Sommarens norrbottensresa och årets dagliljor

Drygt en månad har rusat iväg sedan förra inlägget, och denna månad har i stort sett följt samma mönster som motsvarande tid förra året. Men eftersom jag har fått njuta av ganska många av mina dagliljor ”måste” jag ju lägga upp lite bilder!

Först och främst dock: norrbottensresan. Trots att prognoserna några dagar före avfärd inte såg särskilt bra ut hade vi kanonväder! Efter ett dygn i Kiruna packade vi vår lånebil och körde de åtta milen till Bs hemby. Följande dag invigde vi den - för oss - nya båten och drog iväg upp efter älven till Hedholmen. Molnigt men mycket varmt! B testade fiskelyckan med kastspö en stund med förhoppning att få en harr att halstra - eller en sik kunde också duga - men det enda som nappade var en ID! Dessutom friskade vinden i ordentligt, så det blev omöjligt att fiska från båten. 

Och den här gången var det riktigt skönt med hård blåst, för myggen besvärade oss inte alls när vi tog itu med lite viktigare uppgifter. Vår strand var nästan täckt av kottar, barr och kvistar. Vi plockade, krattade och samlade ihop i stora högar för senare eldning och bortforsling.

Efter ett par dagar såg det ut så här. Då hade B också fått hjälp av en bror med att gräva upp en massa små videbuskar.

Efter en dryg vecka, då vi förstås också umgåtts med släkt och vänner, var det dags att åka tillbaka till Kiruna för ett par dygn. Här blev det såväl middag på favoritrestaurangen (hmm) som lunch i en av min barndoms skidbackar - Tvättjärn. Middagsrestaurangen har förstås flyttat till NKC, Nya Kiruna Centrum, den har numera tillnamnet ”Eatery” och hade bara varit i gång i tre veckor, vilket kanske - förhoppningsvis - förklarar bristen på service, utbud, kunskap … Trots bokat bord beställdes maten vid disken och betalades i förväg. Nåja, det kan man stå ut med, tänkte vi, och fick ett bord utpekat. En monitor i taket skulle visa kvittonumret när rätterna var klara att hämta. Dryck då? Fram till kassan för beställning. Vitt vin till fiskgrytan? Jo, det fanns visst ett vitt ”husets”. Vad det var för sort? Sort - ja, det var italienskt, blev svaret - och visade sig stå på en hylla i rumstemperatur. Lite uppgivna kom make och bror till vårt bord bärande på ölglas.  Denna restaurang var före flytten och omvandlingen jättebra och trevlig, men den enda person som tycktes vara kvar var kocken, för maten var mycket god! Prisnivån liksom tidigare hög - men numera FÖR hög.

Lunchen dagen därpå intogs på Restaurang Ripan mellan barndomens skidbackar Tvättjärnsbacken och Baksantis (Sandstensberget). Där ligger numera en campingplats med liten stugby vackert placerad. Oj, vad vi har åkt skidor här såväl på längden som på tvären. Och på masonitskivor - tefatens föregångare. Och namnet ”Tvättjärn” kommer förstås av att det fanns en liten tjärn här, där kirunahusmödrarna i begynnelsen fick klara av familjens tvätt. 

Vi besökte också denne herres hem …

Hjalmar Lundbohm

Hjalmar Lundbohm, föddes 1855 i Dalsland och utbildade sig till kemist och geolog vid Chalmers. Han blev LKABs förste disponent och har ofta benämnts Kirunas grundare. Lundbohm var mycket engagerad i stadens utveckling och utformning och överhuvudtaget inblandad i ”det mesta” även utanför LKAB. Han var konstintresserad och -kännare, och i hans umgänge ingick t ex  paret Zorn, makarna Larsson (Karin och Carl) och Bruno Liljefors. Bland hans vänner fanns också kungligheter som prins Eugen (som målat altartavlan i Kiruna kyrka) och prins Gustav Adolf.

Han var också god vän med Herman Lundborg (rasbiologen) och deltog aktivt i diskussionerna om samernas ställning. Hans åsikt var att ”lapp ska vara lapp”. Diskussionen om hur deras kultur skulle ”skyddas” går jag inte in på här.

Lundbohm dog 1926 i sin brors hem i Fritsla (ett par mil från Borås), och begravningsakten ägde rum i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm. Sedan transporterades kistan till Kiruna och han fick sin grav utanför kyrkan - i den lilla s k ”kyrkskogen”. Denna grav har jag gått förbi så gott som varje skoldag under mina sex år  i läroverket.

