|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
my rating |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
9189840151
| 9789189840157
| 9189840151
| 5.00
| 2
| unknown
| Jun 12, 2024
|
it was amazing
|
I morgon vänder det på riktigt, ljuset återkommer (enligt en man från Irak som vi träffade i en taxi en gång, vi har märkt att han hade helt rätt, den
I morgon vänder det på riktigt, ljuset återkommer (enligt en man från Irak som vi träffade i en taxi en gång, vi har märkt att han hade helt rätt, den mörka perioden är slut 20/2). Men för mig vände det tidigare än vanligt i år, det var när jag drogs in i Harriets kraftfält. Här är det intensivt, högt i tak, aktivistiskt, känslosamt och eldigt. Välkommen in! Första gången jag mötte den kraften var – som för många andra gotländska barn – i början av nittiotalet när jag och min mellanstadieklass spenderade ett dygn på fornbyn Stavgard. Harriet närmast chockade mig med sitt sätt att handla, vara och tala och minnet av henne och hennes kraftiga händer, har faktiskt knappt bleknat. Starkast minns jag när hon läste eldramsan: ”Askeballe, taskeballe, fitteballe mus Aldrig ska elden slockna i vårt hus.” De som står bakom mästerverket Murar Karlsson lyckas än en gång med konststycket att i Bara gör det! berätta och gestalta inte bara ett liv utan också en tid, en plats, en anda som når ända in i läsaren och som jag aldrig vill lämna. Jag vet inte hur han gör men jag har en känsla av att vad än Wilhelm Östberg väljer att förtälja så kommer det mig – och dig – att amusera. Det är först på sidan 81 (av 208) som vi får reda på att Harriet Löwenhielm föddes 1946 i Västerås. Hon kom till Gotland på sjuttiotalet, jobbade som bildlärare i Hemse och vurmade för att göra istället för att prata. Eller kanske egentligen att göra och prata. Hon hade erfarenhet av att misslyckas i skolan, hade dyslexi och kanske ADHD. Stavgard, hennes livsverk, startades 1976 och var ”steget från akademisk kunskap om järnåldern till gestaltat vardagsliv”. Med görandets praktik skulle barn få lära sig om historien. ”Det ska sitta i ’tassarna’. Bara gör det! Sen kommer förståelsen, sammanhangen, möjligheterna. Barn växer genom att få göra.” Det är överväldigande och helt underbart att vistas i svunnen tid. Då var många övertygade om att världen var på väg att bli en bättre plats, med mer rättvisa och respekt för naturen. Mest slående är nog skillnaden i skolan och den pedagogik vi bytt mot digitala stjälpmedel. Tänk att det en gång fanns resurser till en sådan sak som Stavgard! Du tror kanske att den här boken inte är för dig. Du har aldrig hört talas om Stavgard är inte särdeles historieintresserad, men då tror jag att du missar något. Jag tycker du ska läsa den. Bara gör det! ...more |
Notes are private!
|
1
|
Nov 28, 2024
|
Feb 19, 2025
|
Nov 28, 2024
|
Paperback
| |||||||||||||||
911313566X
| 9789113135663
| 911313566X
| 4.45
| 1,359
| Sep 27, 2024
| Sep 27, 2024
|
it was amazing
|
Som ett ankare i tidens malström fungerar Liv Strömqists böcker, den senaste inget undantag. När jag läser Pythian pratar ryser jag och känner mig mer
Som ett ankare i tidens malström fungerar Liv Strömqists böcker, den senaste inget undantag. När jag läser Pythian pratar ryser jag och känner mig mer levande, vilket – ska det visa sig – är just vad densamme handlar om. ”Från att ha varit en bödel har döden förvandlats till en fångvaktare.” Människan vet att hon och alla hon känner ska dö, förmodligen är det väl ur denna ångest som self care-kulturen kommit. Men i vår jakt på den hälsosamma och ultimata livsstilen som har till syfte att minska dödsångesten bjuder vi in fanskapet istället. Det senkapitalistiska samhället har överlevnaden som högsta prioritet, det goda livets narrativ saknas. Dock inte i Strömquists bok. Men hjälp av sociolog Hartmut Rosa får jag både uppleva och lära mig om ”resonans”; en oplanerad icke kontrollerbar känsla som kommer till en som en gåva i form av rysningar, skönhetsupplevelser eller tårar i samband med konst/litteratur/musik/natur-upplevelser. Här får vi förklaringen till varför charterresan, julafton och andra situationer där man försöker framtvinga lycka (resonans) kan leda till besvikelse. Resonansupplevelsen är själva livet i hur den sätter ens inre i rörelse, menar Rosa. ”Mitt begär är den Andres begär” /Jacques Lacan Vår tids digitalisering, individualisering och personkult har utmynnat i ett överflöd av influensers och coacher vilka sätter käppar i allas våra hjul. Influensers är för unga idag vad tjejtidningarna var tidigare, fast långt mer påträngande. De stimulerar jämförelser, stress, press, avundsjuka och falska dubbelpersonligheter samt sätter ner förmågan att tänka och känna själv. De ökar det negativa inflytande som strukturalisten Lacan kallade ”den store Andre” och som motsvarar den yttre ordningen i from av normer. Här visar Strömquist det jag väntat på att få se på pränt; att GE råd är härligt och givande, ett sätt att boosta sig själv, att ta emot råd däremot är som att få ett straff i present. Pythian var en rådgivare i det antika Grekland som till Cicero, 83 fKr sade: ”Låt din egen natur, inte råden från andra, vägleda dig genom livet.” I vårt senmoderna samhälle verkar vi tro att meningen med livet finns inuti oss själva istället för i världen utanför. Negativa känslor tabu samtidigt som ett självhjälpsnarrativ råder vilket går ut på att alla människor är sjuka/traumatiserade och behöver terapi. Vi ska alla utvecklas och självförverkliga oss, ta hand om oss och finna vårt autentiska jag. Istället för att acceptera livets normala sorger, besvikelser och misslyckanden anses dessa känslor vara individuella och möjliga att kontrollera. Den duktiga samhällsmedborgaren är inte bara hälsosam, självupptagen och extremt noga i alla sina val utan också traumatiserad. Hen går i terapi men är glad och tacksam (utåt) och ger gärna råd till andra (om att gå i terapi). ”Nästan är och förblir en orörlig, ogenomtränglig, gåtfull närvaro som hysteriserar mig.” /Slavoj Zizek Jag älskar den här boken. ...more |
Notes are private!
|
1
|
Nov 16, 2024
|
Nov 26, 2024
|
Oct 10, 2024
|
Paperback
| |||||||||||||||
9127179311
| 9789127179318
| 9127179311
| 3.98
| 5,902
| Sep 09, 2021
| Mar 01, 2024
|
it was amazing
|
Nu har hon fått sitt Nobelpris så inte behöver jag slösa med superlativen men jag vill ändå klargöra att för mig är Han Kang i en klass för sig. Jag s
Nu har hon fått sitt Nobelpris så inte behöver jag slösa med superlativen men jag vill ändå klargöra att för mig är Han Kang i en klass för sig. Jag som på sistone känt mig lite mätt på läsning och litteratur drabbas av ett omedelbart och ganska överväldigande sug när jag börjar i Jag tar inte farväl. Hon skriver poetiskt och vansinnigt vackert, en stillsam prosa, rik på symboler och samtidigt är det våldsamt Jag blir berörd men mest som hypnotiserad, lämnar min egen vardag och landar i Kangs skenvärld som är både drömlik och realistisk i en lycklig balans. När romanen är slut vill jag börja om igen. Den första delen heter Fåglar och inleds med en beskrivning av ett drömlandskap med tungt fallande snö och planterade stockar. De svartmålade stympade stockarna utan varken rötter eller kronor påminner om några av de tiotusentals människor som dödades i Jeju-massakern 1948. Denna utrensning av vänsteranhängare och barn är något som länge censurerats i Sydkorea. Kanske är det därför Han Kang inte kan låta sin begåvade prosa vara bara behaglig utan hon måste ge efter för det historiska trauma som ärvs eller smittar människor och generationer emellan. I andra delen överlåter protagonisten Gyeongha ordet åt sin vän Inseon vars mamma var med om massakern. Det är lite oklart vad som händer, vad som är minnen, dröm och verklighet. Det är lite oklart vad fåglar, snö, siffran två, fingrar med mera står för, det är upp till varje läsare att klura på. Trots dessa grumligheter finns det något viktigt här som är glasklart, någon slags essens som tycks nå mina sinnen bortom intellektet. Det är en smärta som nålar i sår, den finns som något naturligt i luften, som snön som kyler och kan vara livshotande om man lägger sig för att vila i den. ”Trots att jag har två tröjor och två kappor på mig känner jag mig frusen. Men det kyliga drag jag upplever verkar inte komma utifrån, det är snarare som att det kommer inifrån.” Gyeongha blir ombedd av sin hesa vän att rädda vännens fågel. Fåglar som kan prata och sjunga dör i sin bur men lever upp igen precis som berättelser som reglerats av censur får vingar. Fåglar är ord som kan fastna i halsen, de är fjäderlätta men kan också väger tungt. Den här poetiska romanen är ett sätt för Kang att rädda fågeln och släppa den fri. Däri finns hoppet. Titeln Jag tar inte farväl lär ha lika många betydelser som boken har läsare. Mest tänker jag på alla dem som dödades och inte hade chans att ta farväl av sina nära och kära. Gyeongha filar på sitt avskedsbrev men hennes ensamhet är så stor att hon inte vet vem hon ska ta farväl av. Jag har fortfarande scener i huvudet från Vegetarianen, de lär få sällskap av några från Jag tar inte farväl. Jag smäller halvt av när jag läser om hur Inseons mamma i demensens slutskede fortfarande delar sin mandarin med sin dotter (som hon inte längre känner igen) och lämnar ifrån sig den största delen. Det är en bild av moderskap som träffar mitt i min prick. En annan beskrivning som träffar mig är hur ön Jejus språk tycks präglat av vinden, de sista ändelserna blåser bort (precis som i min dialekt gotländskan). Det här är en utmärkt bokcirkelbok, för gotlänningar och andra. ...more |
Notes are private!
