Vaccination
Vaccination eller vaccinering[anm 1] är en metod att framkalla skydd mot vissa infektionssjukdomar genom tillförsel av vaccin. Ett modernt vaccin består vanligen av två huvudkomponenter. Den ena är ett antigen som ska aktivera kroppens immunförsvar mot den sjukdomsalstrande faktorn, till exempel bakterier, bakterietoxin, virus eller parasiter. Den andra är en adjuvant som ska förstärka kroppens reaktion mot utvalt antigen för att skapa bestående immunitet.
Den moderna immunologin började i princip med bland andra Edward Jenners vaccin mot smittkoppor och Louis Pasteurs försök med vaccin mot anthrax, kolera och rabies.[1] Vaccinationens historia är dock äldre än så om man räknar den ympning som praktiserades i Kina redan under 1000-talet.[2] Med hjälp av vaccin har sjukdomen smittkoppor utrotats och polio är på väg att utrotas. Flera andra infektionssjukdomar har i princip försvunnit i länder med effektiva barnvaccinationsprogram.[anm 2][3]
Historia
Redan på 430-talet f.Kr blev personer som hade överlevt smittkoppor kallade för att ta hand om sjuka, eftersom man visste att de inte kunde bli sjuka igen.[2] I Kina, under 1000-talet, brukade man aktivt smitta barn med en låg dos, så att de antingen dog direkt eller överlevde och var immuna. Tekniken användes i Asien och kallas variolisation eller ympning och är en föregångare till vaccinering.[2] Detta sätt att framkalla immunitet började praktiseras i liten skala även i Europa och i Nordamerika under 1700-talet. Variolisation var långt ifrån riskfritt men var trots allt mycket säkrare än att få smittkoppor.[4]
År 1796 använde den engelske läkaren Edward Jenner sekret från kokoppor för att odla fram ett vaccin mot smittkoppor som nästan utrotade sjukdomen i Europa. Vacca betyder ko på latin; därav benämningen.
Jenner hade under flera år hört historier om mjölkerskor, kvinnor som mjölkade kor, och hade fått kokoppor inte drabbades av smittkoppor. Den förste att "kliniskt pröva" att bli immun mot smittkoppor genom att smitta familjen med kokoppor var bonden Benjamin Jesty i Downshay, England 1774.[2] Dock var det Jenner som 14 maj 1796 använde sekret från kokoppor och gav till en pojke för att senare smitta pojken med smittkoppor för att visa att han hade blivit immun, och sedan spred denna praktik till andra läkare. Eftersom Jenners immuniseringsmedicin var baserad på kokoppsviruset, som på latin heter vaccinia beslöt han att kalla metoden för vaccination.[4] Jenner visste ingenting om virus. Hans upptäckt byggde på slump, god iakttagelseförmåga och god slutledningsförmåga.[5]
Även om Jenner fick mycket beröm och uppmärksamhet för sitt arbete med vaccinering försökte han inte tjäna pengar på sin upptäckt, utan gav bort vaccin till andra läkare så att han ibland själv blev utan.[4]
Kokoppor har inte människan som värd – de orsakar bara en kortvarig subkutan infektion. Däremot är kokoppsviruset nära släkt med smittkoppsviruset och de delar vissa antigen, vilket gör att kokoppsinfektion ger immunitet mot både kokoppor och smittkoppor.
Varianter
Den komponent i vaccin som immunförsvaret reagerar på och som ger immunitet kan vara av två olika slag. Den ena varianten är att den är en levande men försvagad patogen, den andra är att det är en inaktiverad eller avdödad patogen.[6]
Levande försvagade vaccin får man genom att i laboratorium modifiera det sjukdomsalstrande viruset eller bakterien. Den resulterande mikroorganismen har kvar sin förmåga att föröka sig och orsaka immunitet, men orsakar normalt inte sjukdom. Om den orsakar sjukdom är den vanligtvis lindrig. I Sverige är MPR-vaccinet, som ges mot mässling, påssjuka och röda hund, levande försvagat.[6]
Problem med denna typ av vaccin är att människor med nedsatt immunförsvar ändå kan utveckla sjukdom och att den mer harmlösa varianten av patogen "ute i det fria" kan mutera och åter bli sjukdomsframkallande. Tidiga missöden skedde också med levande försvagade vaccin i USA, då den försvagade organismen var otillräckligt försvagad.
