Bland ……….. olivträd

 Dagliljornas säsong är över, men nu är jag äntligen tillbaka bland olivträden.

Som jag längtat hit - till den charmiga byn på den vackraste av öar - KRETA. Fyra år har passerat sedan vi låste dörren till vår hyrda lägenhet och med en stor kram sa ”hej då, vi ses i början av april som vanligt” till vår kretensiska värdfamilj. 

Sen började som bekant eländet - för min del allra först med hjärtproblem och några månader senare - för oss alla - pandemin! Efter alla vaccinationer och när viruset inte längre ansågs så farligt var reslusten inte som tidigare p g a olika problem med hälsan för både maken och mig. Ja, B skulle nog gärna ha rest, men jag kände mig länge lite väl orolig.

Men nu är vi äntligen här, och det mottagande vi fick var värmande och hjärtligt.  

Eftersom direktflighterna från Sverige nästan alltid avgår gräsligt tidigt på morgonen (hemskt att behöva åka hemifrån vid fyra!) är vi oftast framme tidigt på eftermiddagen. Det innebär sen lunch: som alltid en stor grekisk sallad och retsina! 

Förutom familjen var det jätteroligt att träffa grannarna på gatan, Anna i affären med flera. Våra  engelska och belgiska vänner har vi kunnat ha regelbunden kontakt med via sociala medier och mejl, och här är ”träffar” inplanerade. Hos Anna handlade vi det viktigaste för första morgonen, och fick minst lika mycket i en andra kasse som innehöll δώρα (gåvor): olivolja, apelsiner, äppelkaka, ouzo … Vid det här laget känner hon till våra vanor och preferenser. Jag, som aldrig äter apelsiner hemma (för surt för min mage) kör här citruspressen varje dag.

Ut på byn - oj - vilka förändringar som har ägt rum här under dessa fyra år. Inte till det bästa för OSS - men ekonomiskt säkert ett lyft för många här. Och det unnar vi dem. Alla ”inrättningar” har ju inte utländska ägare. Många stora, flotta hotell har vuxit upp längs stranden och andra har byggts ut/byggts om till tjusigare versioner. Eleganta solstolar och strandbarer, serveringar med bord på trottoarerna - något som inte var tillåtet för bara några år sedan - och så vidare.

Vi är också lite tidigare än vanligt, så det förklarar förstås att det är rätt mycket turister här. Kanske har också en del utländska resebyråer förlängt säsongen, eftersom sol-och-badvädret de senaste åren varat betydligt längre än till mitten av oktober.

Tidigare stod några cafébord och rangliga stolar här

Andra dagen här var det dags att åka upp en liten bit i bergen till vår värds odlingar och jättebyggprojekt. Utanför sin ”släktby” har han köpt mycket mark där han för ca tio år sedan anlade stora frukt- och grönsaksodlingar och påbörjade planeringen av en villa. Huset består ännu bara av en bottenplatta men omges av kolonner, små statyer och modeller av olika kända landmärken för Kreta.

Frangokastello

Fyren i Chania

En ”symbol” för Lasithiplatån 

Nu var vi uppe för att givetvis se hur detta projekt framskridit, men också för att plocka frukt och nötter.

En kladdig sysselsättning, men så gott med granatäpple.

Det är inte köttbullar utan valnötter …

Så här långt är allt som vanligt, men på det stora hela blir det inte som våra höstvistelser varit sedan vi slutade jobba. Vi kan bara stanna här i två ynkliga veckor, så det blir ingen olivskörd för vår del. Och det blir inga jättelånga promenader! B har ett knä som krånglar, eller rättare sagt smärtar ordentligt, och jag vågar inte snubbla runt ensam över stock och sten på stigar i olivlundarna. Men vädret är underbart och lite kortare promenader på sandstränderna är inte att förakta. Och havet är ljuvligt för en badkruka, som vill ha minst 23 grader i vattnet.

