"En slät figur"

"En slät figur" och en "fågelskrämma" som "red illa och talade en långtifrån felfri franska" var tidiga omdömen om Napoleon från en sergeant respektive en general. Magnus Olofssons nya bok fokuserar visserligen på Napoleons fälttåg, men personen Napoléon Bonaparte belyses också rätt bra och bland annat därför griper den tag i mig.

Det är något djupt fascinerande med Napoleons märkliga uppgång, och därtill finns det mer aktuella skäl att sätta sig in i Frankrikes roll i Europa: Brexit och president Macrons utrikespolitik gör att Frankrike får en större roll inom EU. Detta påverkar givetvis också Sverige, även säkerhetspolitiskt. Därmed vill jag inte jämföra Napoleon med Macron, men lite större kunskap om Frankrike skulle i Brexits kölvatten kanske inte direkt skada? 

Hur kan man då snabbt inhämta det moderna kunskapsläget vad gäller Napoleon och särskilt hans fälttåg? Det finns en ny och rätt lättläst bokserie, "Krigens historia", med James F. Gebhardts och min bok Slaget om Nordkalotten som andra bok. Den tredje och senaste är Napoleons fälttåg av historikern Magnus Olofsson, känd från tidskrifterna Militär Historia och Populär Historia.

Vad var Napoleons mål i krig? Olofssons svar: "Hans mål i varje fälttåg var att tvinga fram en stor, avgörande drabbning mot fiendens huvudstyrka." Detta krävde en särskild förmåga att snabbt identifiera huvudstyrkan och Napoleon sade själv om sin förmåga: "Jag ser bara en sak, nämligen fiendens huvudstyrka".  

Olofsson tydliggör att grundläggande för Napoleons makalösa karriär var hans insikter om propaganda och att han helt enkelt såg till att avlöna sina soldater. Hans officerskollegor hade inte brytt sig lika mycket om dylika ting. Samtidigt kunde han vara allt annat än sympatisk, exempelvis mot sina krigsfångar i Mellanöstern. Vid ett tillfälle lät han där avrätta tretusen krigsfångar för att som man sade "ingjuta skräck i fienden". 

Talande för Napoleons personlighet är hur han har en påve nära sig vid kröningsceremonin i Notre-Dame, men ändå väljer att kröna sig själv. 

Den brittiska synen på Napoleon, och i viss mån även Frankrike, påminns man om när man läser om hans förberedelser inför en landstigning i England. Det första land som ställde upp på britternas motdrag, en allians mot Napoleon, var Sverige, följt av Ryssland. Givetvis figurerar även den senare svenske kungen Jean Baptiste Bernadotte i Napoleons fälttåg och vad gäller Bernadottes armékår skriver Olofsson "Aldrig förr hade så stora truppstyrkor förflyttat sig över så stora avstånd på så kort tid". 

Napoleons ryska fälttåg väcker tankar om hur historien kan upprepa sig, men också en stor fråga som väl ingen, inklusive Olofsson, helt verkar kunna besvara - varför Napoleon inte satte in sin elitstyrka, både stor och utvilad, på den kritiska dagen. Olofsson konstaterar att i avgörandets stund försatte fransmännen chansen att "förvandla en taktisk seger till en strategisk triumf".

Olofssons grundförklaring till Napoleons blodiga fiaskon tror jag stämmer bra, men det vore lite för mycket av en spoiler att här återge den. 

Trots att Napoleons namn än idag är så välkänt har det getts ut förvånansvärt lite Napoleon-litteratur på svenska. Både därför + Brexit + för att Magnus Olofsson skriver trovärdigt och modernt anser jag att hans bok är en av årets väsentliga svenska militärhistoriska böcker.

Djupt gripande om svenskarna i Koreakriget

Svenskar i uniform finns på Koreahalvön ända sedan 1950, idag enbart inom ramarna för Neutral Nations Supervisory Commission tillsammans med Schweiz. Dess emblem syns ovan. Men hur började allt för svensk del? Svaret finns i en av de bästa dokumentärfilmer jag sett.

"Svenskarna i Koreakriget" är ur varje aspekt en gedigen filmproduktion och lyckas även överraska mig som har skrivit en del om Koreakriget. Till att börja med har manusförfattaren/regissören Mikael Hedlund lyckats väl med att sammanfatta själva kriget och även när filmen övergår till att skildra de drygt tusen svenskarna i amerikansk uniform som arbetade på det svenska fältsjukhuset i Busan så dyker krigets gång upp, i form av både koreaners och amerikaners starka vittnesmål. 

Filmmakarna och intervjuade historiker som Per Iko visar hur det av ett tältläger blev en mindre svensk stad i Sydkorea, som inte bara kom att vårda alla stridande parters sårade utan även nödlidande civila sydkoreaner, varför fältsjukhuset blev kvar flera år efter att striderna upphört och lever kvar som en viktig beståndsdel i relationerna mellan Sverige och Sydkorea.

Filmsekvenserna från 1950-talet har ofta en ovanligt god skärpa och/eller färgåtergivning. En del sekvensers färgkvalitet är helt makalös. De nutida intervjuerna blir aldrig tröttsamma, som en del veteraninslag kan bli. Jag har arbetat för flera dokumentärfilmsproduktioner och vill klart och tydligt säga att "Svenskarna i Koreakriget" är bland det absolut bästa som jag har sett. Filmen borde bli prisbelönt.

Som Lennart Westberg och undertecknad tagit upp i vår bok Svenskar i krig efter 1945 blev Koreakriget en angelägenhet inte bara för dem som ville stödja med vårdinsatser. Kanske så många som tusen svenskar anmälde sig till en stridande frivilligstyrka som av logistiska skäl inte förverkligades. Men organisatören, Bertil Harding, anslöt sig till US Army och fick utföra flera olika uppgifter i strid (Harding hade under andra världskriget varit engagerad för norska motståndsrörelsen). En svenskutbildad etiopisk bataljon kom också fram till Korea, med bland annat Orvar Nilsson som instruktör, känd från flera frivilliginsatser för Finland. Kanske kan Harding, Nilsson och andra svenskar i Korea som inte ingick i fältsjukhuset skildras i en framtida dokumentär?

The Crown i Sverige

Omslaget visar när 1900-talets mäktigaste kvinna besökte Stockholm 1956.

Sveriges och svenskars förhållande till Hitlers Tyskland är en evig källa till nya artiklar och böcker. Det är lite orättvist mot dem som istället har lagt ner stor möda på att skriva om vårt förhållande till andra stater - för det finns mycket som är både dramatiskt och viktigt i exempelvis relationen Sverige-Storbritannien.