Hjalmar Lundbohmsgården byggdes 1895 och bestod ursprungligen bara av ett pörte. Den byggdes senare ut i ett par omgångar. Första gången var år 1900, då Lundbohm blev disponent och detta blev hans bostad. Gården låg i det numera stora rasriskområdet och hörde till de byggnader som skulle bevaras nu vid stadsflytten. Den flyttades därför redan 2017 och fick därefter en omfattande renovering. Nu ligger den fint uppe i Luossa med utsikt mot fjällvärlden och är till största delen ett museum. Vi besökte den för ett riktigt ”go’fika” (och för att se den nyrenoverade gården förstås). Det var vår sista dag här uppe, och vädret slog om ordentligt. Kallt och regnigt. Det var så dunkelt inomhus att mina bilder blev helt misslyckade.

Dukat till middag med gäster

Summerar ett rätt bra dagliljeår, även om inte alla gått i blom i år (heller).

Och så en absolut favorit: Indian Ripple

Hoppas att ni har en skön sommar var ni än befinner er!

Årets norrbottensresa

Äntligen blev den av: resan till Norrbotten. Vi avbokade ju marsresan p g a covid i Bs syskonskara. Nu hade vi bokat flygbiljetter med Norwegian - biljetter med ”extra allt”, d v s avbokningsbara, fast track och priority boarding. Helt onödig utgift när man tittar i backspegeln. Den vanliga kön till säkerhetskontrollen gick precis lika snabbt.

MEN - nu lånar jag ett citat av Bert i ”Ögonblick i norr”: Kaos är granne med Swedavia! På grund av ombyggnationer på Arlanda kan man inte gå in i Terminal 5 utifrån. Det innebär att massor av resenärer sprang i båda riktningarna i Sky City rullande sina resväskor och buffande med jätteryggsäckar. Nåja,vi landade i Kiruna enligt tidtabell. Morgonen därpå hoppade vi in i lånebilen (brorsans ”andrabil”) och körde till Bs hemby. Se’n ut till stugan på holmen i Torne Älv.

Här var allt OK - vilket vi ju visste, eftersom en brorson äger den andra stugan på holmen och tittar till vår. Vattenståndet i älvarna är väldigt högt i sommar, och nog kan man prata om lunch med sjöutsikt när älven rinner ett par meter utanför matbordet! Efter en översvämning för några år sedan när det var rekordhögt vatten har stugan ”hissats upp”, och jobb återstår för att få till det lite snyggare.

Torne älv är Norrbottens läns längsta älv (drygt 50 mil), mäktig och väldigt bred just här. Jag kommer ihåg min mammas kommentar då hon första gången besökte Gislaved och såg Nissan. ”Och de här dikena har vi fått rabbla i skolan (Nissan, Lagan, Viskan, Ätran) medan våra älvar knappt nämns i böckerna!”.

Juli eller ej - lite kyligt och instängt var det så vi tände en brasa.

Av bekvämlighetsskäl övernattade vi inte här utan åkte ut på dagsutflykter, och efter sex dygn åkte vi tillbaka till Kiruna. Nu skulle vi se vad som hänt sedan förra året. Många hus i gamla centrum har nu tömts på sina hyresgäster och det byggs lägenheter, småhus och diverse lokaler i rekordfart. Då så mycket är inhägnade byggarbetsplatser eller rivningstomter var det rätt svårt att fotografera men jag lägger in en del bilder av varierande kvalité.

Från LKAB-området får man denna vy av stan - vilken alltså kommer att försvinna. Till höger Hotell Ferrum, som faktiskt namngavs av min svåger (som vann en italienresa med det namnförslaget).

Hotellet invigdes 1969 och var då rätt pampigt efter kirunaförhållanden mätt. Från översta våningarna är utsikten över fjällvärlden magnifik. Man ser bl a Kebnekajse. Här åt vi vår bröllopsmiddag.

Så här såg det ut i många butiksfönster nu

Den här byggnaden möter besökare när man kör in i stan söderfrån. Jätteskridskon? Strykjärnet? Mycket har den kallats för av kirunaborna, men enligt arkitektfirman ska formen efterlikna Kebnekajse. Invigdes i april i år. Ersätter alltså Ferrum.

Ett glas vin i den fina skybaren. Här blir det nog läckert att sitta när stan är upplyst mörka kvällar och när kranar och andra byggfordon försvinner.

 

Långt där nere - stadshuset.

Förutom den trista placeringen av nya Kiruna känns det väldigt trångt och tätt mellan husen. Förtätningen som antagligen ska ge häftig storstadskänsla känns fel i en stad som omges av hur mycket mark som helst. Jag förstår att hänsyn måste tas till malmådror och renbetesmarker men ändå … På andra sidan stan byggs också nytt, och där ligger husen fint på höjden.

