Tyska ubåtarnas sista offer

Till andra världskrigets mest förbisedda hjältar måste de norska krigsseglarna höra. Detta framstår för mig ännu tydligare efter att ha tagit del av deras stora offer även före invasionen av Norge, liksom under krigets sista timmar.

 

Den nordnorske författaren Roger Albrigtsen skildrar i Krigsseilere fra nord: Troms till att börja med den vidriga sänkningen av den norska minsveparen NYMS 382 på kvällen den 7 maj 1945. Ja, chefen ombord på den tyska ubåten U-1023 valde att bara timmar före krigsslutet torpedera det norska fartyget och därmed ta livet av 22 norrmän. Det är inte omöjligt att ubåtsbesättningen missat ordern om att inställa alla angrepp men de kan knappast ha varit okunniga om att krigsslutet nalkades med stormsteg. Ett vittne till denna tragedi, Oluf Johnsen, hade kommit till krigstjänsten genom att först fly på skidor till Kiruna. Johnsen levde så sent som den 13 december 2020 och hann därmed bli intervjuad av Roger Albrigtsen.

 

Till de stora förtjänsterna med boken hör att den tydliggör hur de norska offren till sjöss inleddes långt före den 9 april 1940. Före det ödesdigra datumet totalförliste inte mindre än 50 norska skepp som en följd av krigshandlingar. Man kan till dem också lägga åtta fartyg som under samma period försvann spårlöst. Översatt till människoliv: 394 dödade redan före den 9 april.

 

Det lyser mellan raderna i denna bok hur Albrigtsen har kuskat runt i stora delar av Norge för att samla in starka vittnesmål från veteraner från Troms, och deras närmaste. Hans arbete är inte bara av intresse för dessa utan borde kunna inspirera till både romaner och filmer, eftersom hans detaljer är så gripande. Exempelvis sjömannen som faktiskt gick i döden för att rädda skeppets kattunge. 

 

Boken är välillustrerad och full av fartygs- och personnamn. Den som har specialintresse för ubåtsoperationer, både tyska och franska, har en hel del att hämta i denna bok men för dem, liksom många (lokal)historiker, hade boken blivit ännu mer värdefull genom ett avslutande register. Något att lägga till i nästa upplaga.

Sänkningen den 7 maj 1945, liksom flera andra händelser i Albrigtsens nya bok, får nog mer än en läsare att reflektera över hur relativt lite uppmärksamhet andra världskrigets sjömän har fått och får. Krigsseilere fra nord: Troms är den andra boken i Albrigtsens marina trilogi och för min recension av den första boken så kommer en länk här.

Inspirerande om tyska ubåtars offer

Denna nya bok om krigsseglare från Nordnorge borde få svenska efterföljare. 

Över tusen norska skepp från norska handelsflottan och marinen deltog i andra världskriget. Insatserna till lands och i luften av norrmän var inte obetydliga men bidragen till sjöss var helt enkelt på en annan nivå - och det är delvis okända delar av dem som Roger Albrigtsens nya bok handlar om.

De norska handelsfartygen blev till stor del beväpnade och mer än hälften av dem sänktes. Av 35,000 norska krigsseglare omkom närmare 5,000. Den totala mängden är helt enkelt för stor för att låta sig skildras mer gediget i en enda bok. Men skildrar man krigsseglarna län för län, på norska fylke för fylke, blir deras öden mer hanterbara och lättare att finna för släktingar och specialintresserade. Nu har Albrigtsens första bok om de nordnorska krigsseglarna utkommit, Krigsseilere fra Nord, om de som var från länet/fylket Finnmark. Han håller på med uppföljarna om sjömännen från fylkena Nordland och Troms.

Det var inte bara tyska ubåtar, sjöminor och flygplan som skördade tusentals norska liv. Roger Albrigtsen berättar även om hur 38 norska skepp sänktes av "Hitlers vikingar", hjälpkryssarna vars särskilda märke innefattade ett vikingaskepp. Det utmärkande med hjälpkryssarna var att de konstruerats för att framstå som handelsfartyg men på väldigt kort tid kunde förvandlas till de tungt beväpnade örlogsfartyg de i själva verket var. 

Även de norska sjömän som med eller mot sin vilja seglade för tyskarna skildras av Albrigtsen och de är särskilt intressanta ur svensk synvinkel. En hel del av dem arbetade motvilligt för tyskarna och inte så få av dessa flydde till Sverige trots hot om dödsstraff.

Förutom nästan ständig livsfara var det inte så få norska krigsseglare som hade noll möjligheter till kontakt med familjen mellan 1940 och 1945. Svårt att begripa för en nutida människa, liksom den otacksamhet krigsseglarna ofta stötte på - något som minst lika mycket gäller Sveriges krigsseglare.

Det är gott att Albrigtsen avslutar sin välillustrerade bok med en så pass inspirerande och därtill ännu levande veteran som Trygve Laheim Johansen. Det är nog svårt att inte påverkas av hans överlevnadsförmåga och livsglädje.

