Domenico Ferrata

Domenico Ferrata, född den 4 mars 1847 i Gradoli nära Viterbo, död den 10 oktober 1914 i Rom, var en Italiensk kardinal.

Ferrata vann efter grundliga studier doktorsgrad i filosofi, teologi, civil och kanonisk rätt. Han var 1876-79 lärare vid romerska seminariet och vid propagandan, 1879-82 tjänsteman vid nuntiaturen i Paris, blev 1885 titulär ärkebiskop av Thessalonika och nuntie i Bryssel, där han inlade stor förtjänst om återställande av ett gott förhållande mellan romersk-katolska kyrkan och den belgiska staten. I liknande syften sändes Ferrata flera gånger i särskild mission till Schweiz. Han flyttades 1891 som nuntie till Paris, stannade där till 1896 och företrädde skickligt Leo XIII:s nya politik att närma ("ralliera") de franska katolikerna till den republikanska statsformen. Ferrata blev 1896 kardinal, sedermera prefekt för den ena kongregationen efter den andra och i september 1914 kardinalstatssekreterare åt den nyvalde påven Benedikt XV. Han avled redan efter fem veckor. Ferrata företrädde i Vatikanens politik Leo XIII:s och kardinal Rampollas idéer. Hans Mémoires (3 band, 1921; italiensk upplaga samma år) går till 1896 och utgör en värdefull källa för belgisk och fransk kyrkopolitisk historia.

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Ferrata, Domenico, 1904–1926.