Jag avslutar med bilder som är uppsatta lite här och där i gamla stan. Benny Ekman är konstnären som målat många typiska kirunamotiv. Jag tycker mycket om hans bilder. Vill ni se fler - gå in på www.bennyekman.se.

Och till sist: avgångshallen på Kiruna flygplats under incheckningstid! Ibland undrar man varför man flyttade …😀

 

Världens största stadsomvandling

… bevittnar vi! På sätt och vis har jag nog inte insett HUR häftigt och unikt det är. Det är ju ofta så med sån't som händer och sker på "hemmaplan", men när jag googlar lite ser jag hur stort det varit i utländsk media under en kort period. Tyvärr tyckte jag denna sightseeingdag att det inte fanns så väldigt mycket att fotografera, även om omvandlingen går snabbt. Många gamla kvarter är utplånade och nya bostäder byggs i snabb takt dels i det som ska bli Nya Centrum (sydost om nuvarande centrum) och dels i Luossavaara-området, nordväst om nuvarande centrum. Till det senare har också några gamla hus flyttats; hus som är unika för Kiruna och som alltså inte rivits trots sin placering.

Bläckhornen är sådana hus. De byggdes under första decenniet av 1900-talet, i den stadsdel som kom att kallas ”Bolaget” (och som kom att bli mina hemmakvarter).

Några Bläckhorn som sparats och flyttats

Det stod containers och diverse byggmaterial i vägen överallt där jag skulle fota, så jag rekommenderar denna länk till vacker bild.

Här, i Luossa, byggs alltså nya bostäder, och rätt många lägenheter är redan i bruk. De som bor några våningar upp har nog en av de vackraste utsikter som kan tänkas. De ser ut över fjällvärlden och i klart väder ser de bl a Kebnekaise. Men det är långt till Nya Centrum där all service kommer att finnas - omkring en halv mil, tror jag. Vad kommer att finnas här i Luossa? Ingen vet idag, men antagligen måste åtminstone någon livsmedelsaffär etableras. Skola? Förskola? Ska denna lilla stad komma att bestå av två delar där befolkningen blir ännu mer bilberoende? Folkmängden i mars i år anges till ca 23.000 i hela kommunen, så i tätorten ligger den under 20.000.

Bostäder i nya området i Luossa

Stadshuset (arkitekt: Arthur von Schmalensee) var bland det allra första som revs, samtidigt som ett nytt byggdes i Nya Centrum. Eftersom vi flög upp fyra gånger under det första halvåret 2019 kunde vi följa hur ”vårt” fina, omtyckta stadshus gick ett tragiskt öde till mötes. Bilderna är tagna i mars, maj och juli.

Nu ser det ut så här på platsen. Härifrån breder Gruvstadsparken ut sig, ett rätt stort område som blivit en tillfällig park. ”Tillfällig” eftersom området förstås kommer att införlivas med gruvindustriområdet så småningom. Några delar markerar platsen för gamla stadshuset, bl a delar av grunden och av entrén.

Till Nya Centrum kommer affärer, restauranger och annan service att flytta. Idag finns här bara Stadshuset med sina funktioner och bostadshus. Det byggs i rasande takt, och i de första husen har hyresgäster nu flyttat in. Ett stort hotell (ännu ej i drift) är bland de första man ser när man kommer söderifrån. I övrigt är det till största delen en byggarbetsplats.

Nya stadshuset - Kristallen

Det ska bli spännande att se hur mycket som byggts (och rivits) nästa gång jag kommer upp.

Bye, bye Norrbotten

Som alltid avslutar vi vår vistelse i norr med ett eller ett par dygn i Kiruna innan vi flyger hem. Det är kallt, rätt hård vind, men soligt och vackert. Tror inte någon annan svensk stad kan skryta med denna utsikt från nuvarande centrum. Det är  alltså något man definitivt inte kommer att kunna blicka ut över från den nya stadskärnan. Snyft! Mobilens kamera kan tyvärr inte göra rättvisa åt denna vy.

I centrala Kiruna ligger kvarteret Ortdrivaren, som är ett arkitektoniskt känt kvarter med flera byggnader som ritats av arkitekten Ralph Erskine, och som stod färdiga i början av 60-talet. De döptes snabbt, på känt kirunamanér, till Snusdosan, Spottkoppen, Mullbänken och Berlinmuren. I en by ca fyra mil från Kiruna finns Ormen Långe.Nedan foto på Snusdosan.

Fortsätter min promenad till den gamla brandstationen. Visst är den fin?!

