Jag har inte riktigt bestämt mej...

om det fortfarande är sensommar eller om det verkligen börjar bli höst. Och medans jag funderar på det så...är det nog lite höst iallafall. 

På morgonkvisten, när man tassar ut i trädgården i gummistövlar och morgonrock, ja för det fortsätter jag med trots att grannen lite längre ned i gatan säkert har fått sig ett och annat skratt, så är det mesta kanderat.

 Sockrade fänrikshjärtan, visst ser det läckert ut? Bara att dekorera tårtan...
Och nästan alldeles bredvid...

 ...ja där kämpar Vipphortensian för att överleva. Den har en utsatt tillvaro, allt från frisbee till hundben har den fått stå ut med. Jag har stått och vrålat på altanen "...akta blommorna..." men för döva öron. Det kastas hejvilt åt en glad och skuttande jycke. Varken husse eller jycke har sett några blommor...Så att den över huvudtaget har några blommor är ett under...En riktig överlevare, ja men visst.
Lite längre fram på dagen...

...så dyker det upp en Amiralfjäril och solar sig på en tagetesblomma. Det är väl första och enda gången jag lyckats fått en sådan på bild...Och inte förrän jag lade upp bilden här ser jag att den är långhårig, på ryggen. Märkligt djur. Vacker. Tror den också njuter av solen och värmen som kom tillbaka.
Har tillbringat några dagar i sängen, och det ger en tid att reflektera.
Att minnas.
Att inse att man ska leva här och nu. Inte hänga upp livet på en massa småsaker som ändå i slutändan kanske inte betyder så mycket.
Den här bilden tog jag sista kvällen på Öland.
Ovädret gick runt oss, men solen var kvar över just vår lilla plats.

Bilden är absolut inte perfekt, tagen på kvällskvisten. Men den grep liksom tag i mej, regnbågen som bara försvinner upp i molnen. Ingen idé att springa ut där med spannen och försöka få tag skatten i regnbågens slut...Lite som livet alltså, stanna upp och njut av det som är nu, jaga inte det som ändå inte ger någon lycka.
Någon som verkligen visade mig vad lycka och kärlek är, när jag låg det i sängen, det var älskade Zambo. Ja, andra också förstås...Men han vek inte en tum från min sida, låg blickstilla utan några glädjefnattiga skutt som det annars alltid blir. Det var nästan med milt våld husse fick fösa ut honom för att han måste ut, sen direkt upp till mej i sängen igen. 
Vilken hund! Det finns allt en del innanför kalufsen där!

"...ähhh...nu tar du väl ändå i lite för mycket matte, jag var ju mest orolig hur det skulle bli med maten i fortsättningen..."

Det här ska jag leva länge på...

 ...tänkte jag när jag på torsdagskvällen stod på trötta darriga ben efter nästan trettiofem mil i husbilen, på kajen vid Gräsgårds hamn på Ölands sydöstra del. Det är inte ofta vi gör såna "vanvettes" resor, som Emil i Lönnebergas pappa skulle ha sagt, så många mil i nästan ett sträck. Men nu var målet Öland, och då fick det bli så. En weekendresa kan man kalla det. På plats stod redan våra vänner Anki och Lasse med sin husbil, så skönt att sen få té och kvällsmacka hos dom, prata av sig lite och sen var det go´natt för vår del.

I dagsljus....

...ja det fanns en hel del att upptäcka. 

Efter en stadig frukost var det så dags att börja utforska...

Första stoppet blev Eketorps borg 

 Fornborg där arbetet fortfarande pågår. 

Det som dock tilldrog sig vårt intresse mest var nog dessa...

 ...ett gäng kultingar av rasen linderöd. Riktigt charmiga som mest hade mat och bus i sina små huvuden. När inte kompisarna orkade med så fick man ge sig på baggen...vilket slutade med att baggen tappade tålamodet och gav honom en knuff. Fem minuter senare var han där igen...
Fortsatte till Ölands sydligaste del, Långe Jan och Ottenby.

Utan att vara kunnig fågelskådare kan man ganska fort konstatera att det var otroligt mycket fåglar här, och folk med kikare större än störst...
Vi fortsatte vår resa, med stopp lite här och där för att till slut stanna vid Bläsinge hamn. Också det en liten hamn på östra sidan, men längre upp nu. 

Man kan lugnt säga att vi hade strandnära boende...
 Det sötaste den kvällen, förutom Anki och jag då, det var nog de här ungarna, svalor, som satt på en förtöjningsfjäder av gummi till en båt och gungade.
 Man blir ju helt betagen...
En perfekt fredag som avslutades ett åskväder värre än värst...husbilen gungade och skakade, regnet vräkte ned så jag trodde ett tag att taket på husbilen skulle ge vika. 
Men sen kom lördagen...vacker och som om ingenting hänt. Visst är det skönt med omväxlande väder?
Frampå lördagen delade vi på oss, Anki och Lasse fortsatte mot nya äventyr, vi likaså. Rattade vidare på östra sidan, norröver. Inte så långt...