Det är inte så mycket som blommar här nu. För lite regn har inneburit att det inte varit någon ”andra vår”, vilket ofta varit fallet när vi kommit. Bougainvillaen på vår gata blommar i alla fall rikligt, och hibiskus i krukor står på vår altan. Så - med lite blomsterprakt sätter jag punkt för detta inlägg

Trevliga - och mindre trevliga - upplevelser

Snart är det andra advent, och vi har varit hemma i gråvädret ett tag. Som vanligt kom vi hem i tid för att fixa till och ”fira” första advent med våra vänner, men det har blivit ett längre uppehåll i mitt bloggande beroende på - helt enkelt - att jag saknat skrivlust. Jag har inte heller tyckt mig ha något att skriva om. Jag är så imponerad av ett par bloggare som jag följer - Ia på Kreta (Ia mitt i livet)  och Lena i Wales och Spanien. De publicerar fylliga, intressanta reportage med massor av foton regelbundet och ofta.

Men nu hoppar jag tillbaka till Kreta. Vi "gjorde" Akrotiri på hemvägen. Ni som besökt Kreta vet säkert att Akrotiri är halvön i väster, där bl a Chanias flygplats ligger. Här spelades filmen "Zorba The Greek" in till största delen. Den berömda dansen filmades på byn Stavros strand. Vi har förstås landat här oräkneliga gånger och sett en del av det vackra landskapet, men vi har egentligen inte åkt runt här särskilt mycket. Nu skulle flyget hem avgå redan vid halv sju på morgonen, så vi bestämde oss för att övernatta så nära flygplatsen som möjligt, hittade ett litet hotell på nätet som såg charmigt ut och bestämde oss för att ta ett extradygn här. Hotellet i fråga ligger bara några få kilometer från flygplatsen, de erbjöd skjuts till flyget och vi kunde alltså lämna in bilen på kvällen innan hemresa.

Det var ett rätt lustigt, annorlunda hotell, klassat som s k boutiquehotell, och beläget i den lilla byn Pazinos. En 1600-talsgård med vinklar och vrår, stentrappor, urgamla trädörrar och trä(!!)golv i studion vi hyrde. En liten uteplats mellan byggnaderna förvandlades på kvällen till matsal genom att plastjalusier drogs ned. Några menyer fanns inte, så ägaren (Dimitri) frågade helt enkelt vilken tid vi ville ha middag och vad de skulle laga åt oss. Sedan la´ han på eget bevåg till diverse smak/godbitar. Vi var de enda gästerna, servicen var helt  enastående och Dimitri (tidigare matte- och filosofilärare) var mycket pratsam och hade massor att berätta. 

Vi hade sedan en och en halv dag då vi körde runt på vägar vi aldrig åkt tidigare.Bland annat tillbringade vi flera timmar på en mycket vacker strand, Marathi. Eftersom det var en lördag och underbart väder öppnade en av de säsongstängda restaurangerna, och vi åt en fantastiskt god fisklunch där.

På eftermiddagen lämnade vi alltså in hyrbilen på flygplatsen, och promenerade - till Dimitris stora förskräckelse - tillbaka till hotellet. Att vi ens kunde tänka oss att GÅ de tre kilometrarna efter den farliga, trafikerade vägen var helt obegripligt för honom. Överhuvudtaget förstår inte de kretensare vi känner hur man kan gå i stället för att hoppa in i bilen. Nu behövde vi inte  alls gå längs den trafikerade vägen, eftersom B på sin tidiga morgonrunda hittat en gammal fin landsväg som genom olivlundar ledde fram till byn. 

Och apropå bil - vår första incident: vi krockade, eller - rättare sagt - blev påkörda precis nedanför vår egen balkong. Ingen fara - bara plåtskador för vi stod nästan stilla, men det var ingen rolig upplevelse att på detta sätt stifta bekantskap med den grekiska byråkratin (och, tyvärr, faktiskt inställningen...). Då vi (B framför ratten) skulle svänga in i p-rutan rände en bil in i vår högra sida. Ut ur bilen i fråga rusar en ilsken grek, som på en blandning av engelska och grekiska undrar hur ... vi egentligen kör i Tyskland. Han påstod att B inte blinkat, men hade själv försökt köra om på fel sida och på "parkeringsrutemarkerad” yta. Polis från närbelägen, lite större by tillkallades, och en process med massor av papper och diskussioner uppstod. Polisen pratade inte engelska (sa´ han...). Bärgare kom, ditskickad av hyrbilsföretaget, fotograferade och pratade bara grekiska. Det var en stressad situation där motparten och polisen stressade oss med ”skriv under här, där och där. Inga problem för er, försäkringsbolaget betalar...”. Tack och lov förstår vi så pass mycket grekiska att B vägrade kryssa i och skriva under rutan där man tar på sig skulden. Tilläggas bör att vi inte hade någon att be om hjälp. Vår grekiska familj hade åkt till Aten, och en granne, som pratar hyfsad engelska, var också bortrest.

