Äntligen

Tada... Titta vad jag har fått idag!

För att inviga körkortet har jag kört från Sjösa till Eskilstuna, lite över 80 km. Ensam! Jag vet, ni som är vana vägrävar tycker att det där är ju löjligt lite. Men för mig var det en stor händelse. Nu samlar jag pengar för att köpa min drömbil.

Tusen tack!

Tusen tack för alla era grattisglädjerop!

Om ni bara visste hur glad jag är! Att klara av uppkörningen har lyft mitt självförtroende och min självkänsla tusen meter högre än det någonsin har varit. Jag har till och med tittat i spegel och konstaterat att jag inte alls är så tjock som jag trodde jag var. Jag har konstaterat att jag rentav har en helt vanlig kropp. Vad en godkänd uppkörning kan göra?! Otroligt!

Idag har jag skjutsat Sara till skolan och sedan körde jag till Sundbyholm. Bara för att ta en promenad längst stranden. Inga andra var där. Bara jag och Nosan. Solen sken, vinden prasslade och jag kände mig fri, lycklig och duktig.

Ett mål i mitt liv är avklarat. Jag ska andas målsfritt en liten stund och sedan ska jag ta sikte på nästa.

Kram på Er alla där ute!

Godkänd

Jag har klarat det!

Jag har blivit godkänd på uppkörningen!

Superdriver har visioner, ho ho ho :)

Jag har inte uppdaterat bloggen på några dagar för att... Ja, för att jag har varit upptagen med mina framtidsplaner. Att leva i nuet är viktigt men ibland får man visioner. Stooora visioner alltså. Då är det svårt att hålla tankarna i nuet. De liksom springer in i framtiden så fort man vänder ryggen.

Förresten, idag känner jag mig som en stor segrare! Jag har kört med skolan för första gången efter min uppkörning. Min lärare sa att jag kör klockrent, hanterar växlarna jättebra, gör felfria filbyten, omkörningar, avsökningar och bedömningar. Länge har jag behövt att känna mig som värsta superdriver och precis så känner jag mig idag. Oh yeah!

Bland svarta moln

Jag hoppades så innerligt på att jag skulle ha körkort idag. Men något i Den Hemska Rondellen har gått snett och jag har blivit underkänd. Efteråt sa min uppkörare att jag hade varit så upptagen med blinkers att jag inte hade koll på trafiken. Jag kan inte minnas själv att jag har tappat kollen på trafiken en enda endaste gång men jag vet att något inte stämde där i rondellen.

Jag har försökt analysera hela rondellsituationen många gånger och antagligen, nervös som jag var, hamnade jag i fel fil och sedan tog jag mig ur den på inte så säkert sätt som jag borde.

Så det dröjer nog ett tag innan jag kör upp igen. Har man misslyckats första gången då får man vänta länge innan man får en ny tid. Man kan se på det positivt, jag får ju ännu mera tid på mig att öva innan jag ger mig ut på vägarna på egen hand. Men just idag är det omöjligt att se något positivt i mitt misslyckande. Jag känner vrede, uppgivenhet och skam om vart annat.

Men det finns något annat som är som en solglimt mitt på min svarta himmel. Jag har fått en fin bloggutmärkelse av Elins tittskåp. Tusen tack! Jag ska skicka utmärkelsen vidare men först måste jag skaka av mig det obehagliga av dagens uppkörning.

Lilla uppkörning

Jag har haft lilla uppkörning idag. Den kändes som den längsta lektionen i världen. Jag har försökt lugna ner mig med att det är ju vilken lektion som helst. Jag är ju van... Ändå lyckades jag hetsa upp mig en aning. Jag försökte skärpa alla mina sinnen till bristningsgränsen. För nu finns det inget utrymme för misstag och sinnesslarv. "Så tyst har du aldrig varit förut" sa min lärare. Svårt att prata när man tuggar ihjäl sina läppar! Men jag har blivit godkänd på lilla uppkörningen. Kvar har jag "bara" självaste uppkörning hos Vägverket. Jag väntar på ett datum. Det är nervösa veckor framför mig.

Handmade

Idag har det kommit ett paket till mig. Jag tyckte att det var synd att öppna det för paketet var så fint inslaget. Så jag gjorde mig en kopp te och satte mig ute på altanen och tittade på paketet en stund. Sedan började jag prassla med det fina röda pappret...