Det svenska intresset för brittiska fenomen är på ett sätt gigantiskt. Men då talar vi om vurmen för brittiskt mode, brittisk musik och annan kultur. Pratar vi istället om historia och undantar andra världskriget så har det svenska intresset varit svalare. I viss mån har en välgjord TV-serie, "The Crown", väckt intresse för andra decennier än 1940-talet. Denna ovanligt högkvalitativa produktion om kvinnan som sedan 1952 varit statsöverhuvud för över ett dussin självständiga stater, inte minst Förenade kungariket (formellt: Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland) skulle för min del gärna få användas på historielektionerna på svenska gymnasier. För aldrig har så mycket brittisk modern historia komprimerats så skickligt och elegant.

Efter att ha njutit av "The Crown" behövs dock något annat för att förstå vårt eget förhållande till Elizabeth II och hennes land/länder. Nyligen utkom en bok som fyller denna funktion men som fått sorgligt lite uppmärksamhet: Sverige och Storbritannien 1919-2019: ur Svensk-brittiska föreningens perspektiv (2020) av Wilhelm Engström. Boken är mycket, mycket mer än en förenings historia. Nej, här får man en välskriven och fint illustrerad sammanfattning av relationen mellan våra länder. Bilden som tornar fram ur bokens pärmar är att vi och Elizabeths folk har varit ovanligt nära förbundna sedan den första vänskapspakten undertecknades 1654. Varför vi sedan dess nästan hela tiden varit goda vänner sammanfattades redan samma år av Oliver Cromwells ambassadör Sir Bulstrode Whitlocke:

"I look upon them (the Swedes) as a Nation at a perfect Distance and Situation, to be the best Friends and Allies to us: They are neither so near, as to cause jealousies in us; nor yet so far off, but that they may give us timely Assistance."

Efter detta citat konstaterar författaren att den brittisk-svenska vänskapspakten "varat ända in i våra dagar". Det finns två äldre undantag, som författaren också tar upp, men de är ur nutida synvinkel av ytterst liten betydelse. Vad vi däremot alla har nytta av att känna till är hur mörkt det såg ut för vår vänskap under första världskriget. Ja, "vi" var inte med i det kriget men icke desto mindre fick vi rejäla livsmedelsproblem - det var hungerkravaller även i Sverige och inte bara i Stockholm. Om detta liksom svårigheten i att vara granne med det exploderande Tsarryssland/Sovjetryssland och den "spanska sjukans" tiotusentals svenska dödsoffer borde vi alla vara mycket medvetna. Ännu färre känner nog till de militära svårigheter Sverige hamnade i, som sammanfattas så här av Engström:

"Gång på gång måste Sverige beivra neutralitetskränkningar från de krigförandes sida. Strängare svenska neutralitetsregler utfärdades, och de krigförandes ubåtar förbjöds 1916 att utom i vissa undantagsfall gå i svenskt vatten."

Kort sagt höll första världskriget på att knäcka vänskapen Sverige-Storbritannien och just detta förstod, bättre än de flesta, det svenska kronprinsparet. Som av en händelse var kronprinsessan Margareta ursprungligen brittisk, hennes far var brittisk fältmarskalk. Kronprinsparet satte sig därför att författa ett upprop som undertecknades av "56 namnkunniga svenskar från samhällets alla sektorer vari man kallade till ett offentligt möte för att bilda en svensk-engelsk förening", för att åter citera Engström. I november 1919 samlades så något över 300 svenskar, nästan alla att beteckna som dåtida kändisar, för att bilda föreningen. Det blev övertydligt hur viktigt det var för de dåtida styrande att få till stånd ett bättre förhållande till britterna - för till mötet kom inte bara den sittande statsministern, liberalen professor Nils Edén, utan även två blivande statsministrar, Hjalmar Branting och Oscar von Sydow.

Om föreningens betydelse under andra världskriget nöjer jag mig här med att nämna att föreningens ordförande 1939-1955 samtidigt var Stockholms kommendant och försvarsområdesbefälhavare, generalmajor Hugo Cederschiöld. Inte för inte skrev britternas krigstida ambassadör i Sverige, Sir Victor Mallet, att det var en myt att "pro-germanism" dominerat i Sverige under andra världskriget. Tro dock nu inte att detta enbart är en bok om säkerhetspolitik! Detta är en betydligt intressantare och vackrare bok än vad man kan tro. Hur få tag på boken? Den finns att låna/fjärrlåna på bibliotek och förhoppningsvis kommer någon bokklubb eller bokhandlare att upptäcka den.

"Det enda vi vet med säkerhet"

En affisch från Morlanda hemvärn 1940 som jag fotade i Hemvärnsmuseet.

Man behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Den bästa texten om hemvärnets födelsedag (idag är det exakt 80 år) har redan skrivits. Men eftersom den enbart publicerats i hemvärnets egen tidning så vill jag ge delar av innehållet ytterligare spridning. Med chefredaktörens tillstånd kommer här alltså rätt många meningar ur 80-årsdagens ledartext.

"För 80 år sedan befinner sig Sverige i skuggan av andra världskriget. Finska vinterkriget har avslutats den 13 mars 1940 och den 9 april anfalls Norge och Danmark av Nazityskland. De första lokala hemvärnen bildas redan i januari 1940 trots att riksdagsbeslutet fattas först den 29 maj. Myndigheterna förväntar sig ett intresse på runt 50 000. I slutet av året har över 90 000 sökt till hemvärnet. När hemvärnet nu firar 80 år i skuggan av corona-epidemin så kan vi påminna oss om att läget är dystert vid bildandet 1940. Andra världskriget kommer att pågå i ytterligare fem år och för hemvärnets del är bristen på uniformer, utrustning och vapen genomgående. Men det påverkar uppenbarligen inte hemvärnssoldaternas försvarsvilja."

Här vill jag skjuta in en kommentar till chefredaktör Therese Åkerstedts ord. Det stämmer att hemvärn bildades fyra månader före riksdagsbeslutet som vi idag firar. Det är väsentligt att känna till för att förstå varifrån hemvärnet kommer. Hemvärnet uppstod lokalt, på flera håll i landet, inte genom ett statligt påbud utan som en reaktion bland allmänheten på att Finland angripits. Lite av hur det då vädjades om frivilliga för lokala hemvärn framgår av affischen här ovanför. Efter Sovjets angrepp på Finland följde som sagt Tysklands på Norge och Danmark och därmed blev trycket ännu starkare och en rikstäckande hemvärnsorganisation blev därigenom verklighet.

