Lite mjölkkonostalgi.

Mannen har precis avslutat sitt allra sista arbetspass som lantbruksavbytare och en epok i våra liv, i hans liv är över. 

Det är inget tragiskt beslut i sig, jag blir bara så otroligt nostalgisk. Alla kominnen 
som jag har från min barndom och min egen karriär som avbytare och fram till nu kommer över mig. Det tragiska är väl i så fall att mjölkkorna minskar i antal, familjejordbruken håller på och försvinna och att yrket avbytare snart kommer att vara en parentes i historien. Där med inget ont sagt om de stora mjölkgårdarna.

Som barn minns jag Einar och Greta, bönderna som arrenderader den lilla gården som 
mina föräldrar så småningom köpte. Vi följde deras arbete med höskörden med spänning. Einar jobbade i klassiska blåkläder och Greta hade alltid klänning, förkläde och huckle på
huvudet, oavsett arbetsuppgigt. Einar slängde upp det torra, hässjade höet till Greta som
stod i höhäcken och packade ihop det. Man kan ju undra om inte långbyxor hade varit en lämpligare klädsel i det sticksiga höet. Mjölkningen var en annan höjdpunkt och jag minns
kattungarna och kalvarna. Jag vill inte romantisera den tiden, livet var säkert slitigt och strävsamt men man hade ändå gott om tid och sju sorters hembakta kakor på kafferepen. Många bönder i den generationen menade att det var bättre förr, på 1970-talet, för då kunde 15 kor försörja en hel familj. Fast några semesterresor var det förstås inte tal om och inte två bilar och datorer heller.

Så blev jag vuxen och började själv jobba på olika mjölkgårdar. Gårdarna var större, 
korna fler och jordbruket mer mekaniserat, men ensilagehanteringe var fortfarande tung. Någon kom på att bönder också behövde ledigt och jag fick en anställning på Lantbrukets Avbytartjänst med en egen liten krets på fem, sex bönder som jag jobbade hos. Det var ett slitit, tungt, roligt, ansvarsfullt, tacksamt och viktigt arbete. Lite trist med så tidiga mornar och två arbetspass per dag och en alltid närvarande skräck att köra rörmjölkningens diskvatten i mjölktanken. Men ändå kort sagt ett ganska coolt och fritt jobb som fick mig att växa som människa. Själen mådde bra, men kroppen började kännas lite sliten och så småningom bytte jag karriär. Det var ett tufft beslut då, men på sikt var det rätt. Jobben finns inte längre kvar och "mina" kor är borta. Lantbrukets Avbytartjänst är nedlagt men några avbytare har startat egna små avbytarföretag.

Kl.6.00. avbytaren anländer till gården. Bonden är på semester och 28 snälla
kor står och väntar på att få komma in i  ladugården och bli mjölkade.

Insläpp i omgångar så att varje kossa lättare ska kunna hitta på sin egen plats.

Fyra stycken mjökmaskiner bärs ut och mjölkningen startar.

Tvätta spenarna med juverduk. Mjölka ur ett par strålar mjölk för att se att allt
är OK. På med maskinen. (Ta hand om en annan ko) Snart klart. Känn efter att
juvret är tomt. Ta av maskinen. Smörj spenarna med helosan. Gå vidare till
nästa ko.  Börja om igen. Två gånger om dagen, årets alla dagar. Det är klart att
man behöver en avbytare.

Och så viftar vi lite på svansen. Vilken svans?

Så var mjölkningen avslutad och korna går ut på betet igen. ( fast just dehär
är grannens) Avbytaren fortsätter att pyssla ett tag till i ladugården. Gör rent
och lägger fram nytt foder till kvällsmjölkning.

Skulle du någon gång hamna bakom en koskock på väg hem till mjölket ska du veta att du

är med om något unikt. Stanna bilen en liten stund, veva ner rutan och känn in. Känn doften av varm ren sommarko, vifta bort flugorna och ta fram kameran. Har du lite otur kan du få lyssna till ett nästan utdött ljud. Ljudet av småsten från grusvägen som fastat i den mjuka komockan du just kört över och som åker upp i hjulhuset.

Stort tack till 

mina gamla bönder i Malmbäck

och korna i Långaholmen som 

lät sig fotograferas.

Men är det inte Avbytartjänstens gamla tjänsteoverall som han fått på sig?

Nostalgi!

Stort nostalgiskt tack till alla
mina härliga gamla avbytarkollegor,

Lantbrukets Avbytartjänst 

och personalen på kontoret.

Elisabeth

"Avbytare, det är goda människor det"

Sören Dahl, distriktschef på Avbytartjänsten

Sommargäster

Här har vi årets sommargäster, en brokig men härlig skara nötkreatur som ska hjälpa oss
och fåren att hålla efter gräset under hela långa sommaren. De är alla glada och nyfikna och poserar mer än gärna framför fotografen.

En charolais kviga  har spanat in oss.

Själva hade vi Hereforddjur fram tills för några år sedan men vi har inte hunnit öka upp antalet får än i förhållande till vår areal. Fåren hinner helt enkelt inte äta upp allt gräs. Dessutom är det ovärderligt att ha olika djurslag som betar i markerna. De gillar delvis olika växter, betar på lite olika vis och har inte inte riktigt samma sorts parasiter (maskar i magen). Det sista är en klar fördel eftersom vi är ekologiska och inte får avmaska våra djur rutinmässigt. De små lammen är mycket känsliga för parasiter och bör absolut få komma ut på ett parasitfritt bete när vi släpper ut dem på våren. Man brukar räkna ett bete som parasit fritt när det inte betats av får under en vinter, en sommar och ytterligare en vinter.      

Nyanser av brunt och vitt.

En köttraskviga och en till



En riktig liten söting.

Det är en liten behändig flock med ett par stabila köttraskor i ledningen, deras kalvar, några kvigor och sist men inte minst en riktigt maffig Herefordtjur. Det händer att jag blir lite nostalgisk och saknar våra egna Hereforddjur men det går fort över. Vid närmare eftertanke är det nog gödseln som vi saknar allra allra mest. Det kan ju låta lite konstigt för den oinvigde men all näring är guld värd. Det vet alla vi som odlar.

Ha det gott

Elisabeth