Så vi kör till alternativ två - Kalamaki. Promenerar längs den långa vägen som följer vattnet och är kantad av tavernor, caféer och små hotell. Vägen är ÖDE, tavernorna tomma, men vi ser flera små lägenhetshotell med “open all season-skyltar, och snart sitter vi på en fin balkong alldeles vid havet och dricker kaffe, som hyresvärdinnan bjuder på. Solen strålar och havet glittrar.
När det blir dags för middag finns det inte särskilt mycket att välja på, men en italiensk restaurang är öppen. Där sitter nog traktens samtliga turister, för vi får det sista lediga bordet av totalt sju. God mat, och när den obligatoriska ”on the house-avslutningen” kommer efter avslutad middag är det frukt och Limoncello! Inte raki. Inte ouzo. Utan ett immigt glas Limoncello. Jag hade nästan glömt hur gott det är trots att det står en öppnad flaska i skåpet på Udden.
Vi studerar nu diverse väderprognoser för att bestämma om vi ska stanna här ytterligare ett par dygn. Vi jagar alltså inte solen i första hand, men uppehållsväder. Sedan ät det ju förstås alltid ett plus om solen skiner och om man kan bada!