Där inne hittade jag en Körkortsängel från Jeanette. När hon berättade om för mig att hon hade gjort den till mig så kände jag mig oerhört speciell. Rörd och stum av glädje. Världen är trots allt fantastisk. Det är så lätt att tro något annat när man dagligen läser om mord och elände. Men vid sidan om det så finns det vanliga, vänliga och underbara människor. Som Jeanette.

Jag har hängt Körkortsängeln på hallspegeln. Därifrån kan hon sända mig sina beskyddande lyckovibbar. Det behövs nu för att nästa vecka har jag lilla uppkörning. Klarar jag det så bokar min lärare tid hos Vägverket för den riktiga uppkörningen. Om jag inte klantar mig så har jag körkorkortet innan maj månad tar slut. Om jag inte klantar mig som sagt.

Rusta är en av de affärer där jag sällan förväntar mig att göra ett fynd. Men idag har jag gjort världens bästaste köp. Ett par trädgårdstofflor för 79kr! Tofflorna fanns i många färger men jag har valt de rosiga. Ibland vaknar det en liten flicka inom mig :)

I vårens tecken

Det blir nog ett inlägg till i kategori "Årstider". Men jag kan inte behärska mig. Jag kan inte hjälpa att jag jämt och ständigt söker tecken på att våren är på väg, att den tänker stanna här och inte ge vika för vinterns lömska trick. Idag, när jag klev ut ur vår mörka sovrum, blev jag bländad av solen. Äntligen! Det känns att våren är på G!

Jag har övningskört. Vi stannade till hos Linda. Hon har det vackraste håret jag har sett. Jag har lust att ta på hennes hår jämt. Rödhåriga människor är så lyckligt lottade. För många år sedan färgade jag mitt hår rött men gud, jag såg inte klok ut. Vi skjutsade Linda till stan. Det är märkligt hur hemskt jag kör när andra finns med i bilen. När jag skulle parkera hos Linda då tittade hennes sambo på mina försök att backa runt deras hus. På en sträcka på 20 meter fick jag tre motorstopp!!!! Men när jag kör själv så fungerar allt jättebra. Jag manovrerar bilen utan problem. Mina gamla problem med att växla och bromsa samtidigt hör till historien. Jag kör, växlar och bromsar som man ska. Numera trycker jag inte ens gas i botten när jag närmar mig rött. Så bra är jag :)

Lindas vackra hår.

Katastrof

Jag har kört mot rött, försökt pressa mig i korsningen, för sent upptäckt folk på övergångstället och missat min väjningsplikt och utfartsregeln. Min körning idag var rena katastrofen. Jag vet inte om jag är mest arg eller ledsen. Jag vill inte låta mig att bli alltför ledsen för då börjar jag intala mig själv att jag är hopplös. Nu har jag inte råd med det. Om två månader ska jag ha körkort. Jag har inte tid med att bli hopplös. Med varje körlektion har jag känt att jag kommer närmare och närmare körkortet. Men idag har jag tagit 100 kliv bakåt. Kanske för att jag sov dåligt inatt och har varit ofantligt trött idag. Jag beundrar min lärare som med humor, uppmuntran och lugnet försöker få mig att bli en bra förare. Jag skulle nog få spader med mig själv.

Körkort update

Vägen till körkortet är lång...


Men målet lockar!

Dubbelörnen frågade hur det går med mitt körkort. Jag har inte skrivit så värst mycket om det på sistone men det betyder inte att jag latar mig. O nej. Jag kör så gott som varje dag. En gång i veckan kör jag i skolan. Det är många moment som måste gås igenom och jag mångtränar på dom hemma tillsammans med min tappre Magnus. Igår till ex backade jag slalom runt lyktstolpar på parkeringen. Sedan ville han att jag skulle parkera bilen mellan två andra bilar, genom att backa in. Han höll krampaktigt i parkeringsbromsen ifall jag skulle råka köra i grannens bil. Men det gjorde jag så klart inte. Jag har ca 7-8 lektioner kvar på skolan och jag räknar med att i mitten av maj göra min uppkörning.

Status för idag: inga bucklor än, inga trafikoffer, inga tårar, inga mosade cyklar, bilar eller fotgängare.

