Jag fick egentligen inte upp ögonen för den blinde advokaten förrän jag bestämde mig för att ge Netflix Marvel-serie en chans och lät mig förföras av Jag fick egentligen inte upp ögonen för den blinde advokaten förrän jag bestämde mig för att ge Netflix Marvel-serie en chans och lät mig förföras av Charlie Cox våldsamma porträttering av Daredevil. Och såhär inför den kommande omstarten/fortsättningen (det är lite oklart, faktiskt) så tänkte jag att "jag får väl ta och läsa den där Born Again ändå.
Kan ju vara kul att vara lite mer påläst för en gångs skull. Nu känns det väl inte riktigt som det är den här storyn som ska skildras i nya serien/säsongen, tvärtom kände jag istället igen en del grejer från Netflix-serien. Men man vet ju aldrig.
Storyn i sig är bra - dekonstruktionen och återuppbyggandet av Daredevil/Matt Murdoch är snyggt och tillräckligt intressant för att jag ska tycka att det här är bra grejer. Och hallå, Frank Miller för sjutton! Introduktionen av karaktären Nuke (han var en ny bekantskap för mig) framemot slutet är så klockren att jag hellre läst en längre berättelse där han och Captain America fått utrymme att utforska teman om patriotism, paranoia och politik. Men det gör tyvärr också att historien tappar farten. Hämndvendettan mot Kingpin - berättelsens drivande konflikt tappas liksom bort i kaoset som uppstår och även fast jag alltså gillar det - både detaljerna och helheten - slutar det med att jag inte gillar det så mycket som jag hade kunnat göra....more
En vackert och humoristiskt skriven berättelse där texten dock trumfar innehållet. Jag kan inte förneka nobelpristagaren Saramagos förmåga att förtrolEn vackert och humoristiskt skriven berättelse där texten dock trumfar innehållet. Jag kan inte förneka nobelpristagaren Saramagos förmåga att förtrolla läsaren, men jag behöver samtidigt få det sagt: att berättelsen om Baltasar och Blimunda aldrig kändes särskilt intressant. En portugisisk light-version av Hundra år av ensamhet, kanske. Men inte mer än så. Han har skrivit annat som gripit mig mer i de avseendena.
Men texten, alltså. Hans sätt att låta berättaren förlora sig i sidospår eller långa uppräkningar av personer och händelser är en fröjd att ta del av. Det är som att läsa ett utdrag ur en dagdröm. Märkligt och mäktigt, men alltså framförallt humoristiskt utan att för den skull känna behovet av att vara rolig....more
Debattböcker har ofta begränsad hållbarhetstid. Visst, som tidsdokument kan de i vissa fall bli närmast tidlösa, men på det stora hela? Nja...
Jag lästDebattböcker har ofta begränsad hållbarhetstid. Visst, som tidsdokument kan de i vissa fall bli närmast tidlösa, men på det stora hela? Nja...
Jag läste Kågesons bok strax efter att den kom ut. Jag var nästan/precis färdigbakad förskollärare och verkligheten pockade minsta sagt på. Om mitt minne inte sviker mig, tyckte jag den här boken innehöll en mängd intressanta synpunkter, alla understödda av fakta och med ett minimum av eget tyckande och värderande. Riktigt så var det förstås inte. Men boken är inte utan sina poänger.
Mycket bygger på sifferexercis. Det är basbelopp hit, procentsatser dit och däremellan reda pengar som påminner mig om de nästan 20 år som hunnit passera sedan boken skrevs. Kanske skulle den behöva uppdateras?
För poängerna kvarstår, även om siffrorna - och en del av förutsättningarna liksom samhället i sig - förändrats. Barngrupperna, särskilt de för de allra yngsta (1-3 åringarna), är fortfarande för stora, personaltätheten är fortfarande för låg och barnen går fortfarande (hur nu det är möjligt) allt längre dagar och börjar allt tidigare i förskolan.
När jag skriver det låter det surrealistiskt. Har barngrupperna verkligen fortsatt att växa sedan 2005? Nja. Jag tror faktiskt det har stannat av. Både gruppstorlekar och personaltäthet har legat på ungefär samma nivå sedan jag började jobba 2006. Men vistelsetiderna har ökat markant de senaste fem åren, liksom tendensen att låta barnet börja i förskola strax efter sin ettårsdag.
Kanske 20 år inte är så länge, trots allt?