Slutet gott, allting gott: efter flera timmar fick vi en ny, fräsch bil och hyrbilsföretaget tog över ärendet med sitt försäkringsbolag. Vi har inte fått några efterräkningar, MEN frågan uppstår ju: vad händer om man vägrar skriva under papper som man inte förstår - något som ju sitter i ryggmärgen? 

Trevlig andra adventshelg!

Besök i Aptera och Chania

Det fantastiska vädret bara fortsätter och fortsätter! Vi har aldrig upplevt en så stabilt varm och solig november här. Tidigare år har vi ofta åkt över ön till sydkusten när det varit svalt och ostadigt här. Många gånger har vi åkt på dagsturer, men ibland - till exempel förra året - tog vi in på ett litet hotell och stannade flera dygn. I år tror jag att vi här inne i bukten har haft det bästa vädret på ön, enligt rapporter från Sitia i öst till Chania långt västerut och även Paleochora på sydkusten. Mycket ovanligt!

Men några utflykter vill vi ju göra, fast vi undviker att sitta i bilen alltför långa sträckor. Igår åkte vi i alla fall till Aptera, där det finns en utgrävning som skulle vara intressant. Det blev lite av en besvikelse, för det var inte mycket att se, tyckte vi. Muren runt den antika staden fanns delvis kvar, liksom resterna av ingången, men så mycket mer kunde vi inte hitta. Vi förstod efteråt att vi hade missat en hel del, men det var oländig terräng och väldigt dåligt med informationstavlor, skyltar o d. Det får väl bli ett nytt besök när vi är bättre förberedda.
Men bara utsikten över Soudabukten, berg och byar var värd bilturen.

Den minoiska staden/stadsstaten Aptera (ca 15 km från Chania och lite utanför en nu levande by med samma namn) var i alla fall en mycket betydelsefull och rik handelsstad, nästan jämförbar med Knossos. Folkmängden uppgick till omkring 20.000, varav dock 15.000 var slavar. Apteras största fiende och konkurrent var stadsstaten Lappa/Argiroupolis, som jag skrivit lite om tidigare. Medan apterianerna var fredliga och hårt arbetande var lappianerna krigiska. Muren runt staden lär ha byggts som skydd mot just Lappas krigare.

Aptera klarade sig genom den romerska ockupationen, slogs inte mot romarna utan blomstrade då. En jordbävning 700 e Kr resulterade i att invånarna lämnade staden, och

den förstördes sedan helt av araberna på 900-talet.

Och idag har vi varit i Chania hela dagen. Det är alltid lika trevligt att flanera längs kajerna och i gränderna i den stan, men den är hemsk att köra bil i. Fruktansvärt gyttrig, och trots många besök är det fortfarande lätt att välja fel gata och sedan få snurra runt, runt innan man=vi hittar till RÄTT gata att parkera på. Nästa gång blir det bussen! Det har vi i och för sig sagt varje år...

Avslutade dagen med ett glas Sangria (!!) - något jag inte druckit på evigheter - på en lustig, nyöppnad irländsk pub. Jag är ingen öldrickare och försökte mig på en Pimms (Mmm!) men fick en förvånad min för det hade de inte. ”So very English!”. Däremot rekommenderades Sangria. Jaja, den var god.

Bland olivträd

... har jag tillbringat nästan all vaken tid de senaste dagarna. Vi gör dagligen långa promenader längs stigar och småvägar i olivlundarna, men nu har vi skördat oliver några dagar också. Jag har tidigare skrivit om hur man kör ”wizzern” i träden. Antagligen har denna elektriska ”räfsa” fått sitt engelska (smek)namn efter sitt ljud - ett ljud som hörs överallt omkring byn dessa veckor. Det är kanske inte ens det korrekta namnet, men eftersom man inte skördar oliver i England känner inte britterna heller till något mer officiellt namn.