Chefredaktör Åkerstedt fortsätter sedan med att ta upp överraskande och omvälvande händelser som inträffat enbart under de senaste 40 åren: U 137, mordet på Olof Palme, kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, förlisningen av Estonia, diskoteksbranden i Göteborg, stormen Gudrun, fågelinfluensan, 11 september-attackerna, mordet på Anna Lindh, tsunamin i Thailand, kriget i Georgien, svininfluensan, självmordsbombaren i Stockholm, Ukrainakriget, branden i Västmanland, terrorattentatet på Drottninggatan, skogsbränderna 2018 och, förstås, det vi alla just nu upplever. Vad ska vi dra för slutsats av dessa händelser? Therese Åkerstedt svarar:

"Lärdomarna av dessa händelser har varit dyrköpta, i mänskligt lidande och ibland även ekonomiskt. Och tyvärr kortlivade. I stället för enstaka händelser kan man se ett mönster, att historien upprepar sig, och det enda vi vet med säkerhet är att olyckor, naturkatastrofer, pandemier och våldshandlingar kommer att inträffa. Det kan tyckas dystert att skriva om i en jubileumskrönika men faktum är att hemvärnet är lika aktuellt i dag som det var för 80 år sedan. Hoten är olika men behovet av ett hemvärn består. Som hemvärnssoldat har du en unik möjlighet att bidra till det svenska samhället och vårt nationella försvar."

Om du som läser dessa rader inte är med i hemvärnet eller annan frivillig försvarsorganisation men tror att du kan vara lämplig, sök.

Möta hejda slå

Det är Centurion-stridsvagnar i täten på omslaget. Boken är ovanligt välillustrerad.

Hur ska man egentligen betrakta Nordens säkerhetspolitiska läge? Möta hejda slå är en både matnyttig och välillustrerad utgångspunkt för att bilda sig en uppfattning om Nordens läge under det (förra) kalla kriget.

Grovt sammanfattat ansågs Norden i början av (förra) kalla kriget främst utgöra en flank till en möjlig centraleuropeisk krigsskådeplats. Ju närmare 1980-talet man kom, ju mer blev det dock tal om en nordlig front. Bakgrunden till detta låg i den enorma sovjetiska upprustningen på Kolahalvön. Där baserades inte minst huvuddelen av Sovjetunionens strategiska ubåtar. Natos vitala Atlantförbindelser kunde också hotas därifrån, och ännu fördelaktigare om sovjetiska styrkor även behärskade Nordnorge. Varvid Norrland, särskilt den övre delen, högst sannolikt skulle beröras. Den tidigare rikdsdagsmannen Hans Lindblad skriver: "Sverige skulle förmodligen dras med från första stund". Han motiverar det bland annat med följande ord: "Östersjön var som nämnts det absolut främsta skydd Sverige hade, eftersom kustinvasioner är så svåra att genomföra. Men det gällde inte i övre Norrland, där en sovjetisk framstöt kunde ske genom norra Finland mot norska kusten [...]"

Om skälet till att ha stridsvagnar på Gotland skriver Lindblad:

"Det var viktigt för Sverige att Gotland inte kunde erövras genom luften. Gotland var ju ett värn för Mellansverige. Lätta stridsfordon hör till sådant som kan släppas ner med fallskärm, men däremot inte tunga stridsvagnar. Att ha sådana på ön var därför ett sätt att tvinga en angripare att komma med fartyg, vilket skulle ge oss längre förvarning."

Sovjetiskt behov av att säkerställa överlägsenhet i södra Östersjön, och därmed ett framgångsrikt anfall mot Danmark - det är ett tema i kommendören I. Emil Svenssons kapitel. Följande är ett direkt citat ur det:

"Ett sätt att skaffa sig tillräcklig styrkeöverlägsenhet i Östersjön var att tidigt slå ut eller blockera svenska sjö- och flygstridskrafter. Lämpliga förband fanns tillgängliga i form av marin spetsnaz, vars mål skulle ha kunnat innefatta svenska marin- och flygbaser. Dessa åtgärder måste förberedas [...]."

Överste I. Einar Lyth skriver på sitt personliga och tydliga sätt om svenska stridsförberedelser och stridsduglighet.

Bokens redaktör, överste Bo Hugemark, har på 323 sidor med många väl valda foton samlat totalt 24 nyckelpersoners erfarenheter av Försvarsmaktens operativa verksamhet under (förra) kalla kriget i Möta hejda slå. Varifrån kommer bokens titel? Ursprunget är den operativa idé som myntades av ÖB Torsten Rapp vid försvarsbeslutet 1963 och som sedan gällde under hela det (förra) kalla kriget.

Svenskar i strid 12 januari

Den här broschyren spelade en viss roll för att 12,705 svenskar anmälde sig.

Den 12 januari 1940 kom Svenska Frivilligkåren (SFK) för första gången i strid, under Stalins vinterkrig mot Finland 1939-40. Svenska flygare sattes då in över Märkäjärvi. Här nedanför publicerar jag för första gången hela SFK-värvningsbroschyren.

Den 30 november 1939 hade Stalin inlett sitt angrepp på Finland, men värvningen av frivilliga i Sverige var i flera veckor dämpad. Det var först efter julen 1939 som en regelrätt och storskalig värvningskampanj fick bedrivas (se Jan och Nordens frihet). Därefter dröjde det dock inte länge förrän både tusentals fler anmält sig och att de första frivilliga hamnade i strid. Totalt anmälde sig 12,705 individer hos SFK, av vilka 8,260 antogs.

Ordern för det första riktigt skarpa uppdraget gavs på kvällen den 11 januari. Totalt 12 svenska Hart- och Gladiatorflygplan skulle utföra väpnad spaning i Märkäjärvi-området. Hur det gick dagen därpå? Det blev mer än spaning, det blev strid mot både sovjetisk marktrupp och sovjetiska jaktplan av typen I-15. I finska Lappland, där SFK främst verkade, lever ännu minnet av de frivilligas insatser och offer. Fram till den 12 januari kunde sovjetiska bombflygplan agera tämligen ostört över området.

Hur såg SFK-värvningens produkter ut, rent konkret? I min bok Elitförband i Norden finns värvningsbroschyrens framsida, eftersom två svenska elitförband bidrog med många frivilliga (ett av dem finns kvar: AJB som då hette K 4). Här nedanför publicerar jag för första gången alla sidor av värvningsbroschyren. Läs och begrunda allvaret vintern 1939-40.

Mina höjdare

Att få uppleva en äkta Jeep är alltid en höjdare, detta är Karl-Gunnars från 1947.