Svenska författare som skriver om våra sjömän under andra världskriget bör kunna ta efter Roger Albrigtsens metod att skriva om krigsseglarna länsvis. Även de svenska krigsseglarna var många tusen, drygt 8,000 av dem var mer eller mindre i allierad krigstjänst under olika staters flaggor. De förtjänar alla att bli mer kända och då bör länsvisa skildringar kunna bidra till större kunskap.

Klart grabben ska ha en amfibiestridsvagn

Den just färdigställda T-37:an i skala 1:1. Fler bilder finns i slutet av detta inlägg.

En sovjetisk amfibiestridsvagn har just ”återuppstått” i en by mellan Kalix och Haparanda. Allt började med att en äldre herre gav mig ett kuvert med opublicerade fotografier från andra världskriget. På bilderna såg jag olika tyska och allierade flygplan och pansarfordon lastade på tyska godsvagnar. Det speciella var att bilderna skulle vara tagna i Haparanda.

Tidigare trodde jag att det inte fanns någon substans i ryktena om tyska transporter av pansarfordon genom Sverige. Visst, transporter av flygplan liksom artilleri och lastbilar hade förekommit. Men eftersom jag varken stött på dokument eller bilder av pansartransporter så antog jag att en del observatörer hade misstagit lastbilar för pansarfordon. Hos Järnvägsmuseet i Gävle fann jag dock en bild av samma plats i Haparanda som där pansarbilderna togs. Jag besökte även platsen. Därmed fanns det ingen tvekan om var bilderna hade tagits och jag kunde offentliggöra dem i Andra världskriget i Sverige (2019).

Här ses under omlastning i Haparanda T-37:an och en bit av BT-7:an. FOTO: privat

De tre typerna av pansarfordon på de tidigare opublicerade bilderna är den sovjetiska stridsvagnen BT-7, den sovjetiska amfibiestridsvagnen T-37A och den brittiska pansarbandvagnen Bren Gun Carrier. Inga tyska soldater syns på bilderna men däremot olika skadade tyska flygplan. Vad säger då att transporterna inte var svenska? Det är själva godsvagnarna, märkta med tyska ord och ortnamn.

En till Haparanda-bild och här skymtar T-37:ans propeller och roder. FOTO: privat

För fler Haparanda-bilder från krigsåren hänvisar jag till min bok. Det som hände efter bokens publicering är nästan lika märkligt som bildfyndet. Jo, det finns en affär med militärt överskott i Sangis, Armystuff.se, och där har man tagit del av mina rön med stort intresse. Så stort att man bestämde sig för att skapa en T-37A i trä. Det uppmuntrade jag dem till att göra - dels eftersom området bevisligen haft besök av en sådan vagn, dels för att det finns så få bevarade T-37A - en hos Arsenalen i Strängnäs, två på offentliga ryska muséer och en på ett privatmuseum. Detta trots att det tillverkades över 2,500 exemplar i sovjetiska fabriker mellan 1933 och 1936.

I lördags var det så dags att se den just tillverkade T-37A-trämodellen, som nu står färdig i Sangis, intill E 4:an och mycket nära en modell av en Sopwith Camel, en Jeep och andra militärfordon. För varje sommar blir det fler maskiner och träfigurer - det är snart ett friluftsmuseum.

Notera propellern, rodret och stegen. Men klättra försiktigt, håll uppsikt på barn.

På avstånd ser de rätt riktiga ut men kommer man närmare ser man att de är lite förenklade, inte minst för att kunna tåla oöm behandling av yngre besökare (därav också den tillagda stegen baktill). Stort tack till Armystuff.se för att ni förverkligade tanken att låta en ”tank” i min bok få återuppstå! Avslutningsvis en till bild med modellbyggarna Jarmo och Mikael som besättning.

Sven Sjöberg stupade för exakt 80 år sedan

Sven Sjöberg från Piteå sköts ihjäl av ett tyskt sjöflygplan den 20 maj 1940.

Det mediala intresset att uppmärksamma Sven Sjöbergs offer (död) för nu exakt 80 år sen ser inte direkt överväldigande ut. Därför känns det bra att här kunna skriva några rader om denna händelse - som i viss mån är unik för Sverige under andra världskriget.

Sven Sjöberg från Piteå var en av många inkallade värnpliktiga uppe vid gränsavsnittet mot Narvik under det att striderna där pågick som värst under april-juni 1940. Hans tillhörde en pansarvärnsgrupp som var avdelad till skidlöparbataljonen (från 1943 jägarbataljonen) vid Norrbottens regemente (I 19). Han råkade befinna sig på perrongen för Vassijaure järnvägsstation när eldgivning uppstod mellan svenskt luftvärn grupperat kring stationen och ett tyskt sjöflygplan av typen Dornier Do 26.

Gammalt urklipp från okänd tidning som visar Sven Sjöberg som soldat vid I 19.

Allt började med att det tyska sjöflygplanet flög över malmbanan vid Vassijaure, minst sex kilometer från gränsen, varför det var luftvärnets plikt att markera för tyskarna att de kränkt gränsen. Vid Vassijaure järnvägsstation stod vid tillfället inte bara luftvärnskanoner utan även pansartåget som var döpt till "Kiruna", med luftvärnskulsprutor.