Om man, som våra vänner, inte äger massor av mark och träd utan kanske fem-sex stycken i sin trädgård går det till ungefär på följande sätt. Stora nät vecklas ut och läggs under träden. Träden beskärs och rensas ur varje år (karlgöra), och stora grenar släpas sedan iväg till lämpliga fria ytor som täckts med nät. 

Runt det nätet sitter - oftast - kvinnorna beväpnade med sekatörer o d. Vi klipper ned ruskorna till någorlunda hanterliga storlekar och repar av alla oliver. Efter ett tag har man oliver överallt - innanför kläder och i ev skor. Så fort man tycker sig skönja slutet kommer någon och fyller på med en stor hög grenar och ris - igen och igen. Under tiden körs också wizzern i träden. 

När ett träd är klart grovrensas nätet från större kvistar, och  sedan lyfts det i hörn och kanter så att frukterna samlas i mitten och kan fösas in i säckar. Likadant med övriga nät förstås. Såja, plättlätt, eller hur? Ja, inte så invecklat men många tunga moment.

Sedan körs säckarna till presseriet, vägs och märks och en datorstyrd process tar vid. Om ett par dagar hämtar man sina dunkar med Kretas flytande guld.

Sedan blir det att ta fram bagagevågen för att se hur mycket vi kan ta med oss hem. Vi slarvade en gång och packade den sista flaskan i fel resväska, som då blev drygt ett kg för tung. Andra väskan hade flera kg till godo, men den hade redan åkt iväg på bandet.  ”Det blir 22 euro”, sa Norwegian. ”Nej, förresten, ni flyger över Oslo. Det blir 44 euro”. Grrr, det var surt. 

Ovanstående gäller, som sagt, blygsamma bestånd av träd. De markägare som, liksom ”vår” grekiska familj, har hundratals träd har kraftigare och fler maskiner. Deras wizzers kräver rätt kraftiga personer som står stadigt på marken och har maskinen i sele, det regnar oliver över stora områden, och de kör in grenar och kvistar i en motordriven apparat som snabbt skalar av oliverna.  

En ny arbetsvecka har börjat för somliga, medan vi andra njuter av nya, härliga dagar. Vädret är stabilare och varmare än någon här kan minnas att det varit i november. Med undantag för en förmiddag med åska och något lägre temperatur plus en natts regn ligger temperaturen stadigt på 25 grader. Ungefär samma temp i havet! 

Ha det bra var ni än befinner er!

Sedan körs 

Svensk FLICKA, olivskördsexpert...

... har jag, en pensionerad tant, hunnit bli utnämnd till på ett par dagar!

Vi är tillbaka på Kreta, och när vi parkerar och börjar packa ur bilen kommer vår granne från huset på andra sidan gatan ut på sin altan. Det är en 91-årig man som nu ropar till hustrun: ”Maria, Maria nu har den svenska flickan kommit”. (”Jag också, muttrar B”.).  Vi har i många år vinkat till varandra när vi suttit på våra altaner med eftermiddagskaffet, och vi har alltid bytt några ord när vi träffats på gatan. Ofta har jag väl bara förstått hälften av hans ord, men sammanhangen har i alla fall gått fram. Varje gång vi lämnat och önskat varandra en bra vinter, har han ”lovat” att leva tills vi kommer tillbaka. Nu är han ännu mer böjd, och hör sämre men fortfarande är han helt klar i huvudet och en så prydlig och fin farbror. Kul!

Våra första/äldsta engelska vänner här har tyvärr sålt sitt hus till ett belgiskt par, lämnat Kreta och flyttat till fastlandet. Jättetrist! Det är hos dem och deras grannar (också britter) som vi hjälpt till med olivskörden.  Första dagen vi var här - alltså den här gången - knackade deras granne Dave på dörren. Han berättade att det belgiska paret är jättetrevligt, men ”de vet ingenting om olivskörd, och vi får jättemycket i år. Kan ni komma?”. Så klart vi kan och vill! Dels är det faktiskt skönt att jobba lite mitt i all ledighet, och dels är den sociala delen jättetrevlig. Framför allt B gillar att jobba hårt fysiskt, och det är ett tungt jobb att köra ”wizzern” längre perioder. Den väger en del, och man jobbar ju hela tiden med uppsträckta armar. Lite vana vid att hantera jättenäten och andra rutiner underlättar också. Det är rätt många moment innan man kan lasta säckarna i bilar och köra till presseriet. Så det ser vi fram emot.

