Det här är alltså sån där "rolig" fantastik som drömmer om att jämföras med Douglas Adams eller Terry Pratchetts produktion. Men mer än småroligt blirDet här är alltså sån där "rolig" fantastik som drömmer om att jämföras med Douglas Adams eller Terry Pratchetts produktion. Men mer än småroligt blir det aldrig.
Grundkonceptet med genetiskt modifierade och artificiellt förstärkta råttor och fladdermöss som strider sida vid sida med mänskliga kloner mot ett utomjordiskt (fast vi är inte på jorden, men ni fattar säkert ändå) hot är riktigt bra. Mina favorit-delar av boken är den råbarkade dialogen och gnabbandet dem emellan.
Storyn, däremot, är helt ointressant.
Och jag fattar varför jag generellt håller mig undan från genren....more
Det talas till och från om en eventuell litterär (eller om det är en kultur-)kanon. Den skulle knappast vara komplett utan denna fantastiska samling bDet talas till och från om en eventuell litterär (eller om det är en kultur-)kanon. Den skulle knappast vara komplett utan denna fantastiska samling berättelser.
Samtliga berättelser, från den inledande "Klerk" via de tre korta styckena ur "Ett barns memoarer" till den avslutande melankoliska betraktelsen över "Mannen som blev ensam", bär en svärta som liksom hötter med pekfingret mot läsaren. Än pekar den på allas vår inneboende elakhet - jag kan inte kalla det ondska - och än pekar den på det ljus som bor i oss alla.
Mobbarna i "Böndag" är lika mycket några andra som de är vi själva och huvudpersonen i "Mannen som blev ensam" är lika tillfreds med sitt öde som han är ett offer för det. Ingenting är egentligen svartvitt. Barn och vuxna är alla såväl oskuldsfulla som skyldiga.
I den verklighet jag som individ lever, existerar oräkneliga dimensioner av okända aspekter som ibland ger sig tillkänna- om än otydligt, vagt. Dock alltid så påträngande att jag blir varse dem. Och påminns om att mitt perspektiv aldrig är det enda.
Jag har tidigare avfärdat Nilsson Piraten som en författare av drastisk och dråplig litteratur. Det är förvisso inte helt fel. Men att där skulle finnas så mycket mer hade jag inte förväntat mig. Nu sitter jag här med en symbolisk mössa i hand, skrapar med foten och kikar under lugg på en svensk litterär skatt som jag alltid känt till, men utan att ana dess värde.
This was great fun! A well-balanced mix of campy fun and dark-themed seriousness. Death and talking pigs share the same pages without it ever being siThis was great fun! A well-balanced mix of campy fun and dark-themed seriousness. Death and talking pigs share the same pages without it ever being silly in a bad way. I was a bit apprehensive towards the whole Spider-Verse idea, seing how the MCU hasn't really (in my humble opinion) managed to do something with the multiverse that makes sense, other than to try to capitalize on previous Marvel franchises. But this feels different. I had some problems following the story at first, but I slowly got used to the jumping between storylines that takes place, as well as keeping tabs on which Spider-Man is which. The scale is epic and from time to time the drama actually got me quite emotional. After all, the core of Peter Parker's story is a tragedy concerning loss, loneliness and the almost compulsional tendency to sacrifice oneself for "the other" - whomever that may be. That's great stuff for building drama and maybe even the main reason why Spider-Man is one of the most beloved characters in the Marvel roster....more