Den andra varianten, inaktiverade vaccin, baseras på avdödade organismer eller delar därav som immunförsvaret vid en normal infektion skulle komma i kontakt med och bilda antikroppar mot. Delarna kan baseras på protein eller polysackarider. Proteinbaserade vaccin inkluderar toxoider, inaktiverade bakterietoxin, exempelvis difterivaccin och stelkrampsvaccin. De flesta polysackaridbaserade vaccin består av rena polysackarider som finns i bakteriens cellvägg. Gemensamt för inaktiverade vaccin är att de inte kan orsaka den aktuella sjukdomen eftersom de inte innehåller någon levande mikroorganism.[6]
Svårigheten med dessa vaccin är att få fram de delar av den patogena organismen som exponeras för immunförsvaret. Ofta ges dessa delar tillsammans med adjuvans för att framkalla fullt immunsvar. För tidiga inaktiverade vaccin som producerades genom att avdöda virus var problemet att avdöda tillräckligt länge för att allt virus skulle inaktiveras, samtidigt som det sönderdelade viruset fortfarande skulle ge immunitet.
Mål med vaccination
Målet med vaccinering är att skydda befolkningen från svåra sjukdomar. De sjukdomar som vi idag vaccinerar barn mot är sjukdomar som förr både var direkt dödliga och gav svåra livslånga problem. I en population behöver många, 75–90 % av alla individer vara vaccinerade för att sjukdomen inte längre ska få fäste. Andelen som behöver vara immuna beror på hur smittsam sjukdomen är. Om en mindre del är vaccinerade kommer sjukdomen att kunna finnas och spridas i befolkningen och kan smitta nyfödda innan de vaccinerats. Ett gott vaccinationsprogram som inkluderar så många som möjligt gynnar alltså även dem som inte är vaccinerade, genom att sjukdomen inte har fäste i omgivningen och de därför inte utsätts för smitta.[7]
Vaccinationsprogram
För att nå en högre andel av en population kan man implementera ett vaccinationsprogram. I Sverige vaccineras många barn genom det allmänna vaccinationsprogrammet.[8]
Skyddsgrad och immunitetens längd
Såväl vilket skydd (i procent) som immunitetens längd varierar från vaccin till vaccin. I många fall ger genomgången sjukdom en livslång immunitet mot just den serotypen, men inte mot andra. Vaccin-immunitet kan däremot skydda mot flera serotyper. Informationen i tabellen nedan är hämtad från: [9][10][11][12]
| Sjukdom | Skydd | Längd | Kommentarer |
|---|---|---|---|
| Kikhosta | 75–90 % | >5 år | Immuniteten avtar med tiden, även hos de som haft sjukdomen. |
| Stelkramp, Difteri | 96 % | 13–14 år | |
| Polio | 99 % | Livslång | |
| Hib | 90–100 % | Livslång | Viktigt för barn under 2 år |
| Hepatit B | 95–100 % | >15 år | Troligen livslång immunitet |
| Mässling | 96 % | Livslång | |
| Påssjuka | 90–95 % | >10 år | |
| Röda Hund | 95–100 % | 15–20 år | Flockimmuniteten viktig |
| HPV | >5 år | Till dags dato. Eventuellt livslång |
Skepticism mot vaccinationer
Sju procent av svenska befolkningen anser att riskerna med vaccination är större än nyttan. Internationellt väckte USA:s förra president Donald Trump uppseende med ett twittermeddelande där han påstod att vaccination kan leda till autism.[13] Uppfattningen att just vaccination leder till autism är vanlig bland vaccinationsmotståndare. Ett annat vanligt argument mot vaccinationer är att läkemedelsbolagen inte går att lita på eftersom deras vinstintresse gör att de vill att så många som möjligt ska vaccinera sig och inte tar på sig något ansvar för eventuella bieffekter. Motståndet kommer till stor del från föräldrar som sett sina barn förändras kort efter injektionerna. När spädbarn får vaccin kan man inte heller veta huruvida barnet skulle utvecklats normalt eller inte utan vaccinet. [14] Enligt EU:s kommissionär för hälsa Vytenis Andriukaitis grundar sig motståndet mot vaccin på att fake news sprids av olika grupper.[15] Ryktet att vaccination leder till autism exempelvis går tillbaka till en studie som senare drogs tillbaka.[16] I ett europeiskt perspektiv är unga mer skeptiska till vaccin än äldre och fransmännen har minst förtroende för influensavaccinet. Överlag är befolkningen i Frankrike, Bulgarien och Polen mest misstänksamma mot vaccination i allmänhet. Sedan 2010 har vaccinationen mot mässling, påssjuka och röda hund minskat i tolv europeiska länder vilket bidrog till ett stort utbrott av mässlingen år 2017.[17]
Referenser
Anmärkningar
Noter
- ^ Kuby Immunology 2007, s. 2-3, 475.