I mitten Sven Sjöberg fotograferad framför stationen kort tid före eldgivningen. BILDKÄLLA: Gunvor Sjöberg

Det tyska flygplanet valde att skjuta tillbaka, varvid Sven Sjöberg träffades. Han fick svåra skador och avled inom loppet av få minuter. För ett mer detaljerat händelseförlopp hänvisar jag till mina böcker men vill här passa på att förklara det speciella med hans död. På ett sätt var detta en unik händelse i Sverige under andra världskriget - detta var enda tillfället under 1939-1945 då en soldat i svenska armén sköts ihjäl av främmande makt. Men inkluderande flygvapnets förluster var Sjöberg en av ett tiotal (exakt antal ej fastställt) i Krigsmakten (som Försvarsmakten då hette) som sköts ihjäl av tyska flygplan. En annan armésoldat krossades av ett tyskt plan som skjutits ned av svenskt luftvärn. Men därtill kommer flera hundra svenska soldater och sjömän som 1939-1945 dog av utländska och svenska minor och i en rad andra incidenter i tjänsten. Totalsiffran är därför 782 dödade svenska soldater och sjömän, alltså dödade i incidenter och krigsolyckor. Låt oss minnas deras offer för landet, för framtiden, för oss.

Sven Sjöbergs begravningståg genom Kiruna. Han blev senare begravd i Öjebyn. FOTO: Sven Hörnell

Möta hejda slå

Det är Centurion-stridsvagnar i täten på omslaget. Boken är ovanligt välillustrerad.

Hur ska man egentligen betrakta Nordens säkerhetspolitiska läge? Möta hejda slå är en både matnyttig och välillustrerad utgångspunkt för att bilda sig en uppfattning om Nordens läge under det (förra) kalla kriget.

Grovt sammanfattat ansågs Norden i början av (förra) kalla kriget främst utgöra en flank till en möjlig centraleuropeisk krigsskådeplats. Ju närmare 1980-talet man kom, ju mer blev det dock tal om en nordlig front. Bakgrunden till detta låg i den enorma sovjetiska upprustningen på Kolahalvön. Där baserades inte minst huvuddelen av Sovjetunionens strategiska ubåtar. Natos vitala Atlantförbindelser kunde också hotas därifrån, och ännu fördelaktigare om sovjetiska styrkor även behärskade Nordnorge. Varvid Norrland, särskilt den övre delen, högst sannolikt skulle beröras. Den tidigare rikdsdagsmannen Hans Lindblad skriver: "Sverige skulle förmodligen dras med från första stund". Han motiverar det bland annat med följande ord: "Östersjön var som nämnts det absolut främsta skydd Sverige hade, eftersom kustinvasioner är så svåra att genomföra. Men det gällde inte i övre Norrland, där en sovjetisk framstöt kunde ske genom norra Finland mot norska kusten [...]"

Om skälet till att ha stridsvagnar på Gotland skriver Lindblad:

"Det var viktigt för Sverige att Gotland inte kunde erövras genom luften. Gotland var ju ett värn för Mellansverige. Lätta stridsfordon hör till sådant som kan släppas ner med fallskärm, men däremot inte tunga stridsvagnar. Att ha sådana på ön var därför ett sätt att tvinga en angripare att komma med fartyg, vilket skulle ge oss längre förvarning."

Sovjetiskt behov av att säkerställa överlägsenhet i södra Östersjön, och därmed ett framgångsrikt anfall mot Danmark - det är ett tema i kommendören I. Emil Svenssons kapitel. Följande är ett direkt citat ur det:

"Ett sätt att skaffa sig tillräcklig styrkeöverlägsenhet i Östersjön var att tidigt slå ut eller blockera svenska sjö- och flygstridskrafter. Lämpliga förband fanns tillgängliga i form av marin spetsnaz, vars mål skulle ha kunnat innefatta svenska marin- och flygbaser. Dessa åtgärder måste förberedas [...]."

Överste I. Einar Lyth skriver på sitt personliga och tydliga sätt om svenska stridsförberedelser och stridsduglighet.

Bokens redaktör, överste Bo Hugemark, har på 323 sidor med många väl valda foton samlat totalt 24 nyckelpersoners erfarenheter av Försvarsmaktens operativa verksamhet under (förra) kalla kriget i Möta hejda slå. Varifrån kommer bokens titel? Ursprunget är den operativa idé som myntades av ÖB Torsten Rapp vid försvarsbeslutet 1963 och som sedan gällde under hela det (förra) kalla kriget.

Svenskar i strid 12 januari

Den här broschyren spelade en viss roll för att 12,705 svenskar anmälde sig.

Den 12 januari 1940 kom Svenska Frivilligkåren (SFK) för första gången i strid, under Stalins vinterkrig mot Finland 1939-40. Svenska flygare sattes då in över Märkäjärvi. Här nedanför publicerar jag för första gången hela SFK-värvningsbroschyren.

Den 30 november 1939 hade Stalin inlett sitt angrepp på Finland, men värvningen av frivilliga i Sverige var i flera veckor dämpad. Det var först efter julen 1939 som en regelrätt och storskalig värvningskampanj fick bedrivas (se Jan och Nordens frihet). Därefter dröjde det dock inte länge förrän både tusentals fler anmält sig och att de första frivilliga hamnade i strid. Totalt anmälde sig 12,705 individer hos SFK, av vilka 8,260 antogs.