Några andra planer är inte spikade ännu, men givetvis blir det några utflykter kommande veckor. Nu njuter vi av det underbara vädret och härlig badtemperatur, promenerar i och runt byn, äter gott och ”bor in” oss. 

Tänk att den lille busige killen som vi byggde Legoborgar med för inte så många år sedan (hmmm-tiden rusar) nu proffsigt hanterar jättegrill, pannor och grytor och fixar denna seafood plate åt oss. I kväll blir det en alldeles speciellt god moussaka. Rätt gott att leva!

Kalamaki

Så vi kör till alternativ två - Kalamaki. Promenerar längs den långa vägen som följer vattnet och är kantad av tavernor, caféer och små hotell. Vägen är ÖDE, tavernorna tomma, men vi ser flera små lägenhetshotell med “open all season-skyltar, och snart sitter vi på en fin balkong alldeles vid havet och dricker kaffe, som hyresvärdinnan bjuder på. Solen strålar och havet glittrar.

När det blir dags för middag finns det inte särskilt mycket att välja på, men en italiensk restaurang är öppen. Där sitter nog traktens samtliga turister, för vi får det sista lediga bordet av totalt sju. God mat, och när den obligatoriska ”on the house-avslutningen” kommer efter avslutad middag är det frukt och Limoncello! Inte raki. Inte ouzo. Utan ett immigt glas Limoncello. Jag hade nästan glömt hur gott det är trots att det står en öppnad flaska i skåpet på Udden.

Vi studerar nu diverse väderprognoser för att bestämma om vi ska stanna här ytterligare ett par dygn. Vi jagar alltså inte solen i första hand, men uppehållsväder. Sedan ät det ju förstås alltid ett plus om solen skiner och om man kan bada!

Semestertripp

OM prognoserna visar sig stämma kommer det att bli vår vädermässigt absolut sämsta november någonsin här på Kreta. För tio dagar framåt ser man nästan bara regn. Heldagsregn omväxlande med dagar med skurar. Vi har förstås upplevt regniga dagar här förr men inte så många utan solavbrott. Det är inte kul! Allt blir fuktigt inomhus. Handdukarna torkar inte och kläderna känns kalla och fuktiga när man tar ut dem från garderoben. 

Så vi beslutar oss för att åka på semester! Sydkusten är alltid soligare och stabilare så vi kollar vädersajterna igen. Vi känner inte för att åka jättelångt, och allra bäst ser vädret faktiskt ut ca två timmars bilfärd hemifrån. Vi siktar på MATALA i första hand och packar bilen för några dagars utflykt. Börjar färden i duggregn, kör över bergen och anländer efter knappt två timmar till Matala, där solen steker och värmen slår emot oss. Går ned till stranden, beställer en espresso och tar ett par bilder på de välkända grottorna.

Under romartiden höggs dessa grottor ut för att romarna behövde platser att begrava sina döda på. Längre fram användes grottorna som bostäder av kringströvande herdar. Matala var en rätt okänd, lugn fiskeby till slutet av 60-talet. Då brakade hippiefolket in. De bosatte sig i grottorna, levde på stränderna och det blev under en rad år plötsligt rätt livligt här.

Vi har varit här ett par gånger tidigare på våra rundturer men bara stannat för lunch eller fika. Inte heller nu blir det någon övernattning. Det mesta är stängt för vintern (ingen överraskning) och de som är öppna lockar inte alls. Så vi kör till alternativ två - KALAMAKI. 

....och forts följer I nästa inlägg p g a problem m Blogger.

PS. Jag tror att jag tidigare nämnt att Blogger och min iPad inte vill samarbeta så bra. Det irriterar mig, för vanligtvis är jag jättepetig med konsekventa typsnitt, rätt placerade bilder o s v. Nu är det nästan omöjligt att markera text, flytta bilder m m. Antagligen bidrar mina skruttiga ögon också till problemen. Så antingen struntar jag i småfel och layoutmissar, eller så blir det ingenting alls. Så jag kör på!