- ^ [a b c d] Gross, C. P.; Sepkowitz, K. A. (1998-7). ”The myth of the medical breakthrough: smallpox, vaccination, and Jenner reconsidered”. International journal of infectious diseases: IJID: official publication of the International Society for Infectious Diseases 3 (1): sid. 54–60. ISSN 1201-9712. PMID 9831677. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/9831677. Läst 22 februari 2019.
- ^ Kuby Immunology 2007, s. 3, 475.
- ^ [a b c] Riedel, Stefan (2005-1). ”Edward Jenner and the history of smallpox and vaccination”. Proceedings (Baylor University. Medical Center) 18 (1): sid. 21–25. ISSN 0899-8280. PMID 16200144. PMC: PMC1200696. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1200696/. Läst 22 februari 2019.
- ^ ”Vaccinet – en medicinsk framgångssaga”. Popularhistoria.se. 22 december 2009. https://popularhistoria.se/vetenskap/medicin/vaccinet-en-medicinsk-framgangssaga. Läst 1 mars 2019.
- ^ [a b c] Centers for Disease Control and Prevention. Hamborsky J, Kroger A, Wolfe S. red. Epidemiology and Prevention of Vaccine-Preventable Diseases, The Pink Book: Course Textbook - 13th Edition (2015). Washington D.C.: Centers for Disease Control and Prevention. http://www.cdc.gov/vaccines/pubs/pinkbook/index.html. Läst 14 juni 2015
- ^ Lina, Doktor. ”Flockimmunitet”. Arkiverad från originalet den 7 augusti 2018. https://web.archive.org/web/20180807220525/https://www.barnakuten.nu/flockimmunitet/. Läst 22 februari 2019.
- ^ "Smittskyddslagen 2 kap. 3 e § Arkiverad 17 december 2010 hämtat från the Wayback Machine.", lagen.nu. Åtkomst den 15 januari 2017.
- ^ ”Duration of Protection, Efficacy and Effectiveness”. http://www.immune.org.nz/duration-protection-efficacy-and-effectiveness. Läst 25 januari 2015.
- ^ ”Pertussis in Sweden”. http://www.folkhalsomyndigheten.se/pagefiles/17379/pertussis-surveillance%20in-sweden-fifteen-year-report%282%29.pdf. Läst 25 januari 2015.
- ^ ”Measles Epidemic in Romania- Hennessey KA et al 1999”. http://aje.oxfordjournals.org/content/150/11/1250.full.pdf. Läst 3 mars 2015.
- ^ ”WHO Position Paper”. WHO. http://www.who.int/immunization/measles_grad_duration.pdf. Läst 3 mars 2015.
- ^ Krona, Simon. ”Vad är grejen med vaccinationsmotstånd, egentligen?”. Metro. Arkiverad från originalet den 17 februari 2019. https://web.archive.org/web/20190217030418/https://www.metro.se/artikel/vad-%C3%A4r-grejen-med-vaccinationsmotst%C3%A5nd-egentligen. Läst 16 februari 2019.
- ^ ”Vaccinationsmotståndet gror i hemliga Facebook-grupper och konspiratoriska sajter på nätet”. www.expressen.se. https://www.expressen.se/nyheter/sa-gror-motstandet-mot-vaccinationer/. Läst 16 februari 2019.
- ^ editor, Sarah Boseley Health (21 december 2018). ”Measles cases at highest for 20 years in Europe, as anti-vaccine movement grows” (på brittisk engelska). The Guardian. ISSN 0261-3077. https://www.theguardian.com/world/2018/dec/21/measles-cases-at-highest-for-20-years-in-europe-as-anti-vaccine-movement-grows. Läst 17 februari 2019.
- ^ Rao, T. S. Sathyanarayana; Andrade, Chittaranjan (2011). ”The MMR vaccine and autism: Sensation, refutation, retraction, and fraud”. Indian Journal of Psychiatry 53 (2): sid. 95–96. doi:. ISSN 0019-5545. PMID 21772639. PMC: 3136032. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3136032/. Läst 23 december 2019.
- ^ Newey, Sarah (23 oktober 2018). ”Young people are the most sceptical of vaccinations and many don't trust the flu jab” (på brittisk engelska). The Telegraph. ISSN 0307-1235. https://www.telegraph.co.uk/news/2018/10/23/young-people-sceptical-vaccinations-getting-worse/. Läst 16 februari 2019.
Källor
- Kindt, Thomas J.; Goldsby Richard A., Osborne Barbara Anne, Kuby Janis (2007) (på engelska). Kuby immunology (6th ed.). New York: W.H. Freeman. Libris 11134041. ISBN 1429202114