Ordern för det första riktigt skarpa uppdraget gavs på kvällen den 11 januari. Totalt 12 svenska Hart- och Gladiatorflygplan skulle utföra väpnad spaning i Märkäjärvi-området. Hur det gick dagen därpå? Det blev mer än spaning, det blev strid mot både sovjetisk marktrupp och sovjetiska jaktplan av typen I-15. I finska Lappland, där SFK främst verkade, lever ännu minnet av de frivilligas insatser och offer. Fram till den 12 januari kunde sovjetiska bombflygplan agera tämligen ostört över området.

Hur såg SFK-värvningens produkter ut, rent konkret? I min bok Elitförband i Norden finns värvningsbroschyrens framsida, eftersom två svenska elitförband bidrog med många frivilliga (ett av dem finns kvar: AJB som då hette K 4). Här nedanför publicerar jag för första gången alla sidor av värvningsbroschyren. Läs och begrunda allvaret vintern 1939-40.

Amerikanska flygbaser i Sverige 1944-45

Chefen för USAAF i Sverige, Bernt Balchen, med Charles Holliman. FOTO: SRK

Den 22 december 2019 är det 75 år sedan de första amerikanska flygplanen inom ramen för operation "Where and When" landade i Sverige. Därefter förvandlades flygplatserna främst i Bromma och Kallax till amerikanska flygbaser och var det även några månader efter Tredje rikets fall.

"Den 22 december landade vi i Stockholm efter att ha flugit över en del luftvärnseld i Norge". Detta sade Roy F. Allemeier, under andra världskriget löjtnant i US Army Air Forces, till mig när vi träffades på F 21 Kallax utanför Luleå. Citatet finns i min bok Slaget om Nordkalotten. Det var Bromma flygplats som Roy Allemeier landade på med sin Douglas C-47 Skytrain (i princip DC-3). De fördes från Bromma med en buss vars rutor var täckta. Sannolikt var de täckta för att de amerikanska flygarna ännu bar sina uniformer och att det generellt var en hel del hemlighetsmakeri kring dem både i Stockholm och senare i Luleå.

De amerikanska flygarna släpptes av från den mystiska bussen i hjärtat av Stockholm och leddes in i "ett stort varuhus efter att det var stängt". Det visade sig senare att de varit inne i NK. Där fick de prova sig fram till passande civila kläder varefter de skjutsades vidare till Badhotellet i Saltsjöbaden där de fick lov att fira jul och få dagarna att gå. Den 30 december kom till slut den svenska byråkratin ikapp dem. Alla papper för fortsatt flygande, nu inrikes inom Sverige, var alltså klara. Därmed kunde kapten Charles G. Hollimans specialdivision med C-47 baseras på Norrbottens flygbaskår (F 21) på Kallax. Redan dagen före hade detta märkts på Kallax genom att norska så kallade polistrupper då började anlända. Tanken var att de mycket snart skulle flygtransporteras därifrån till krigsinsatser i Nordnorge. Vädret försenade dock transporterna rejält.

Konkret blev tio amerikanska C-47:or baserade på Kallax. Bromma fortsatte dock spela en amerikansk roll, liksom tidvis några andra svenska flygplatser. Chef för allt var den i Norge födde USAAF-översten Bernt Balchen, som var arktisk flygpionjär och den förste att flyga till sydpolen. Förutom att transportera norska polistrupper till den del av Norge som intagits av Röda armén kom hans C-47:or även att fälla olika typer av behållare till allierade baser i de svenska och norska fjällen (t ex Sepals). Slutligen fick de göra en vårdinsats för de sovjetiska krigsfångar i Nordnorge som befriats.

Mina möten med några av de amerikaner, norrmän och svenskar som deltog i operation "Where and When" förändrade min syn på andra världskriget i norr och resulterade senare i boken Tyskar och allierade i Sverige. En annan som tycker att C-47 är ett fint flygplan är vår son Jarl som byggt om några Lego-konstruktioner till denna C-47/DC-3 inkl batteridrivna propellrar och cockpit-belysning:

Med detta inlägg sätter jag punkt för denna blogg för i år och passar slutligen på att hjärtligt tacka alla er som på olika sätt har bidragit till min senaste bok, alltså Andra världskriget i Sverige (i vilken de senaste rönen om Sepals-baserna har fått ett eget kapitel). Bokens framgång är tack vare er.

God Jul & Gott Nytt År allihopa!

"Det hände här"

Graven i Berlin för "Wollweberligans" ledare Ernst Wollweber. FOTO: Mutter Erde

Igår kväll fick jag i Luleå se det musikaliska dramat "Nybergs Mekaniska Verkstad" om NKVD-sabotagenätverket Organisation Bernhard, mer känt i Sverige som "Wollweberligan" efter dess ledare Ernst Wollweber. Det var en stor upplevelse.

