Hoppa till innehållet

Tannhäuser

Från Wikipedia
Operor av Richard Wagner
Richard Wagner.

Den tidiga perioden

Mellanperioden

Den sena perioden

Ferdinand Leeke (1859-1922)

Tannhäuser och sångarstriden på Wartburg (tyska: Tannhäuser und der Sängerkrieg auf Wartburg) är en tysk opera i tre akter av Richard Wagner med libretto av kompositören. Den handlar om konflikten mellan den dygdiga och sinnliga kärleken, och som ofta hos Wagner innehåller den även ett frälsningsmotiv. Två av Wagners operor har starka religiösa motiv - Tannhäuser och Parsifal. I Tannhäuser låter Wagner den protestantiska kritiken av romersk-katolska kyrkan komma fram, medan en djup katolsk mysticism och fromhet frodas i Parsifal. Tannhäuser finns i två versioner: den ursprungliga Dresden-versionen och den så kallade Paris-versionen med balett i den första akten.

På vägen från Paris till Dresden 1842 kom Wagner förbi Wartburg, där solen just bröt fram genom molnen. Han uppfattade det som ett gott omen för sin kommande opera, ty redan då tog Tannhäuser form i hans tankar. Han utarbetade texten och scenariot sommaren 1842, och som den fullständiga titeln anger arbetade han ihop två olika legender som inte har med varandra att göra. Historien om Tannhäuser så som den återges i Des Knaben Wunderhorn bildar underlag för början av första akten och slutet av tredje, medan berättelsen om sångartävlingen på Wartburg kommer från en helt annan källa som inte handlar om Tannhäuser utan om Heinrich von Ofterdingen. Även E.T.A. Hoffmann hade sysslat med dessa legender men Wagner var den förste som insåg att man kunde koppla ihop dem med stor dramatisk effekt. Musiken skrevs i Dresden 1843-45 men ändrades flera gånger. I den första versionen var Tannhäusers besvärjelse av Venus och Elisabeths död i tredje akten bara svagt antydda och undret i slutscenen framgick endast av körens text, men redan 1846 ändrade Wagner slutet så att Venus visade sig igen och pilgrimerna bar på den grönskande staven. Det var dock först vid föreställningarna i augusti 1847 som operan fick den final som nu kallas "Dresdner Fassung" där Tannhäuser ser Elisabeths begravningståg.

Operan uruppfördes på Semperoper i Dresden den 19 oktober 1845 med Wagner som dirigent. De första tre föreställningarna mottogs av publiken som för långa, men redan den fjärde, efter några justeringar, möttes av extatisk publik och full salong. På begäran av den franska kejsaren Napoleon III, sattes operan 1860 upp i Paris – den sjöngs på franska och en balettscen inkluderades. Wagner utförde större revisioner av verket för ändamålet. Han byggde ut scenen i Venusberget, som han aldrig hade varit helt nöjd med, och lade till en balettartad backanal som växte fram direkt ur ouvertyren. Parisuppförandet tillhör musikhistoriens största skandaler – då medlemmarna av den lokala Jockeyklubben kom till operan först under andra akten och missade baletten med de galanta damerna, som var deras kulturmotivation. Blåsta på konfekten började då det förfriskade sällskapet högljutt att störa föreställningen. Det som idag kallas "Paris-versionen" är i allmänhet den version som senare översattes tillbaka till tyska och uppfördes i Wien. Paris-versioner (på franska) framförs ytterst sällan.

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 4 december 1878 och den iscensattes åter med premiär den 13 november 1904, den 8 augusti 1931, den 20 september 1942, den 30 december 1947, den 11 april 1953, den 9 september 1956, den 10 december 1983, 7 september 1998 i ett gästspel från Deutsche Oper Berlin, samt 20 april 2002.[1] Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 22 november 1998.[2]

Bakgrunden till texten om Tannhäuser

[redigera | redigera wikitext]