Tammefan om inte Isaac Marion hade ett par riktigt bra idéer att utgå från i den här boken! "Zombieskapet" som metafysiskt tillstånd är egentligen kloTammefan om inte Isaac Marion hade ett par riktigt bra idéer att utgå från i den här boken! "Zombieskapet" som metafysiskt tillstånd är egentligen klockrent, liksom placeringen av det som den självklara (törs man säga "den naturliga"?) slutpunkten på mänsklighetens nihilistiska förvaltning av vår värld och civilisation. Stora ord, jag vet. Och kanske beror det på att jag prcis läst Misslyckas igen, misslyckas bättre och därmed är lite mer välvilligt inställd till författarskapets vedermödor; att en bra idé inte nödvändigtvis måste landa i en lika bra berättelse. Men det är faktiskt inte helt oävet, även om - eller trots att - man inte gillar berättelsen helt och hållet. Jag hade en idé - har den fortfarande; i en byrålåda - till en berättelse som kanske kan anses liknande. Där zombierna egentligen inte är zombies, men ändå är det. En samhällskommentar på ungefär det sätt jag uppfattar IM's bok vara. Så det är klart att jag inte kan såga det här med fotknölarna utan att örfila mig själv. Fällan Marion dock går i, enligt mig, är att även om zombieskapet (jag gillar verkligen det begreppet!) är ett metafysiskt tillstånd, så skildras det fysiskt. Vi snackar alltså zombies som de facto levande döda samtidigt som de också inte är det. Som ruttnar och bryts ner samtidigt som de inte gör det. Jag tror det var därför man idé stannade i skrivbordslådan - jag fick inte ihop det logiskt, och det gör tyvärr inte Marion heller. Och eftersom det är en så central del av berättelsen faller det mesta platt. Egentligen, i alla fall. Egentligen är det inte en särskilt bra bok. Inte ur ett slags litterärt hänseende, i alla fall. Men jag uppskattar Marions ambition med boken. Det finns frågeställningar värda att reflektera över här. I första hand för den yngre generation som boken också handlar om. På ett extremt övergripande plan handlar den om en förlorad värld vi redan nu är på väg att kliva in i och lämna över till våra barn. Om vikten av att ändra kurs. Och om hopp.
En zombieapokalypsroman som vill förmedla hopp. Jag applåderar Isaac Marion för att han ens vågade försöka....more
With splashes of Kazuo Ishiguro's The Buried Giant in a setting partly reminiscent of Mervyn Peake's Gormenghast-trilogy, Clarke's book is a melancholWith splashes of Kazuo Ishiguro's The Buried Giant in a setting partly reminiscent of Mervyn Peake's Gormenghast-trilogy, Clarke's book is a melancholy, yet innocent, account of the life of the man known to himself (and referred to by the Other) as "Piranesi". Between the lines lies the question of identity (also asked by Ishiguro); who this "Piranesi" is, was and will become forms a central part of the story. As does the general question of what defines me as an individual and how this current manifestation of "Me" relates to earlier manifestations of myself. Where does yesterday-Jan Kjellin reside and what influence - if any - does he have the power to wield over now-Jan Kjellin? And further: what influence will now-Jan Kjellin have over tomorrow-Jan Kjellin? Does yesterday-Jan Kjellin sleep inside me? Can I wake him when/if I should need him? Let's get back to the book, though. I find the House to be one of the better incarnations of Gormenghast that I have read so far. Of course, it's not a Gormenghast per se, but it still has that immense, bordering on the infinite, feel to it that made Peake's books so intriguing. A world within a world. We live in a world in which we exist and live and need to make sense of to be able to exist and live in. The House is a world within and without that world, that helps us to live in this world, given that we can access that inner/outer world. If I'm to take anything with me from "Piranesi", it might that it communicates the value (to some it might be a need) of having that access. Of being able to communicate freely with yesterday-Jan Kjellin to the benefit of today-Jan Kjellin as well as tomorrow-Jan Kjellin. It has he power to set you free.
Or, in the words of a current energy drink commercial: "The House gives you wings".
Gholam är ett av de ensamkommande flyktingbarn som man kunnat läsa så mycket om i media de senaste åren. Här berättar han sin historia - från det att Gholam är ett av de ensamkommande flyktingbarn som man kunnat läsa så mycket om i media de senaste åren. Här berättar han sin historia - från det att han lämnade sitt hemland och tog sig den långa vägen till Sverige.