Norrbottensteatern har lyckats sammanfoga en rad historiska skeenden som spanska inbördeskriget, "Wollweberligan" i Norrbotten, Molotov-Ribbentrop, Stalins vinterkrig mot Finland, de svenska arbetskompanierna, attentatet mot Norrskensflamman, Hitlers invasion av Norge, tysktågen genom Sverige och några överraskande inslag som jag här inte tänker avslöja - jag vill ju inte sabotera.

Det är fantastiska skådespelarinsatser, stark dekor och musik, fint ljus och allt utgör ett stort drama med komiska inslag. Visst är några inslag dikt men det framgår oftast och i slutändan lyckas detta drama både underhålla, förmedla en mängd fakta och skapa ett intresse för de verkliga händelserna och personerna.

Tre av föreställningens ord som fastnade i mig var "det hände här" och de skulle nästan kunnat utgöra dramats namn.

Upplev själv "Nybergs Mekaniska Verkstad". Vill du sedan läsa om de svenska spanienfrivilliga och Organisation Bernhard/Wollweberligan rekommenderar jag Lennart Westbergs och min gemensamma bok Svenskar i krig 1914-1945.

Hitlers största arktiska projekt

Organisation Todt-chefen Albert Speer (till höger) med general Eduard Dietl på en okänd arktisk flygplats 1943. Bundesarchiv, Bild 183-J16636/CC-BY-SA 3.0

Tack vare en norsk vän blev jag inbjuden till en krigsminneshelg bredvid Hitlers största arktiska projekt, en järnvägslinje tänkt att sluta först i Kirkenes vid den finska (nu ryska) gränsen. Detta blogginlägg är främst för att ge en visuell uppfattning om helgens upplevelser.

Organisation Todt (OT) var ett tyskt paramilitärt ingenjörförband uppkallat efter Fritz Todt, ingenjör och tidig nationalsocialist. OT var en av flera Wehrmachtgefolge, en organisation särskilt knuten till den tyska krigsmakten. Organisationen skulle förverkliga Hitlers vision om att med järnväg knyta ihop hela Norge ända bort till Kirkenes, den nordostligaste staden inte så långt från sovjetiska Murmansk. Det innebar arbete i ett av de mest utmanande landskapen på jorden, med en häpnadsväckande mängd fjäll och fjordar. Det arktiska klimatet och den ofta totala bristen på närliggande bilvägar underlättade inte. Som vanligt skulle OT främst förlita sig på slavarbetare, huvudsakligen sovjetiska och jugoslaviska krigsfångar. Det OT-avsnitt som ansvarade för detta mest extrema järnvägsprojekt kallades OT-Einsatzgruppe "Wiking". Projektet bedrevs helt till slutet av Tredje rikets existens, till en kostnad av tusentals liv.

Vår resas första större stopp var i Klungset, bredvid staden Fauske cirka sju mil ovanför polcirkeln. Klungset är förmodligen den mest intakta OT-basen som finns 2019, och ett av få bevarade tyska militärsjukhus från kriget. Förra gången jag besökte det, för 18 år sedan, var det i ett rätt bedrövligt tillstånd. Nu har flera delar renoverats. År 2015 blev komplexet skyddat av Riksantikvarien i Norge.

Klungset kort efter kapitulationen, med tyska soldater och svenska rödakorsare.

Samma plats härom dagen, nu i norska privata händer.

I samband med det enorma arktiska järnvägsprojektet till Kirkenes byggdes detta sjukhuskomplex 1942-43, främst för tysk OT-personal. Byggandet utfördes av slavarbetare, lokala företag och ett sydnorskt byggföretag. När basen stod klar 1943 bestod den av 12 byggnader med en total kapacitet på 200 sjukbäddar. Idag bevaras fyra av dessa byggnader. Även om huvuddelen av arbetskraften bestod av krigsfångar fick denna grupp bara begränsad behandling vid basen. Detta förändrades radikalt efter den tyska kapitulationen, då den amerikanska armén i juni 1945 flög Svenska Röda Korset-personal och medicinsk utrustning för att behandla de mest sjuka sovjetiska före detta fångarna. Således förde amerikanska C-47-flygplan svensk vårdpersonal från Luleå/Kallax (idag F 21) till Bodö, inte långt från Klungset.

Denna Phänomen var ambulans vid basen, efter kriget användes den av en bonde.

Förhoppningsvis blir Klungset någon gång i framtiden ett verkligt museum. Vi såg varför det skulle vara en bra idé - inte bara har huvudbyggnaden renoverats, en annan byggnad har lämnats praktiskt taget orörd sedan 1945 och innehåller många ovanliga föremål och och fotografier. Att bara gå runt på basen, särskilt i källarna, är en stark upplevelse i sig. De två herrarna som äger lokalerna har också några relevanta fordon, några nästan orörda sedan kriget, några renoverade.

US Army Dodge ambulans med en tysk BMW R75 motorcykel i Klungset.

Tack så mycket, Trond Ole Slettvoll, för att du visade oss runt på Klungset. Vårt nästa stora tack går till Trond Inge Mathisen från Hamaröy, vars möteshelg om andra världskriget ägde rum vid en fjällsjö nio mil norr om Klungset, bredvid den sista stora tyska tunneln som gjordes före den tyska kapitulationen. Den färdigställdes inte och är farlig, men kan besökas med guide och specialutrustning, se nedan.