Tannhäuser är huvudpersonen i en tysk medeltidssaga, en riddare, som på sina irrfärder, åtföljd av den trogne Eckart (se denne), kommer till Venusberget, i vilket fru Venus (den antika kärleksgudinnan, som för medeltidens uppfattning blivit ett ont väsen) håller hov. Sedan Tannhäuser hos henne länge levat i njutning och vällust, drabbas han av ånger, beger sig ut i solljuset och vallfärdar till Rom för att genom bikt och botgöring söka räddning för sin själ (emellertid har han måst lova att, ifall förlåtelsen vägras, återvända till fru Venus). Påven, som vid hans ankomst håller en stav i handen, säger, att förr skall denna grönska, än Tannhäuser får Guds nåd. Med förtvivlan i hjärtat drar då Tannhäuser därifrån och går åter in i Venusberget; men efter tre dagar slår gröna knoppar ut från påvens stav, och han låter efterspana Tannhäuser i alla länder, dock förgäves.

Tannhäusersagan var känd i Italien ganska tidigt; där kallades Venusberget, som var förlagt till närheten av staden Norcia, Sibyllans berg, och Tannhäusers namn finns inte. Denna saga är poetiskt behandlad bl.a. av Tieck (1799), Eduard Grisebach (1869 och 1875), Julius Wolff (1881), Hanns Heinz Ewers (1901) och P. Eberhardt (1911) samt utgör ämnet för en berömd opera av Richard Wagner, vilken dock sammansmälter Tannhäuser med Heinrich von Ofterdingen. Wagner förlägger operan bland historiska gestalter, minnesångarna (Minnesänger) (minne är ett medeltida tyskt ord för kärlek). Minnesångarna levde på 1200-talet och de ihågkomna är bland andra Wolfram von Eschenbach, Biterolf, Walther von der Vogelweide, Henrik von Ofterdingen och Henrik der tugendhafte Schreiber.

Wagners bearbetning av Tannhäuser-historien

[redigera | redigera wikitext]
Tannhäuser och Venus

Antalet romantiska nygestaltningar av sagan om Tannhäuser i Venusberget och de i vishandskrifter och gamla krönikor traderade berättelserna om sångarstriden på Wartburg uppgår till kanske ett dussin. Nästan alla betydande diktare och författare under den tyska romantiken har ägnat sig åt temat. Richard Wagner kände till flera av källorna, däribland Novalis roman Heinrich von Ofterdingen (1800), berättelserna Der Tannhäuser, Der Hörselberg, Der getreue Eckart och Der Wartburg Krieg ur bröderna Grimms tyska sagor (1816), Ludwig Tiecks novell Der getreue Eckart und der Tannenhäuser (1817), E.T.A. Hoffmanns parafras Der Kamp der Sänger, einer alten Chronik nacherzählt (1819), Ludwig Bechsteins Sagenschatz des Thüringerlandes (1835) och sist men inte minst Heinrich Heines ironiska dikt Der Tannhäuser (1836-37).

För Wagner blev bekantskapen med en avhandling av Christian Theodor Ludwig Lukas (Der Krieg von Wartburg, 1838) avgörande. Enligt Lukas mening var huvudaktören i "Wartburgkriget" Heinrich von Ofterdingen identisk med riddaren och minnessångaren Tannhäuser, den sagolike hjälten från Venusberget. Det här gav Wagner en möjlighet att knyta samman de ursprungliga åtskilda sagorna. Avgörande blev också infogandet av förbindelsen mellan Tannhäuser och Elisabeth. Den historiska Elisabet (Elisabeth) var en ungersk kungadotter som giftes bort med den kortlivade sonen till Hermann, lantgreven av Thüringen. Hennes välgörenhetsgärningar ledde till att hon helgonförklarades och gick in i historien som Den heliga Elisabet. Hos Wagner är hon lantgrevens brorsdotter, som älskar Tannhäuser och frälser honom. I och med det här motivet, som Wagner själv lade till, blev det möjligt för honom att genom dramatiska grepp uppenbara Tannhäusers schizofrena själstillstånd. Även en romantisk reseupplevelse hade en inspirerande inverkan på Wagners fantasi. I en skog i Böhmen mötte tonsättaren en gång en herde, som spelade en munter dansvisa. När Tannhäuser vaknar upp från Venus trollkraft, hälsas hans återkomst till den jordiska världen av en herdevisa, och även om Wagner inte direkt citerade den böhmiska herdes visa, så gav den honom i alla fall ett uppslag. En liknande inspiration hade han Hector Berlioz att tacka för. Idén till pilgrimskören fick Wagner från andra satsen ut symfonin Harold i Italien (1834), som han skattade mycket högt.

