Stilla i Stadsparken

En del av Er som besöker min blogg har träffat mig på riktigt.

Har vant sig vid min brytning, vid mina miner, ja... vid hela mig.

Men för de flesta av Er är jag bara en Stilla som går runt i skogen eller irriterar sig på det ena och det andra.

Idag gör jag dock något jätteläskigt. Idag visar jag Er hur jag är och hur jag låter.

Törs ni kolla? Gå in på Tv Eskilstuna och klicka på Vår i Eskilstuna (den lilla markerade ikonen).

Så småningom dyker jag upp i bild och ljud. 

***

Ojdå, nu gick jag igen på sidan och då har jag upptäckt att videon var borta.

Men den kanske kommer tillbaka...

En plats i skuggan

Äntligen en affär som förstår att djur i bilen behöver skugga. Och den blommiga bilen är vår :)

Regnbågen

Idag har Eskilstuna exploderat i regnbågens alla färger. Solen sken, glada människor samlades, färger vibrerade. Det har varit en fin dag på torget.

Peace, love and understanding!

För en viktig sak

Galan äger rum i Eskilstuna.

Kom och hjälp ungdomarna från S:t Eskils gymnasium att hjälpa!

Ni är hjärtligt välkomna!

Den lantliga stilen

Jag och Nosan tog en kvällspromenad.

Nosan luktade på alla ruttna grässtrån och jag filosoferade.

Och som vanligt blev jag slagen av en kraftig tanke.

Och kanske någon av er blir upprörd och känner sig ledsen men det är inte min avsikt att såra någon alls.

Men jag funderade över begreppet lantstil.

Vi inreder våra hem i lantstil. Bloggvärlden blommar med bloggar som sjunger lovsånger om den lantliga stilen. Tidningar som ägnar sig åt country living är många. Likasom tips om hur man får ett lantligt kök. Vardagsrum med lantlig känsla. Lantligt...

Jag känner några riktiga "lantisar". Sådana där, vet ni, som inte behöver köpa små lyktor och kuddar av mjölsäckar för att skapa den lantliga känslan i sina hem. Deras hem andas lantlighet av helt naturliga skäl.

Men konstigt...

Inte ett enda vitt hjärta dinglande på nyckeln i linneskåpet. Inte en enda glaskupa med några nytillverkade gamla franska brev under. Inte en enda kudde med något helgon påstrykt.

Istället är det omaka filtar i soffan. Kuddar som inte alls passar ihop med den övriga inredningen men som tål att rulla dem under ett trött huvud. I farstun står det inga rosiga gummistövlar utan några par av den gröna modellen. Fast färgen syns knappt för stövlarna är rätt så leriga. Lantisar har oftast grova händer så de föredrar rejäla muggar istället för de små sköra kopparna. Jag trivs i deras kök. Kanske för att de är lantliga, men på riktigt.

Bilden är hämtad från www.freefoto.com

Ett annat ljus

13 december, Luciadagen.

13 december 1981, natten mellan lördag och söndag, ändrades Polens historia. Min far jobbade då inom polisen och tidigt på morgonen blev han hämtad av militären. Dörrklockan ringde, pappa öppnade och polisen beordrade honom "följ oss". Det var allt. Han försvann utan att vi visste vart eller hur länge.

Klockan 9 på söndagar brukade vi se på barnprogrammet på tv. Men inte den söndagen. Klockan 9 pratade dåvarande partiledaren gen. Jaruzelski till hela nationen och förklarade krigstillstånd i Polen.

Skolundervisningen blev inställd, polistimmen införd, telefonlinjer avklippta. Maten var strikt ransonerad. Socker, mjöl, smör, kött, choklad, sprit, tändstickor, till och med modersmjölkersättning var ransonerad. Man fick köa i många dagar för att få köpa något i överhuvudtaget. Stridsvagnar på gatorna...

Jag var 9 år, liten och stor på en och samma gång. Mina föräldrar skyddade mig och syrran från oroligheterna. Men de kunde inte skärma oss från allt. Jag hörde viskningar mellan de vuxna, jag såg mammas slit för att få köpa ett par vinterstövlar till oss. Jag saknade min pappa som vi inte visste något om. Lite senare fick han möjligheten att hälsa på oss då och då. Ibland lekte vi affär och han tillverkade små mynt och sedlar av papper åt mig. Jag sparade dem i månader. För jag ville ha ett minne av pappa ifall han inte skulle komma hem några fler gånger.

Om krigstillståndet inte infördes i Polen då skulle sovjetiska styrkor invadera Polen för att skapa ordning. Antagligen genom ett blodbad. Det finns även misstankar om att då skulle USA blanda sig in för att sätta Sovjet på plats.

Vägar till friheten, vilken frihet det än gäller, är oftast smärtsamma och kräver uppoffringar. Och när man väl har sin frihet då ska man inte ta den för given. Den ska man vara rädd om. Sådant kan jag tänka på när jag äter lussebullar...

Studiolejon

Idag har jag haft möjligheten att besöka Mariah Lejon i hennes Studiolejon.

Mariah har bott i USA, jobbat som modell och fotograf och nu har hon hittat till lilla Eskilstuna. Hon berättade om hennes sätt att få andra att slappna av framför kameran. Jag kan tänka mig att hennes modeller känner sig avslappnade till 100% och det beror nog inte på några praktiska tips utan på den glädje som Mariah sprider runt sig.

Jag är en sådan som inte trivs framför andras kameror och därför flyr jag dessa. Det har kanske med mitt kontrollbehov att göra. Jag får en känsla att enbart jag själv vet hur jag kan ta bilder på mig. För några år sedan tog jag jättemånga självporträtt och var nöjd med över hälften, alltså var jag väldigt nöjd. Den tekniska sidan i dessa självporträtt lämnade mycket att önska. Men jag var nöjd med mig själv som person, med min blick, kroppspråk och utstrålning.

Mariah har varit väldigt entusiastisk och det kan hända att jag hamnar framför hennes kamera. Det lär bli en utmaning för såväl henne som mig. Det visar sig.