Double M

Min familj och mina vänner kommer nog snart att tröttna på mina statusuppdateringar på Facebook. Ty de senaste har en stark mobilanknytning. Jag antar att för de allra flesta människor är mobiltelefoner lika vanliga som tandborste.

För mig som har levt utan mobil i snart 10 år har en ny värld öppnat sig. För ett par dagar sedan köpte en smartphone. 

Det första jag gjorde med telefonen var att göra en uppdatering på FB via den. Bara för att... En stund senare låste jag in mig på badrummet och ringde till vårt hemnummer. Magnus svarade och jag höll på att kvävas av mitt eget skrattanfall.

- Jag...har...blivit...en...fjortis... - hickade jag i luren.

- Du har blivit en Double M - konstaterade familjen. Mobil Mamma.

Mina fickor brukar vara fulla av olika oumbärliga saker: pocketbok, anteckningsblock, penna, mp3-spelare, kompaktkamera... Att allt detta numera ryms i en liten, platt manick som dessutom ger mig möjlighet att ringa och surfa var anledningen till varför jag till slut köpte telefonen.

När ens yngsta blir vuxen

 

I måndags fyllde mitt yngsta barn 18 år. Alltså... 18 år! Var har alla dessa år tagit vägen? Jag minns dagen då hon föddes som om det var igår. Nu är Sara på väg till krogen för att festa. Stan är inte säker längre ska jag säga er.

 

Någon har frågat mig om vi ska skaffa oss en liten sladdis, nu när alla våra barn är mer eller mindre vuxna. Svaret är definitivt nej. Det är underbart att vara mamma, det är inte där som hunden ligger begraven. Jag har varit mamma i snart 20 år och nu är det dags att utforska livet utanför mammarollen, helt enkelt.



Midsommar i Sundbyholm

Ännu en student har sprungit ut

Ännu ett studentfirande i vår stora familj. Den här gången var det Melinas tur att kliva över tröskeln till vuxenlivet. Nästa år är det min dotters tur och sedan är det slut för ett bra tag. Fast tiden går ju så fort, man tror att många år är hur länge som helst. Sedan står man där, med vuxna barn vid sin sida och fattar inte var åren hade tagit vägen.

Trampa iväg

Det har varit en märklig söndag. Jag satt i soffan och tittade på hur Magnus packade sin cykel. Det är mycket enklare när han ger sig iväg på en vardag, när jag är på jobbet. Då slipper jag både separationsångesten och den tomma väntan på att han ska trampa iväg. Men nu ligger han någonstans i sitt tält och jag får ställa om mig en aning. Missförstå mig inte, jag tycker om att få vara ensam med jämna mellanrum. Det jag inte tycker om är att säga hej då...

Dagarna kommer ändå att rulla på i vanlig ordning. Jag ska jobba, läsa, dricka te.

Men jag ska låta bli att bädda sängen och jag ska njuta av den totala tystnaden.

Den dagen

Jag sitter hemma och gör precis ingenting. Efter de hektiska veckorna med alla stundenförberedelser känns det nästan overkligt att inte behöva gå igenom långa måste göras - listor. Men studentdagen var värd allt slit. För när den väl kom då föll allt på plats. Vädret kunde inte bli bättre, hela familjen var med och firade Dawid, sittplatserna räckte till alla våra gäster och jag har fått mycket beröm för maten. Den dagen blev så mycket bättre än jag kunde föreställa mig...

Nu tänker jag ta ledigt ifrån alla måsten. Jag ska bunkra choklad, paxa hammocken och läsa en bok som jag har fått från Sara. Andas ut, låta axlrana sjunka ner och drömma bort mig en smula.

Studenten

Min förstfödde har tagit Studenten idag. Jag är stolt, solbränd och trött.

Nu önskar jag mig bara en sak, att det hårda vuxenlivet är snällt mot honom.

Mors dag

De gråa tallrikarna köpte jag för ett tag på Saras begäran. Hon tyckte att vi behövde sådana för de runda, vita som vi brukar äta på är alldeles för vardagliga. Om man äter vid speciella tillfällen då ska även tallrikar vara lite speciella. 

När jag kom hem från jobbet hade hon dukat upp, tänt levande ljus och bjöd på paella. Och till efterrätt gjorde hon...

håll i er ... vit chokladmousse med passionfrukt och hallon! Den här tjejen är fantastisk. Dessutom är hon klädd i en matchande tröja som hon lånade av mig. Och som ännu inte har hittat tillbaka till min garderob :)  

Jag tror...

Jag tror, jag tror på sommaren. Jag tror, jag tror på sol igen...

Sara har beställt grillat. Och precis när kolen hade blivit lagom grå då kom regnet.

Mycket opassande av regnet att börja falla under en sådan stund ska jag säga Er.