Dresden- och Parisversionerna

[redigera | redigera wikitext]

Det talas ofta och med all rätt om en Dresden- och en Parisversion av Tannhäuser. Men Wagner själv ansåg att den senare versionen, Parisversionen, var den slutgiltiga och enda rätta. I den ursprungliga finalen, det vill säga den som ingick i de första 13 föreställningarna i Dresden, glödde Venusberget i fjärran och klockringning tillkännagav Elisabeths död. I en ny finalversion ― Dresden den 1 augusti 1847 ― visar sig Venus själv och riddarna uppenbarar sig bärande den döda Elisabeth på en bår, varefter Tannhäuser bryter samman vid Elisabeths kropp och dör. Det var först vid föreställningarna i augusti 1847 som operan fick den final, som nu kallas Dresdner Fassung och där Tannhäuser ser Elisabeths begravningståg.

År 1860 gav Napoleon III order om att Tannhäuser skulle uppföras i Paris, men operans ledning var missnöjd med att det inte fanns något balettinslag i andra akten och anmodade Wagner att skriva ett sådant. Istället byggde Wagner ut scenen i Venusberget, som han aldrig hade varit helt nöjd med, och lade till en backanal, som växte fram direkt ur uvertyren. Trots fiaskot vid premiären av denna version är det den, som blivit den oftast uppförda.[3]

Dresden 1845
  • Hermann, lantgreve i Thüringen (bas)
Riddare och sångare
  • Tannhäuser (tenor)
  • Wolfram von Eschenbach (baryton)
  • Walter von der Vogelweide (tenor)
  • Biterolf (bas)
  • Heinrich der Schreiber (tenor)
  • Reinmar von Zweter (bas)
Övriga
  • Elisabeth, lantgrevens brorsdotter (sopran)
  • Venus, gudinna (sopran)
  • En herdegosse (sopran)
  • Fyra adliga svenner (2 sopraner, 2 altar)
  • Thüringska riddare och adelsmän med damer. Äldre och yngre pilgrimer. Sirener, najader, nymfer och backantinnor (kör)

Ofta sjungs Venus och Elisabeth av samma person, vilket kan framhäva dualismen i den kvinnliga kärleken.

Förspelet till operan är ett starkt suggestivt stycke som inleds med en långsam hymn som är tema i pilgrimernas sång. Musiken övergår sedan till vildare extatiska och erotiska tongångar av Venusbergsmusik och citerar Venussång i första akten. Förspelet och Venusbergmusik är mycket populära och framförs även som fristående konsertstycken.

Akt I

Tannhäuser grips, efter att i flera år ha levt hos kärlekens gudinna Venus och njutit av rikedom och de förbjudna nöjena inne i grottan i Venusberget, av längtan efter jordlivet och klangen av kyrkklockor. Venus försöker övertyga honom att han knappast kan få det bättre än hos henne. Tannhäuser står på sig och Venus låter honom gå när han ropar det religiösa mantrat min frälsning är hos Maria. Hon slungar i sitt raseri en förbannelse efter honom: han kommer aldrig att finna någon ro bland människorna. Tannhäuser svarar att han tror på förlösning genom den heliga jungfrun och Venus och hennes rike försvinner i mörkret. Tannhäuser förflyttas då till en äng utanför Wartburg framför en Mariabild. Det är vår och en herdepojke sitter på en bergknalle och sjunger sin vårliga sång ("Frau Holda kam aus dem Berg hervor"). Nedför stigen kommer en pilgrimsskara på väg till den heliga staden Rom. Tannhäuser försjunker i djup andakt framför helgonbilden ("Allmächt'ger, dir sei Preis!"). Hornfanfarer förkunnat att en skara jägare närmar sig. Bland dem befinner sig lantgreven Herman av Thüringen och minnesångarna Wolfram von Eschenbach, Walter von der Vogelweide, Heinrich der Schreiber, Biterolf och Reimar von Zweiter. Tannhäuser tillhörde en gång denna krets. Nu vill han vandra vidare. Men när Wolfram berättar för honom att lantgrevens brorsdotter Elisabeth fortfarande älskar honom och inte bevistat en enda sångarfest under hans frånvaro, följer han med sina vänner. Hela jaktsällskapet sjunger en sång om "den gamla goda tiden, som nu kommit tillbaka".

