Dagens lucka

Första december gjorde vi som sagt pappersstjärnor.

Andra december fotograferade vi snygga julbilder av oss, hela familjen. Ni kanske får se dem någon gång om ni har tur!

Tredje december fick barnen var sitt kärleksbrev av mig och Caj (bara ett par meningar om vad som gör oss glada med dem. Eller ja, i Eddas brev hade jag bara ritat en katt, för hon kan inte läsa.)

Och idag, fjärde december ritade vi djur.

Ni vet den där leken där man sitter i en ring, först ritar alla ett huvud på sitt papper, viker det bakåt så att bara halsen syns, sedan skickas alla papper till vänster och så fortsätter man på grannens teckning utan att ha sett hur huvudet ser ut. Rolig lek. Den har vi gjort förr, så vi tänkte testa något nytt, nämligen roliga djur. Samma sak, alltså, men i sidled. Varje teckning fick dessutom en egen färgskala, så en bunt utvalda färgpennor skickades runt tillsammans med respektive bild. Barnen (och vi) tyckte det var hysteriskt roligt. 

Den här kvällen var typexempel på varför den här sortens planerade aktiviteter är så bra för oss. Vi var trötta och griniga innan, men Caj och jag tvingade oss ändå att fullfölja vårt löfte och stämningen blev SÅ mycket bättre. (Vi är för övrigt urusla på att leka med barnen så där till vardags, så det är verkligen något extra för oss alla att vi sätter oss ner tillsammans och gör nåt.)

Så här blev slutresultatet:

Maskerad

Är det något nytt det här med att man ska klä ut sig på valborgsmässoafton? Jag har inget minne av att det har varit så tidigare, men plötsligt svämmar facebook över av bilder på utklädda barn på väg till dagis och förskola och jag är förvirrad. När hände det här?

Lovis har maskerad i förskolan idag, det är tur att hon är en som fixar saker själv, för vi hade slarvat med att läsa anslagstavlan och var bara halvt medvetna om saken. Tack och lov hade hon inga invecklade krav på sin utstyrsel. Jag tycker hennes inställning är sund och rolig, hon tyckte nämligen det var självklart att hon skulle göra sina maskeradkläder själv och var totalt ointresserad av att välja några av de färdiga utklädningsdräkterna vi hade.

Av ett gammalt flingpaket och en tygremsa gjorde hon en monstermask åt sig. Hon målade den i grönt med ilskna, röda ögon, spetsiga tänder och ärr lite här och var. Sen gick hon omkring och morrade på prov längs med kvällen. Hon hittade också en grön drottningklänning i utklädningslådan. "Det är som att du är god på kroppen och ond i ansiktet" konstaterade Idun. "Nej jag är nog ond överallt", sa Lovis. Haha. Min insats i det hela var att skvätta ut lite akrylfärg i ett par avlagda burklock så de kunde måla, resten skötte de själva. (Idun gjorde sig en hatt av ett annat tomt matpaket, så där annars bara. Hattar är ju alltid bra att ha.)

Redan i morse hade tygremsan som höll fast masken lossnat. Men Lovis tyckte inte det var något problem utan limmade fast den med papperslim. Sen for hon till skolan, hur nöjd som helst. Bra barn.

Rumpkudden

Jag trivs på mitt jobb. Just nu håller vi på med tygtryck. Idag har jag sytt en kudde till min stol så att jag får sitta bekvämt.

Före. Snygg, men lite obekväm

Efter. Glad och bekväm.

Men även om jag trivs tycker jag det är ännu skönare med helg. Hurra. Nu ska jag går ner och titta på film med min man. Det är inget ovanligt med det. Men väldigt trevligt.

Inkscape, mon amour

När jag studerade till formgivare lärde vi oss använda vektorprogrammet Corel Draw när vi planerade våra tygtrycksmönster. Jag lärde mig använda Corel, det utförde precis allt jag kunde önska och jag var nöjd.

Ganska snart förstod jag att det var ett illa ansett program inom proffskretsar. Det var fel, helt enkelt. Folk hade starka och hånfulla åsikter om programmet, oftast utan att ha erfarenhet av vare sig tygtrycksplanering eller programmet i fråga.

Så jag skaffade Corel. Sen bytte jag dator. Och Corel går inte att använda på min annars ypperliga MacBook Pro. Jag fick fortsätta att använda min PC och mitt CorelDraw varje gång när jag skulle planera ett mönster eller fabricera någon annan sorts grafisk uppenbarelse. Jag laddade ner en testversion av Adobes program och tänkte att jag måste lära mig dem för att ha allt mitt jobb på en och samma dator.

Men varje gång jag försökte göra något i Illustrator blev jag frustrerad och irriterad eftersom det är så onödigt invecklat. (Som mycket är när man inte kan det.) Jag vet precis vilka funktioner jag letar efter men eftersom de heter något annat och eftersom de ofta kräver att jag öppnar Photoshop (som jag inte heller behärskar) eller InDesign (som jag inte heller kan) blir jag så arg att jag ger upp. Dessutom kostar programmen skjortan och det känns småknäppt att köpa dataprogram man inte kan för nästan 2000€ när man kan köpa ett man kan för en hundring eller mindre.