Kring platsen för krigsminneshelgen fanns det gott om spår från andra världskriget.

Fundament för en tysk järnvägsbro mellan två norska fjäll.

Banvallen är gedigen men ofta är den övervuxen och få vet att den finns där.

Tyska brofundament finns lite varstans men själva broarna blev ofta skrot (pengar).

Vissa spår av slavarbetarnas vardag ligger ännu kvar efter alla dessa år.

Helgen anordnad av Hamaröy krigsminnemuseum samlade ett femtiotal personer.

Ett nytt minnesmärke för krigsfångarna invigdes vid den sista tunneln.

En av norrmännen som föreställde sovjetisk fånge avtäckte minnesplaketten.

Texten är på ryska och norska, den unga damen lade blommorna vid plaketten.

Att ge sig in i tunneln bör man endast göra med säkerhetsutrustning och guide.

Vad finns i den nordligaste stora arktiska järnvägstunneln? Först vill jag klargöra att övergivna tunnlar från andra världskriget inte bör beträdas, särskilt om man saknar säkerhetsutrustning och guide. Stenar kan lossna från taket och det kan finnas vassa föremål mm. Men vad upplevde jag inuti tunneln? Jag sparar den upplevelsen och bilderna för en bok som ska innehålla en hel del okänt och opublicerat. Du kan stödja detta arbete genom att läsa mina befintliga böcker. Närmast, nu i oktober, kommer Andra världskriget i Sverige ut i bokhandeln. Den innehåller ett kapitel om några mycket stora gåvor från sovjetiska före detta krigsfångar i Sverige. Det är även den första boken att berätta om den allierade basen i svenska Naimakka. SOE-operatörerna på omslaget är nära en annan av dessa baser och kan även ha varit i Naimakka. Om du undrar över ubåten på omslaget är det U 3503, en av de extremt avancerade tyska ubåtarna av typ XXI. U 3503 var på väg till Norge men slutade sina dagar utanför Göteborg den 8 maj 1945.

NYA Elitförband i Norden

Den uppdaterade nyutgåvan innehåller en stor mängd nya uppgifter och bilder.

En av de absolut mest efterfrågade böckerna jag skrivit är Elitförband i Norden, som första gången utgavs 2009. Denna efterfrågan och fortsatt samlande av fakta och foton har möjliggjort den nya upplagan som nu släpps. I boken finns förband som inte existerade 2009.

Förutom att de svenska specialförbanden SSG och SIG slogs ihop och blev SOG så har Finland efter 2009 mycket diskret bildat två nya elitförband, varav ett tveklöst är ett specialförband. Tittar vi längre bakåt så har på senare år fler uppgifter framkommit om Sovjetunionens plötsliga och mycket överraskande framgruppering av en division till norska gränsen - där endast lätt beväpnade norska gränsjägare, mest värnpliktiga, fanns. Norge har därefter i stort sett ändå inte ändrat på sitt klent rustade gränsförsvar, men har dock ifjol lagt till ett kompani jägarsoldater hos gränsjägarna.

Bokens avsnitt om svenska specialförband, amfibiekåren liksom flottans nedlagda attackdykarstyrka har på många ställen uppdaterats. Samtliga avsnitt har i någon mån reviderats. Boken har blivit några sidor längre. Bilder av en mängd nya märken har tillförts, inklusive ett väldigt filmnördigt märke från flygbasjägarna. Kanske omslaget också har något att göra med en viss film som spelades in i Norge? Bakom omslaget och layouten inuti boken står som vanligt Mikael Norman. Du är bäst, Mikke!

Bloggen jubilerar och byter namn

NI-operatörer under insatsen i samband med terrordådet i Stockholm 7 april 2017. FOTO: Frankie Fouganthin

Senare i år fyller denna blogg tio år. Jag har funderat på att lägga ner den men har nu landat i en annan slutsats som innebär att jag kommer att blogga lite oftare. Kanske borde jag akta mig för att byta namn på den, men jag känner att både omvärldsutvecklingen och mitt större intresse för totalförsvar innebär att ordet "militärt" inte längre är tillräckligt.

Du som följt denna blogg har kanske märkt hur jag under årens lopp blivit allt mer intresserad av terrorismens moderna historia, särskilt då den har svenska kopplingar. Lägg till detta senare års terroristangrepp på vanliga svenska medborgare, som på Drottninggatan 2010 och 2017 (bilden ovan), liksom att svenska myndigheter och företag i högre grad är måltavlor, för en mängd aktörer - från rent kriminella och terrorister till olika skepnader av andra stater. Här vill jag passa på att understryka hur utomordentligt allvarligt det är när rättsväsendet och andra myndigheter som ska skydda och vårda oss blir hotade/angripna.

I vårt mesta grannland, Norge, finns det en nordlig landsdel, Finnmark, som på senare tid fått uppleva lite extra av den nya tidens säkerhetshot. Det som blivit mest känt är GPS-störningarna. Det har gått så långt att både byggarbetarna och den lokala polisen blivit frustrerade över utvecklingen - bägge behöver fungerande GPS. Läs själv om byggarbetarnas plötsliga "blindhet" och hur polismästare Ellen Katrine Hætta gått ut med ett rätt så frispråkigt debattinlägg om utvecklingen.