Som sagt, siffrorna är kanske daterade, men poängerna kvarstår. Jag behåller Kågesons bok ett tag till. Kanske kan den vara till hjälp om jag själv ska skriva något debattartat om min arbetssituation framöver......more
I wish I didn't think of Warm Bodies as much as I did while reading Tender is the Flesh. Especially since Bazterrica's novel is much more ambitious anI wish I didn't think of Warm Bodies as much as I did while reading Tender is the Flesh. Especially since Bazterrica's novel is much more ambitious and bleaker than Marion's strangely upbeat zombie novel. Here, the metaphysical aspect of zombiehood is replaced by industrialized cannibalism. It's grittier, nastier and the novel stays firmly in its dystopic setting, only momentarily teasing a brighter future before jumping back in the harsh reality of the main protagonist, Marcos. And the cold, clinical descriptions of how the "heads" are processed and treated are near perfect. Still, I feel there are missed opportunities here to create some sort of depth. Yes, there are layers to this story and yes, I see and understand them. But with every episode I feel that there could be more. Like she's missing something. Avoiding an open manhole without noticing. Not hearing the desperate screams from the alley because she's wearing her headphones.
I don't know. I did like this book. I just think it could have been better.
Det är svårt att betygsätta novellsamlingar. Ska man sträva efter ett genomsnitt för att jämna ut toppar och dalar eller ett medianvärde som på liknanDet är svårt att betygsätta novellsamlingar. Ska man sträva efter ett genomsnitt för att jämna ut toppar och dalar eller ett medianvärde som på liknande sätt både bortser från och hedrar extremerna?
Hemingways romaner (de jag läst) har alla haft tid på sig att förmedla sina bilder, medan novellerna i den här samlingen har ett mer brådskande uppdrag. De blir mer än en samling berättelser en samling exempel på hans stil/form. En slags litterär portfolio.
Kanske är det därför jag inte uppskattar denna, trots vissa guldkorn? För att mycket av den ständiga uppståndelsen kring Hemingway i huvudsak kretsar kring stil/form och honom själv, och mindre kring vad han faktiskt vill säga?
Kanske det. Hursomhelst var det inget här som kändes särskilt värt att lyssna på. ...more
Andra halvan av 80-talet och en bit in på 90-talet slukade jag både Stephen King och Dean Koontz, vilka var som ett slags radarpar. FörfattarkonkurrenAndra halvan av 80-talet och en bit in på 90-talet slukade jag både Stephen King och Dean Koontz, vilka var som ett slags radarpar. Författarkonkurrenter, men med en ömsesidig respekt för varandra. På omslaget till den här utgåvan av "Främlingar" har King citerats med påståendet att detta är Koontz "hittills bästa roman". Och Stephen King torde väl veta vad han snackar om. Eller?
Nja, för att vara en spänningsroman blir det aldrig riktigt spännande. De fantastiska inslagen är inte särskilt fantastiska. Och när mysteriet väl avslöjas känns det mer som en pyspunka än en explosion....more
Hur betygsätter man en bok vars själva poäng går ut på att jag nog borde sätta alla betygsnivåer på samma gång? Ska jag acceptera Johanssons resonemanHur betygsätter man en bok vars själva poäng går ut på att jag nog borde sätta alla betygsnivåer på samma gång? Ska jag acceptera Johanssons resonemang och ge en etta för de avsnitt som inte alls nådde fram till mig (eller som jag inte höll med om), en tvåa för de som jag förstod hur/vad han menade, men inte håller med om, en trea - detta ambivalenta mitemellanomdöme som säger varken (både) bu eller (och) bä, en fyra för det var ju ändå övervägande bra; eller ska det bli en femma för de av resonemangen som var både felfria och bekräftar min egen världsvy?
Jag har läst några stycken högt för min fru, men jag har också läst om vissa av dem ett par tre gånger utan att orden lyckas bryta igenom min disträa mur av tankar på helt andra saker - min sjuke svärfar, grejer på jobbet, datorn jag råkade kortsluta...
Om man redan - som jag - är en sådan där "å ena sidan/å andra sidan"-människa; är det lättare att tillgodogöra sig den här boken då? Vad skulle barnens lillkusin Vidar tycka? (Han, som har en bild av världen som en övervägande välsorterad IKEA-förvaring.)
Världen är dock inte övervägande välsorterad, Vidar. Och inte heller är vi det. Den enskilda människan är en oerhört heterogen varelse som kan tycka två helt motsatta saker samtidigt och agera utifrån en tredje åsikt.