Flera personliga höjdpunkter ifjol hängde ihop med mitt livs första boksläpp i London. Men det var inte i den staden jag hittade årets (2019) mest imponerande militärhistoriska böcker.

Karl-Gunnar Norén och jag hade i maj nöjet att släppa The Long Range Desert Group: History & Legacy på svenska ambassaden i London. Vi fick också vara med om en fullständig överraskning dagen därpå, en upplevelse som jag tidigare inte berättat offentligt om. Se vidare min engelskspråkiga och lite mer personliga blogg där jag även tar upp den bok på engelska under 2019 som jag fann vara mest imponerande.

Vilken bok utgiven först på svenska var då mest läsvärd under 2019? Nu är det ingen renodlat militärhistorisk bok, den är bredare än så, men icke desto mindre skulle jag säga att Min far var rysk soldat förtjänar mycket stor uppmärksamhet bland alla (militär)historiskt intresserade.

Det nya året då, vad kommer det bjuda på förutom ett fortsatt instabilt säkerhetspolitiskt läge? Jo, en sak vet jag med säkerhet - Stefan Anderssons bejublade musikaliska berättelse från krigsutbrottet 1939 till freden 1945 är tillbaka - och jag har en biljett. Även om du inte har möjlighet att fara till Göteborg och där uppleva ”Flygblad över Berlin” så tycker jag absolut du ska gå in på sidan om föreställningen för att där klicka på "Normandie 13", videon och låten om Gösta Wollin från Ystad som frivilligt hoppade över Normandie på D-dagen (scrolla ner en bit på sidan och spana till höger), som jag skrivit om i Svenskar i strid mot Hitler.

Amerikanska flygbaser i Sverige 1944-45

Chefen för USAAF i Sverige, Bernt Balchen, med Charles Holliman. FOTO: SRK

Den 22 december 2019 är det 75 år sedan de första amerikanska flygplanen inom ramen för operation "Where and When" landade i Sverige. Därefter förvandlades flygplatserna främst i Bromma och Kallax till amerikanska flygbaser och var det även några månader efter Tredje rikets fall.

"Den 22 december landade vi i Stockholm efter att ha flugit över en del luftvärnseld i Norge". Detta sade Roy F. Allemeier, under andra världskriget löjtnant i US Army Air Forces, till mig när vi träffades på F 21 Kallax utanför Luleå. Citatet finns i min bok Slaget om Nordkalotten. Det var Bromma flygplats som Roy Allemeier landade på med sin Douglas C-47 Skytrain (i princip DC-3). De fördes från Bromma med en buss vars rutor var täckta. Sannolikt var de täckta för att de amerikanska flygarna ännu bar sina uniformer och att det generellt var en hel del hemlighetsmakeri kring dem både i Stockholm och senare i Luleå.

De amerikanska flygarna släpptes av från den mystiska bussen i hjärtat av Stockholm och leddes in i "ett stort varuhus efter att det var stängt". Det visade sig senare att de varit inne i NK. Där fick de prova sig fram till passande civila kläder varefter de skjutsades vidare till Badhotellet i Saltsjöbaden där de fick lov att fira jul och få dagarna att gå. Den 30 december kom till slut den svenska byråkratin ikapp dem. Alla papper för fortsatt flygande, nu inrikes inom Sverige, var alltså klara. Därmed kunde kapten Charles G. Hollimans specialdivision med C-47 baseras på Norrbottens flygbaskår (F 21) på Kallax. Redan dagen före hade detta märkts på Kallax genom att norska så kallade polistrupper då började anlända. Tanken var att de mycket snart skulle flygtransporteras därifrån till krigsinsatser i Nordnorge. Vädret försenade dock transporterna rejält.

Konkret blev tio amerikanska C-47:or baserade på Kallax. Bromma fortsatte dock spela en amerikansk roll, liksom tidvis några andra svenska flygplatser. Chef för allt var den i Norge födde USAAF-översten Bernt Balchen, som var arktisk flygpionjär och den förste att flyga till sydpolen. Förutom att transportera norska polistrupper till den del av Norge som intagits av Röda armén kom hans C-47:or även att fälla olika typer av behållare till allierade baser i de svenska och norska fjällen (t ex Sepals). Slutligen fick de göra en vårdinsats för de sovjetiska krigsfångar i Nordnorge som befriats.

Mina möten med några av de amerikaner, norrmän och svenskar som deltog i operation "Where and When" förändrade min syn på andra världskriget i norr och resulterade senare i boken Tyskar och allierade i Sverige. En annan som tycker att C-47 är ett fint flygplan är vår son Jarl som byggt om några Lego-konstruktioner till denna C-47/DC-3 inkl batteridrivna propellrar och cockpit-belysning:

Med detta inlägg sätter jag punkt för denna blogg för i år och passar slutligen på att hjärtligt tacka alla er som på olika sätt har bidragit till min senaste bok, alltså Andra världskriget i Sverige (i vilken de senaste rönen om Sepals-baserna har fått ett eget kapitel). Bokens framgång är tack vare er.

God Jul & Gott Nytt År allihopa!

Kallare och blodigare

Redan av omslaget påminns läsaren om vinterförhållandena som ofta rådde.

Tog kalla kriget slut med Berlinmurens/Sovjetunionens fall? Bor man intill den till stor del ännu stalinistiska staten Nordkorea finns det skäl att invända mot det vanliga europeiska sättet att resonera om kalla krigets slut. Därtill har ännu inget formellt fredsfördrag undertecknats. Med tanke på detta är det mer än hög tid för en modern svensk bok om Koreakriget.

Kalla kriget, eller det första kalla kriget, blev mer påtagligt genom den så kallade Pragkuppen 1948 och Berlinblockaden som Sovjet inledde samma år. Två år senare invaderade Nordkorea Sydkorea och därmed inleddes Koreakriget. Känner man inte till dessa världshistoriska händelser - då kan man knappast förstå vad som idag sker i och kring Nordkorea, och dagens globala säkerhetspolitiska verklighet blir även svårbegriplig. För att Koreakriget inte bara ska vara ett namn bör man givetvis läsa något om det - och därför är det rent märkligt hur länge det saknats en modern svensk skildring av detta krig. Artur Szulc har nu åtgärdat detta. Efter att ha skrivit flera viktiga böcker om andra världskriget och Polen har han skrivit Koreakriget 1950-1953: Konflikten som plågade ett folk och formade efterkrigstiden.