Vi går och går...

...och går många och långa promenader. Vänner och bekanta frågar ibland hur vi kan sysselsätta oss så lång tid i en liten by här på Kreta, när dessutom nästan alla tavernor, barer och butiker har stängt. ”Vad gör ni hela tiden?” Svaret blir: egentligen inte särskilt mycket. Njuter av byns mysiga atmosfär, av naturen, det storslagna landskapet, solen, värmen och härliga bad. Gör bilturer. Äter gott och mycket. Umgås med en del vänner och pratar med grannarna. Hinner INTE ha tråkigt. För de få regniga dagar som vi brukar få i november finns böcker, korsord, sudoku, wordfeud o d.

Vi promenerar ofta ut ur byn längs en väg som kantas av eucalyptusträd innan vi viker av och går längs mindre vägar och stigar förbi hagar, diverse odlingar och genom olivlundar. Träden ger en alldeles speciell doft i luften här, och allra tydligast känns den på kvällen. Om vi kommer från flygplatsen före mörkrets inbrott kör vi in längs den här gamla, gropiga vägen, och doften som då slår emot oss, och ofta faktiskt också känns in i bilen, är härlig. NU är vi framme!

Vindruvorna är skördade för ett bra tag sedan, och vinstockarna är antingen kala eller bruna med vissnade löv. I övrigt är det ovanligt frodigt grönt här för att vara i november. Det har regnat mycket både i september och oktober. Finfint för olivträden! I går såg vi faktiskt den första olivtransporten på väg till presseriet. Det är flera veckor tidigare än vanligt, så det dröjer nog ett tag innan vi hör det karaktäristiska novemberljudet överallt i trakten: vinandet av de motordrivna krattorna som slår ned oliverna från träden.

I morse vaknade vi till den första molniga dagen på länge. En perfekt dag att strosa i stan - i Rethymnon. Det är ju alltid ganska lugnt där i november då charterresorna upphört för året, och en tidig söndagförmiddag som idag var det inga som helst problem att hitta en parkeringsplats. Även om en hel del butiker och tavernor stänger över vintern är ju Rethymnon en stad som lever året runt, och många caféer var givetvis öppna - eller höll på att öppna. Nu kan man också flanera i lugn och ro nere vid hamnen utan att hejdas av inkastare. Efter en dubbel espresso på favoritfiket på kajkanten åker vi hemåt. Vi kommer att åka hit flera gånger under kommande veckor, bl a för lite shopping.

                                  

        

   

Ochidagen

Idag är det den 28 oktober, och det är den, för greker, så viktiga ochidagen. Ochi på grekiska betyder nej. Det är en allmän helgdag som firas till minne av dagen då premiärminister Metaxa sade ”nej” till Mussolinis ultimatum att Grekland skulle kapitulera. De som är intresserade av andra världskriget kan förstås läsa hur mycket som helst om detta, och mer om ochidagen finns t ex i Wikipedia.

Dagens firas med parader i städer och byar, grekiska flaggor hissas på massor av ställen, man äter och dricker med familj och vänner. Sång och musik hörs nu över hela vår by, och från balkongen ser jag caféet där byns unga män spelar och sjunger. Bara ett fåtal kvinnor skymtar i periferin (som alltid - nästan - vid tillfällen som det här ute i byarna.

Så - en trevlig ochidagskväll önskas er. Vi är bjudna på middag sådär vid 22-tiden (!). 

PS. Vi överlever nog till tiotiden utan middag, för en promenad genom byn ”föder en”. Maken kom just tillbaka efter en träningsrunda och hade blivit hejdad och bjuden på små grillspett, kakor och vin på ett par ställen. Tyckte väl träningsrundan tog ovanligt lång tid...

Bland dagliljor

...blev det inte mycket tid under sommaren. Inte många skönheter att fotografera och beundra. Det var mitt sämsta dagliljeår hittills. Alla liljor hade överlevt vintern och såg helt OK ut. De hade kraftiga och friska bladverk, men bara några få gick i blom. Jag tror inte det berodde på torkan, för vi har gott om eget vatten på Udden och kunde därför vattna dem. Nåja, hoppas på bättre sommar nästa år.