Och i bloggen har det varit tyst. Tvärtom var det i huvudet på mig för där snurrade tankarna på högsta fart. Jag har funderat mycket på min framtid. Jag har nog kommit till en sådan punkt i livet där jag inser värdet av tiden. Speciellt den tiden som jag kan bestämma över själv. Jag vill inte ägna den tiden åt sådant som stjäl min energi. Och det är en del. Det behövs rejäl vårstädning i min medelåriga tillvaro, har jag insett. Men som sagt, jag tror, jag tror på sol igen...

Det spanska landslaget

- Om du hittar då kan du köpa en fotbollströja till mig. Helst spanska landslaget.

Det bör vara lätt som en plätt, speciellt i Barcelona. Bara jag vet hur en sådan tröja ser ut.

Med en sådan utförlig beskrivning bör även en sådan fotbollsanalfabet som jag hitta rätt tröja.

:)))

Jag och några gamla goda kompisar från Göteborg har bestämt oss för att möta våren i Barcelona. I januari bokade K resan. Då kändes resan avlägsen och overklig. Men nu är det dags. Imorgon, efter jobbet, bär det av... 

Kram på Er och vi ses snart igen!

Pannbiff och blickar som möttes

Imorse gick jag till jobbet. Alltså, jag verkligen gick. Det är några kilometer dit och det tar sin tid. Men det är det värt. Jag var helt upprymd när jag kom fram. Så upprymd att jag kryssade för pannbiff med lök och gräddsås på lunchbeställningen. Vi har precis bytt vår lunchleverantör och den nya leverantören serverar så otroligt god mat. Biffen var ingen besvikelse heller. Besvikelsen kom efter lunchen. Om man har en mage som enligt läkaren lider av IBS då ska man låta bli att äta lök. Efter lunchen kom smärtan och jag plågade mig genom nästan hela eftermiddagen. När min chef fick syn på den dinglande ballongen under min tröja då skickade hon mig hem.

Men det mest häpnadsväckande hände på vägen hem, när jag gick över en bro som hänger över E-20n. För precis när jag var där så fick jag syn på vår bil där nere på motorvägen. Magnus bestämde sig för att helt enkelt hämta mig på jobbet och var på vägen dit. Jag klampade på bron och han swischade i 100 knyck på motorvägen. Hur stora kunde oddsen vara för att våra blickar skulle mötas just där och just då? Inte stora men de möttes i alla fall.  

Den första, riktiga vårdagen

Trots att dagen började så knasigt så blev den, trots allt, en helt underbar dag. Jag var ute i skogen och såg vitsippor, fjärilar och humlor. Vid en gammal husgrund blommar påskliljor. Inte de hårddrivna i skyddade växtshusmiljöer utan de som blommar av sig själva, när tiden är inne. Och nu är tiden inne, verkar det som. Överallt kan man se det nya, gröna gräset växa, solen skiner och hjärtat slår volter av glädje. 

Jag har byggt ett humlebo, hjälp min son med att söka jobb och gjort en kycklingsgryta. Dagdrömt, suttit i hammocken och njutit av de 26 plusgraderna på min altan. En lyckodag, med andra ord.

Fler bilder från den vackra vårdagen kan ni se på Stilla Natur.

Uppsittarkvällen

Det är kväll. I vanliga fall skulle jag göra mig klar för sängen men inte nu. Ty just nu gör jag mig redo för en lång uppsittarkväll. Imorgon, mitt på dagen, ska jag nämligen på gastroskopi och jag får varken äta eller dricka några timmar innan undersökningen. Då vill jag sova så länge som möjligt för att inte plågas av törsten. Och tanken på slangen som ska föras ner i min stackars mage...  Men jag hoppas på att det blir mödan värt.

Idag har jag varit i skogen, sett det nya gröna gräset börja växa och mött ett rådjur. Det var de fina stunderna på dagen. Sedan exploderade det en bomb hemma hos mig och jag får anstränga mig för att inte dö av frustration. Att livet kan aldrig bli som man önskar sig. Men ju mer frustrerad jag känner mig desto mer vill jag ta rodret i egna händer.

Startmotorn

Dottern min klagar på att jag inte bloggar på Anna Stilla - bloggen. I brist på nya inlägg läser hon de gamla. Det gör jag också med jämna mellanrum. Det är väldigt intressant att blicka bakåt och se sin egen väg genom livet. Att jag slutade blogga här berodde helt enkelt på att jag insåg att jag inte levde något stort liv. Men jag saknar dessa vardagsskriverier. Om några år kommer jag att bli frustrerad över att jag tog ifrån mig möjligheten att fortsätta med att blicka bakåt. Så från och med nu lovar jag mig själv att skriva och fotografera vardagen. Varje dag.    

Idag skulle jag iväg till Maria och fira hennes födelsedag. Men dagen blev inte som jag hade tänkt mig för startmotorn i vår blommiga hippiebil har gått sönder. Magnus fick loss motorn och upptäckte att det lät om  mackapären när man skakade på den. Tydligen var det inte alls bra men sådant begriper jag mig ej på. Men till och med jag, den tekniska analfabeten, fattade att något var fel när massor med små bitar ramlade ur motorn. 