Att det inte nödvändigtvis är en dålig sak är en insikt som åtminstone jag känner en viss tillfredsställelse inför....more
What starts out as a nice scifi-novel about settlers on Mars turns completely bonkers about halfway through - as I've come to expect and love about PKWhat starts out as a nice scifi-novel about settlers on Mars turns completely bonkers about halfway through - as I've come to expect and love about PKD. Maybe a bit unruly and fragmented at times, but never boring. There's a great bit where the same scene os told repeatedly over a couple of chapters; through different perspectives and slightly different each time - it's one of the best pieces of psychedelic writing I've yet to encounter.
Not one of his best, but nonetheless well worth your time....more
Sometimes a rating fails to properly convey the reading experience.
Two stars; "it was ok", doesn't take into account - or rather "it does, but..." - Sometimes a rating fails to properly convey the reading experience.
Two stars; "it was ok", doesn't take into account - or rather "it does, but..." - the personal experiences of Mosab Abu Toha that are the foundation of this collection of poems. It focuses instead on the style of writing. His poetic language is not mine to embrace. And thus it falls short, even though I sympathize and empathize with what the words spell out.
He does come close in the poem "Displaced", though. Suddenly his voice resonates with me and for a moment I have the distinct feeling that I understand him.
This is an important collection of poems - more so since 7 october 2023 - and I really wish I could give a higher rating. But it really is an ok book and you should read it, even though I only give it two stars.
The debut of Swedish author B J Edwin is a collection of scary stories, fifteen in total. I call them "scary stories" - as opposed to "horror stories"The debut of Swedish author B J Edwin is a collection of scary stories, fifteen in total. I call them "scary stories" - as opposed to "horror stories" mainly because they remind me of the things I read as a kid; from real bangers like Richard Matheson's I am legend and James Herbert's Lair to more "age appropriate" collections found in my middle school library.
Of course some of those stories and novels were horror by definition - and that obviously applies to some of the stories in this collection as well. But overall, they have more in common with the kind of story you'd tell your friends by the fire under a gibbous moon or maybe huddled with your friends under a blanket with a flashlight on the floor of a dormitory at a summer camp by a crystalline lake, than with the stories you might find yourself in, if you happen to be one of those storytellers. (How's that for a meta perspective, huh!?)
Comparing this to horror anthologies aimed to middle classers might sound like a bad thing, but it's not. It took a bit of getting used to it, though. Partly because I hadn't really expected this kind of classic storytelling - for classic it is. But I had to come halfway through before I finally understood the mood Edwin was aiming for. And when I did, it enhanced the stories greatly.
My only real issue is with the language. For one thing, I find it apparent that Edwin's native language isn't english (it's actually swedish). On more than one occasion I find myself thinking that a phrase or choice of wording has been directly translated from swedish, rather than written in english/for an english speaking audience. On the other hand, this might be something that only bothers the swedish reader. (It would be nice to see this addressed by english goodreaders in upcoming reviews.)
That said, I did enjoy this book. Even if it could have been nastier. ;) ...more
Här föll allt på plats för mig i min läsning av O'Connors bibliografi. Och tur är väl det, eftersom det var det sista jag hade kvar att läsa av henne.Här föll allt på plats för mig i min läsning av O'Connors bibliografi. Och tur är väl det, eftersom det var det sista jag hade kvar att läsa av henne. Det är kärvt och hopplöst på gränsen till misantropiskt. Ingen är fullt ut sympatisk och ingen är fullt ut ond heller. (Kanske med undantag för den där som kallas den Missanpassade i den första novellen, i och för sig.) Och det slutar ofta våldsamt. På sätt och vis får det henne att kännas som en föregångare till Cormac McCarthy. Alla tycks sakna förmåga att ta saker i egna händer och rasismen frodas - även den utan medveten tanke. Snarare som ett uttryck för gammal vana, okunskap eller egoism. Bäst skildras dessa aspekter i den avslutande novellen Flyktingen, där en polsk familj på flykt undan kriget hamnar på en gård ute på den amerikanska landsbygden....more
I got more than I expected from this interesting, albeit short, book on movie and TV adaptations of the works of Philip K. Dick. It turns out I've alrI got more than I expected from this interesting, albeit short, book on movie and TV adaptations of the works of Philip K. Dick. It turns out I've already seen most of them, although there are a couple that are now on my "to see"-list. Rickman provides great background to the novels and short stories that make up the book, as well as giving insights into the aspects of Dick's private life that have affected the writing. A good read for anyone interested in this subject. Rickman even presents a suggested "essential reading" list for those not familiar with his literary works. ...more
Första delen av Mattias Fyrs litteraturhistoriska översikt över svensk skräcklitteratur tar oss från medeltiden till mitten av 1800-talet. Det är gediFörsta delen av Mattias Fyrs litteraturhistoriska översikt över svensk skräcklitteratur tar oss från medeltiden till mitten av 1800-talet. Det är gediget, ingående och mindre intressant än jag trodde det skulle vara. Nu är jag iofs ingen litteraturvetare eller liknande, utan läser boken utifrån ett generellt intresse av skräck och fantastik i allmänhet. Månne finns det mer att hämta för den mer akademiskt intonade läsaren.