Akt II

Slutscenen från en föreställning i Bayreuth 1930.

Elisabeth är lycklig över att hon åter skall få höra sin älskade sjunga ("Dich, teure Halle, grüss' ich Wieder"). Wolfram för in Tannhäuser i salen och denne knäböjer framför Elisabeth. Lantgreven är också glad över att få se sin brorsdotter på festen och har inbjudit en rad adliga damer och herrar, som tågar in till tonerna av en festlig marsch ("Gästernas intåg"). Lantgreven inbjuder till tävlan om vem som bäst kan tolka kärlekens väsen. Den som vinner får själv bestämma priset. Wolfram inleder med att skildra kärleken som en helig brunn, vilken man kan närma sig men utan jordiskt begär ("Blick' ich umher in diesem edlen Kreise"). Tannhäuser svarar i sin sång att brunnen inte har något värde om man inte kan dricka ur den. Walther står på Wolframs sida och hävdar att brunnen inte skall läska gommen utan hjärtat. Tannhäuser svarar högdraget och hånande, och Biterolf drar sitt svärd. Då glömmer Tannhäuser sig helt och sjunger i vild extas sin hymn till Venus ("Dir Göttin der Liebe, soll mein Lied ertönen"). Förskräckta lämnar kvinnorna salen, och riddarna går med dragna svärd mot missdådaren. Elisabeth har likblek varit vittne till uppträdet. Nu kastar hon sig mellan Tannhäuser och riddarna. Det är henne Tannhäuser har sårat, och ändå vill hon be för hans frälsning. Tannhäuser inser att han handlat dåraktigt och faller ångerfullt på knä framför lantgreven. Men denne är obeveklig: Enda möjligheten är att bege sig på pilgrimsfärd till Rom ("Nach Rom!"). Tannhäuser kysser Elisabeths mantel, och hoppfull drar han åstad för att uppfylla lantgrevens krav.

Akt III

Förspelsmusiken, som kallas Tannhäusers pilgrimsfärd lägger ut en dyster stämning och introducerar temat för senare Romberättelse. Elisabeth ligger på knä framför Mariabilden. Wolfram kommer gående nedför stigen. Han stannar, då han nedifrån dalen hör en hymn från en pilgrimskör ("Beglückt darf nun dich, O Heimat, ich schauen"). Pilgrimerna passerar Mariabilden och Elisabeth väntar med spänning på att Tannhäuser skall träda fram ur gruppen. Men han finns inte med bland dem. Förtvivlad kastar hon sig ner framför helgonbilden och ber Jungfru Maria att hon skall taga henne bort från denna värld ("Allmächt'ge Jungfrau, hör meine Flehen!"). Wolfram går fram till henne och erbjuder sig att följa henne hem. Han förstår genast att hon inväntar döden och låter henne gå bort ensam. När hon försvunnit tar han sin harpa och sjunger en sång till aftonstjärnan, som han ber hälsa Elisabeth på hennes färd mot himmelen aftonstjärnan ("O du mein holder Abendstern"). Då sången är slut kommer en pilgrim vandrande uppför stigen. Förskräckt igenkänner Wolfram Tannhäuser. Pilgrimen berättar om sin mödosamma vandring. Påven vägrade ge honom förlåtelse och lika lite som staven i Tannhäusers hand kommer att skjuta skott, lika omöjligt är det för honom att få förlåtelse ("Inbrunst im Herzen, wie kein Büsser noch"). Fylld av förtvivlan kallar Tannhäuser på Venus, och gudinnan kommer åkande i sin blomsterprydda vagn. Hon hälsar sin älskare och inbjuder honom att följa med till hennes berg. Tannhäuser ämnar stiga upp i hennes vagn, då Wolfram hindrar honom. "Tannhäuser", ropar han. "En ängel ber för dig i himlen - Elisabeth". Den älskades namn får Tannhäuser att stå som förstenad. Venus har förlorat sin makt över honom och försvinner. Från dalen kommer ett likfölje. På en öppen bår ligger Elisabeth. Tannhäuser vacklar bort till båren. Med orden "Heliga Elisabeth, bed för mig! ("Heilige Elisabeth, bitte für mich") dör han. En skara unga pilgrimer kommer bärande på Tannhäusers vandringsstav ("Heil! Heil! Der Gnade Wunder Heil!"). Den bär friska, gröna skott ("Der Gnade Heil ist dem Büsser beschieden, er geht nun ein in der Seligen Frieden!").