...utan vi strandade i Kårehamn. En lite större hamn med betydligt fler husbilar. Riktigt trevligt där också, och även där blev det strandnära boende...Ibland lite väl nära för att vara i min smak, jag är rädd att "något" ska hända och att vi sakta ska glida ned i vattnet...oftast får jag dom tankarna när jag lagt mej, och man riktigt hör alla ljud i husbilen, hur det knirrar och knakar lite här och där. Men än så länge har jag besinnat mej och inte tvingat upp han som snarkar bredvid för att backa några meter...
Summa summarum...

 En fantastisk helg, som tog slut alldeles för fort. Men en sak är säkert, vi är då inte färdiga med Öland...

"...alltså...först Gotland...och nu Öland...vad är det för fel på fastlandet egentligen? Tycker det gungar lite väl mycket nu..."

Ibland kan man tydligt se vem som är avkomma till vem...

 ...lite charmigt ruffsig.

Barnet...

 ..med solblekt lugg, lite lagom TJURskallig som tonåringar kan vara. Ingen tvekan vem som är barn till vem.

Men i växtriket, eller iallafall i min trädgård...

 ...Violrutan med sina pyttesmå ljuslila blommor (ja det är rent omöjligt att få en bra bild på dessa små vippande blommor...).

Den avkomman...

...där hände det något!! Vit?!

Livet (trädgården) är fullt av överraskningar.

När man ändå är ute och traskar runt i bygden så blir man riktigt glad efter vägen. 

Den lilla presentbutiken i nästa bygata bjuder på riktigt solsken.

 För en väldigt liten penning kan man antingen plocka själv eller ta av de solar som står i krukan vid dörren. Ja men man blir ju glad på långt håll när man ser detta!

Och de som sedan inte blev plockade, ja de gör väl fåglarna glada. 

 "...glad...ja det är ju tur att någon är det...det här med allmänlydnadskurs...ja det gör då inte mej glad..."

En fantastisk sommar...eller den värsta i mannaminne. 

Allt ligger i betraktarens öga, dock kan vi väl alla vara överens om att vissa drabbades onödigt hårt, ja skoningslöst. Tänker på branden i Västmanland. Ibland är människan väldigt liten. 

Utgår jag från mej själv så kan jag väl som barnbarnet säga...

 ...jag älskar att vara ledig...

Semesterns fyra veckor gick alldeles för fort, och vardagen nästan kastade sig över mej kändes det som. 

En riktigt fin avslutning blev det dock, med goda vännerna Anki och Lasse, som förgyllde sista helgen av ledigheten.

Med husbil tog vi oss till Westerqwarn.

 Nya kameran fick jobba, eller rättare sagt den som höll i den...Inte alldeles enkelt, och jag såg nog hur Anki ibland log lite i smyg...Linsskydd tex, jättebra att ha, men bilderna kan bli en aningens mörka om man inte tar av det...skyller på att jag var ivrig, det fanns ju så mycket att ta bilder på.
Skön promenad på kvällskvisten...

..solen förgyllde träden vid ån. Synd bara att bron förstörde lite av det hela. 
En helg som vi kommer att leva länge på. 
Här hemma...
ja hörnan med alla fuchsior har överlevt den tropiska värmen, kanske tack vare att det är skuggan där mest hela dagen, bara några timmar på kvällen som solen kommer åt.

Från att ha varit ett stort pelargonfreak så har jag nu sakta glidit över till fuchsior också. Vad jag inte hann med var att tukta dom efter hand, långa, girväxta och inte alltför fagra är de vid närmare titt...Älskar alla olika sorter med olika blomställningar, stora blaffiga i grälla färger, små enkla, i mer milda nyanser. Det är nästan som att ha ett folkdanslag på besök med alla sina färggranna kjolar, de vippar så vackert i vinden. Fantastiska blommor!! Får se om jag säger detsamma när jag försökt övervintra dom också...

På altan huserar det mest pelargoner. De tål ju lite mer, både sol och ökenvindar.

Som kung i mitten, ett litet fynd så här på sensommaren, en Rosenskära tricolore.Det gäller att passa på när det är utförsäljningen av sommarens blommor! För några tior hittade jag detta praktexemplar, över en meter hög och riktigt buskig. Har bundit fast den i staketet för säkerhets skull...Ja, inte för att jag tror någon ska stjäla den, men blåsten...
Det här med odling har jag ju i liten skala.
Endast tomater, gula och svarta. Eller ja, de heter så, lite mörkröda skulle väl jag säga. Och det allra underbaraste med dessa är att de växer utanför husknuten, att man i morgonrock kan tassa ut och plocka några och lägga på frukostmackan. Lite mindre underbart är det att den enda granne vi har som kan passera, ja han gör det just då också...Lätt stirrande på någon med håret på ända, i en gammal sliten morgonrock och i fula gummistövlar. Man är inte alltid till sin fördel...Men gott är det med tomater!!
Annars så...
har släkten utökats.
Största barnbarnet har blivit mamma till två...

 ...ulltussar. Söta?? Mer än så...
Men med åren har jag lärt mej, se men inte mer...
Nu är vi anmälda.

 Inte för vanvård eller liknande. Utan till lydnadskurs.
Vem som behöver lära sig mest, ja det återstår att se...
 "...du matte...hörde något om lydnad...kan inte gälla mej...jag lägger mej direkt..."
Och...som ni märker, bloggen lever än!!