Hoppa till innehållet

Jonas Cornell

Från Wikipedia
Jonas Cornell
Jonas Cornell, 1967.
Jonas Cornell, 1967.
FöddBengt Henrik Jonas Cornell
8 november 1938
Storkyrkoförsamlingen, Stockholm
Död29 oktober 2022 (83 år)
MakaAnita Berger
(g. 1962–1964; skilda)
Agneta Ekmanner
(g. 1965–2022; hans död)
SläktingarBrita Cornell (mor)
Jan Cornell (far)
Ann Cornell (syster)
Peter Cornell (bror)
Clara Cleo Cornell (dotter)
Johannes Cornell (son)
Frida Cornell (dotter)
Henrik Cornell (farfar)
Ingegerd Henschen-Ingvar (farmor)
IMDb SFDb

Bengt Henrik Jonas Cornell, född 8 november 1938 i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm,[1] död 29 oktober 2022[2][3][4]Djurgården i Oscars distrikt i Stockholm, var en svensk regissör, manusförfattare och producent.

Efter studentexamen studerade han vid Lunds universitet 1961–1963. Han debuterade som skönlitterär författare 1962, blev sedan litteratur- och filmkritiker och, efter utbildning på Filminstitutet 1964–1965, regissör. Bland hans produktioner märks Puss & kram (1967), Grisjakten (1970) efter Jersilds roman och Varning för Jönssonligan (1981) samt TV-filmen Babels hus (1980).[5]

Jonas Cornell var bror till journalisten Peter Cornell och psykoterapeuten Ann Cornell. Fadern Jan Cornell var förlagsdirektör samt bror till historikern Elias Cornell och halvbror till diplomaten Erik Cornell, hjärnforskaren David H. Ingvar och revyartisten Cilla Ingvar. Farföräldrarna Henrik Cornell och Ingegerd Henschen-Ingvar var historiker respektive konsthistoriker.[6] Jonas Cornells mor Brita, ogift Ekerot, var syster till skådespelaren Bengt Ekerot. Han var gift 1962–1964 med Anita Berger och från 1965 till sin död med skådespelaren Agneta Ekmanner. Han fick dottern Clara i sitt första äktenskap och barnen Johannes och Frida i sitt andra gifte.

Jonas Cornell är begravd på Norra begravningsplatsen utanför Stockholm.[7]

Roller
Manus
Regi

TV- filmen "Apelsinmannen" (1990) belönades 1991 med priset Prix Europa i fiction-klassen.

Manuset till filmen "Mannen på balkongen" (1993) belönades med Guldbaggen 1994.

Producent

Regi (ej komplett)

[redigera | redigera wikitext]

Under åren 1971–2001 var Jonas Cornell fast anställd på Stockholms stadsteater och satte upp 25 föreställningar,

ett urval nedan.

År Produktion Upphovsmän Teater
1971 Slutet gott, allting gott
William Shakespeare Stockholms stadsteater
7 september 1971
1972 Som smort Johan Bargum Stockholms stadsteater|-
1972 Jorden runt på 80 dagar Bengt Ahlfors Stockholms stadsteater
1974 Don Juan
Dom Juan ou Le Festin de pierre
Molière Stockholms stadsteater
1976 Längtan
Frühlings Erwachen
Frank Wedekind
Översättning Per Erik Wahlund
Stockholms stadsteater
1983 Slutspel Samuel Becket Stockholms stadsteater
1987 Misantropen Jean Baptiste P. Moliere Stockholms stadsteater
1999 Enligt Amy
Amy's View
David Hare Stockholms stadsteater

Jonas Cornell regisserade även ett antal radiopjäser, bland dem En döds memoarer av Hjalmar Bergman (2004), Om lejon kunde tala av Bengt Börjeson och Anna Karenina av Leo Tolstoj (2009).[8]

  • Cornell, Jonas (1962). Hindret: roman. Stockholm: Bonnier. Libris 1279431 
  • Cornell, Jonas (1963). Kall oktober: roman. Stockholm: Bonnier. Libris 1279433 

Filmer på svtplay

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Sveriges befolkning 1970, CD-ROM, Version 1.04, Sveriges Släktforskarförbund (2002).
  2. ^ Helena Lindblad (30 oktober 2022). ”Regissören Jonas Cornell död”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/kultur/regissoren-jonas-cornell-dod. 
  3. ^ https://www.expressen.se/noje/regissoren-jonas-cornell-ar-dod-/
  4. ^ https://www.dn.se/familj/dodsannonser/#/CaseInline/812150
  5. ^ Reimers Pontus, Ahlgren Lena, red (1994). Bonniers lexikon: BL. 4, Chre-Drag. Stockholm: Bonnier lexikon. sid. 61. Libris 1677237. ISBN 91-632-0040-6 
  6. ^ Svenska släktkalendern. Årg. 26 (1992). Stockholm: Almqvist & Wiksell International. 1992. sid. 65–66. Libris 3684382. ISBN 91-22-01504-3  Cornell
  7. ^ ”Cornell, Bengt Henrik Jonas”. SvenskaGravar.se. https://www.svenskagravar.se/gravsatt/b0ef936d-ddec-4fde-8bc8-28154caee0da. Läst 17 november 2024. 
  8. ^ ”Anna Karenina”. Dagens Nyheter. 5 juni 2009. https://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/anna-karenina/. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]