När Artur Szulc går igenom de inledande styrkeförhållandena mellan nord och syd på Koreahalvön blir det uppenbart varför Nordkorea, med sovjetiskt vapenbistånd, valde att angripa på konventionellt sätt: "Den amerikanska inställningen var att sydkoreansk militär främst skulle användas till bekämpning av kommunistiska partisangrupper." Följaktligen hade Sydkorea noll stridsvagnar och jaktflygplan. Detta i kombination med att USA i stort sett lämnat Sydkorea blev för den nordkoreanske diktatorn bara för frestande. Med spjutspetsar bestående av förband med stridsvagnar av typ T-34 tänkte Kim Il Sung på tre dagar besegra syd.

Artur Szulc beskriver väl de amerikanska improvisationerna som följde liksom den mer oväntade FN-koalition som bildades inklusive ett svenskt mobilt fältsjukhus. Visserligen i Svenska Röda Korsets regi, men å andra sidan utrustat av US Army.

Sedan följer general MacArthurs landstigning vid Inchon och återerövrande av Seoul. Här skall inte krigets övriga förlopp återberättas utan det jag vill belysa här är att Szulc gör själva krigföringen mer påtaglig, både hur striderna bedrevs av de olika involverade arméerna, och hur sydkoreanska krigsförbrytelser, inte minst massarkebuseringar, indirekt gynnade Nordkorea. Szulc beskriver väl de omfattande krigsförbrytelser som både Nord- och Sydkorea var ansvariga för, liksom de miljontals andra offren - både civila och militära. Behandlingen av krigsfångarna är plågsam men nödvändig läsning.

Det hemliga och förnekade sovjetiska deltagandet med militär personal i Koreakriget, främst med maskerade flygstyrkor, har blivit mer och mer känt efter murens fall och det kunde i kommande upplagor belysas mer. De sovjetiska flyg- och luftvärnsstyrkorna i Koreakriget, totalt flera tusen personer, använde nordkoreanska och kinesiska nationalitetsbeteckningar och uniformer. I bildmaterialet lyser T-34:orna med sin frånvaro och förlaget borde även tillfoga minst en bild för att illustrera de sovjetiska flygstyrkorna i Koreakriget.

Gränsincidenter och andra allvarliga utfall på Koreahalvön efter vapenstilleståndet 1953 sammanfattar Artur Szulc på ett bra sätt. Så även de stora och bestående effekter kriget fick på USA, inte minst en enorm amerikansk upprustning.

Sammanfattningsvis visar Artur Szulcs Koreakriget att detta krig var kallare, blodigare och viktigare än vad de flesta känner till.

Agent Jan Segers debut

Agenten Jan Seger blir en nyckelperson när Finlands frihet hotas 1948.

Genom den så kallade Pragkuppen 1948 grep det Moskva-styrda kommunistpartiet makten i Tjeckoslovakien. Varför skedde inte samma sak i Finland samma år? Kring detta har Patrik Berghäll skapat en agentroman som känns realistisk.

I och med Farans år 1948 debuterar agent Jan Seger, en veteran från andra världskriget som 1948 åter får försvara Finland. Författaren Patrik Berghäll är dock ingen debutant utan har tidigare skrivit två synnerligen värdefulla faktaböcker om Högkvarterets fjärrpatruller respektive det finska flygvapnets fjärrpatrullenhet. Han är själv kustjägare och arbetar som vildmarksguide.

Förväntar man sig att Farans år 1948 enbart ska ha ett finskt och väldigt manligt perspektiv tror man fel. För i denna bo skildras händelser även ur en sovjetisk och ibland kvinnlig synvinkel. Det är både scener från rummen där besluten fattas liksom från "fältet".

Som sig bör i en agentroman finns det även lite romantik i Farans år 1948, men inte av det löjliga James Bond-slaget.

Det finns små skillnader mellan militära termer i Sverige och det svenskspråkiga Finland. Exempelvis heter magasin för vapen på finlandssvenska kassetter. Men dessa skillnader bör inte vålla några egentliga problem, tvärtom tror jag att de bara berikar de flesta läsare.

Det har sedan millennieskiftet utkommit en stor mängd böcker på svenska om Finland under andra världskriget, och alldeles för få om landet efter 1945. Måtte Patrik Berghäll, liksom andra författare, ge oss fler böcker om allt dramatiskt och viktigt som skett kring Finland efter andra världskriget.

Sist men inte minst vill jag påpeka hur förtjust jag är i omslaget av Mika Perkiökangas.

Kalla krigets största spionhistoria

Ännu ett bevis för att verkligheten överträffar dikten.

När jag läste undertiteln för Ben Macintyres nya bok Spion och förrädare tänkte jag spontant ”Hm, kalla krigets största spionhistoria – det är väl ändå Kim Philbys?”

Det är svårt att jämföra den historiska betydelsen av olika spioners "insatser" men Kim Philby ställde till det så mycket för den brittiska underrättelsetjänsten (särskilt för dess spioner i Östeuropa) att han eller någon av Sovjets tidiga ”atomspioner” nog är det klassiska kalla krigets ”spionelit”, om man får uttrycka sig så. Men, Ben Macintyres bok Spion och förrädare: kalla krigets största spionhistoria har fått mig att tänka om – dels på grund av alla sovjetiska hemligheter som Oleg Gordievskij levererade till väst, dels på grund av den synnerligen riskfyllda brittiska operation som möjliggjorde att han kunde ta sig ut ur Sovjetunionen. Huvudpersonen i Spion och förrädare är alltså den tidigare KGB-översten Oleg Gordievskij. Han är av särskilt intresse för oss i Norden eftersom han arbetade i Danmark och där blev rekryterad av brittiska MI6/SIS. Han arbetade i Danmark en stor del av 1960- och 70-talet och sedan 1982-85 i Storbritannien där han till slut faktiskt blev tillförordnad chef för KGB i landet.

Men har inte Gordievskij redan skrivit en bok? Jo, 1990 gav han med Christopher Andrew ut KGB: The Inside Story (KGB Inifrån). Men nu kan mer sägas av britterna som hade att göra med Gordievskij när han ännu tjänstgjorde i KGB, och därtill kan Ben Macintyre verkligen skriva. Även om man vet hur det ska sluta lyckas Macintyre göra både KGB-tiden levande liksom den makalösa flykten från Sovjet till Finland och Norge.

Ett citat ur boken om Gert Petersen, partiledare för Danmarks Socialistisk Folkeparti, som belyser hur KGB infiltrerade landet: ”Gordievskij förbluffades över hur mycket öl och brännvin han kunde konsumera på KGB:s bekostnad. Han blev faktiskt lite imponerad av det.”

Gert Petersen fick av KGB kodnamnet ZEUS.