|
1
|
Jan 18, 2025
|
Jan 23, 2025
|
Oct 10, 2024
|
Hardcover
| |||||||||||||||
9100801313
| 9789100801311
| 9100801313
| 3.59
| 829
| unknown
| Aug 20, 2024
|
it was amazing
|
Den här enastående romanen skulle jag vilja analysera på detaljnivå men eftersom jag (ännu) inte läst Karolina Ramqvists debutroman More fire saknar j
Den här enastående romanen skulle jag vilja analysera på detaljnivå men eftersom jag (ännu) inte läst Karolina Ramqvists debutroman More fire saknar jag mandat. Jag får istället framföra min djupaste beundran och varmaste rekommendation; Den första boken är en given favorit. Som hon skriver denna briljanta belletrist! Det är sinnligt, intelligent och berörande. Hennes text slår upp dörrar och fönster, det känns friskt och fräscht och öppet. Det finns just ingen plot men en jävla massa vibe. Jag är som fastlåst mellan sidorna, vibrerande. I princip hela den här vemodiga boken utspelar sig i en säng i Jamaica. Där ligger huvudkaraktären, en medelålders(?) svensk kvinna, och bredvid ligger Paul, en i princip jämnårig jamaican vilka har en sexuell relation. Den mjukt böljande prosan för oss fram och tillbaka mellan tid och rum, minnen och skeenden som handlar om deras relation. Hur de träffades, då hon var otrogen, gjorde en olaglig abort med mera. Romanen skildrar en chanslös förälskelse som kanske uppstår i viljan att bli någon annan. Om hur maktpositionerna kön, ras och klass samverkar och på ett intrikat sätt påverkar karaktärerna (och alla människor). Hon är recessiv, säger varken ja eller nej, han är bestämd. Hon blir ansatt av insekterna och solen bränner sönder hennes hud, hon är i fel klimatzon. Hon är i hans land, på en farlig plats, i hans kultur, på hans mark. I hans våld? Hon älskar när han kallar henne ”man”, det är ett könlöst ord. Först trodde jag att Ramqvist skrev fram en klockren allegori för patriarkatet men eftersom platsen är ett turistmål för vita kvinnor som vill köpa sex ställs allt på ända och det här blir något mycket bättre, en ypperlig diskussionsbok. Den första boken är som en förädlad version av (skit)filmen Pretty Woman, utan stereotyper och förenklingar. Den rike vite mannen är ersatt av en ung vit kvinna utan ekonomi att skryta med. Horan är den svarte mannen som får andra män att framstå som löjliga. En annan, kanske bättre jämförelse är med Marguerite Duras verk Älskaren och Hiroshima min älskade. Ramqvist är Sveriges Duras som trollbinder läsaren med sin högklassiga litteratur och samtidigt undersöker aktuella och allmängiltiga ämnen. Hon kommer med nya infallsvinklar och breddar läsarens förståelse av vad det är att vara människa. ...more |
Notes are private!
|
1
|
Oct 05, 2024
|
Oct 05, 2024
|
Sep 15, 2024
|
Hardcover
| |||||||||||||||
9100804975
| 9789100804978
| 9100804975
| 3.84
| 381
| unknown
| Aug 30, 2024
|
it was amazing
|
”Vad ska vi göra med alla 40-åriga kvinnor. Mammamagar i mammajeans. De kan inte föda barn och ingen gillar en kvinnlig chef.” När jag var ung och utan ”Vad ska vi göra med alla 40-åriga kvinnor. Mammamagar i mammajeans. De kan inte föda barn och ingen gillar en kvinnlig chef.” När jag var ung och utan mammamage sökte jag svar. Nu i medelåldern uppskattar jag bra frågor. Caroline Ringskog Ferrada-Nolis (f. 1980) nya diktsamling bidrar med utmärkta spörsmål om kärlek, föräldraskap, sorg, skilsmässa och förlåtelse. Här finns allt som är viktigt. ”Jag höll min lilla dotter i handen och lämnade henne på dagis. Hon sa gå inte när jag gick. När kommer du tillbaka, frågade hon. Tidigt sa jag. 10? sa hon. 4, sa jag. Hon blev lugn. Hon kan inte klockan.” Den förlorade sonen (2024) är en diktsamling konstituerad som en berättelse, det är ljuvlig läsning för mig (som helst inte läser poesi). Den handlar om en desorienterad kvinnas odyssé i vår samtid som börjar med att hon tvingas föda fram ett dött barn. Det är en av flera förlorade söner i detta ekvilibristiska verk som liknar en magisk fusion av klassiskt mästerverk och stand-up. Det är modigt, generöst, nattsvart och nära döden, lindat i vardagens mjuka trådar och knutet med stor humor. CRFN gestaltar som en gudinna och är en av mina absoluta favoriter, trots detta lyckas hon imponera mer och mer för varje bok. Jag älskar hennes explicita och direkta prosa som skiner av intelligens, djup, charm och fräschör. Hon är mogen och samtidigt väldigt modern och lyckas få mig, som ofta hatar det moderna, att trivas. ”Den dödes privilegium är att vara tyst Den dödes hastighet är baklänges.” Det är sjukt att hon inte får mer positiv uppmärksamhet. Allt hon gör blir guld; romaner, serier, podd och nu lyrik. Ge henne priser och pengar för satan! Jag vet att hennes verk kan göra verklig skillnad för människor. Hon skriver om lidande som alla kan känna igen sig i och därför känna sig mindre ensamma. Den psykiska ohälsan är hög och det pratas om hur vi ska komma åt den: att läsa CRFN´s böcker är en metod jag vill rekommendera. Hon kommer upp bredvid och erbjuder sin hand till oss ensamma vandrare som mödosamt vadar fram genom den mänskliga varseblivningens gåtfulla träskmarker. Hon leder oss genom farliga platser och tabubelagda tankar. Sorgen är universell, men alla som är i den känner sig ensamma. Alla som har tappat fotfästet någon gång, gjort och sagt saker de ångrar, kanske orsakat en skilsmässa eller på andra sätt svikit sina barn får här ett rum att vila i. ”Jag har funnit kärleken. Jag vågar inte skilja mig. Jag är rädd att min make tar döttrarna. Vet att det låter skrytigt, men jag har två döttrar. Glänsande kalufser. Ögonfransar att dö för. Hela paketet. Och på ett bevis jag beställde från Skatteverket står det att jag är vårdnadshavare. Jag förtjänar inte det så klart. Ingen ska behöva kalla mig mamma, men en flicka kan drömma och jag drömmer om er. Hur ni inte försvinner. Hur vi drar anekdoter på tunnelbanan och skrattar åt hur små ni var alldeles nyss och bet mig i bröstvårtan.” Det klassiska Pietáamotivet, (modernt färgsatt) på omslaget föreställer Maria som håller den döde Jesus i sin famn. Jesus är en förlorad son, som uppmanade människorna att förlåta varandra. Jag hör hur CRFN uppmanar oss att förlåta oss själva. Vi är alla den förlorade sonen. ”Chillande sfinx Jag vann parterapin” ”Att älska sitt barn är att vara med det.” ...more |
Notes are private!
|
1
|
Oct 10, 2024
|
Nov 09, 2024
|
Aug 15, 2024
|
Hardcover
| |||||||||||||||
9127179206
| 9789127179202
| 9127179206
| 3.92
| 4,991
| 1968
| May 03, 2024
|
it was amazing
|
”Ögon, näsa, mun, denna enkla trekant, men hur kunde den rymma så oändligt många variationsmöjligheter? Hon hade länge undvikit att gå ut i staden där
”Ögon, näsa, mun, denna enkla trekant, men hur kunde den rymma så oändligt många variationsmöjligheter? Hon hade länge undvikit att gå ut i staden därför att mängden ansikten skrämde henne.” Ansiktena (från 1968, i svensk översättning 2024) sägs vara en av Tove Ditlevsens (1917-1976) mörkaste romaner. Jag håller med, men tycker inte att någon ska låta sig avskräckas för den skull. Den handlar om författaren Lise Mundus som definitivt har ett och annat gemensamt med sin upphovsperson (Ditlevsens mor hette Kirstine Mundus). De har exempelvis båda varit gifta flera gånger och så här skriver Ditlevsen om det: ”När hon blev intervjuad var det Gerts eller Asgers åsikter hon uttryckte, som om hon aldrig hade ägt en självständig tanke. När Asger gick ifrån henne för tio år sedan, hade han lämnat en arsenal av ord och tänkesätt i henne likt ett kvarglömt bagage i ett förvaringsskåp på en järnvägsstation. När hon hade tömt den, öste hon ur Gerts åsikter, som växlade med hans sinnesstämning. Det var bara när hon skrev som hon uttryckte sig själv, och någon annan talang hade hon inte.” Lise är alltså nu gift med Gert, men när han närmar sig tänker hon att ”..det var för mycket, […] att vara gift med en hel människa på en gång.” När hon motvilligt ser på hans ansikte blir hon varse att ”det var något fel på det. Alla hans drag såg ut att ta avstånd från varandra, som möbler från två äktenskap som förts samman.” Det första som slår mig när jag åter träder in i Ditlevsens fascinerande värld är hur oerhört manskritisk hon är, kanske mest av alla författare jag vet. Eller nej nu ljög jag, det första som slår mig är hur bra hon skriver. Hennes prosa är mästerlig, tät och lätt på samma gång och liksom matnyttig ut i minsta stavelse. Jag vill citera halva boken. Det tredje jag inser är hur rädd jag är när jag läser om den psykos som får Lise att hallucinera, ta en överdos tabletter, bli inlagd och bältad. Ditlevsen skriver fram den psykiska rötan så att jag känner hur den hotar mitt eget förstånd. Jag börjar för säkerhets skull parallelläsa en bok av Pia Callesen om ångesthantering. Lise är väldigt mycket protagonist, (självfokuset är ohemult) men berättarperspektivet är i tredje person vilket bidrar till en liten välbehövlig distans till läsaren. Jag brukar föredra jag-berättare men att vara i Lises huvud skulle vara för påfrestande och rörigt, tror jag, på grund av alla skrattande rör, ansikten bakom ventiler och övertygande röster. ”- Du har två ansikten, sa hon förvånat. Det är förbjudet. Man får bara bära ett ansikte åt gången.” Ansiktena är en djupt omskakande läsupplevelse och om man inte redan efter att ha läst Gift är övertygad om Tove Ditlevsens skriande talang, vågar jag lova att man är det efter den här. Tyvärr, kände hon kanske själv? Här citerar hon Graham Green: ”Framgången är en lemlästning av den naturliga människan” och skriver också att ”frid var att inte existera i andras medvetande”, varför det ligger nära till hand att tolka hennes lidande som delvis utlöst av författarframgångarna. Att skriva öppet och visa sig sårbar som hon gör måste kunna få väldigt jobbiga följder. Dessutom levde hon i en tid av dumheter med tro på ”fri kärlek” (=otrogna män) och LSD-experiment på psykiska sjuka. Det skakar mig att läsa om hur Lise mest av allt längtar efter att lågmält få prata med en kvinna, om män och barn och kärlek. Jag hoppas innerligt att Ditlevsen fick göra det i verkligheten innan hon tog livet av sig. Det unga hembiträdet Gitte som åtminstone i Lises huvud är föremål för Gerts kärlek och åtrå slipper utstå invektiv i Ditlevsens skildring. Tvärtom är Gitte en intelligent karaktär, väl medveten om Gerts infantilitet och behov av maktövertag. Gitte hänvisar till en artikel av Simone de Beauvoir som heter Lolitasyndromet. Men här kommer vi också fram till Lises stora problem; hon vill vara en helt igenom felfri och god människa. Hon anser sig vara egoistisk som inte vill dela Gert med andra kvinnor. Hon vill bry sig lika mycket om spanska gruvarbetare, arresterade ryska författare och politiska fångar som sina egna barn och när hon inte gör det tror hon att hon är kall. ”Eftersom kärleken inte syns måste man tro på den”, skriver Sara Stridsberg i Kärlekens Antarktis och det sammanfaller väl med vad Pia Callesen lär mig: vi kan inte välja vad vi tänker men vi kan välja vad vi tror om det vi tänker. Ditlevsen får mig att inse vidden av detta grundläggande beteende och jag har sällan känt mig så frisk och levande som på andra sidan Ansiktena. ...more |
Notes are private!