Tannhäuser som film

[redigera | redigera wikitext]

1991 regisserade den ungerske filmregissören István Szabó filmen Möte med Venus med Glenn Close i huvudrollen som sångerskan Karin Anderson. Filmen handlar om en fiktiv uppsättning av operan. Sångpartierna sjungs av Kiri Te Kanawa (Elisabeth), René Kollo (Tannhäuser), Håkan Hagegård (Wolfram von Eschenbach ) och Waltraud Meier (Venus).

  • Wagner, Richard; Lenninger, Sven (2009). Lohengrin ; Tannhäuser ; Den flygande holländaren : [libretto]. Lund: Sven Lenninger. Libris 11566193. ISBN 978-91-633-2346-1 
  • Wagner, Richard; Lundevall, Ingvar (1987). Tannhäuser : Lohengrin : Parsifal. Stockholm: Sveriges radio. Libris 7409629. ISBN 91-522-1663-2 
  • Wagner, Richard; Hedberg Frans (1983). Tannhäuser och sångarstriden på Wartburg = Tannhäuser und der Sängerkrieg auf Wartburg : romantisk opera i tre akter. Operans textböcker, 0282-0420 ; 25. Stockholm: Operan. Libris 7756352. ISBN 91-86260-03-0 

Ljudinspelningar

[redigera | redigera wikitext]
  • Wagner, Richard (2007). Wagner at the Royal Swedish Opera 1955-1959 Tannhäuser : Parsifal : Siegfried. Royal Swedish Opera Archives ; Vol.7. Stockholm: Caprice Records. Libris 10559404 
  1. ^ Kungliga teatern : repertoar 1773–1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris 106704 
  2. ^ ”GöteborgsOperan”. Arkiverad från originalet den 18 juni 2013. https://web.archive.org/web/20130618031318/http://sv.opera.se/media/doc/goteborgsoperan_archive.pdf. Läst 31 mars 2012. 
  3. ^ Sørensen, Inger; Jansson Anders, Eklöf Margareta (1993). Operalexikonet. Stockholm: Forum. sid. 559. Libris 7256161. ISBN 9137103806 

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]
  • Gademan, Göran (2015). Operahistoria. Stockholm: Gidlunds förlag. ISBN 978-91-7844-929-3 
  • Musiklexikon. Göteborg: Ab Kulturhistoriska Förlagen. 1982 
  • Opera - Kompositörer, Verk, Uttolkare. Köln: Könneman. 2000. ISBN 3-8290-5509-9 
  • Rabe, Julius (1939). Radiotjänsts operabok: tolv operor beskrivna för radiolyssnarna. [1]. Stockholm: Radiotjänst. sid. [39]-60. Libris 8224610 
  • Sørensen, Inger; Jansson Anders, Eklöf Margareta (1993). Operalexikonet. Stockholm: Forum. sid. 558-559. Libris 7256161. ISBN 9137103806 
  • Tannhäuser i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1919)
  • Wenzel Andreasen, Mogens (1990). Operans värld : ett lexikon över kompositörer, roller och innehåll i våra vanligaste operor. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 7236411. ISBN 91-29-59233-X 

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]
  • Ralf, Klas (1955). Operakvällar : Gröna volymen. Stockholm: Forum. sid. 90-[99]. Libris 8222029 
  • Sandberg, Ingrid (1943). Våra populäraste operor och operetter. Bd 1. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. sid. [437]-452. Libris 420180 
  • Tillman, Joakim (1998). ”Verkintroduktion till Tannhäuser.”. OV-revyns årsbok (Stockholm : Operavännerna, 1989-1998) 1997/98,: sid. 135-137. 1100-8415. ISSN 1100-8415.  Libris 12552112

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]