble (Polanski själv dyker upp på en kort visit som vresig granne).

Det är alltid speciellt när man går på bio för att se en ny film av Roman Polanski. Hans senaste film The Ghost Writer var inte en av hans bästa men det var ändå långt mycket bättre än de flesta thrillers som släpps idag. Mina förväntningar var höga på Carnage. När jag läst recensioner av filmen har de fått mycket blandad kritik. Kritikerna antingen älskar eller hatar den. Jag står i mitten någonstans. Det är humor som tilltalar vissa och jag är lite missnöjd. Carnage försöker ofta att vara hysteriskt rolig men jag tycker mest att den är lite småkul, ett fniss här och där. Polanski har visat tidigare att han har fingertoppskänsla när det kommer till att använda sig av trånga utrymmen och minimalt antal skådespelare i t.ex. den alldeles strålande Death and the Maiden. Här lyckas han inte lika bra. Alla spelar sina roller väl, särskilt John C. Reilly och Christoph Waltz, det är åt dom mina fniss går. Det hjälper dock inte då det är väldigt tydligt att Carnage bygger på en pjäs och att det inte finns särskilt mycket i historien att arbeta med. Trots att Carnage är en bagatell så tycker jag aldrig att filmen är tråkig under dess knappt 80 minuters speltid. Det är bara synd när jag vet att han kan så mycket bättre. Jag saknar den Polanski som levererat mästerverk som Bitter Moon, Death and the Maiden, The Tenant och Repulsion. 

M. Night Shyamalan

M. Night Shyamalan kan vara en av de mest begåvade regissörerna i sin ålder Hollywood har just nu. Ändå så är det konstigt att varenda film han har gjort så bygger han upp en fantastisk och obehaglig stämning ända fram till slutet av varje film där vi, publiken lämnas med stor otillfredsställelse, antiklimax. Många har jämfört honom med en ny Hitchcock och jag håller med till viss del. Det finns få regissörer kvar idag som fortfarande kan bygga upp den där speciella stämningen som Hitchcock var så fenomenal på att göra. Vi har Roman Polanski, Brian de Palma och Dario Argento, fast det är egentligen bara Polanski som fortfarande håller mitt intresse uppe. Hans filmer från 1990-talet är faktiskt mina personliga favoriter.
Tillbaka till Shyamalan. Igår kväll så såg jag om hans The Village. Jag fick ett plötsligt sug att se om den då bilder, färger, scener och känslor plötsligt dök upp i mitt huvud. Hela upplägget är lika enkelt som fenomenalt. En grupp människor lever avskilt från den verkliga världen efter att de tröttnat på allt meningslöst våld som omringade dem i deras tidigare del av livet. Deras lilla samhälle är omringat av ett enormt skogsområde och det är inte tillåtet att gå förbi en viss gräns, då blir "de som inte nämns vid namn" tvugna att ingripa. So far so good men sen liksom händer ingenting väsentligt och den obehagliga stämning som byggts upp under en dryg timme bara försvinner. Detta är samma sak som med hans andra filmer: Unbreakable, Signs och The Happening. Hans Lady in the Water var ett riktigt bottennapp som kan glömmas direkt och The Sixth Sense har jag alltid tyckt varit väldigt bra men något överskattad. Synd. Men The Village och The Happening har jag iallafall gjort om något i mitt huvud nu och de blev precis så som jag ville ha dem...