|
1
|
Jul 04, 2024
|
Jul 09, 2024
|
Jun 29, 2024
|
Hardcover
| |||||||||||||||
9189814274
| 9789189814271
| 9189814274
| 3.50
| 4,835
| Jan 01, 2022
| May 07, 2024
|
it was amazing
|
För tre år sedan förtrollades jag av Vegetarianen och den har fortfarande inte lämnat mig. Äntligen har jag i Efterklang hittat en lika feministisk, s
För tre år sedan förtrollades jag av Vegetarianen och den har fortfarande inte lämnat mig. Äntligen har jag i Efterklang hittat en lika feministisk, suggestiv och öppen roman som håller mig hänförd från första och troligen långt efter det sista ordet. An Yu bjuder in läsaren att vara del i den kreativa processen och betydelseskapandet. Så här sitter jag nu framför datorn, vildögd och uppfylld av inspiration, redo att hamra fram min läsning av vad som kanske är årets bästa läsupplevelse. ”Vi är alla som träd, tänkte jag. Våra huvuden vajar i vinden och våra rötter är begravda i jorden, osynliga för alla och ibland bortglömda till och med av oss själva.” Jag börjar med svamparna som i Efterklang är av samma dignitet som vore de planeter kretsande kring romanens jagberättare Song Yan. Likt lysande stjärnor svävar de på den vackra omslagsbildens natthimmel, denna svarta oändlighet av ingenting. Svampar är – kanske ännu mer än träd – som isberg då den synliga toppen blott är en bråkdel av det som finns under ytan. Jag tror att An Yu finner den metaforen lämplig även för människor. Song Yan drömmer om, pratar med, spelar piano för, odlar och tillagar svampar som kommer i mystiska paket. Rätterna hon och hennes svärmor knåpar samman läskar läsaren och ger kanske konsumenterna ett visst rus. Svampar växer inte bara i jord och skog utan kan också odlas i badrummet. Yus karaktärer existerar i storstaden Peking trots att den urbana miljön egentligen inte är helt människovänlig. ”Att leva är det mest sällsynta i världen. De flesta existerar, det är allt.” /Oscar Wilde Efterklang är en stillsam och lågmäld roman som samtidigt är oerhört kraftfull och omskakande. Den undersöker vad det är att leva fullt ut och hur man lyckas omsätta sin vilja praktiskt. I sin jakt på ljudet av att vara vid liv förmår författaren gestalta en tystnad som dånar genom kroppen. Jag älskar det! ”Under mina år på universitetet hade jag ägnat somrarna åt att ta extrakurser, så att jag skulle kunna ta examen tidigt. Jag måste ha trott att om jag blev klar med studierna i förtid så skulle det innebära att jag var mycket mer begåvad än andra. Jag hade så mycket energi och var så beslutsam att det kändes som om jag skulle flyga iväg som en raket mot berömmelsens planet. Men det visade sig att bränslet jag använde så småningom tog slut, precis som min ungdom.” Om jag skulle komma fram till handlingen då. Song Yan satsade allt för att fylla ut sin fars skor och som honom bli konsertpianist. I samma veva som hon träffade sin man Bowen resignerade hon inför tidigare ambitioner, hon började kuva sin kreativa sida, jobba som pianolärare och smida planer inför att bli mor. Tre år senare, när svärmor flyttar in hos dem dras skärpet åt kring Song Yans redan ansatta mellangärde. Svärmor höjer ribban för Song Yan som hustru och hon vill ha barnbarn. Trots att det är Bowen som är motvalls och prioriterar sin karriär som bilförsäljare, är det givetvis kvinnan som får bära hundhuvudet. Bowen är mycket tystlåten och snål med sig själv och det visar sig att han har hemligheter för sin fru. Dessa tre karaktärer existerar mer än de lever, deras jag är i obalans – Song Yan verkar närmaste bedövad, jagad av undertryckt sorg och kreativitet – och de är alla ensamma i sig själva på ett djupt sorgligt sätt. Tur då att det finns musik! Och svamp. Svamparna tycks likt tändstickor få slocknade själars lågor att börja flamma. Tungors band lossnar och Song Yan vågar åter spela piano. Men allt som glimmar hörs icke! An Yu har inspirerats av kompositören John Cage som med sin tysta komposition 4’33 visar att tystnaden är lika viktig som ljudet i musik. Tystnad kontra ljud är ett huvudtema i Efterklang vars engelska titel är Ghost Music. Det som hörs kan säga lika mycket som det som inte hörs och det som förtigs är kanske mer betydelsefullt än det som uttalas. Även tystnaden har efterklang, i den tycks Song Yan fastnat. ”Jag har alltid förundrats över hur tystnaden i ett rum inte sänker sig i samma stund som musiken tar slut, utan först några ögonblick efter att den sista tonen har klingat ut.” Tur också att det finns vänner! Nini är protagonistens vän och deras personligheter är diametralt motsatta i det att Nini kan ge fullt uttryck åt sina känslor. ”Hon har blottat kärnan i de mänskliga känslornas komplexitet och accepterat dem allihop..” Nini breddar den redan vida romanen för mig, den handlar inte längre bara om feminism och normer, frihetslängtan, kreativitet och identitet, kärlek och själens obotliga ensamhet utan nu också om sorgbearbetning och känslor. Om Jesper Juul i sin himmel kunnat läsa den här boken tror jag han skulle jubla. Efterklang är för mig också ett ode till aggressionen och en varning om vilka följderna kan bli av att lägga locket på ilskan som ju har till syfte att skydda och rädda jaget ur nedbrytande situationer. ”Empati är en lögnare. Den förför oss med ett intryck av osjälviskhet, men alla de känslor vi tror att vi förstår begränsas i själva verket av storleken på våra egna hjärtan. Vi lever ensamma, i våra separata kroppar.” Tråden i den här vackert skrivna och allmängiltiga sagan är brandgul, som själens brinnande låga. Det apelsinfärgade dammet ser jag som Song Yans undanträngda sorg och stumma själ materialiserad. När de brandgula lågorna förvandlar pianot till aska är det ett sätt för Song Yan att genomleva, uthärda och göra sig av med smärtan över den pianist hon aldrig blev. Hennes livsdröm går upp i rök vilket lämnar plats för acceptans och nya drömmar. När efterklangen tystnat kan hon skapa nya ljud och tystnader. ”..vi känner oss instängda överallt, men […] kan hitta frihet på samma ställen.” Efterklang är en feelbad-roman besjälad av kraft där sinne- och andevärldar mötas, ljuv musik och tystnad uppstår. Denna psykedeliska läsupplevelse helt utan förutsägbarhet är oerhört fint översatt av Anna Gustafsson Chen. Jag vet inte vad som är dröm och verklighet, till skillnad från när jag läste Rapport om Adam, stör det mig här inte alls. Tvärtom, här är gåtfullheten en välsmakande krydda. ”Han hade fått mig att inse det enkla faktum att vi inte är bundna till den här världen, vi är på jakt efter den.” Bäst som jag sitter där i mitt ljuvliga rus blir jag glasklar och iskall. Jag läser orden: ”jag hade faktiskt aldrig lärt känna Bai Yu. Mina intryck av honom var inget mer än en projektion av mig själv” och får en mycket obehaglig insikt. Jag har kanske inte heller lärt känna människor, tänk om jag använt dem som projektionsytor för mig själv. Åh hjälp! Var är nu svamparna när man behöver dem? Ge mig svamp! ...more |
Notes are private!
|
1
|
Jun 28, 2024
|
Jul 03, 2024
|
Jun 22, 2024
|
Hardcover
| |||||||||||||||
9127186075
| 9789127186071
| 9127186075
| 3.87
| 318
| unknown
| Mar 20, 2024
|
it was amazing
|
Vad hände just? Jag blev utbränd. Jag blev ensam, eller i alla fall utan den absoluta samhörighet som min familj innebär. Jag blev vikarie i mitt eget
Vad hände just? Jag blev utbränd. Jag blev ensam, eller i alla fall utan den absoluta samhörighet som min familj innebär. Jag blev vikarie i mitt eget liv. Jag blev Anna. Att vara Anna är som att springa i en snårig mörk skog, utan ficklampa och hela tiden snubbla. Ingen ser hur jag kämpar, ingen hör när jag ropar, ingen hjälper mig upp. Det är alldeles underbart och lagom hemskt tack vare David Norlins klockrena prosa. Vikarien är en tegelsten värd varenda sida (928 stycken). ”Jag hade velat säga till honom att ensamhet inte var en egenskap utan belägenhet. Det var inte människorna som var ensamma, det var världen som utsatte dem för ensamheten.” Anna har levt i ungefär tre decennier och har under den tiden fått en bästis i Malin, förlorat sin mamma, gått lärarutbildning (men inte gjort examensarbetet), lämnat en relation med Lars och varit utbränd. Hon tycks ha fastnat i det utanförskap som började på skolgårdens ensamma raster. Nu har hon blivit en ambitiös vuxen som inte gillar kaffe. Som vikarie är hon utanför den ordinarie arbetsgruppen, som singel är hon utanför tvåsamheten, som barnlös är hon utanför moderskapet. Hon kommer under bokens gång att träffa någon och bli ”bonusmamma”, men även då är hon utanför familjegemenskapen. Hon ligger vaken på natten när alla andra i huset sover. Hon är utmattad, utbytbar och utanför, hon blir utnyttjad, utlasad och utkastad. Anna uppfattar andras lycka som hotfull. Hon vill inget hellre än befinna sig på den plats där man allra tydligast kan ”höra pulsslagen från livets bultande hjärta.” ”Vart jag än gick kastade mamma sin osynliga skugga över mig.” Anna vill inte tänka att ensamheten beror på henne själv, Malin verkar inte enig. Hon ger Anna en bok i stil med Hemligheten. (Att Anna och Malin inte ryker ihop är en av få saker som inte är realistiska i boken.) Den bild vi har av oss själva stämmer nog sällan med andras. Min bild av Anna är förmodligen inte lik din, min Anna är mänsklig, mestadels vanlig och ”normal”, men ändå inte helt som hon ska. Norlin överlåter åt läsaren att fundera på om det är något och i så fall vad som felar. Hon har intresse, tid och kärlek (och stickgarn) att överösa sin omgivning med, men hon blir aldrig någons nummer ett. Hon visar prov på lika stor medmänsklighet som teaterchefen Isa Stenberg gjorde. Den sorten som omtalas som omöjlig, destruktiv rent av, man bör ju inte ”ta med sig arbetet hem”. Jag funderar på hur förlusten av mamman står i relation till Annas personlighet och utanförskap. Problemet med att förlora en förälder när man är barn är att man är för liten att handskas med insikten att det som är farligt är verkligt. Det är meningen att barn ska ta sin mamma för given och tro att hon alltid kommer finnas där. Anna säger vid ett tillfälle att hon är trött på att leva livet som vore det plan B, att hennes ”riktiga” liv, ”om bara” mamman inte dött skulle varit bättre. Hon kan föreställa sig skeenden som bilder och kliva in i dem, men sen blir det inte som hon föreställt sig (fast en gång blir det det). Har hon för höga förväntningar kanske? Klart för mig är i alla fall