Det är en berättelse utan snaskiga detaljer, men inte utan allvar. Det är en berättelse om en pojke, en människa, snarare än en berättelse om en flykting. Det är en översiktligt berättad - kanske lite för översiktlig ibland - historia om hur det är att komma till ett land där de flesta vill en väl, men där hjälpen inte alltid kommer i rätt ögonblick. Den slutar dessutom öppet - när boken skrevs var det fortfarande oklart om Gholam skulle få stanna i Sverige eller inte. Det i sig är en styrka, då den håller läsaren kvar i Gholams egen ovisshet när boken är läst.
Boken är för övrigt mycket lättläst och torde passa för högstadiet (inte för att den är lättläst, men p g a ämnet och det rättframma berättandet)....more
Snabbläst, även som högläsningsbok. 9-åringen älskar skiten, själv tycker jag det räckte med en bok i serien (som åtminstone är uppe i sex böcker, vadSnabbläst, även som högläsningsbok. 9-åringen älskar skiten, själv tycker jag det räckte med en bok i serien (som åtminstone är uppe i sex böcker, vad jag vet). Tramsigare än såhär kan det nog inte bli, med skamlös utfyllnad som innebär att man kan bitvis kan läsa tre, fyra uppslag på hälften så många sekunder. Inget för vuxna....more
Piotr är ett ett barn som tror sig vara en vuxen i ett barns kropp. Högmod är en av hans starkare kvalitéer. Jorden hotas av undergång och en talande Piotr är ett ett barn som tror sig vara en vuxen i ett barns kropp. Högmod är en av hans starkare kvalitéer. Jorden hotas av undergång och en talande hund visar honom vägen till en annan värld. Det finns en hel del lovande aspekter som jag tycker Konwicki inte riktigt tar vara på. Det blir lite hafsigt och lite för lite av allt. Inte ens när Piotr får jobb inom filmen tar det sig riktigt. Och slutet, som kunnat bli slagkraftigt, känns som en obetydlig smekning mot min kind. Det är inte dåligt egentligen. Bara inte bra....more
Inte alls lika underhållande som första boken, men den har väl sina ljusa stunder och poänger. 8-åringen gillade den i alla fall, och det är ändå det Inte alls lika underhållande som första boken, men den har väl sina ljusa stunder och poänger. 8-åringen gillade den i alla fall, och det är ändå det som betyder mest i det här läget. ;)...more
Jag får erkänna att jag inte var lika övertygad första gången jag läste den här boken (i min ensamhet som barnlös), även om jag redan då insåg att jagJag får erkänna att jag inte var lika övertygad första gången jag läste den här boken (i min ensamhet som barnlös), även om jag redan då insåg att jag liksom snubblat över en litterär skatt. Nu, som högläsningsbok för en 8-åring blev den till ett litet universum och jag i min tur blev mer eller mindre skyldig att ge den toppbetyg ("it was amazing").
Herr Hu är en odefinierad liten figur. Tragikomisk i sin okunskap och naivitet inför omvärld och samtid, men samtidigt bärande på mystisk svärta, djup melankoli och bitande kritisk filosofi. Han är alla och ingen. Han är en del av oss, men också en åskådare som betraktar oss från utsidan. Här ryms magi och realism i en värld främst befolkad av barn och djur, med vissa intrång från vuxenvärlden (som då bekämpas frenetiskt).
Mäkelä (i Carpelans fingertoppskänsliga översättning) leker med ord och begrepp och det blir faktiskt roligare att läsa och läsa upp när jag som läsare eller sonen som lyssnare först efter en stund förstår vad som pågår. Dels genom orden i sig, men lika mycket eftersom allt sker genom en berättare som både är och är som herr Hu själv.
En bok som väcker och stimulerar envar att tänka på och om sin omvärld och sin plats i den....more
Har haft denna som högläsningsbok för åttaåringen i väntan på att nästa "Trädkoje-bok" ska bli ledig på biblioteket. Måhända är han (8-åringen) inte lHar haft denna som högläsningsbok för åttaåringen i väntan på att nästa "Trädkoje-bok" ska bli ledig på biblioteket. Måhända är han (8-åringen) inte lika insatt i superhjältevärlden som huvudpersonen Luke, men ändå tillräckligt för att uppskatta de flesta passningarna och - man får väl ändå kalla dem de "interna skämten".