Den senaste tiden har jag funderat en del över Ellen Katrine Hættas ord om hur denna typ av händelser måste kunna hanteras av civila norska myndigheter. Polismästaren efterlyser i sitt debattinlägg en "mer motståndskraftig totalförsvarsberedskap" (det norska ordet är lite kortare: totalberedskap - ibland är norska språket enklare). Så, inspirerad av Ellen Katrine Hætta byter nu bloggen namn till Totalförsvar & Historia. Därmed kan du förvänta dig fler inlägg här om nutidens säkerhetshot, både militära och icke-militära, samt diverse historiska inlägg kopplade till händelser efter 1914.

Här bor Nordens tuffaste

De som var barn i Nordnorge under kriget får nu komma till tals ordentligt.

Nog visste jag att det var tufft att återvända till nordnorska Finnmark efter att stora delar av landsdelen medvetet förstörts av tyskarna under vintern 1944-45. Men i Roger Albrigtsens nya bok blir det hela tydligare.

Det lilla men väldigt historiskt fokuserade bokförlaget Kristiansen i Narvik har gett ut ytterligare en bok av Roger Albrigtsen, vars titel i översättning blir Med kriget som skugga och undertiteln Barndom i efterkrigstidens Finnmark. Det senare är faktiskt riktigt långt från Narvik - de flesta som inte bor i Nordnorge förstår inte hur långt det är mellan Nordland fylke, där Narvik ligger, och Finnmark - som gränsar till ryska Murmansks län. Roger Albrigtsen är en av författarna som stretar på med att upplysa mänskligheten om denna karga, ofta iskalla men ack så vackra del av världen.

I sin nya bok låter Albrigtsen dem som var barn i Finnmark under andra världskriget få berätta med ord och foton om hur det var att leva i en landsdel så förstörd att en del inte ens fick bo i lador den första vintern efter kriget, utan det fick bli tält. Nu var väl tält-tillvaron inte det vanligaste - standard var nog till att börja med en slags enkel stuga som efterhand blev hus. Vad däremot alla barn fick uppleva var ofattbara mängder med sprängmedel av olika slag, liksom annan efterlämnad krigsmateriel.

En del av barnen var också själva konkreta resultat av kriget i och med att deras fäder varit tyska soldater. Det är svårt att inte bli berörd av hur Martin Schanche mobbades inte på grund av något han sagt eller gjort utan bara av den anledningen att hans far varit en tysk pilot.

Högintressant är det också när författaren låter oss läsare få en inblick i arbetet med oexploderad ammunition (OXA) i Finnmark. Först genom denna bok fick jag riktigt klart för mig hur enorma mängder som finns kvar. Men spåren av kriget finns även inuti och utanpå många av dem som var barn i Finnmark under krigen - i form av synen av krigsfångar som bokstavligen slås ihjäl eller splitter i kroppen från livsfarliga lekar med olika slags ammunition.

För mig som bor i Piteå kommun var det särskilt rörande att få läsa om ett av flera nordnorska barn som skickades hit 1945 för att det var för farligt och fattigt hemmavid. Vi känner väl till de finska flyktingfamiljerna som togs emot hösten 1944 i norra Sverige men inte mycket har skrivits om barnen från Nordnorge. Jag kan faktiskt inte på rak arm minnas en enda bok på svenska om dem. Många svenskar verkar förresten vara rädda för att ge sig i kast med böcker på norska - men jag vill påstå att denna är skriven på rätt okomplicerad norska. Så har du intresse för att förstå Finnmarks moderna historia bör norskan i detta fall inte vara ett hinder - läs Med krigen som skygge.

Historiska jeans i Luleå

Jeep-entusiastens egen parfym, Gasoline (!), är också made in Luleå.

Mina favoritjeans köpte jag i Luleå för typ tjugo år sedan och när jag nyligen insåg att jag behövde fler jeans så sökte jag upp tillverkaren, Re-cover, och blev då varse att de flyttat in i en historisk Luleå-byggnad som finns med i min bok Slaget om Nordkalotten.

Besöket hos Re-cover berikade mig på flera sätt - hittade inte bara ett par perfekta "Nils", slitstarka jeans med precis rätta looken, utan även en klassisk jeepdunk vars innehåll jag föll för - en aftershave med lätt doft av gamla tiders svensk bensinstation. Vilken helt underbar idé - som dessutom visade sig vara riktigt fin även i praktiken.

Märkligast av allt kanske dock var själva platsen - det visade sig att Re-cover, liksom en underbart trevlig restaurang, numera ligger i det som en gång var ett av Wehrmachts förråd i Luleå, en av stans större gamla tegelbyggnader: Bryggeriet. Många tror kanske att de tyska militärförråden i Luleå försvann härom året då de största av dem, "Tyskmagasinen", brann upp. Men faktum är att flera av förråden finns kvar och ett av de största är Bryggeriet, i vars källare det fanns allehanda mat och dryck för de tyska trupperna på Nordkalotten. Det är i källarplanet som Re-cover ligger. Så nu kan du kombinera en historisk upplevelse med slitstarka kläder och riktigt god mat. Vill du se någon av bilderna i detta inlägg lite större är det bara att klicka på dem.