En del insikter i KGB:s verksamhet i Norge ingår även i boken. Tyvärr står det inte lika mycket om just Sverige, men alla med intresse för den sovjetiska maktapparaten och KGB i allmänhet får mycket att fundera över. Operation RYAN (egentligen RJaN) belyses också, en operation som angick alla europeiska stater genom att den nästan ledde till kärnvapenkrig på grund av felaktiga sovjetiska tolkningar av västs agerande. Tack vare Gordievskijs både högklassiga och trovärdiga information insåg London och Washington hur Moskva innerst inne resonerade om säkerhetsläget i Europa.

Men, det här är också en mänsklig bok, som tydliggör varför Gordievskij vände sig mot kommunismen och ledningen i Kreml.

Kort sagt är Spion och förrädare en milstolpe i spionlitteraturen och en stor läsupplevelse.

SÖKES: säkerhetspolitiskt mirakel

David Bergmans thriller "6 dagar" kom 2016 men kommer vara aktuell länge.

På sommaren vill man kanske helst läsa "sommarböcker" och då vill jag rekommendera David Bergmans thriller 6 dagar, om du inte redan läst den, av två skäl. 1. Den kombinerar fantasi med realism och överraskar på flera plan. 2. Dess underliggande, positiva, budskap behövs verkligen med tanke på den synnerligen komplicerade höst som väntar.

Vad sker då i höst? Ja, det kan nog ingen förutsäga särskilt trovärdigt. Men att det behövs ett säkerhetspolitiskt mirakel för att det inte ska bli en än farligare situation för Europa, det framgår klart vid läsning av senaste numret av Vårt Försvar, försvarstidningen som sedan 1890 ges ut av Allmänna Försvarsföreningen. Det var särskilt Michael Sahlins och Oscar Jonssons initierade lägessammanfattningar som fick mig att kläcka rubriken för detta inlägg. EU står sannerligen inför enorma säkerhetspolitiska utmaningar av flera olika slag, och med en ny ordförande. Om du inte redan har tidningen Vårt Försvar och vill vara säkerhetspolitiskt uppdaterad får du nog uppsöka ett större bibliotek, som bör ha tidningen.

För att slutligen säga något positivt, i linje med 6 dagars underliggande budskap, tänker jag INTE avrunda detta blogginlägg med George Santayanas ord ”Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det”. Istället avslutar jag med några ord från Lars Ingels (hans egna?): "Remember the past, make the future".

Bloggen jubilerar och byter namn

NI-operatörer under insatsen i samband med terrordådet i Stockholm 7 april 2017. FOTO: Frankie Fouganthin

Senare i år fyller denna blogg tio år. Jag har funderat på att lägga ner den men har nu landat i en annan slutsats som innebär att jag kommer att blogga lite oftare. Kanske borde jag akta mig för att byta namn på den, men jag känner att både omvärldsutvecklingen och mitt större intresse för totalförsvar innebär att ordet "militärt" inte längre är tillräckligt.

Du som följt denna blogg har kanske märkt hur jag under årens lopp blivit allt mer intresserad av terrorismens moderna historia, särskilt då den har svenska kopplingar. Lägg till detta senare års terroristangrepp på vanliga svenska medborgare, som på Drottninggatan 2010 och 2017 (bilden ovan), liksom att svenska myndigheter och företag i högre grad är måltavlor, för en mängd aktörer - från rent kriminella och terrorister till olika skepnader av andra stater. Här vill jag passa på att understryka hur utomordentligt allvarligt det är när rättsväsendet och andra myndigheter som ska skydda och vårda oss blir hotade/angripna.

I vårt mesta grannland, Norge, finns det en nordlig landsdel, Finnmark, som på senare tid fått uppleva lite extra av den nya tidens säkerhetshot. Det som blivit mest känt är GPS-störningarna. Det har gått så långt att både byggarbetarna och den lokala polisen blivit frustrerade över utvecklingen - bägge behöver fungerande GPS. Läs själv om byggarbetarnas plötsliga "blindhet" och hur polismästare Ellen Katrine Hætta gått ut med ett rätt så frispråkigt debattinlägg om utvecklingen.

Den senaste tiden har jag funderat en del över Ellen Katrine Hættas ord om hur denna typ av händelser måste kunna hanteras av civila norska myndigheter. Polismästaren efterlyser i sitt debattinlägg en "mer motståndskraftig totalförsvarsberedskap" (det norska ordet är lite kortare: totalberedskap - ibland är norska språket enklare). Så, inspirerad av Ellen Katrine Hætta byter nu bloggen namn till Totalförsvar & Historia. Därmed kan du förvänta dig fler inlägg här om nutidens säkerhetshot, både militära och icke-militära, samt diverse historiska inlägg kopplade till händelser efter 1914.

Mest läsvärda under 2018

En bild jag tog under hemvärnsinsatsen i Jokkmokk sommaren 2018.

När jag blickar tillbaka på 2018 tänker jag spontant på skogsbränderna, sannolikt eftersom jag själv fick uppleva något av dem inom hemvärnet. Men, vilka böcker under året var hetast?

Inom de områden jag själv arbetar som författare, modern (militär)historia och säkerhetspolitik, har jag väl en viss koll och det är därför bara bland böckerna inom dessa kategorier som jag tycker till här. Mest läsvärda boken på svenska under 2018 var enligt min åsikt Patrik Oksanens Skarpa skärvor - om det ännu pågående informationskriget, som inte lär bli mindre aktuellt under det kommande året. Har du inte läst boken under 2018 så bör du beväpna dig med den under 2019.

Vad gäller rent militärhistoriska böcker utgivna på svenska i år anser jag att Lapplandskriget av Mika Kulju sticker ut, särskilt om man har minsta intresse för striderna på Nordkalotten. Tilläggas kan att boken utkom på finska 2014 men på svenska först i år.

Går jag utanför min "traditionella" boksfär (men inte helt, med tanke på 9 april-kapitlet) vill jag var varmt rekommendera Sebastian Staksets Bara ljuset kan besegra mörkret.

Vad gäller årets mest läsvärda bok på engelska, liksom årets film och årets låt (!) så hänvisar jag till senaste inlägget på min andra, engelskspråkiga, blogg.

GOTT NYTT ÅR!

FInland: "Vi kommer inte att kompromissa"

Finlands utrikesminister ser ingen gräns för försvarssamarbete med Sverige.

Mer försvarssamarbete både med Sverige och inom EU - det signalerade igår Finlands utrikesminister på ett ovanligt tydligt sätt med sin DN-debattartikel "Sveriges sak är vår".

