Hoppa till innehållet

Elsa Grave

Från Wikipedia
Elsa Grave
Elsa Grave på 1950-talet.
Elsa Grave på 1950-talet.
Född17 januari 1918
Norra Vrams församling, Malmöhus län
Död17 juni 2003 (85 år)
Veinge-Tjärby församling, Hallands län
YrkeFörfattare, bildkonstnär
NationalitetSvensk Sverige
SpråkSvenska
Verksam1943–1989

Elsa Margareta Grave, född 17 januari 1918 i Gunnarstorp i Norra Vrams församling i Malmöhus län, död 17 juni 2003 i Veinge-Tjärby församling i Hallands län,[1] var en svensk författare, målare och poet. Hon var bosatt i Halmstad.

Elsa Grave studerade konst i Paris samt hos Isaac Grünewald i Stockholm och framträdde först som målare. Hon hade en fil. kand i romanska språk, konsthistoria, nordisk och jämförande fornkunskap och religionshistoria från Lunds universitet.

Hon gjorde sin debut 1943 som lyriker och företrädare för fyrtiotalismen. I hennes personliga och egenartade diktning utgör kvinnans roll som moder och samhällsvarelse ett ständigt återkommande tema.[2]

Sin första konstutställning hade hon i Lund 1940.

Biografi

Elsa Grave växte upp i en familj med tre syskon. Fadern, Carl Wolrath Grave var gruvingenjör och modern, Elsa Regina född Järle, hushållslärare.[3] Familjen bodde först i Gunnarstorp, som hade gruva med en stor ask- och slagghög som numera är borttagen, därefter i Billesholm i närheten av gruvorna där. Familjen flyttade sedan till Nyvång i nära anslutning till den ortens stenkolsgruva, som var faderns arbetsplats och där den stora ask- och slagghögen fortfarande finns kvar.[4][5][6]

Elsa Grave hade tidigt drömmar om konstnärskap, i första hand som skådespelare, men skrev och målade redan som barn. Efter studentexamen vid Helsingborgs flickläroverk 1938 reste hon runt i Europa under ett år och studerade konst vid olika skolor. Hon återvände till Lund 1939 och genomförde studier i romanska språk, konsthistoria, religionshistoria och nordisk och jämförande fornkunskap vid Lunds universitet. 1942 tog Grave en filosofie kandidatexamen. Under lundatiden lärde Elsa Grave känna Sven Alfons, som också var konstnär och poet och de kom att ha en gemensam konstutställning 1940 på Skånska konstmuseet.[7]

1942 flyttade Elsa Grave till Stockholm för att studera konst för Isaac Grünewald. Under denna tid umgicks hon med de blivande fyrtiotalistpoeterna och blev god vän med bland andra Karl Vennberg. 1943 debuterade Elsa Grave som poet med samlingen Inkräktare.[7][8]

Elsa Grave gifte sig 1945 med läkaren Olle Henschen-Nyman och flyttade åter till Lund. Maken arbetade sedan som läkare i bland annat Linköping och Boden och familjen som utökats med två barn flyttade med. De närmaste åren efter författardebuten publicerade Elsa Grave flera diktsamlingar och även dramatik. 1955, efter uppbrott från äktenskapet, tillbringade Elsa Grave med sina två barn ett år som stipendiat på Capri. Under en tid bosatte hon sig därefter i Söndrum i Halland där Halmstadgruppens konstnärer utgjorde en liten konstnärskoloni. 1957 flyttade hon till Blomstervången i Vapnödalen nära Halmstad och där kom hon att bo fram till 1997 då hon bosatte sig på ett vårdhem.[8][9]

Författarskap

Elsa Grave publicerade arton diktsamlingar, tre romaner och ett antal skådespel och är representerad i ett flertal diktantologier. Hon kom från debuten 1943 att räknas till 40-talets modernister. Det publika genombrottet kom 1948 med Bortförklaring.[8] Författarskapet kan indelas i tre perioder. Under den första tillhör hon fyrtiotalsgenerationen med modernismens genombrott. Den andra inleds i början av 1950-talet då hon utvecklar ett speciellt språk som präglas av grotesk ironi och ett existentialistiskt synsätt. Hennes tredje period infaller under 1970-talet med ett dominerande samhällsperspektiv.[7]

Elsa Graves diktning kännetecknas av ett mustigt språk med "svart komik, vredesladdad absurdism och grotesk ironi".[10] Djurmetaforer är frekvent förekommande.[11] Uppväxtmiljön med trädgårdarnas djur- och växtliv, gruvorna och askbergen tillhandahöll rikligt med symboler som återkommer i författarskapet.[12] Hennes bakgrund som bildkonstnär avspeglar sig bland annat i hanteringen av färger i texterna där speciellt blått är vanligt förekommande.[13]