Skräckgenren i sin moderna form har inget att hämta här, annat än i formellt hänseende. Mycket av den litteratur Fyhr lyfter tycks snarare använda skräck som krydda än egentligt innehåll - med enstaka undantag, förstås. Antagligen är det därför jag inte lyckas uppbåda något större intresse under läsningen. Gustaf III, Stagnelius och Anna Maria Lenngren dyker upp, men ingen av dem tycks skräcken hängiven, även om de producerar enstaka skräckverk eller - som redan nämnt - kryddar andra verk med skräcktroper.
Såhär innan jag ger mig på den andra boken tänker jag att kanske hade jag - och andra läsare i min situation - gynnats mer om boken skrivits baklänges? Att låta den börja i 2000-talets samtida skräck och följa spåren bakåt? För även om jag vet vem Gustaf III var är steget så långt från honom till C J Håkansson et.al. att det är svårt att ens se ett sammanhang.
Men att gräva i Håkanssons hjärna och plötsligt hitta delar av Gustav III någonstans därinne. Det vore något, det!...more
It's rather uncanny how Heinlein builds a "future history" by having this assortment of stories reference each other, while at the same time not beingIt's rather uncanny how Heinlein builds a "future history" by having this assortment of stories reference each other, while at the same time not being connected as a defined narrative. Every story stands on it's own and doesn't require that you have read the preceding ones - and yet they belong together. A lot of people; not just authors, but filmmakers and other "franchise creators", could learn a thing or two from this.
At times it focuses a bit too much on technical aspects for my taste and it does feel like a product of it's time (rather than timeless). But overall it's enjoyable and well written. It's hard not to see how this has influenced a lot of later and contemporary sci/fi....more
Det här är alltså sån där "rolig" fantastik som drömmer om att jämföras med Douglas Adams eller Terry Pratchetts produktion. Men mer än småroligt blirDet här är alltså sån där "rolig" fantastik som drömmer om att jämföras med Douglas Adams eller Terry Pratchetts produktion. Men mer än småroligt blir det aldrig.
Grundkonceptet med genetiskt modifierade och artificiellt förstärkta råttor och fladdermöss som strider sida vid sida med mänskliga kloner mot ett utomjordiskt (fast vi är inte på jorden, men ni fattar säkert ändå) hot är riktigt bra. Mina favorit-delar av boken är den råbarkade dialogen och gnabbandet dem emellan.
Storyn, däremot, är helt ointressant.
Och jag fattar varför jag generellt håller mig undan från genren....more
Det är inte Orwells tidsenliga syn på judar och andra folkgrupper som stör mig, utan den ambivalens, med vilken han skildrar sina olycksbröder/-systraDet är inte Orwells tidsenliga syn på judar och andra folkgrupper som stör mig, utan den ambivalens, med vilken han skildrar sina olycksbröder/-systrar som å ena sidan vanliga människor i en ovanlig situation och å andra sidan på alla sätt osympatiska och ibland rent vidriga (och då talar jag inte om lort och smuts). Skildringen börjar med att Charlie, ett av traktens original, berättar om hur han betalat för att få våldta och förnedra en ung kvinna som hålls fången i en källare. En mycket grafisk och obehaglig skildring som ska tjäna till syfte att "visa vilka mångskiftande karaktärer som frodades i kvarteret Coq d'or"; den omgivning Orwell alltså levde i under sin tid i Paris och som - om jag förstått bokens syfte rätt - ska väcka sympati för dessa människors situation och levnadsvillkor.
Charlie är inte det enda dåliga exemplet i boken och även om Orwell förtjänar någon slags eloge för att han inte döljer den smutsigaste smutsen måste jag ställa mig frågande till hur han tänkte sig att detta skulle skapa någon slags förståelse för de här människorna (som grupp betraktade, alltså).