Nu vet jag att många Illustratoranvändare hånskrattar åt mig för att jag tycker att programmet är svårt. Det är nämligen inte bara en och två gånger jag har råkat på en mycket nedlåtande attityd när jag, med åren allt mer förläget, erkänt att jag använder Corel. Och det gör mig ledsen. Sån där elitism gör mig riktigt illa till mods. Antagligen är Illustrator och InDesign bra program när man kan dem. Men det betyder inte att andra per automatik är jättedåliga.

Nåja. Nu när jag skulle börja jobba på mitt nya jobb var jag övertygad om att jag borde ha lärt mig Illustrator på förhand, för att klara av jobbet. Men istället fick jag veta att det finns ett gratis vektorprogram, Inkscape, som går att ladda ner både till Mac och till PC (och till datorer som har Linux som operativsystem) och som i mångt och mycket liknar det jag är van vid. Det är gratis. Det har ett superenkelt gränssnitt som man fattar utan att läsa manualer, vilket bara bekräftade för mig att Illustrator och InDesign faktiskt ÄR rätt invecklade. Och redan efter en eftermiddag med programmet behärskade jag det så pass bra att jag kunde lära andra hur och vad de skulle göra. I love it. Nu kan jag planera mönster så det står härliga till igen. (Om några år när jag inte är gravid eller trött spädbarnsmamma längre). Ljuvligt.

Min tid

För några år sedan var jag alltid trött. Alltid stressad. Det kändes som om tiden aldrig räckte till.
Jag vet, mycket alltid och aldrig, men det var precis så det kändes.

Jag hade antagligen inte mer att göra än andra (eller så hade jag) men jag ville vara överallt, ville hoppa på varenda rolig grej som erbjöds och var rädd för att missa något viktigt om jag inte tackade ja till allt som verkade intressant. Varje evenemang, varje auktion, varje resa, varje erbjudande om att träffa vänner var en gyllene chans jag bara inte fick missa. Samtidigt var jag sjukt trött. Vi hade två barn födda tätt inpå varandra, ett hus jag kände mig förpliktigad att inreda på bästa vis och ett nystartat företag att piska liv i.

Jag tänkte på det här i fredags. Hur mycket mitt liv har förändrats de senaste åren. För jag har börjat tacka nej, också till sånt som antagligen kunde vara riktigt roligt. Jag tackar också nej till tunga men viktiga uppdrag, att delta i kommittéer, planeringsgrupper och styrelser.

Långt inne gnager fortfarande en pytteliten, numera rätt tyst pliktkänsla, den viskar att jag kanske inte bara borde tänka på mig själv. Det finns också en annan röst (jag är inte galen, jag lovar. Rösterna är en metafor) som säger att jag borde åstadkomma saker för att bevisa att jag fortfarande är en kraft att räkna med. Att jag borde ta tag i saker och ting. Städa i hörnen. Förverkliga alla nya idéer som ploppar upp. Skaffa en karriär och allt det där.

Men nä. Jag har blivit girig med min tid. Inte så att jag sitter här hemma och njuter aktivt, av varje liten stund jag har för mig själv. Men oplanerade dagar och helger, kvällar där jag inte åstadkommer något särskilt (jag kanske läser en bok, eller en tidning. Eller går och lägger mig tidigt. Eller eldar lite) blir allt viktigare.

Och jag mår faktiskt bättre av att inte vara så duktig jämt. Än har jag inte dött av att missa lite av världshändelserna eller några konserter. Istället är jag piggare och lugnare än förr.
Det är ganska skönt.

Hemma igen

Nu är familjen hemma igen. Allt är som vanligt. Men jag har haft skönt!
Jag brukar ofta göra upp överdrivet ambitiösa planer när jag har lite tid för mig själv samtidigt som jag också har tänkt att jag skall vila. Nu hann jag med bådadera.

Jag har bakat bröd och muffins, haft ett hemmaparty (mitt första någonsin), umgåtts med några vänner, läst en halv bok, och en fjärdedel på nästa, skrivit två (!!) kapitel på manuset (det är kanske det jag är gladast över), städat hela huset, varit ute och sprungit, bytt lakan, tvättat två maskiner tvätt, spelat gitarr och sjungit för första gången på evigheter, ritat ett nytt mönster till en klänning som jag aldrig hann sy och läst jättemånga bloggar... och jobbat förstås. Massor med grejer låter det som när jag rabblar upp dem så här. Men ändå känner jag mig utvilad. Och så här mycket skulle jag aldrig kunna göra och samtidigt känna mig utvilad när familjen är hemma.

Och så hann jag drömma att Martinique drabbades av en tsunami före vi åkte iväg, så vi blev tvungna att åka till Grekland istället. Jag hoppas verkligen att jag inte drömmer sanndrömmar.

Att ha egen tid är helt klart ett vinnande koncept (bortsett från martiniquedrömmen alltså). Jag borde boka in nästa dejt med mig själv redan nu, så att den blir av.