Artikeln tål verkligen att läsas i sin helhet men av särskild vikt torde det vara att utrikesminister Timo Soini skriver "Det finns orsak att vara orolig över utvecklingen i Ryssland" samt "...vi kommer inte att kompromissa på Ukrainas eller Europas bekostnad, folkrätten ska följas ovillkorligen".

Starka är även Soinis ord om EU: "Det är viktigt att EU:s försvarspolitiska samarbete utvecklas eftersom Europa är tvunget att satsa mer på sin egen kapacitet".

Om Finlands och Sveriges förhållande till USA skriver Soini: "Det är av stor vikt att vi försöker påverka Förenta staternas politik och jag tror att vi når bättre resultat genom att agera tillsammans som nordiska länder."

Bakgrunden till att dessa markeringar av Finlands utrikesminister gjorts offentligt och vid denna tidpunkt kan man fundera över.

Östtysklands roll mot Sverige

Expressens rubrik dagen efter att Bergling inledde sin flykt till Moskva.

Idag är det trettio år sedan en svensk f.d. officer rymde från sitt straff i Sverige till Sovjetunionens konsulat på Åland och därifrån vidare till ambassaden i Helsingfors och sedan själva GRU, Sovjets militära underrättelsetjänst. Hans namn var Stig Bergling. Men låt oss inte bara minnas hans flykt - för Bergling är inte "bara historia".

Expressen har idag en bra summering av spionfallet Stig Bergling. Tidningens största rubrik dagen efter hans flykt den 6 oktober 1987 var hyfsat profetisk, det var till Moskva som flykten gick även om det tog en vecka att nå staden. Men, varför ska man 2017 älta en spionhistoria från förra seklet? Därför att först president Gorbatjovs diplomater och militär beskyddade och belönade Bergling, och lögnerna gentemot Sverige upphörde inte i och med Sovjets fall. Tvärtom, det nya Rysslands första regeringar fortsatte avlöna och beskydda Stig Bergling, liksom att låtsas som om de inget visste om honom. Falskspelet tog inte slut efter att Bergling 1994 självmant stack hem till Sverige. Den svenska regeringen protesterade då mot den ryska statens mångåriga beskyddande av en förrymd svensk brottsling. Svaret från den ryska regeringen dröjde en vecka och innehöll inte någon ursäkt och bara ett skrattretande "medgivande", att Bergling fått ”hjälp av humanitära skäl”.

Moskva fortsatte alltså att vad gällde sovjetiska GRU-operationer agera och kommunicera på ett rätt sovjetiskt manér. Inte många i Sverige verkade dock då bry sig om detta.

Det finns en till aspekt med Bergling som tål att idag ihågkommas. Han fick sin sovjetiska spionutbildning i Östtyskland (DDR). Hur svenska myndigheter kunde missa hans DDR-resor är givetvis besynnerligt, men det mest intressanta är hur Östtyskland spelade en vital roll för Bergling och hans sovjetiska arbetsgivare. Varför är det intressant? Därför att Sovjetunionen återkommande använde sig av östtyskar som ombud när det handlade om Sverige. För att börja från början blev de sovjetiska officerare som hanterade svenska spetsnaz-frivilliga på 1930- och 40-talet sedermera toppchefer inom DDR:s enorma säkerhetsapparat, Stasi. Chef för NKVD-nätverket i Sverige under andra världskriget var först Ernst Wollweber, som efter kriget blev chef för hela Stasi. Hans svenska organisation var ”det i särklass största nätverket för utförande av sabotage som uppdagats i Sverige i modern tid” enligt professor Wilhelm Agrell. Se vidare Agrells Stora sabotageligan samt Ryska elitförband och specialvapen av Joakim von Braun och undertecknad.

Det saknas inte svenska böcker fokuserade på DDR:s hemliga verksamhet i Sverige, men de är inte många. Jag vill här framhålla Christoph Anderssons Operation Norrsken. Det finns mycket kvar att upptäcka om DDR och Sverige, inklusive några väsentliga pusselbitar. Sedan nyligen finns ett av de tyska standardverken om Stasi på svenska, boken som heter just Stasi av Jens Gieseke. Men den handlar mest om Stasi i DDR och BRD. Alltså, gärna mer svensk Stasi-forskning - eller för att citera Stasi-chefen Erich Mielke (ur Giesekes bok): "Vi måste få veta allt!"

Störst i Finska viken och för Putin

Så här skildrade igår rysk TV atomubåtens ankomst i Finska viken.

Världens största ubåt liksom världens största ytstridsfartyg, bägge atomdrivna, har nu nått fram till Finska viken, vilket med viss emfas skildrades igår på den ryska militära TV-kanalen Zvezda. Vad ryska statsmedier sagt om dessa fartyg och Sverige verkar ha missats.

Vad jag kan se är det ingen Stockholms-redaktion som verkar ha noterat att den ryska statliga nyhetsbyråns militärexpert, Alexander Chrolenko, kommenterat världens största atomfartygs infart i Östersjön och därvidlag själv tagit upp motivet och då nämner även Sverige. För att citera honom, i egen översättning: "Det här är självklart också ett sätt att visa marin styrka gentemot länderna längs med färdrutten: Norge, Tyskland, Sverige, Polen och en rad andra länder." Med andra ord hymlar den statliga nyhetsbyråns egen expert inte det minsta om syftet. En enda svensk redaktion, vad jag kan se, har tagit upp detta, nämligen Skånska Dagbladet.

SVT har dock snuddat vid hur maktbalansen i Östersjön påverkas av den atomdrivna robotkryssaren Peter den store, i slutet av denna artikel. För att citera den av SVT intervjuade Johan Norberg vid FOI: "Frågan är var den tar vägen efter paraden".

Ännu har inga redaktioner alls, vad jag kan se, påmint om vad som hände i Östersjön Ryssland-Sverige förra gången som Peter den store var i Östersjön, 1996. Även om det "bara" var en olycka då Göran Carlssons Viggen gick ner så var det en dödsolycka.

En annan rysk nyhet är president Putins egna ord om Sovjetunionen härom veckan. Vid en TV-sänd frågestund med särskilt begåvade barn fick han frågan vilken händelse i hans liv som haft "störst påverkan" på honom. Efter en stunds tvekan kom svaret: "Sovjetunionens sönderfall".

Tankeställare - inte bara om Gotland

Hemvärnet får lite oväntade uppgifter i den nya boken. FOTO: Jorchr

Den nya boken Gotland ockuperat! lyckas överraska på flera sätt - tre ämnen i boken som fått större utrymme än vad jag väntat mig är hemvärnet, försörjningsberedskapen och strategiskt viktiga områden på fastlandet.