att hon brister i omtanken om sig själv, hon har ingen tydlig gräns. Eller så har hon bara otur? ”..det som alla andra såg, ögonen och munnen och händerna och det jag gjorde och sa, var bara ett hölje omkring det osynliga tomrummet.” Trots sin tjocklek går det otroligt snabbt och lätt att läsa Vikarien. Scen efter scen avlöser varandra i ett mjukt flöde, en form som skapar naturliga mellanrum. Norlins värld är berikad med vardagliga småsaker som levandegör Anna. Texten är tät men samtidigt avskalad, här finns inga ovidkommande detaljer, märken eller egennamn. Romanen är helt igenom välskriven, stringent och fängslande, ofta vacker. Istället för att skriva ”det gäller att leva i nuet” eller ännu värre ”carpe diem” skriver han: ”Nu föll solens första ljus på grenarna och fick det att skimra om deras tunna lager av rimfrost. Det skulle vara över inom loppet av minuter. Sedan skulle samma solstrålar som gjorde iskristallerna så vackra att se ha fått dem att smälta bort. ” Norlin är psykolog och det märks på karaktärernas begåvade sätt att sätta ord på hur de känner. Han beskriver också precis vad jag stör mig på med den terapeutiska situationen: ”Det var som om hon kungjort sitt domslut eller gjorde anspråk på att formulera mina egna insikter åt mig. Som om hon kunde betrakta mitt liv utifrån och avgöra vad det var jag egentligen behövde.” Det är helt makalöst hur trovärdigt han lyckas förmedla en kvinnas psykiska och fysiska belägenhet. Här hamnar mensen realistiskt mellan skinkorna och ner i madrassen när hon sover. Till skillnad från Anders Hansen som menar att kvinnor som drabbas av utbrändhet gör det för att de är ytliga perfektionister som lägger för stor vikt vid vad de ska ha på sig, ger Norlin en komplex och sann bild av hur utbrändhet och depression kan uppstå. Jag älskar att han låter bli att knipa politiska poänger och ge lätta svar på svåra frågor. Han skulle ha kunnat skapa Annas arbetsplats helt olidlig med tanke på vad vi läser om skolan och lärares situation. Visserligen får vegetarianen Anna lammfärs i håret och visst är det flera lektioner som fylls ut med filmvisning, men det är bara två av många olika situationer som utspelar sig i Norlins skola. Det är förresten många saker jag älskar här. Att han ironiserar över Paulo Coelhos budskap. Att han lyfter arbetet bakom vävda handdukar med broderade initialer. Hur väl han gestaltar hur vänskapsrelationer successivt sjunker undan för partner och barn. Att han påminner om att det mest betydelsefulla är att vara behövd för att det försvarar rätten att finnas till och gör livet meningsfullt. Jag älskar att han låter den unga tjejen komma till tals och hävda att män som inte själva tar ansvar för preventivmedel får räkna med barn om de har sex. Hur han formulerar vad som kan hända med kärleken mellan föräldrar: ”Till slut känns det som om man var kolleger på ett dygnetruntöppet dagis.” Norlin skapar en varm och humanistisk stämning i vilken det är ljuvligt att vara. Jag slipper ta del av författarens eventuella frustrationer och fördömanden. Han låter sina karaktärer handla så klokt de kan, även om de förstås också infaller i svartsjuka, ilska, panik och begår fel. Det här med att ge barn knivar exempelvis.. När ett barn frivilligt kastar sig nerför en gren för att landa i en vuxens utsträckta armar börjar jag gråta, ganska vildsint faktiskt. Jag tänker på hur jävla fantastiska barn är, hur deras kärlek och tillit är det mäktigaste vi har i den här världen. Vi gnäller över hur jobbigt det är att ha barn, och det är det ju, men att inte vara förälder är för många ett mycket sämre alternativ. Barnen är herrens gåva ta mig fan! Men Norlin formulerar det bättre. Han skriver att en mors röst för en nyfödd är ”musiken från det förlorade hemland som du ännu inte glömt.” Jag älskar framsidan också. Målaren som gjort omslagsbilden Självporträtt heter Anna Bilińska – Bohdanowicz (1857-1893). ”Det var förunderligt hur tankarna i det längsta klamrade sig fast vid illusionen om att de styrde över världen.” Att läsa är att leva flera liv. Missa inte chansen att vandra en stund i Annas hemstickade tofflor. ...more |
Notes are private!
|
1
|
May 29, 2024
|
Jun 04, 2024
|
Apr 29, 2024
|
Hardcover
| |||||||||||||||
9189814207
| 9789189814202
| 9189814207
| 3.70
| 39,599
| Oct 13, 2011
| Apr 16, 2024
|
it was amazing
|
Efter den här olidligt segdragna gotländsvintern finns det nog inget jag värderar lika högt som ljus. Eller det skulle vara kärlek då. Lika lämpligt s
Efter den här olidligt segdragna gotländsvintern finns det nog inget jag värderar lika högt som ljus. Eller det skulle vara kärlek då. Lika lämpligt som lägligt dyker Mieko Kawakamis nya drömroman upp som handlar om just ljus och kärlek. Gör dig själv en tjänst och läs boken innan du läser resten av min text, jag har redan avslöjat för mycket. Vi har att göra med en jagberättare som är 34 år och heter Fuyuko. Hennes namn betyder vinterbarn och hon firar mycket riktigt sin födelsedag på julafton. Den natten brukar hon spendera promenerandes, ensam. Hon älskar den japanska vintern, kanske på grund av svalkan och – gissar jag – för att det är en mörk årstid. Fuyuko är helt och hållet introvert. Hon är innesluten i sig själv, har svårt att prata och är därför en väldigt ensam person. Läsaren får dock dela hennes inre monolog. Hon arbetar ensam också, som korrekturläsare. Det är ett arbete som kräver att hon kan hålla fokus på den faktiska texten utan att sjunka ner under ytan och dras med i handlingen. Det klarar hon alltför väl även när det kommer till hur hon lever sitt liv. ”Min upprymdhet höll i sig ett tag medan jag vaggades fram på tåget, men där jag satt alldeles stilla mitt bland en massa människor som nästan alla var leende och såg glada ut i det sköna försommarsolskenet som flödande in i tågvagnen, kom min blick att vändas mer och mer neråt utan att jag egentligen märkte när den började göra det, och den där känslan som jag tveklöst hade haft när jag gick ut från förlaget vecklade snabbt och taktfast ihop sig med buller och bång.” Det är för ljust för min älskade Fuyuko, för mycket, för många människor, som är för glada, för runda och bär för många kassar. Folk är alltför påträngande, ber henne att lämna blod exempelvis och hon säger inte nej. När hon får syn på sin spegelbild ser hon en bedrövlig gestalt, fruktansvärt smal med insjunkna ögon. Hela hon är som ett hålrum med ett hopklumpat medvetande. Som att någon slagit av strömbrytaren. Detta vinterbarn absorberar ljuset som vore hon en absolut svart kropp. Hon är en måne utan sol. Hon förmår inte reflektera energi och kan därför heller inte påverka eller komma samman med andra människor. Hon vågar inte och tycks inte stå ut med att dela med sig av sig själv. Allt som händer är att hon blir varm och svettas. För den som vill, en liten fysiklektion: Ljus är en sinnesupplevelse och elektromagnetisk strålning i form av fotoner (som orsakar sinnesupplevelsen). Fotonerna som strålar från exempelvis solen är ljusenergi med olika våglängder. När dessa krockar med något kan de reflekteras eller absorberas. Ljuset och färgerna vi ser är reflekterade fotoner. Vita och ljusa färger reflekterar mest medan mörka färger absorberar mer. Absorberade fotoner omvandlas till värme. Vit och svart är i själva verket inte färger utan svart är avsaknaden av reflekterade fotoner och vitt är summan av dem. När ljus till exempel träffar ett grönt blad studsar endast de gröna strålarna tillbaka och in i våra ögon. Bladen absorberar alla fotoner utom de med en våglängd mellan 520–565 nm. Saker vi ser som gröna är alltså sådana som reflekterar grönt ljus. ”Jag reste mig upp och tog fram en ny flaska sake ur kylskåpet, sedan lade jag mig ner igen och lyfte bara på huvudet och drack långsamt.” Fuyuko lyckas förändra sitt beteende genom att använda alkohol som medicin. Djärv i sinnet kastar hon en burk i papperskorgen så att det skramlar. När hon är full trubbas hennes sinnen av, hon vågar möta och prata med, det vill säga reflektera en annan människa. Hon blir bekant med Mitsutsuka (mitsu betyder ljus och tsuka chef). Det är han som lär henne om ljus. Han är observant och fångar upp det lilla ljus vår mörka huvudperson ändå utstrålar. Och sen reflekterar han tillbaka det till henne via sina glittrande ögon. Han ”tänder” henne. Det är kärlek. Som ting kan absorbera eller reflektera ljus och framträda i sina färger, kan människor. Det gäller att hitta en person som inte absorberar all energi utan reflekterar tillbaka. Så ser vi varandra. Så älskar vi varandra. Det handlar kanske mer om att reflektera varandras energier än att ”vara på samma våglängd”. Jag älskar hur Kawakami gestaltar vad kärlek är. ”Jag hade varit ensam mycket länge och borde mycket väl veta att jag inte kunde bli mer ensam än vad jag redan var, men ändå kände jag mig verkligen väldigt ensam just där. Bland alla dessa mängder av människor, mängder av platser att gå till och oräkneliga ljud och färger som blandades samman, fanns inte en enda en som jag kunde sträcka ut handen till.” Den här ljusmetaforen går också att använda samhällskritiskt. Den trångbodda, naturfrånvända, urbana, moderna människan drillas att bli en absorberande kropp som bara tar för sig med syfte att fylla sitt eget hålrum. Alla dessa val, strävanden och marknadsföring av sitt eget jag handlar om att tända upp i sitt eget mörker. Ett ljuskänsligt vinterbarn har inte nog med ljus för andra att hela tiden ta för sig av utan att reflektera tillbaka. Vissa är solar och lyser för starkt, de bländar vissa och bränner andra. Somliga är månar som reflekterar väl. Författaren dömer varken den ena eller andra sorten (Hijiri betyder helig man). Vi är olika men måste vara lyhörda och generösa mot varandra. Kärlek och energi växer ju mer vi ger. Haha herregud vad jag snöade in här nu. Hur som helst. Det här är en helt igenom underbar läsupplevelse med luckor som varje läsare kan fylla med sitt. Stillsam och melankolisk med ljusglimtar som riktigt bländar och värmer mig. Lite humoristisk och feministisk också med ett fenomenalt slut. Kawakamis prosa är för mig som sirenernas sång för Odysseus, jag älskar varje ord. En stor eloge till översättaren Vibeke Emond. Ni bara måste läsa den. Om det är för lång kö på Alla nattens älskare och du inte redan har läst Bröst och ägg av samma författare, ta den så länge. ...more |
Notes are private!