Ambivalensen följer både Orwell och mig genom hela boken. Det finns ett slags socialt patos som kryper fram i slutet, när han försöker ge både förklaringar till och lösningar på fattigdoms- och hemlöshetsfrågan. Men trots att han levt med dessa människor (självvalt, ska det dessutom visa sig), är det som att han ändå inte förstår dem.
Han står bredvid dem, men ser ändå ner på dem....more
Brian Aldiss är på väg uppåt i min mentala lista över klassiska sci/fi-författare och "Non-Stop" har nästan allt man kan önska sig; en postapokalyptisBrian Aldiss är på väg uppåt i min mentala lista över klassiska sci/fi-författare och "Non-Stop" har nästan allt man kan önska sig; en postapokalyptisk och främmande värld befolkad av mutanter, jättar och intelligenta råttor och - efterhand romanen fortskrider - saker som visar sig inte vara som man trodde - men som inte heller visar sig vara som man trodde att de var efter att man trodde att man visste hur de var efter att de visat sig inte vara som man först trodde. Allt i en miljö som efterhand man kommer in i den påminner om en slags uppföljare till (view spoiler)[Aniara (hide spoiler)], fast i ett alternativt universum.
Visst finns här några lösa trådar och visst finns här även några avslutade trådar som jag gärna sett nystas i lite mer. Men det är trots allt bara hans andra publicerade roman, så det kanske vore fräckt att kräva perfektion. Det är dessutom fullt tillräckligt som det är.
Det är ändå kul att kunna säga att man gillar Dostojevskij. Jag tyckte mycket om Anteckningar från underjorden för dess självhat, misantropi och bitteDet är ändå kul att kunna säga att man gillar Dostojevskij. Jag tyckte mycket om Anteckningar från underjorden för dess självhat, misantropi och bitterhet gentemot allt och alla och även om den nu aktuella romanen är långtifrån lika svart, finns även där ett stråk av uppfriskande svärta (och lite ångest).
Den må vara en slags "mellanroman", men den ovane läsaren av gammal rysk litteratur kan nog ändå få ut både det ena och det andra av Den Evige Äkta Mannen. ...more
Jag funderar på om jag ska skapa en Goodreads-hylla för experimentell fiktion, men jag antar att den skulle bli ganska tom, med undantag för den här oJag funderar på om jag ska skapa en Goodreads-hylla för experimentell fiktion, men jag antar att den skulle bli ganska tom, med undantag för den här och kanske någon till.
Ballards eget tips till den förvirrade läsaren lyder: "Rather than start at the beginning of each chapter /.../ simply turn the pages until a paragraph catches your eye". Jag valde att läsa den i konventionell ordning istället. Oklart om det hade blivit lättare att göra som han rekommenderar.
Det är bara det avslutande kapitlet som är tillräckligt tydligt(?) för att jag ska förstå och uppskatta det. Då har jag läst 170 sidor text och bara förstått brottstycken. Fragment. Kanske börjat ana ett sammanhang - en kontext - ett narrativ.
Det är för fascinerande för att avfärdas som dåligt. Men det är också för konstigt för att värderas som bra. Jag vet inte riktigt vad jag läst och jag vet inte heller riktigt vad jag tycker.
I hadn't planned on reading this book. Reorganizing my bookshelf led me here. After sorting Q & A by Vikas Swarup as "general fiction" - I'm trying, rI hadn't planned on reading this book. Reorganizing my bookshelf led me here. After sorting Q & A by Vikas Swarup as "general fiction" - I'm trying, really trying, to sort my books at least to a broad extent in various categories or genres - I had to make a decision regarding "Waterland". Should I place it next to the aforementioned "Q & A, or would it be better suited to follow Bram Stoker's Dracula? It didn't appear to have vampires in it - nor any other supernatural or fantastic elements. On the other hand, the summary used trigger words like "strangeness" and "strange effects", hinting that maybe - just maybe - there were hints of Haruki Murakami (or more likely the other way round) in Swift's writing. I realized I had to read it to find out. A tedious and time consuming way to sort books, I know. But nonetheless pleasant.
So. About the book: It's epic in scale, while also focused on the mundane lives of sluice keepers, history teachers, brewers and life unraveling before you in all directions while history keeps repeating itself. It's an introspective monologue; a chronicle of life in this part of the world. Not with a beginning, nor an end, but beautifully crafted.
I place it next to Swarup's novel (that I have yet to read - like "Waterland" that too was brought here by my wife) and try to decide what to read next. Maybe there are other book laying here, stubbornly defying categorization?...more