Den är rolig, men ibland tappar just skämten lite stuns i högläsningsformatet, känner jag. Särskilt då mycket av den sker i dialogform och lätt känns lite för babblig/ordrik. Men å andra sidan vänder det på slutet och blir om inte blodisande spännande, så ändå lite "kniven mot strupen"-allvarligt och rent apokalyptiskt. Vi läste två kapitel i stöten de sista kvällarna.
Sammanfattningsvis en på det stora hela taget bra blandning av humor, action och spänning. Mycket uppskattad av 8-åringen (han hade nog satt en femma om han fått bestämma) och den lika serietidnings- och superhjälteäskande, högläsande pappan.
Nu ska jag genast googla fram om det finns en fortsättning!...more
Vi har precis börjat läsa boken för tredje gången på lika många veckor. 7-åringen verkligen älskar den. Humorn, illustrationerna, fantasifullheten.
PerVi har precis börjat läsa boken för tredje gången på lika många veckor. 7-åringen verkligen älskar den. Humorn, illustrationerna, fantasifullheten.
Personligen kan jag tycka att den är lite väl meningslös och på gränsen till flamsig och att tre stjärnor egentligen är en för mycket, men jag får böja mig för min sons omdöme och ändå kompromissa fram ytterligare en stjärna.
Dessutom påminns jag om min egen tid som nybliven bokslukare i mellanstadiet, så jag med stor behållning läste Christina Anderssons böcker om Jakob Dunderskägg. Böcker som - om jag läste dem igen idag - säkert skulle finna lika flamsiga och tramsiga....more
Jag blir inte riktigt klok på vad boken egentligen handlar om. Är det råttorna från NIMH eller är det musmamman fru Frisby? Och vad vill O'Brien egentJag blir inte riktigt klok på vad boken egentligen handlar om. Är det råttorna från NIMH eller är det musmamman fru Frisby? Och vad vill O'Brien egentligen säga?
Nåväl, vissa böcker är som gjorda för att väcka frågor utan att ge svar, och det kan vara en styrka. (view spoiler)[Vi får inte veta hur det går för råttorna efter att de lämnat Fitzgibbons gård, och historien om fru Frisby och hennes barn blir också hängande i luften på något sätt. (hide spoiler)] Jag ser framför mig hur boken läses i skolsammanhang och följs upp med diskussioner på olika teman, men jag blir ändå inte riktigt klok på det.
Det är spännande och lättläst, och jag känner mig inte så tom inombords som jag borde efter ett dylikt antiklimax. Det talar ändå till bokens fördel. Och kanske är det min fantasi som får jobba, snarare än intellektet. Det är också en fördel, faktiskt.
Jag drar paralleller till Richard Adams och Den långa flykten, liksom till betydligt mörkare The Plague Dogs (också av Adams). Men samtidigt är det som att den här utspelar sig vid sidan av, snarare än att vara ytterligare en i en rad liknande historier. Som att råttorna från NIMH - i egenskap av kaninerna eller hundarna i Adams romaner - bara passerar revy och vi får en snabb, ytlig inblick i deras historier som de skulle kunna te sig för en utomstående.
Ett nytt perspektiv.
Nu ska jag se om filmen (som jag knappt minns något av) tillsammans med mina barn. Får se vad det ger oss....more
Jag vet inte om det bara är jag, men när jag läser om mitt gamla King-bibliotek i vuxen ålder är det framförallt de fantasy-anstrukna grejerna som fårJag vet inte om det bara är jag, men när jag läser om mitt gamla King-bibliotek i vuxen ålder är det framförallt de fantasy-anstrukna grejerna som får ett bättre betyg än "godkänt". De fantasy-anstrukna och lite "barnsligare" (i ordets positiva bemärkelse, alltså). Som den här....more