|
1
|
Apr 20, 2024
|
Apr 24, 2024
|
Apr 20, 2024
|
Hardcover
| |||||||||||||||
911313051X
| 9789113130514
| 911313051X
| 3.94
| 130
| unknown
| 2024
|
it was amazing
|
Sverige är ett av världens rikaste länder med en av världens mest skuldsatta befolkningar. Vad det beror på går journalisten Lena Pettersson igenom i
Sverige är ett av världens rikaste länder med en av världens mest skuldsatta befolkningar. Vad det beror på går journalisten Lena Pettersson igenom i vad jag tror blir årets bästa fackbok. (Augustpris!) Jag lär mig mycket av att läsa Skuldsatt. Arg blir jag, måste till och med gråta en skvätt till de överskuldsattas egna berättelser. Men jag blir upprymd också för att det är något så underbart med bra böcker. Den här är samhällskritisk och viktig, pedagogisk och välformulerad. Pettersson har hållit på med Skuldsatt i sju år, den tar några timmar att läsa. Det tycker jag verkligen man ska ge den alldeles oavsett om man är skuldsatt eller ej. Hon börjar sin eminenta utredning om hur obetalda lån blev en lysande affärsidé med programmet Lyxfällan. Där normaliseras den för oss vedertagna idén att hela skulden kan läggas på de som tar lån. Men vem är det egentligen som är skyldig? ”Eva hade fått ett recept förnyat på vårdcentralen. Det hade kostat 80 kronor, en räkning som Eva betalat, men för sent. Dröjsmålsräntan på den försenade betalningen uppgick till 88 öre, en summa som räckte gott för att Intrums indrivningsmaskineri skulle ticka igång. Intrum tog den lilla men betydelsefulla skulden till Kronofogden och därmed blev Eva skyldig att betala 300 kronor i ansökningsavgift, 180 kronor för kravbrev och 380 kronor i ombudsarvode. Och så de 88 örena, förstås.” Läsaren får lära sig om att kreditbolagen tjänar mest på de som inte betalar i tid. Om avräkningsregeln som fungerar som jetbränsle för skuldsättning. Om hur den som lånar ut kan strunta i bestämmelser kring kreditprövning. Om den summariska processen som möjliggör att kronofogden utan domstol kan driva in ogiltiga skulder (spel på kredit, orimliga lån, bluffakturor). Författaren tar läsaren genom historien och visar hur synen på fattiga, lån och ränta förändrats i Sverige och västvärlden. Mitt favoritavsnitt handlar om ocker i litteraturhistorien och semantiken. ”Ocker, däremot, producerar ingenting. Det är själva motsatsen till skapande, menar författaren, [Dante Alighieri] och inte nog med det. Eftersom ockrarna dessutom låtsas som att de gör något nyttigt är de dubbelt skadliga.” Det som kommit att bli ett svenskt signum började redan i mesopotamiska tidevarv. Att den som har istället för att dela med sig, skor sig på att låna ut. Då fanns också traditionen med skuldamnesti vart sjunde år. Det kallades friår eller jubelår och har gett upphov till lovordet halleluja. Det är politiska beslut som drivit fram förändringar med syfte att öka utlåningen. 1985 togs begränsningarna bort för hur mycket bankerna fick låna ut. Året efter hade den genomsnittliga sparkvoten hos medborgarna som på 70-talet legat på 4% istället blivit en skuldkvot på lika mycket. Sverige är extremt i kreditsammanhang, här får de som lånar ut hjälp av staten att driva in pengar. Inom finans och politik värnas privatpersoners betalningsmoral väldigt högt men någon utlåningsmoral är det inte tal om. Vid finanskrisen på 90-talet inrättade staten en bankakut som tog över och löste bankernas förluster. Lagboken har idag en paragraf om ränteocker men den används inte, det finns registrerade långivare som tar ut ränta på över 100000 procent. Det senaste ockermålet i Sverige utdömdes 1995. ”Den som haft som affärsidé att locka in folk i spel kan få sina skulder strukna. För den som låtit sig inlockas i spel är det annorlunda. I det fallet blir skuldavskrivning ”stötande”, enligt svensk juridik. Konkurs är en rättighet. Skuldsanering är en nåd.” Jag har inte hört att överskuldsättning sammankopplas med Sveriges höga självmordstal, men Pettersson skriver att var sjätte har försökt ta sitt liv. Människors ekonomiska desperation borde inte erbjuda en affärsmöjlighet som är fallet idag. Tack Lena Pettersson för klargörandet! ...more |
Notes are private!
|
1
|
Mar 07, 2024
|
Mar 19, 2024
|
Mar 07, 2024
|
Hardcover
| |||||||||||||||
9189105672
| 9789189105676
| 9189105672
| 3.77
| 159
| unknown
| Jan 17, 2024
|
it was amazing
|
”Vi kvinnor, vi fäster för stor vikt vid kärlek.” På framsidan av denna näpna skapelse tronar vackert Rödkindad flicka av Helene Schjerfbeck. Dess skir ”Vi kvinnor, vi fäster för stor vikt vid kärlek.” På framsidan av denna näpna skapelse tronar vackert Rödkindad flicka av Helene Schjerfbeck. Dess skira uttryck och stillsamt varmbeigea färgskala retirerar inför de varnande kinder som kräver uppmärksamhet. Kvinnan styr undan sin blick, men hennes kropp vägrar låta sig gömmas undan. Driftens väg är fem fantastiska noveller om heterosexuella kvinnor i pensionsåldern som lämnar eller blir lämnade av sina män. Det är rasande insiktsfullt, minimalistiskt och hantverksmässigt perfekt. Jag vill läsa allt av Lise Tremblay. Det jag vetat i teorin, känner jag i magen när jag läser om kvinnorna som fäster för stor vikt vid kärlek och männen som fäster för stor vikt vid sig själva. Ljuset lyser på vivören, i hans skugga står hans sambo. Han vill att hon anpassar sig, hon vill vara till lags. Om han säger att han ska lämna sin fru, väntar hon på honom. När han är argsint backar hon. Hans begär står i centrum, hennes i marginalen. Om han vill flytta, flyttar hon med. När kvinnorna blir gamla och kommer med döden, ersätts de av yngre kvinnor, som kommer med livet. ”Ibland, upptäckte jag när jag blev äldre, finns ingen tröst att ge.” Då skäms kvinnorna. Folk pratar skit och tittar snett. Men mest skäms de kanske för att de låtit sig utnyttjas? Att de levt en stor del av sitt liv i väntat på något annat. De har uppoffrat sig – i den blinda kärlekens namn – och han har fortsatt att prioritera sig själv. Kvinnorna blir galna, deprimerade och vilsna. Men, de ringer en vän, och de reser sig igen. Verklighetens kvinna mår bättre efter skilsmässa. Det här är realistisk feelbad som blir feelgood. ”Verkligheten var ett vapen.” Män triggar igång somliga av kvinnors drifter och allierar dem från andra. Kvinnor borde inte fästa mindre vikt vid kärlek, män borde omprioritera. Det kommer vissa av dem aldrig att göra, kvinnor kommer ändå fortsätta att älskar män. Tills de inte gör det längre. Treamblay resonerar kring vad som händer då. Jag skönjer en slutsats om att klimakteriet kan fungera som en omkopplare. Plötsligt inser man kanske att mannen var en black om foten. ”Och jag, jag hade varit fångad i det våldet i åratal. Jag kände ingen rädsla; jag var rädslan.” Driftens väg är en bok om hur heterosexuell kärlek och åldrande tar sig olika uttryck hos kvinnor och män. Utan att tulla på komplexiteten, överdriva eller plocka billiga poänger lyckas hon säga något om kvinnor och mäns olikheter, även i lyckliga äktenskap. ”På den tiden visste jag inte att det enda man kunde göra mot åldrandet var att resignera. Jag visste inte heller att man genomled en stor ångest inför denna resignation. Eller att resignationen kunde ge frid.” Tremblays män resignerar inte. De lever vidare på samma sätt, som om de var unga. De skäms inte, de uppoffrar sig inte, de backar inte och de stannar inte hos en gammal kvinna. Nu verkar det som att det här är en text om stereotyper, men det är det alltså inte. Driftens väg är ett stycke livsvisdom. ”..jag hade ingen annan karriärplan än att älska litteratur.” ...more |
Notes are private!
|
1
|
Mar 03, 2024
|
Mar 03, 2024
|
Mar 03, 2024
|
Hardcover
| |||||||||||||||
9100156493
| 9789100156497
| 9100156493
| 3.72
| 45,045
| Oct 02, 2014
| Sep 27, 2016
|
it was amazing
|
När jag häromdagen såg filmen The Zone of Interest tänkte jag på att jag älskar konst som låter sig färdigställas av människan som tar den i anspråk.
När jag häromdagen såg filmen The Zone of Interest tänkte jag på att jag älskar konst som låter sig färdigställas av människan som tar den i anspråk. Filmen skakade verkligen om mig och var djupt obehaglig men innehöll inte enda explicit våldsam eller blodig scen, inget vapen syntes i bild. Det räckte att se koncentrationslägrets murar för att avgrunden skulle öppna sig inom mig. Hade jag inte haft några förkunskaper om förintelsen hade filmen förmodligen knappt påverkat mig alls. Upplevelsen av konst, filmer och böcker blir som starkast när mitt medvetande får känna sig fram på egen hand. Om upphovspersonen tvärtom serverar mig hela den eländiga bilden brukar jag bli motstridig, då går jag i försvar och stör mig på att våldet reproduceras. Samanta Schweblins debutbok är just ett sådant konstverk. Hon bygger upp en jävla stämning avhängig läsarens egna rädslor. I samma stund jag förstår att räddningsavstånd avser det avstånd mellan förälder och barn som möjliggör att föräldern kan avstyra en olycka, blir jag på helspänn och paranoid. Sen sträckläser jag boken för jag kan helt enkelt inte sluta. ”Jag är som fången i den här berättelsen. Jag vet att det är så, men ibland är det ändå svårt att fortsätta framåt. Kan det ha något att göra med det som sköterskorna injicerade?” Författaren är från Argentina och som så ofta i böcker från den delen av Amerika finns inslag av magisk realism. Men de övernaturliga inslagen kan tack vare de stora och väl valda luckorna i texten finna en lämplig förklaring i varje läsare. Författaren är från Argentina och som så ofta i böcker från den delen av Amerika finns inslag av magisk realism. Men de övernaturliga inslagen kan tack vare de stora och väl valda luckorna i texten finna en lämplig förklaring i varje läsare. Det här är en mycket suggestiv och intensiv kortroman som förmodligen kommer att älskas av dig som gillar att läsa mellan raderna och öppna slut. Den är översatt av Lina Wolff vilket väl egentligen säger allt. ...more |
Notes are private!