Alla Re-covers kläder är designade i Luleå och många är även tillverkade här uppe. Längst till vänster syns jeans-modellen "Nils".

Tröjan till vänster blir nästa inköp, en Arctic Skua av Shetlands-ull. Det är denna gedigna huvtröja som är ursprunget för Re-cover.

Mest läsvärda under 2018

En bild jag tog under hemvärnsinsatsen i Jokkmokk sommaren 2018.

När jag blickar tillbaka på 2018 tänker jag spontant på skogsbränderna, sannolikt eftersom jag själv fick uppleva något av dem inom hemvärnet. Men, vilka böcker under året var hetast?

Inom de områden jag själv arbetar som författare, modern (militär)historia och säkerhetspolitik, har jag väl en viss koll och det är därför bara bland böckerna inom dessa kategorier som jag tycker till här. Mest läsvärda boken på svenska under 2018 var enligt min åsikt Patrik Oksanens Skarpa skärvor - om det ännu pågående informationskriget, som inte lär bli mindre aktuellt under det kommande året. Har du inte läst boken under 2018 så bör du beväpna dig med den under 2019.

Vad gäller rent militärhistoriska böcker utgivna på svenska i år anser jag att Lapplandskriget av Mika Kulju sticker ut, särskilt om man har minsta intresse för striderna på Nordkalotten. Tilläggas kan att boken utkom på finska 2014 men på svenska först i år.

Går jag utanför min "traditionella" boksfär (men inte helt, med tanke på 9 april-kapitlet) vill jag var varmt rekommendera Sebastian Staksets Bara ljuset kan besegra mörkret.

Vad gäller årets mest läsvärda bok på engelska, liksom årets film och årets låt (!) så hänvisar jag till senaste inlägget på min andra, engelskspråkiga, blogg.

GOTT NYTT ÅR!

Samiska jägarsoldater och renar

Kompanichefens amatörfilm från finska vinterkriget finns nu på internet.

Samiska jägarsoldater med renar, liksom ett märkligt slagsmål och sovjetiska ställningar med försåtsmineringar - det är några av ingredienserna i den amatörfilm från svenska frivilliga 16. jägarkompaniet som nu gjorts fritt tillgänglig på internet.

Inom ramen för Svenska Frivilligkåren för Finland 1939-40 sattes ett fristående jägarförband upp under kapten Gösta Wetterhall, dess namn blev 16. jägarkompaniet. Kravet på skidåkningsförmåga sattes rätt högt - tre mil på tre timmar och femton minuter. Det var samma tid som gällde för att kvalificera sig för det svenska skidlöparmärket i brons. Men med den skillnaden att märket fick man utan att bära fältutrustning. För att bli en del av 16. jägarkomp gällde samma tid men med fältutrustning.

Detta jägarkompani fick gott om automatvapen, särskilt kpistar (kulsprutepistoler), vilket framhålls av några sekvenser i Gösta Wetterhalls privatinspelade film, som nu alltså finns på nätet.

Stillbild från filmen (spegelvänd?) av okänd svensk jägarsoldat med kpist (m/37?).

Filmen spelades in i samband med 16. jägarkompaniets marsch till Märkäjärvi 1940. Filmen var utan ljud men fick fjol kommentarer av veteranen Bengt Jansson, inspelade hemma hos honom i augusti 2017 kort före han avled. Genom Svenska Finlandsfrivilligas Minnesförening fick undertecknad just kännedom om att filmen nu både fått ljud och lagts ut på Filmarkivet.se, som är ett samarbete mellan Svenska Filminstitutet och Kungliga biblioteket.

Wetterhalls film börjar med några måhända mindre intressanta vyer, men visar sedan flera kanske helt unika sekvenser, som åskådliggör hur man använde renar, specialutrustning och även hur man upptäckte sovjetiska försåtsmineringar på finsk mark.

Obs blandningen av sameklädsel och svensk frivilliguniform.

Genom att bläddra lite i den bästa moderna boken om Svenska Frivilligkåren, För Finlands frihet (2008), kan man få upplysningar om den i filmen mest samiskt klädde jägarsoldaten, Helge Innala (Invall). Av boken framgår att han hade fått särskilt tillstånd att bära sin traditionella samedräkt i fält. Där framgår även att hans två samiska kompanikamrater Toven och Rimpi efter vinterkriget fortsatte till Norge och där stred mot tyskarna, varvid den norske Toven stupade medan den svenske Rimpi överlevde. Det vore förresten intressant att få reda på deras fullständiga namn. Och vad med den stora stjärnan i den samiska huvudbonaden?

Vad är det för stjärna i den samiska huvudbonaden?

Efter finska vinterkriget ledde Gösta Wetterhall svenska skidlöparsoldater, bistod de allierade fjällbaserna på svensk mark (Sepals mm) och var med om att organisera Jägarskolan i Kiruna (som senare blev I 22).