Boken har skrivits av två i svenskt försvar synnerligen väl insatta författare, generalmajor Björn Anderson och överstelöjtnant Tommy Jeppsson. De beskriver trovärdigt i Gotland ockuperat! ett av flera tyvärr möjliga scenarier i Östersjön i en mycket nära framtid. Ett scenario med flera tankeväckande ingredienser och vändningar. Bokens början är lite svajig eftersom författarna inte etablerar någon riktigt stark karaktär, men efter ett tag spelar det ingen roll - det blir som att skåda in i morgondagens nyheter och för den som följt de senaste årens "hybridkrigföring" blir det en hel del igenkänning.

Trots alla sofistikerade vapensystem och internets stora roll, författarna konstaterar att "Det är människornas beredskap och vilja som grundläggande avgör om ett samhälle har förutsättningarna för att överleva ett krig".

Bland det bästa med boken är att författarna inte låst sig vid att skildra händelser på Gotland, utan de ser ön i ett större sammanhang. Även delar av Sverige som är väldigt långt från Gotland finns därmed med i boken. Den ger också extra många tankeställare om hemvärnet och särskilt om dess uppgifter. Rikshemvärnschefen i boken heter förresten Robert Ekendal och verklighetens Roland Ekenberg...

Vad gäller att etablera en stark karaktär och få in "visuell" action är författaren David Bergman, härom dagen befordrad till major, med sin bok 6 dagar nog ännu obesegrad på den svenska thrillerscenen. Men Björn Anderson och Tommy Jeppson har desto mer att säga om flera svenska (säkerhets)politiska och militära dilemman som tyvärr inte kan uteslutas uppstå under 2017 eller 2018.

Från jihad till Gotland

”Under Cover” av Tom Marcus handlar om livet som MI5-spanare.

Det är inte alla böcker som utspelar sig nästan i nutid och är både fartfyllda som en actionfilm och samtidigt trovärdiga. Under Cover – livet som underrättelseagent åt MI5 av Tom Marcus (pseudonym) är en av dessa få böcker.

Därtill kommer Marcus med konkreta detaljer om det verkliga arbetet ”i fält”, som spanare på Englands gator. Bara ett av många exempel ur boken:

”Jag skulle aldrig kunna jobba med underrättelser på ett kontor. De som gör det är en helt annan sort. De startar inte bilen som vi operatörer gör, med förardörren på glänt. Tanken är att man med öppen dörr har en viss chans att överleva explosionen från en bilbomb: trycket blir därmed lägre och har man tur flyger man ut ur bilen när man vrider om nyckeln.”

Marcus lyckas förmedla vikten av att ändra sitt tänkesätt – och vad detta tänkesätt innebär – för att kunna bli en framgångsrik spanare. Samtidigt berättar han i bokens senare del om det personliga priset man kan få betala för ett sådant tänkesätt.

Vilka människor är det då Marcus har spanat på? Framförallt jihadister, och det är detta som framhålls i beskrivningar av boken. Men faktum är att boken även innehåller ett mycket intressant avsnitt om att spana på personal från SVR, den ryska utrikesunderrättelsetjänsten.

Men, kanske boken mest är en rad påhitt av en begåvad författare som intervjuat en och annan f.d. MI5-agent? Så vitt jag kunnat få fram är dock Tom Marcus ”the real thing” och boken så pass verklighetsnära som MI5 kan tåla. Den är mer upplysande än vad jag hade förväntat mig. Marcus är ingen proffsförfattare, vilket flera upprepningar skvallrar om, men det stör inte för mycket och hans stil är ändå läsvänlig och medryckande.

Nu om en helt ny svensk bok, så färsk att jag bara hunnit öppna kuvertet och läsa några sidor, boken heter Gotland ockuperat! och är skapad av den mycket kunniga officers- och författarduon Björn Andersson och Tommy Jeppsson. Det handlar om den fristående fortsättningen på deras bok Bricka i ett stort spel.

Författarna klargör direkt att de inte anser det som särskilt troligt att Sverige skulle utgöra ett huvudmål för ett ryskt angrepp och säger sedan ”mer troligt är att vi är en bricka i ett spel som utspelas mellan Ryssland och Nato”. Med detta sagt utvecklar de dock med en hög nivå av realism ett möjligt framtidsscenario (mycket nära framtid) för Gotland. Man behöver inte ha läst den föregående boken för att kunna komma in i denna bok. Början och kartmaterialet signalerar stark läsning, inte minst om elitförband. Detta bör bli årets bok för alla inom Försvarsmakten och alla andra försvarsintresserade.

Bägge böckerna är nu aktuella i Pennan & Svärdet.

Större delen av den manliga befolkningen

Japp, det är marininfanteri med en amfibiebandvagn typ PTS på omslaget.

Som Mikael Odenberg skriver i förordet till Den stora invasionen så omfattade det svenska försvaret tidigare större delen av den manliga befolkningen. Vi som var små kuggar i det minns vilka militärområden vi tillhörde och nu kan man genom denna nya bok få reda på hur alla områden var tänkta att fungera i skarpt läge.

Bo Hugemark har som bokens redaktör samlat ytterst insatta personer som kommer med vad som nog kommer att räknas som den ultimata redogörelsen för den operativa planeringen i försvaret under den senare delen av det förra seklet. När nu försvaret av det egna territoriet återigen är i fokus är det, som Odenberg också skriver, viktigt att kunskaper och insikter förs vidare. Och det kan nog inte göras så mycket bättre än så här - med innehållet till stor del uppdelat efter militärområdena samt stora foton och kartor.

Vad är det för frågor som boken vill besvara? Här kommer några exempel:

* Vad tänkte man om sannolikheten för ett sovjetiskt anfall?
* Vad trodde man om försvarets uthållighet vid ett sovjetiskt anfall?
* Hur såg man på sannolikheten för hjälp från Nato vid ett sovjetiskt anfall?

Svaren är ibland överraskande, och känns trovärdiga inte minst eftersom de kommer från några av de högst insatta personerna, som vet att de inom en nära framtid lämnar jordelivet.

Boken hör hemma hos såväl den som vill förstå vad värnplikten egentligen handlade om - man får nu den stora bilden som man då bara kunde ana - liksom den som vill försöka bilda sig en uppfattning om något av det som krävs för att vi ska kunna bygga upp ett nytt totalförsvar. Givetvis har en mängd faktorer förändrats, men geografin är sig lik.

Den stora invasionen är nu aktuell inom Pennan & Svärdet.