Elsa Grave skriver utifrån ett djupt engagemang i flera ämnesområden. Hon har kallats såväl visionär som häxa. Enligt litteraturvetaren Eva Lilja var Elsa Grave i sina ämnesval 50 år före sin tid och är aktuell på ett sätt som de andra fyrtiotalisterna inte är idag.[14]

Grave skriver om moderskap, kvinnoliv och familjerelationer, sexualitet och abort. En av de mest citerade dikterna av författaren, "Svinborstnatt", skall ha inspirerats dels av en dramatisk ungdomsupplevelse av ett oplanerat besök i ett svinhus, dels av den djuriskt vegetativa känslan i en amningssituation.[15]

Elsa Grave reagerar på krig och upprustning, den snabba teknologiska utvecklingen och utnyttjande av naturens resurser i tillväxtsamhället. Hon efterlyser en anpassning till naturens och jordens tröghet.[16] Pjäsen Barnbålet eller Tre hundar (1971), där mödrar bränner sina spädbarn, uppfattades vid publiceringen som svårförståelig men kan enligt Eva Lilja ses som ett uttryck för en vanmäktig känsla av att inte kunna skydda barnen från den hotfulla världen. Dikterna i Slutförbannelser (1977) tilldrar sig efter ett atomkrig. De har tonsatts som ett rekviem av Rolf Enström och har jämförts med Harry Martinsons Aniara.[17]

Elsa Grave ser sig själv enligt en intervju som "ett vidrigt, argt språkrör för allt som är försumbart", för det väsentliga — människan — mot "det som räknas" i dagens samhälle: det tekniska, vinstmaximering och det robotartade. Hon uttrycker också att konst och kultur utgör en "broms mot undergången" och att "poesins språk gör det politiskt acceptabla inacceptabelt".[15] Elsa Grave tillhör de författare som tidigt gav Miljöpartiet sitt offentliga stöd, och var en aktiv medlem av detta parti.[16]

Elsa Grave säger i en intervju att när hon skriver en dikt är det melodin som kommer först.[12] Jenny Ljunghill skriver att hennes prosa och lyrik är rikt instrumenterade och att hon under studietiden tog lektioner i kompositionslära.[18] Förutom Slutförbannelser är flera andra dikter tonsatta av bland andra Sven-Erik Johansson, Lars Johan Werle och Kerstin Jeppson.

Eftermäle

På hennes 80-årsdag bildades Elsa Grave-sällskapet för att sprida kunskap om hennes poesi.[19]

Inför 100-årsminnet av Elsa Graves födelse publicerades under 2017 tre urvalsvolymer med dikter, pjäser och prosa.

Bibliografi

En omfattande bibliografi utarbetad av Inga-Lisa Petersson finns tillgänglig på Elsa Grave-sällskapets hemsida:[20]

  • Inkräktare 1943
  • Som en flygande skalbagge 1945
  • Bortförklaring 1948
  • Den blåa himlen 1949
  • Medusan och djävulen 1949
  • Avskedsövning 1951
  • Påfågeln 1952
  • Isskåpet 1952
  • 9 elegier 1953
  • Ariel 1955
  • Lufthav 1956
  • Från taggarnas värld 1958
  • Luciafirarna 1959
  • Positiv försvarspolitik 1959
  • Isdityramb 1960
  • Höstfärd 1961
  • Tre lyriska gräl 1962
  • Dikter 1943-1963
  • Sphinxen 1963
  • Höjdförlust 1965
  • Medan vi låg och sov 1966
  • Hungersöndag 1967
  • Dikter 1968
  • Vid nödläge 1969
  • Mödrar som vargar 1972
  • Avfall. Från och till 1974
  • Slutförbannelser 1977
  • En tid i paradiset 1981
  • Evighetens barnbarn 1982
  • För isdemoner är fan en snögubbe 1985
  • Sataneller 1989
  • Elsa Grave, Dikter, urval 2004
  • Elsa Grave, Dikter, urval 2017
  • Elsa Grave, Prosa, urval 2017
  • Elsa Grave, Pjäser, urval 2017