|
1
|
Feb 27, 2024
|
Feb 29, 2024
|
Feb 27, 2024
|
Paperback
| |||||||||||||||
9127184811
| 9789127184817
| 9127184811
| 3.71
| 15,631
| 2022
| Jan 19, 2024
|
it was amazing
|
Man kan ju tro att jag någon gång skulle tröttna på långsamma romaner utan handling som avhandlar moderskap, åldrande, minnen, relationer, klassresa,
Man kan ju tro att jag någon gång skulle tröttna på långsamma romaner utan handling som avhandlar moderskap, åldrande, minnen, relationer, klassresa, medvetandets nycker och krumsprång, men nej nej. Tror man det så tror man fel! När prosan är len som Jessica Aus smälter jag som mjukglass i den japanska solen. Att läsa Kallt nog för snö är en upplevelse som påminner om brain freeze, det smakar så gott att jag vill vräka i mig men det gör ont också. ”Jag kunde inte avgöra om vår mamma var här med mig för att hon ville det, eller om det var något hon gjorde för min skull.” Berättarjaget (kanske född och uppväxt i Australien) har dragit med sin förtegna mamma (född och uppväxt i Hongkong) till Japan, av plikt, eller för att komma henne närmare kanske. Eller för att komma närmare sig själv? Distansen dem emellan värker i mig medan de går på museum och restauranger. De har olika modersmål och pratar bara med varandra på dotterns språk. Att boken utspelar sig i Japan är särskilt lämpligt då det förtydligar främlingsskapets utifrånblick och förstärker känslan av vilsenhet. Au beskriver mamman realistiskt och med fingertoppskänsla. Jag känner starkt för denna omodernt välklädda kvinna som tystlåtet följer sin dotters initiativ och utsagor vilka oavsiktligt tycks komma von oben. Författaren redogör för det vi benämner som ”klassresa” som kanske borde ersättas med ”hemlöshet”. Den yngre kvinnans kunskapstörst och utbildning är avgörande för hennes person och identitet men hjälper henne inte att uppleva närvaro och acceptans. ”Varje gång jag var färdig med en text kändes det som om jag var klar, men så skedde samma sak igen och igen: en reva i min tankevärld , ett fall rätt ner i en vidsträckt, okänd rymd där luften kom rusande emot mig och mina sinnen översvämmades av intryck.” Jag tror att Au sätter fingret på fenomenet med kvinnor som retar sig på sina mödrar (gäller givetvis det andra könet också). Kanske handlar det om att det vuxna barnet trivs sämre med sig själv och har svårare att acceptera livets förutsättningar i sin åldrande förälders närhet. Att å ena sidan vara barnet som vet mindre än sin erfarna mor men samtidigt tvingas iklä sig en slags ledarroll. Den yngre generationen är ofta mer hemtam i det nuvarande samhället, därtill kan den gamla föräldern behöva stöd på grund av nedsatt fysik. Att som barn hjälpa en förälder borde vara det mest naturliga men känns för många läskigt, sorgligt och onaturligt. Oj oj, säger jag högt. Kallt nog för snö är så bra att jag med jämna mellanrum måste slita blicken ur boken, stänga igen pärmarna, vända uppmärksamheten inåt och processa vad jag just läst. Jessica Au sträcker ut sin hand till oss känsliga personer som funderar på livets gåta som är att fundera på livets gåta. Det är starkt och finstilt, minimalistiskt och själfullt, med gott om utrymme för läsarens egna reflektioner. Översättningen av Amanda Svensson är perfekt. Det träffar mig mitt i prick när kvinnan reagerar ”våldsamt på någons närvaro i rummet” och inte förstår hur någon kan ”vara så blind för diskrepansen mellan hur jag uppträdde och hur jag kände”. Påverkad av alkohol slås hon av tanken ”det kanske var okej att inte förstå allting, att helt enkelt nöja sig med att kunna se och hålla saker i sin hand.” Alltså det som mamman förstått och accepterat för länge sedan. ”Nu för tiden, fortsatte hon, var människor så besatta av att få veta allting, de trodde att de skulle kunna förstå allting, som om total upplysning väntade runt hörnet. Men, sa hon, faktum är att något sådant som kontroll inte existerar och att förståelse inte förmår hindra något lidande.” ...more |
Notes are private!
|
1
|
Mar 04, 2024
|
Mar 07, 2024
|
Jan 28, 2024
|
Hardcover
| |||||||||||||||
2370734248
| 9782370734242
| 2370734248
| 4.61
| 3,890
| Nov 24, 2022
| Nov 24, 2022
|
it was amazing
|
Jag har tidigare skrivit om den första boken i Riad Sattoufs självbiografiska serie, nu har jag läst resterande fem delar. Tyvärr får jag säga, för de
Jag har tidigare skrivit om den första boken i Riad Sattoufs självbiografiska serie, nu har jag läst resterande fem delar. Tyvärr får jag säga, för det grämer mig att den är slut. Jag har underhållits, jag har lärt mig om bland annat Frankrike och Syrien, jag har berörts och jag har inte minst imponerats av Sattoufs geniala tecknarstil och språk som träffar mitt i prick även när det kommer till pyttesmå till synes banala detaljer. Här vill jag nämna översättaren Björn Wahlberg som lyckas behålla humor och tonträff. Alla delar är bra, de första mest roliga och chockerande, den här sista är inte lika rolig men ändå bäst av alla. Framtidens arab är en väldigt modig och öppenhjärtig skildring som ringar in livets svårigheter i allmänhet – jag känner igen mig – med extra tjocka linjer runt patriarkala normer. Riad är liten och rädd när han växer upp och blir man, han upplever patriarkalt våld både i hemmet och utanför, han erfar rasifiering och mellanförskap mellan länder och mellan mamma och pappa. Jag tycker dock att det är onödigt att den säljs in som en ”sann” berättelse, den är för bra för det. ”Att kalla en historia för en sann historia är en förolämpning mot såväl konsten som sanningen, skrev Vladimir Nabokov. Sattoufs berättelse är definitivt sann för att den berättar om riktiga känslor som finns hos levande människor men om dessa människor hette eller talade exakt som i den här boken, det är tveksamt. Förutom det mest uppenbara att Riads lillebror blir bortrövad är det som berör mig allra mest hur protagonistens tankebanor går. Det är otroligt snyggt gjort med färgerna i bilderna där det röda markerar starka känslor. Pappans elaka röst som ett slags överjag dyker upp i röda tankemoln, fram till det att Riad med hjälp av den rödhåriga psykologen ändrar på detta och hans eget överjag föds, det är inte rött. Givetvis tar han i för mycket innan han hittar jämvikten. När han som ung vuxen väl hittat sin röst och vågar använda den skriker han. Jag har gjort precis detsamma. ”Det gäller att göra upp räkningen med föräldrarna. Inte i verkliga livet, utan med dem man har i huvudet” (=otroligt användbart råd). ...more |
Notes are private!
|
1
|
Jan 27, 2024
|
Feb 03, 2024
|
Jan 19, 2024
|
Paperback
| |||||||||||||||
8756816960
| 9788756816960
| 8756816960
| 3.62
| 569
| 2002
| 2002
|
it was amazing
|
Här är din räddningsplanka i tillvarons hav. Det här är en särskilt skimrande pärla på mitt bokhalsband. Helle Helle! Denna gigant bland giganter! Jag Här är din räddningsplanka i tillvarons hav. Det här är en särskilt skimrande pärla på mitt bokhalsband. Helle Helle! Denna gigant bland giganter! Jag sitter som en fluga på väggen i lägenheten där Susanne bor med sin kille Kim och dit en före detta kollega Ester också flyttar. Det stormar inom mig av vad jag får uppleva. Helle gestaltar sina karaktärer oerhört väl, och fulla med hål där jag får plats med mina föreställningar. Jag känner för dem så att jag nästan spricker. Susanne är flickvännen som inte vill vara besvärlig och hon är kompisen som vill ställa upp. ”Hon gjorde sig tyst på bussen hem för att uppväga sina vardagligheter.” Hon är, sina fantasier till trots, vad jag skulla en ”doer”. Det är mycket som är tvivelaktigt och osäkert med människan, städning är fysiskt och enkelt tycker Susanne. Kim menar tvärtom att Susanne städar själen ur lägenheten, han vill inte blir störd på sin väg mot att bli en intellektuell författare. När han en dag kommer hem med en tegelsten från gatan för att ha som dörrstopp, förstår jag att de delar samma klassbakgrund. ”Han hjälpte henne över en liten driva som hon lätt hade kunnat klara själv.” Ester är gravid och krävande som ett stort allvarligt spöke, hennes kille heter Luffe och går ej att beskriva utseendemässigt. Människors okomplicerade liv är inget annat än en föreställning, som titeln eklärerar. Våra ideal och fantasier och hur vi låter dem inverka i vår vardag varierar och det blir lätt knöligt. ”En gång för flera månader sedan hade hon i bästa välmening föreslagit att han skulle ta sig ett jobb. Det hade funnits en ledig halvtidsanställning på ett vårdhem i närheten. Han hade trott att hon skämtade och hade skrattat länge. Hon hade också skrattat. De hade skrattat och skrattat. De hade varit under påsken. Det hade hängt en gul kyckling och gungat från matbordslampan. Hon visste inte vad det var för en kyckling, eller var den var någonstans nu.” Det är något så jävla fantastiskt med Helles stil. Prosan är sparsam, enkel och konkret, helt motståndslöst rinner den bara in i mitt system. Hon zoomar in personer, relationer och vardagens banaliteter med realism och humor, texten är helt fri från bombastiska överdrifter och trams. Jag lovar här finns inte en enda klyscha! Hon tar sina klumpiga karaktärer på allvar, känner med dem och tycks liksom de undra varför vi är här. Det finns något tröstande och förlåtande i Helles värld som jag vill stanna kvar i. ...more |
Notes are private!
|
1
|
Dec 13, 2023
|
Dec 14, 2023
|
Dec 13, 2023
|
Paperback
| |||||||||||||||
9100122785
| 9789100122782
| 9100122785
| 3.44
| 4,048
| Oct 01, 2008
| Sep 2009
|
it was amazing
|
Det här är en prisad roman om när tiden kommer ikapp. Vi kan orsaka tillfällig fördämning genom att blunda för problem, känslor och beslut, men tidens
Det här är en prisad roman om när tiden kommer ikapp. Vi kan orsaka tillfällig fördämning genom att blunda för problem, känslor och beslut, men tidens flod kommer omsider att föra oss till mynningen. En flod är en resa som besöker livets toppar och dalar och som har ett oundvikligt slut. Att havet är slutstationen är en ganska fin tanke jag kanske kan vänja mig vid. ”Jag har egentligen aldrig lyckats se de stora förändringarna som är på väg förrän i sista ögonblicket, har inte sett hur en tendens rymmer en annan, som Mao brukade säga, hur det som kommer strömmande alldeles under ytan kan röra sig i en helt annan riktning än den man trodde att alla hade enats om, och om man inte är uppmärksam när allting vänder, står man återigen ensam kvar.” Den vackra boktiteln kommer från en dikt av Mao, en politiker i Arvids smak. Han är det trettiosjuåriga berättarjaget och 1989 är han helt handfallen inför tidens flod. Europas kommunistiska regimer kollapsar, det gör också Arvids äktenskap och skyddsmur. Klädd i sin fars kläder försöker han närma sig sin cancersjuka mor och kanske också insikter om sig själv. Läsaren följer hans misslyckade försök inifrån, det är mycket plågsamt. Men också härligt, tack vare Per Pettersons lågmälda prosa och gestaltarskicklighet. Jag förbannar tidens flod är en fantastisk läsupplevelse, nästan lika bra som Ut och stjäla hästar. ”Jag hade aldrig gillat henne. Hon fick oss andra att se ut som idioter.” Eftersom Arvid fokaliseras inifrån måste vi läsa honom som en opålitlig berättare. Genom omgivningens utsagor och bemötande förstår vi att han inte bara lurar läsaren utan också sig själv. När mamman betalar hans båtbiljett börjar jag nästan lipa. Jag tolkar det stora barnet Arvid som att han vill stå upp för det som är rätt, men så blir det fel – vilket det ju blir för oss alla stundtals – och då flyr Arvid med hjälp av alkohol. ”Det gick en spricka genom mitt liv, ett svalg, och det svalget kunde bara fyllas med öl.” Jag älskar Pettersons prosa, inte minst flodmetaforen. Han återkommer till hur Rio Grande bildar gräns mellan USA och Mexiko som mellan Arvid och hans mor. Han berättar begåvat om klyftor mellan socialgrupper och generationer. Det är svårt för människor att förstå varandra. ”Jag försökte samla allt jag hade i huvudet till ett enda rakt streck.” Författaren beskriver hur rädsla för existentiell ensamhet kan ta sig uttryck och diskuterar huruvida det kollektiva ”vi” som kommunismen erbjuder arbetarna kan fungera tröstande (när religion inte är ett alternativ). Jag tror Arvid skulle känna igen sig i det Sally Rooney skrivit om att civilisationen dog tillsammans med kommunismen och människan då förlorade känslan för skönhet. Sedan dess har vi levt i en värld utan hopp där skönhet handlar om att sälja saker. ...more |
Notes are private!