Bland olivträd är jag nu glad och nöjd över att få vandra. Det blir allt från korta promenader på en halvtimme till längre vandringar. Olivträden finns ju precis överallt här på Kreta. Nu har vädret fixat till sig också. Våra första dagar var svala, småregniga och mycket blåsiga. Igår kväll var det riktigt kallt och vågorna gick höga, vrålade och tjöt, och det lät som om vi hade havet uppe på balkongen. Och så - i morse - en loj dyning som glittrar i solen och inbjuder till frukost ute på altanen. 

Att få vistas här mer än tidigare en- och tvåveckorssemestrar är en ynnest. Vid det här laget känns det nästan som vårt andra hem. Grannarna på gatan välkomnar oss, butiks- och tavernaägare likaså. Många ”ti kanete?” (hur mår ni?) blir det.

Det är gott att leva! Och apropå det har jag lagt till en blogg på min lista:

Betraktelser från en synskadad har jag följt en tid. Vi har inte samma ögonsjukdom, och bloggerskan Birgittas förlopp har varit mycket snabbare och mer dramatiskt än mitt. Hon är nu helt blind. Jag ser ju fortfarande hyfsat och kanske inte kommer att förlora synen helt. Om den dagen kommer önskar jag att jag kan tackla det åtminstone hälften så bra som Birgitta. Det hon skriver om att kunna uppskatta det man har borde vara tankeväckande hos alla. 
En härlig dag på Kreta är nu till ända.

Ny utflykt - och ny baby

Kournassjön - Límni Kourná.
... är en annan favoritplats som vi alltid återvänder till. Det är Kretas enda naturliga sjö, och den ligger mellan Chania och Rethymnon (ca 45 km från C och knappt 30 från R).

Vi kom hit, första gången, en kall och småregnig aprilmorgon 1997. Trots vädret blev vi alldeles betagna, och har sedan dess varit här oräkneliga gånger. Utsikten från bilvägen som går till byn Kournas är fantastisk. Den lilla sjön ligger ca 15 meter över havet och omges av berg, vissa riktigt branta och höga. När sjön ligger spegelblank gör landskapet nästan ett trolskt intryck. Att då sitta alldeles vid vattnet och äta lunch eller middag är magiskt.

För givetvis finns det såväl restauranger som caféer på stranden. Numera finns det också flera uthyrare av trampbåtar och liknande flytetyg, flera keramik- och souvenirbutiker och en lekplats. Lite synd, och inte fullt så rofyllt som de första åren vi var här, men vi kan ju inte missunna kretensarna att dra in de inkomster de kan få. Det är ju fortfarande väldigt vackert här, man kan promenera en bit längs stranden och även se små sköldpaddor. Hur stranden ser ut beror förstås på vattenståndet. Nu är det ovanligt mycket strand/lågt vatten för att vara på våren, eftersom det regnat så otroligt lite under vintern. På söndagar är det ganska livligt på tavernorna med stora familjeluncher, och hur det ser ut på sommaren kan jag inte uttala mig om. Vet dock att det arrangeras bussutflykter hit under turistsäsong. Då har ju vi lämnat Kreta för att komma tillbaka sent på hösten.

Eftersom min bildmontering inte fungerar som den ska nöjer jag mig med ett foto, för den som är intresserad hittar lätt proffsiga, betydligt bättre bilder på nätet.

Yesss – en liten flicka är född och vi är på rätt plats igen! Nog är hon väl sympatisk – Sofia som vi följt sedan hon var en liten flicka?! Vi var nere på hennes bröllop för fem och ett halvt år sedan, hösten 2015 föddes hennes första dotter, och vi fick fira med familjen här på Kreta. Och nu passar hon på att skicka ut flicka nummer två till världen – medan vi ännu är kvar här och får vara med och fira. För att Sofia med sin lilla familj befinner sig i Aten hindrar inte kretafamiljen från att fira. Moster pyntar med rosa ballonger, och tjusiga kartonger med exklusiva choklader och bakverk bärs omkring av överlycklig morfar (mormor sitter på färjan till Aten). Grannar, släktingar och vänner gratulerar, kramas och bjuds. I kväll kommer förstås både mat och vin fram.

Så kul att vi hann vara med denna gång också!