Och här! Här har många av Sveriges bästa ishockeyspelare fostrats - i en av de allra första ishockeyladorna i landet. Ishockeyintresset var väldigt stort i sta´n när jag var barn och tonåring, och man höll på IFK eller AIF. Oj, vad jag frusit om fötterna här! Ladan var ju bara ett vindskydd, och med temperaturer som ofta låg kring 20 minusgrader blev det rätt kallt, men stämningen låg ofta på topp och många spännande matcher såg vi.

En av de mer kända spelarna härifrån är förresten en viss herr Salming - en kille som maken B bland annat spelat emot. På min fråga till B om varför han inte valde samma (högavlönade) karriär som Börje Salming har svaret blivit att han inte ville sluta som kalsongförsäljare.

Sist på programmet står förstås besöket i affären för renprodukter. Här finns också en hel del annat (älgkött, hantverk och souvenirer t ex). Vi inhandlar snabbt våra favoriter: renskav, torkat renkött, lite rökt renkött och flera bitar kaffeost. 

Sedan är det dags att åka till flygplatsen och vidare hemåt!

Norr om polcirkeln...

... är det fint även på vintern, må ni tro! Solen strålar på kritvit snö och vi sitter ute på altaner och trappor med näsan mot solen och kaffemuggen i handen. Det är en ovanligt snöfattig vinter här, men det lär ändå dröja länge innan några vårblommor tittar upp.

Och här har vi det - berget med sina terrasser! Det berg som med sin malm gjorde Kiruna till en modern och rik stad, och som nu är orsak till tidernas största stadsflytt! Mot denna vy har jag åkt hela min barn- och ungdom på hemväg från sommarstället.

Vi följer Hjalmar Lundbohmsvägen (så klart, vad skulle största vägen i sta´n annars heta?!) och passerar stadshuset, som tyvärr, tyvärr nu är ett rivningsobjekt. Detta stadshus som jag, och många med mig, tycker så jättemycket om! Det ser kanske inte så mycket ut för världen exteriört men är/har varit mycket speciellt och imponerande invändigt.

Här har jag skakat loss på dansgolvet på många vänners och kusiners studentbaler. Och på min egen förstås! Stadshuset kunde inte flyttas till stans nya centrum, men den gamla klockstapeln fick följa med till det nya stadshuset, Kristallen, som nu är invigt och igång med verksamheten. 

Nu besökte vi förstås Kristallen, som inte var öppet när vi var här i somras. Framför allt var vi nyfikna på hur/var de hade kunnat placera alla fina konstverk som hängde i det gamla huset. Konstmuséet i Norr huserar nu här, och verk fanns utställda i flera olika rum. Det var inte särskilt mycket (ännu?) men i ett för övrigt tomt rum blev vi riktigt överraskade när denna best

...plötsligt gjorde ett utfall när vi närmade oss!

Vi såg också "en skulptural installation" av plast och trä. Den var flera meter hög, och om det inte syns på mitt foto föreställer den fjäll. Det finns en djupare mening med detta verk som vill beskriva ett landskap i förändring.

Från brorsans köksfönster tittar jag ut mot Luossavaara - Lossa - och ser slalombacken där jag gjort många åk på 60-talet. Liften var en släplift, som bara bestod av ett rep. Gissa om det var svårt att hålla fast i det isiga repet med snöiga vantar! Den stackarn som stod längst bak fick oftast en hel hög kompisar i famnen. Men roligt hade vi! 
Högst upp står sedan drygt tio år sedan ett förskräckligt stålskelett. Här skulle det byggas ett unikt upplevelsehotell - the Eye. Det skulle bli ett mycket spektakulärt bygge i glas och betong, med inredning till viss del av magnetit från gruvan. Utsikt över fjällvärlden förstås. Glastak för att bekvämt kunna se norrskenet. Åtta kirunaföretag stod bakom projektet som sattes igång 2007 (el möjligen 2008), och varför allt gick i stöpet vet jag inte. Trist ser det ut i alla fall.

Slalombacken från sidan.

Den unika kyrkan (vald till Sveriges vackraste byggnad för fem-sex år sedan) är sig i alla fall lik och kommer att stå kvar till omkring 2030 (enligt den information som lämnas idag). Den är kulturskyddad och får inte, som Stadshuset, rivas utan ska flyttas till nya centrum. Kyrkan stod färdig 1912 och är en gåva från LKAB till församlingen. 

Efter några dygn i Kiruna åkte vi vidare de sju milen till Bs hemby. Här blev det mycket fika och middagar men också fina snöpromenader.

Och nu är jag faktiskt hemma igen och ser mina första blåsippor!

Trevlig helg!