|
1
|
Jan 30, 2024
|
Feb 07, 2024
|
Dec 11, 2023
|
Hardcover
| |||||||||||||||
9180063705
| 9789180063708
| 9180063705
| 3.56
| 4,462
| Feb 01, 2021
| Apr 26, 2023
|
it was amazing
|
”..jag lärde mig älska andras barn, men kärleken till Lea var motsatsen till en inlärningsprocess, den innebar att glömma allt.” Jag kunde inte instämm ”..jag lärde mig älska andras barn, men kärleken till Lea var motsatsen till en inlärningsprocess, den innebar att glömma allt.” Jag kunde inte instämma mer med berättaren Joela som vittnar om kärleken till sin älskade dotter Lea. Att vi först möter bokjaget när hon står i mörkret på gatan utanför sin vuxna dotters fönster och kikar in i smyg, går nästan förbi mig då jag är upprymd av kärleken till det lilla barnet nytt i världen. Men ganska snart inser jag att det är en psykologisk nagelbitare jag läser. Men aj, Lea oj, vad det bränner! ”Mina barnbarn hade kommit till världen utan att jag blev deras mormor, och hittills hade jag inte berättat det för någon.” Min hjärna kastar fram förslag på lösningar: Dottern är säkert ett lättkränkt (ensam)barn av vår tid. Tvivelsutan grandios. Nej, mamman är förstås bipolär. Eller vänta, är det pappan som styr i lönn? Den ena vändningen efter den andra lockar mig genom hela verket som också har ett växlande tidsperspektiv. Mammans vansinnigt långa arm som hon lindat flera varv runt dottern som vore hon en spole, lindas upp och närhet blir till avstånd. Men realism och god kännedom om mänskligt beteende, snygga små detaljer i blickar och ordval läser jag om kärlek som blir en tvångströja. Och jag är helt och hållet lycklig när jag gör det. ”..livet är ett enda långt tillfrisknande från barndomen.” Hila Blum har (förstås!) vunnit priser för sin lågmälda dunderbok som översatts till tjugo språk. En av sakerna jag älskar med Att älska sin dotter – förutom temat som undersöker hur en mor- och dotterrelation kan se ut och var gränserna går – och – att den också handlar om böcker och läsning – är den opålitliga berättaren. Joela har mig i sitt grepp. Läsaren får inget av Leas perspektiv och måste själv filtrera och få bukt med Joelas modus. Själv menar hon givetvis att hon gjort så gott hon kunnat. ”Jag gjorde det för hennes skull, såg ingen annan utväg, därför gjorde jag det. När jag gjorde det var avsikten klar för mig, men nu beklagar jag att jag gjorde det.” Förutom att njuta av lyckorus blir jag påmind om en jävligt viktig sak. Jag är nämligen som Joela en förälder som är väldigt väldigt kär i avkommorna. Jag måste komma ihåg att mitt jobb som förälder inte i första hand handlar om att bli älskad av mina barn utan att barnen ska älska sig själva. De är sina egna som ska ut i stora vida världen. Jag tänkte stå kvar här så att de kan se tillbaka och upptäcka hur långt de kommit. ”Jag berättar allt jag vet och minns. Men minnet är svagt, ett material som är avsett för konst. Människor formar och målar med minnet, använder sig kreativt av det och därför har jag ibland tänkt att om Lea hade en bror eller syster skulle det vara vår räddning. Men vi var en hel rad av ensamma döttrar, min mamma var min mormors enda barn, jag var min mammas enda barn, i vårt hus var vi de enda vittnena till vårt liv, vår historia delades aldrig upp mellan olika talespersoner och blev heller aldrig motsagd av någon. Vårt minne var allenarådande, vi var ensamma om det, och eftersom vi såg normala ut var det ingen som blev misstänksam.” Lea är en del av Joela rent bokstavligt – men hon är mer än så väl? ...more |
Notes are private!
|
1
|
Nov 26, 2023
|
Nov 29, 2023
|
Nov 26, 2023
|
Hardcover
| |||||||||||||||
9129551439
| 9789129551433
| 9129551439
| 3.89
| 35,957
| Jun 08, 1962
| 1981
|
it was amazing
|
”Nu när jag fått Nobelpriset hoppas jag att åter få fler läsare. Det är mycket värdefullt för mig, även om jag menar att det skulle ha mottagits av Ko
”Nu när jag fått Nobelpriset hoppas jag att åter få fler läsare. Det är mycket värdefullt för mig, även om jag menar att det skulle ha mottagits av Kobo Abe.” Sa Kenzaburo Oe när han fick priset 1994. Kvinnan i sanden (1962) är Kobo Abés (1924-1993) mest kända roman (den finns också som film). Och vilken roman sen! Den här måste ni bara läsa (innan ni läser min text). Det är en väldigt enkel och väldigt udda historia som likt en lök består av åtskilliga lager. För oss som gillar Haushofer och Kafka är den här allegorin en självklar och skimrande pärla att trä på bokhalsbandet. Romanen utforskar tillvarons villkor och lockar till reflektion kring arbete, frihet och livets mening. Läsare som helst slipper att tolka och reflektera kan underhållas av en spännande och absurd fabel. Som titeln belyser handlar Kvinnan i sanden väldigt mycket om sand, däremot ganska lite om kvinnan. Hon är änka, bosatt i ett sandbrott beläget i en liten ökenby. Huvudpersonen är ”mannen”, misantropisk lärare och hobbyentomolog, på semester för att ägna tid åt sitt stora intresse, studera insekter. Han missar sista bussen och blir rådd av några bybor att övernatta hos kvinnan i sandbrottet. På morgonen när han ska klättra upp ur gropen är repstegen borta och han är själv som en insamlad insekt. Kvinnan arbetar dagligen med att skyffla undan sand för att skydda byn från att begravas. Det är mannen läsaren får komma nära, hans flyktplaner, hans upplevelser av sanden och hans tankar om livet. Kvinnan fokaliseras aldrig och används mer som ett medel än ett mål vilket jag väljer att tolka välvilligt, att författaren erkänner patriarkatet. Mannen och kvinnan representerar det mänskliga släktet och ger boken en universell karaktär. ”Och en dag vaknade han upp till den himmelska ellipsens enkla cykel och till sandens rike, styrt av 1/8 mm korn.” Abé gestaltar mästerligt och realistiskt hur kroppen reagerar på att leva under sandens tryck. De sträva kornen tar sig in överallt, grusar ögon och skaver sönder huden. Hettan och vätskebristen gör saliven till klister i munnen. Jag kan nästan känna hur det knastrar mellan mina egna tänder. Sanden fungerar som en metafor för tiden, den flödar oavbrutet och begraver allt. ”’Hjälp!’ Det vanliga uttrycket. Ja, just det, det vanliga ordet duger bra för mig nu. Vad hjälper personlighet, när man håller på att dö?” Dock är det mellan raderna som jag finner min skatt, en metafysisk upplevelse. Först tänkte jag att mannens vistelse i hålet handlar om alienation. Han har flytt plikternas plåga och tillvarons intighet för att vara bland sand och insekter. Livet i hålet gestaltar kanske mannens alienation från kollektivet, så småningom också från sin egen mänsklighet och verklighet. Moralen brister hos inburade som fråntas sin identitet och sitt sociala sammanhang. ”Kärleken är som en skjorta som måste strykas varje morgon. Den blir gammal så fort man tagit den på sig.” Sen tänkte jag att författaren vill berätta om ett mardrömslikt tvångsäktenskap där paret i gropen är vanmäktigt utlämnade åt släktens mäktiga män vilka representeras av de vid gropens kant som levererar vatten och transporterar bort sand. Om rovbaggen skriver han: ”Dessa skalbaggar heter på japanska helt romantiskt ’Kärlekens sändebud’ och ser vackra och tilltalande ut. Men de har skarpa käkar och är grymma och mordiska och äter till och med varandra.” ”Den fisk man inte lyckades fånga är alltid störst.” Men sen – pang! En existentiell insikt landar i mig och jag njuter av att ta del av hur filosofin friserar människotankens trassliga hårsvall för att sedan släppa loss det på nytt. Människan tycks vara ämnad att längta och jaga efter ett drömtillstånd, vi vill ha mer, bättre, större och ännu mer. Eftersom den perfekta tillvaron inte finns kommer vi ju aldrig kunna nå den vilket frustrerar oss. Myten om Sisyfos påvisar människans villkor, i romanen gestaltat som sandskyfflandet; ett sisyfosarbete som kan verka meningslöst eftersom sanden rinner tillbaka. Därför bör man som Camus: ”tänka sig Sisyfos lycklig”. Abé skriver att ”detta livets mål och mening – kanske var det just att stanna här i detta ögonblick” vilket kvinnan i gropen insett. Hon är en slags kvinnlig Sisyfos som insett att livets mening ligger i varje ögonblick, i livet självt, i görandet, i resan – inte i målet. Mot slutet avstår mannen att fly när möjligheten äntligen finns. Beror det på att han har domesticerats och gett upp sin egen vilja eller på att han blivit kär i kvinnan? Ja kanske, men jag tror att han slutat förvänta sig att få se enhörningar på gräsmattan. Lycka är summan av verkligheten minus förväntningarna. ...more |
Notes are private!