Priser och utmärkelser

Referenser

  1. ^ Sveriges dödbok 1830–2020, Version 8.01, Sveriges Släktforskarförbund: Grave, Elsa Margareta
  2. ^ Bra Böckers lexikon, 1975
  3. ^ [https://web.archive.org/web/20200919173553/http://www.scenic.se/prod/elsa/index.html ”Scenic Television | Elsa Grave, f�rfattarportr�tt”]. www.scenic.se. Arkiverad från originalet den 19 september 2020. https://web.archive.org/web/20200919173553/http://www.scenic.se/prod/elsa/index.html. Läst 26 juli 2020. 
  4. ^ Radio, Sveriges. ”Minnet av poeten Elsa Grave (1918-2005) - P1 Kultur”. sverigesradio.se. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1001487?programid=5053. Läst 9 januari 2018. 
  5. ^ ”Det svänger om Elsa Graves sataneller”. HD. https://www.hd.se/2004-10-21/det-svanger-om-elsa-graves-sataneller. Läst 8 januari 2018. 
  6. ^ Ljunghill, Jenny (1983). ”Intelligens är ett vredesutbrott - som måste styras av fantasin. Om Elsa Grave”. Kvinnornas litteraturhistoria del 2. ISBN 9170544220. Läst 22 november 2024 
  7. ^ [a b c] ”skbl.se - Elsa Margareta Grave”. skbl.se. http://skbl.se/sv/artikel/ElsaGrave. Läst 27 juli 2020. 
  8. ^ [a b c] Lilja, Eva. ”Förord”. Elsa Grave Dikter. ISBN 978-91-1-308369-8. https://books.google.se/books?id=PidEDwAAQBAJ&printsec=frontcover&dq=elsa+grave&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwia0cPI1sjYAhXR2aQKHcMICxsQuwUIKTAA#v=onepage&q=elsa%20grave&f=false 
  9. ^ ”Elsa Graves liv”. www.elsagrave-sallskapet.se. http://www.elsagrave-sallskapet.se/elsa/liv.html. Läst 10 januari 2018. 
  10. ^ ”Det svänger om Elsa Graves sataneller”. HD. https://www.hd.se/2004-10-21/det-svanger-om-elsa-graves-sataneller. Läst 8 januari 2018. 
  11. ^ ”Per-Axel Svensson läser Elsa Grave”. Sydsvenskan. https://www.sydsvenskan.se/2004-10-29/per-axel-svensson-laser-elsa-grave. Läst 9 januari 2018. 
  12. ^ [a b] Radio, Sveriges. ”Minnet av poeten Elsa Grave (1918-2005) - P1 Kultur”. sverigesradio.se. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1001487?programid=5053. Läst 9 januari 2018. 
  13. ^ Hallind, Kristina (2017-12-14). ”Förord”. Elsa Grave Prosa. Norstedts. ISBN 9789113083674. https://books.google.se/books?id=QCdEDwAAQBAJ&pg=PT6&dq=elsa+grave+prosa&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwiI4O-P8s3YAhXB2KQKHZZHBMsQuwUIKjAA#v=onepage&q=elsa%20grave%20prosa&f=false. Läst 10 januari 2018 
  14. ^ ”100-årsjubileum för egensinniga Elsa Grave”. Sydsvenskan. https://www.sydsvenskan.se/2018-01-04/100-arsjubileum-for-egensinniga-elsa-grave. Läst 9 januari 2018. 
  15. ^ [a b] ”Livstecken - Livstecken”. https://www.oppetarkiv.se/video/2323142/livstecken-livstecken. Läst 9 januari 2018. 
  16. ^ [a b] ”Per Garthon om Elsa Grave”. www.elsagrave-sallskapet.se. http://www.elsagrave-sallskapet.se/elsa/garthon.html. Läst 9 januari 2018. 
  17. ^ Lilja, Eva. ”Förord”. Elsa Grave Dikter. ISBN 978-91-1-308369-8. https://books.google.se/books?id=PidEDwAAQBAJ&printsec=frontcover&dq=elsa+grave&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwia0cPI1sjYAhXR2aQKHcMICxsQuwUIKTAA#v=onepage&q=elsa%20grave&f=false 
  18. ^ Ljunghill, Jenny (1983). ”Intelligens är ett vredesutbrott - som måste styras av fantasin. Om Elsa Grave”. Kvinnornas litteraturhistoria del 2. ISBN 9170544220. Läst 22 november 2024 
  19. ^ ”Om Elsa Grave”. www.elsagrave-sallskapet.se. http://www.elsagrave-sallskapet.se/. Läst 16 januari 2018. 
  20. ^ ”Bibliografi”. www.elsagrave-sallskapet.se. http://www.elsagrave-sallskapet.se/elsa/bibliografi.html. Läst 16 januari 2018. 

Vidare läsning

Externa länkar

Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Elsa_Grave&oldid=51820237”