Tårtan

Igår fyllde jag år. När jag kom från jobbet då väntade en tårta på mig och det var inte vilken tårta som helst. Magnus gjorde den alldeles själv och fyllde den med massor av sådant som jag gillar. Energydrink, gräddkola och mjölkchoklad! Mina laster i ett nötskal. Eller ja, i en tårta. Och vad önskar man sig när man lite motvilligt har klivit över till den andra sidan av livet? Inte mycket ska jag säga er. Inte alls mycket. Att man ska förbli frisk. Att ens nära och kära ska ha det bra. Att våren ska komma snart. Och så en resa till Seychellerna... 

Fredagskänslan

Det har varit en tuff vecka men igår kväll föll en sten från mitt hjärta. Min son behöver inte göra lumpen i Polen. Efter några sömnlösa nätter, många oroande telefonsamtal och min mammas tappra kamp där på andra sidan av Östersjön kan jag andas ut. Fredagskänslan lägger sina vingar runt mig. Katten spinner behagligt, dottern bakar dumlekakor och jag hoppas på en väldigt, väldigt lugn helg...   

Faworki

Min mamma är mästare på faworki, de spröda kakorna som man moffar på fettisdagen i Polen. En gång, när mina barn var riktigt små, då kom min mamma hit och gjorde två enorma fat faworki till oss. Det måste ha gått 15 år sedan dess men barnen har starka minnen av kakorna och pratar fortfarande om dem. Idag har jag tagit mig i kragen och gjort faworki själv. De liknar klenäter lite grann. Jag har dock aldrig ätit några klenäter så jag har ingen aning om det finns fler likheter mellan dessa svenska julkakor och polska faworki.  

Här kommer receptet för alla Er som vill äta något riktigt, riktigt gott...

Blanda ihop 6 dl vetemjöl, 2,5 dl smetana, 1-2 msk vispgrädde, 5 äggulor, 1 tsk ofärgad brännvin och en nypa salt till en fin deg. Det tar några minuter. Det är viktigt att inte ha något mjöl på bakbordet. Det mjölet som fastnar på degen kommer senare att brännas vid under friteringen. Kavla degen tunt, tunt, tunt. Ju tunnare deg desto sprödare kakor. Sedan skär man degen i remsor och gör ett snitt i mitten av varje remsa.

Dra den ena snibben på remsan genom det snittet i mitten så att kakorna blir vridna.

Värm upp olja eller kokosfett i en stor kastrull. Stek kakorna gyllene på varje sida.

Pudra med florsocker när de har svalnat.

Min väldigt nyvakna dotter blev alldeles tokig av glädje!

Ont, det gör ont.

- Det gjorde skitont - sa Dawid medan han visade upp sin nya (första) tatuering.

 Den tredje raden i tatueringen är mitt födelseår. Älskade sonen... 

Jag fick dock inte vara med när han tatuerade sig. Det är tydligen inte så poppis att mödrar till snart 19-åriga killar följer med och övervakar hela processen. Hans kompis fick däremot vara med och stå för dokumentationen av plågeriet. Den här bilden har jag fått just av honom. Så fort Dawid och hans kompisar lämnade hemmet så kom Sara tillbaka från sin danstävling i Kungsör.

Med en pokal i handen! Hon tog tredje platsen. Vilka barn jag har!

Jag är så kär i mina ungar att det gör ont!  

Tonårstiden

Ett tag tvivlade jag på om jag i överhuvudtaget skulle överleva min dotters rebelliska tid. Den kom så plötsligt. En kväll nattade jag en sockersöt unge och över bara en natt hände det något obegripligt. Den sockersöta ungen förvandlades till ett surt troll. Allt var fel. Jag fattade precis ingenting, kompisarna visste bättre, förstod bättre och  var bättre på alla möjliga sätt. Jag klädde mig fel, hade för långt hår och var värre än alla andra mammor. Det gick till och med så illa ibland att hon önskade sig en fosterfamilj. Som mamma kände man sig så oduglig men man visste inte vad man kunde göra bättre. Man visste att man fattade rätt beslut genom att inte köpa ut sprit eller låta barnet festa till sena nattimmar. Man visste att man måste sätta gränser men allt man gjorde väckte bara ännu större avsky hos tonåringen. Men sedan vände det...

En kväll sa jag god natt till det lilla sura trollet. Jag fick knappt något ljud tillbaka. Men nästa morgon mötte jag en ung, kvittrande kvinna i hallen. Den lilla sockersöta ungen kom tillbaka. I en förbättrad version dessutom. Idag sover hon med en tygängel som hon kallar för Mor. Mor har sin egen kudde och ingen får ens sätta sig på den. Hon blir riktigt arg på mig om jag inte tittar in hos henne och säger hej när jag kommer hem från jobbet. Och hon sägar att hon älskar mig.

Det trodde jag aldrig att jag skulle få höra igen... 

Afternoon Tea med Sara

Jag och Sara har åkt till Sunbyholms Slott för att avnjuta deras mysiga Afternoon Tea.