|
1
|
Jun 05, 2024
|
Jun 09, 2024
|
Oct 19, 2023
|
Hardcover
| |||||||||||||||
1913097722
| 9781913097721
| 1913097722
| 4.50
| 1,895
| 2021
| Sep 08, 2021
|
it was amazing
|
Jag som är fattig i anden, blir rikare med Fosse i handen. Den tredje och sista boken i Septologin inleds med en rad av Nietzsche: Nur Narr! Nur Dichte Jag som är fattig i anden, blir rikare med Fosse i handen. Den tredje och sista boken i Septologin inleds med en rad av Nietzsche: Nur Narr! Nur Dichter (Blott narr! Blott diktare!) Redan där börjar till min stora glädje Fosse-atmosfären byggas upp och tid, konst, ande, sanning, minne, berättelse och språk blir till vidare begrepp som jag tar mig an tillsammans med berättelsens tysta tvilling. Jag vinglar mig ut på hans bro av ord, upprymd, oklar över vart den leder mig men helt övertygad om att den kommer att hålla. ”..ja Jesus Kristus är själva paradoxen som rymmer den paradox som alla människor är, tänker jag, så som korset är symbolen för paradoxen, tänker jag och jag tänker att eftersom tron är paradoxal, i sig själv är en kontraindikation, som man säger, så kan den aldrig fattas med förnuftet, för det måste följa den vanliga logik där A och icke-A, som man säger, aldrig kan vara sant samtidigt, medan det i tron är sant, där är tre detsamma som en, så som det är i treenigheten Gud..” Ett nytt namn börjar som de två tidigare banden med en beskrivning av ett kors i brunt och lila som konstnären Asle målat. Detta kors står givetvis för tro men också för det dubbla i allt. Asle tycker att han har målat färdigt, han är trött och ensam i sitt hus, sitter mest och tittar ut genom fönstret med blicken fäst på en och samma punkt; de eviga vågorna i Sygnesjøen. I vågor kommer hans minnen för honom, han ser sin ungdom på konstskola, hans första utställning, när han träffade Ales och de flyttade ihop. Snart är det julafton och den har han motvilligt lovat fira tillsammans grannen Åsleik (Jesusarketyp) och hans syster Guro (Gud). ”.. och i alla år har jag egentligen målat på samma bild, och ju närmare jag har varit min egen innersta bild, desto bättre har jag målat..” Hans namne – den andra Asle – ligger fortfarande på sjukhus och är inte möjlig att träffa. Berättarjaget tänker mycket på honom och på sin älskade och saknade sambo Ales, hon är död. Ales mamma heter Judit (som befriaren i den katolska bibeln). Asle och Ales är som namnen antyder, olika materia men samma innehåll. Två kroppar som delar själ. Något liknande Platons mytologi om det paradisiska urtillståndet, då man och kvinna ännu inte fanns utan alla var hermafroditer som rymde bägge könen i sitt väsen. Jag brukar ha svårt för den här typen av högtravande romantiseringar om att en människa blir ”hel” tillsammans med en annan, men inte när det är Fosse som skrivit. Jag snaskar i mig varenda ord han bjuder på med största välbehag. När jag läste del ett Det andra namnet och del två Jag är en annan funderade jag ganska mycket och jag stannade upp i läsningen för att bläddra, tolka och skriva ner mina analyser. I den här delen får jag redan dragna slutsatser bekräftade och jag behöver inte undersöka så mycket mer. Jag bara njuter av att flyta med i textens flöde och jag försätts i ett slags meditativt tillstånd, tid och rum runt mig försvinner. Jon Fosses Septologin är bärbar magi, en nådegåva! Den är konst lik en bön och innehåller ande, som Asle själv uttrycker det: ”..det som gör den [konsten] bra är just föreningen av materia och form och själ, som blir till ande..” Jag undrar om Jon Fosse egentligen inte skulle velat vara bildkonstnär istället. Han verkar ha ett ambivalent förhållande till språk som å ena sidan är hans konstform å andra sidan tycks vara något han strävar bort ifrån. ”..men det här blir väl bara ord, och ord de ljuger hela tiden, jag tror aldrig på ord, och heller inte på det som jag själv tänker med ord, tänker jag och jag tänker att det bara är i mina bilder, när jag målar bra, som någonting kan sägas, ja något lite grann, om vad jag har erfarit och vet, och då kan det bara sägas inte som bilden i sig själv, inte som färgerna, formerna, ja allt det som är i bilden, och heller inte som det som bilden på ett eller annat sätt föreställer, men just som en enda enskild förening av form och innehåll i ett, som ande, och denna förening, denna ande, den är lika osynlig som bilden, som målningen, är synlig, och det är den anden som i själva verket är bilden..” Jag fick en jävla panginsikt när jag läste citatet ovan. Jag känner mig ofta som en hycklare när jag är bland människor som inte är min familj, för att jag inte – trots idoga försök – lyckas förmedla och få andra att förstå fullt ut vad jag menar/känner/tycker/vet/är. Men jag inser nu att det är ju inte jag som ljuger, det är ju för orden. Nådegåva, som sagt. Tack Fosse, du ökar svikten på min trampolin. För mig är det glasklart att Namnen Asle (han på sjukhus) är en konstruktion och projicering. Namnen bär i sin berättelse de minnen (och barn) som är alltför smärtsamma för berättarjaget Asle att koppla samman med sitt jag. De är alltså samma person med två olika spegelbilder. Namnen är alienation i sin råaste form. Men då kanske lika gärna Ales också kan vara en tröstande del och konstruktion av huvudkaraktären? Nej det tror inte jag. Ales är den som räddar Asle från att supa ihjäl sig. Hon (och Judit) hjälpte honom också att finna Gud. ”..dag efter dag kommer och går, och det är som om tiden bara går och går, men så händer det nåt, och när det händer då går tiden sakta, och den tiden, den som går sakta, den försvinner inte, den blir, ja en händelse liksom, så egentligen finns det två slags tid, den tiden som bara går och går och som egentligen bara är viktig för att det dagliga livet ska ha sin gång, och så den andra tiden, den egentliga tiden, den som är ihopsatt av händelser, av stora och mindre händelser, men av nåt som skiljer ut sig, antingen det nu är bra eller ledsamt, och den tiden, den egentliga tiden, är sammanhanget av händelser, och den tiden den består” Fosse skrev vid sitt besök på biblioteket i Rinkeby till barnen där att de ska hålla fast vid det som bara är deras. Vad menar han då är bara mitt? Mitt inre jag, bilden av mig, mitt inre ljus eller mörker, min själ..? Det som enligt Mäster Eckhart kan upptäckas endast med slutna ögon. Eckhart talade om den gudomliga gnistan som lyser i varje människas själsgrund. Jag tror inte på någon gud men jag tror på det inre väsen som är högst personligt i varje människa och som inte går att ta på eller se. ” och så säger Asle att det finns många caféer och restauranger och barer i Bjørgvin, men han trivs bättre på Värdshuset än till exempel på Konstnärskaféet, för det finns levt liv på Värdshuset medan det på Konstnärskaféet bara finns ambitioner, alltid liksom en strävan efter nåt, hela stämningen där vill liksom nånting, utan att det blir till längtan, det blir till nånting tillgjort, till nåt stelnat och eftersträvat, till nåt världsligt utan himmel, säger Asle och så ska alla liksom vara vänner och gilla varann, och de låtsas som om de gör det, men alla tävlar egentligen mot varann, ändå ska det inte se ut som om de tävlar, och alla ska liksom vara något speciellt, vara originella eller vad det nu heter, och därför liknar alla varann och ingen är sig själv, alla är epigonala, som det heter, säger Asle, för där alla ska vara originella där blir alla epigonala, och det är det som är kultur, väl.. […] medan det som är konst, ja det är att nånting bara liknar sig självt, och är helt sig självt..” Angående konstkritik skriver Fosse att bara den som kan måla bra bilder själv kan bedöma vad som är bra och dåligt. Det samma gäller, får vi anta, för litteratur? Vi läsare som recenserar utan att vara författare bör alltså tas med en nypa salt. Det passar mig utmärkt. Salta på bara! ...more |
Notes are private!
|
1
|
Dec 09, 2023
|
Dec 12, 2023
|
Oct 05, 2023
|
Paperback
| |||||||||||||||
9100110213
| 9789100110215
| 9100110213
| 3.81
| 36,536
| 2003
| 2006
|
it was amazing
|
”Människor tycker om att du berättar saker för dem, lagom mycket med en anspråkslös förtroendeskapande ton. Och de tror att de känner dig, men det gör
”Människor tycker om att du berättar saker för dem, lagom mycket med en anspråkslös förtroendeskapande ton. Och de tror att de känner dig, men det gör de inte.” […] Det de gör är att fylla ut med egna känslor och åsikter och antaganden och de komponerar ett nytt liv som har väldigt lite att göra med ditt.” Trond är född 1933, nu är han 66 år och bor i en ensligt belägen, sjavig stuga vid en norsk sjö. Det här ska vara hans sista boende tänker han sig. Trond bryr sig inte längre om nyheter, andra människor eller just någonting utifrån kommande. Han vill vara i fred med skogen, sin hund Lyra och fåglarna på fågelbordet. Kanske tänker han sig att vistelsen i naturen är ett sätt att krympa sin egen betydelse, sitt jag till en mer behaglig storlek. Eller så vill han återta huvudrollen i sitt eget liv. ”En av mina många rädslor är att bli mannen med den trådslitna jackan och den oknäppta gylfen framför kassan på Konsum med ägg på skjortan och annat också därför att spegeln i hallen har slutat att fungera. En havererad man utan ankare någon annanstans än i sin egna flytande tankar där tiden har förlorat sin ordningsföljd.” Slumpen har givit honom en granne med en motorsåg vid namn Lars, vilken får Trond att minnas sommaren 1948. Då bodde han med sin älskade far och hjälpte honom att arbeta med timmer. Han umgicks med vännen Jon och de roade sig med att låtsasstjäla hästar med Zorro som inspirationskälla. Andra världskriget, nyvaken sexualitet, död och otrohet är andra saker som kommer upp i Tronds minne. Hans far sviker (realism!) men Trond blir arg på sin trötta men närvarande mor (realism2). Som jag älskar den här prisade romanen! Per Petterson (1952) skapar en vemodig värld som jag aldrig vill lämna. Vad är det med Norge och alla deras begåvade författare!? Rolf Lassgårds läsning och musiken bidrar också till den ljuvaste stämning. Språket och karaktärerna, dialogerna och relationerna, stillheten och naturbeskrivningarna imponerar. Jag känner oerhört starkt för framförallt unga Trond och för Petterson som beskriver precis lagom mycket. Jag har redan reserverat Jag förbannar tidens flod. ...more |
Notes are private!
|
1
|
Dec 06, 2023
|
Dec 11, 2023
|
Oct 03, 2023
|
Mass Market Paperback
|
|
|
|
|
|
|
my rating |
|
|
||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
5.00
|
it was amazing
|
Feb 19, 2025
|
Nov 28, 2024
|
||||||
4.45
|
it was amazing
|
Nov 26, 2024
|
Oct 10, 2024
|
||||||
3.98
|
it was amazing
|
Jan 23, 2025
|
Oct 10, 2024
|
||||||
3.59
|
it was amazing
|
Oct 05, 2024
|
Sep 15, 2024
|
||||||
3.84
|
it was amazing
|
Nov 09, 2024
|
Aug 15, 2024
|
||||||
3.92
|
it was amazing
|
Jul 09, 2024
|
Jun 29, 2024
|
||||||
3.50
|
it was amazing
|
Jul 03, 2024
|
Jun 22, 2024
|
||||||
3.87
|
it was amazing
|
Jun 04, 2024
|
Apr 29, 2024
|
||||||
3.70
|
it was amazing
|
Apr 24, 2024
|
Apr 20, 2024
|
||||||
3.94
|
it was amazing
|
Mar 19, 2024
|
Mar 07, 2024
|
||||||
3.77
|
it was amazing
|
Mar 03, 2024
|
Mar 03, 2024
|
||||||
3.72
|
it was amazing
|
Feb 29, 2024
|
Feb 27, 2024
|
||||||
3.71
|
it was amazing
|
Mar 07, 2024
|
Jan 28, 2024
|
||||||
4.61
|
it was amazing
|
Feb 03, 2024
|
Jan 19, 2024
|
||||||
3.62
|
it was amazing
|
Dec 14, 2023
|
Dec 13, 2023
|
||||||
3.44
|
it was amazing
|
Feb 07, 2024
|
Dec 11, 2023
|
||||||
3.56
|
it was amazing
|
Nov 29, 2023
|
Nov 26, 2023
|
||||||
3.89
|
it was amazing
|
Jun 09, 2024
|
Oct 19, 2023
|
||||||
4.50
|
it was amazing
|
Dec 12, 2023
|
Oct 05, 2023
|
||||||
3.81
|
it was amazing
|
Dec 11, 2023
|
Oct 03, 2023
|