Halkbanan

Ytterligare ett moment på min tappra väg mot körkortet är avklarat. Nämligen halkbanan. Jag har sladdat, jag har snurrat, jag har kört av banan och jag har kört på älgar. Till att börja med. Men jag har också lyckats med att häva en och annan sladd och att väja för älgarna. Det var faktiskt jätteroligt. Jag hoppas dock att jag slipper is, sladd och älgar på mina riktiga vägar. Det roligaste av allt var att jag fick sitta ensam i bilen. Jag längtar efter dagen då jag har körkort och kan köra själv. Då ska jag ta bilen och bara åka dit vägen bär.

Foto: Anna Stilla

Jag vill men inte kan

Jag vet, nu kommer ni att tro att jag har blivit helt galen. Det tycker iaf min dotter när hon besöker min blogg. Jag byter layout på bloggen oftare än jag byter kuddar i soffan. Men jag är rastlös och känner mig stressad och pressad. För att ventilera dessa känslor så pillar jag på bilder, fonter och Photoshop. Lagom kreativ sysselsättning med andra ord. Jag är så stressad och pressad för att jag försöker vara en oerhört duktig bilförare. Men jag gör växelmisstag oftare än jag borde. Jag har svårt att växla ner vid inbromsningar. Själva manövern går ju utan problem men jag har svårt att bestämma mig att NU, precis NU är det lagom att växla. Antigen växlar jag för tidigt eller för sent. Att jag behärskar teori, kan backa runt hörnet, köra exemplariskt i korsningar är inget värt om jag INTE kan växla rätt. Så vi nöter på våran växellåda och jag nöter på mina sköra nerver. Och ju mer jag nöter på nerverna desto fler ändringar i bloggen. För att inte tala om mängder av temuggar och godispåsar lite här och där.

Jag vill kunna köra bil, jag vill köra den miljövänligt och sparsamt, jag vill köra den säkert och stabilt. Men det är kanske redan kört för mig?

Jiiiihhhaaa!

Mina underbara bloggvänner, tack för allt stöd som jag får från Er! Det är guld värt ska Ni veta!

Vet Ni vad jag har gjort idag?

Idag har jag blivit wild and crazy som aldrig förr.

Min käre Magnus behövde ut på stan, till cykelaffären och byggvaruhuset. I vanliga fall undviker jag att göra honom sällskap när han inte tänker besöka roligare ställen än så. Nuförtiden dock är det inte vanliga fall utan övningskörningstillfällen.

Idag har jag kört på motorvägen. För första gången! Inga smala krokiga vägar längre, o nej. Jag var tvungen (nej, nej, nej, jag envisades med) att passa på att vägen inte var halkig och att det var motorväg och jag tryckte gas i botten och körde 100 km/h. Härligt, härligt. Tills Magnus sa: "Nu måste du sakta ner, här händer det saker". För vi kom Till Stora Hemska Rondellen men jag klarat den med.

Än så länge går det bra, jag har inte kvaddat bilen, jag har inte kört på oskyldiga livsformer och det viktigaste av allt, jag har slutat att bli så där gråtande panikslagen. Och tro mig, för att vara mig är det en stor personlig framgång.

Godkänt

Efter veckor av pluggandet, hundra kaffekoppar och många oroliga nätter var det dags att åka till Vägverket för att avlägga teoriprovet. Jag har en ganska konstig inställning till saker och ting. Det är antigen eller för mig. Vinna eller förlora. Inga genvägar och chansningar. Jag har velat att klara av provet redan första gången. Och det har jag gjort.

Jag har blivit godkänd!

Men provet var svårt. Mina händer skakade och jag hade svårt att styra musen. Och när programmet räknade mina svar så fick jag lov att blunda. Och när jag fick se resultatet så ville jag vråla av lycka. Jag har klarat det!

Sluta tuta!

Foto: Anna Stilla

Jag är kanske tjatig men körkortet är det nog det enda jag tänker på nuförtiden. Igår kväll, innan jag somnade så analyserade jag hela vägen till Malmköping, tur och retur. Jag befann mig igen i rondeller och försökte i tankarna köra igenom dom. Lugnt och säkert. Då upptäckte jag hur jag spände överarmarna, precis på samma sätt som jag gör när jag ska hålla åt höger i skymda, tvära kurvor.

Idag har vi kört igen. Det kändes ganska bra tills jag blev påtutad av en hemsk människa bakom mig. Vi närmade oss den stora rondellen och jag saktade in i "god tid". Människan bakom mig körde oroande nära mig. Bilarna i rondellen blinkade inte så Magnus sa att jag skulle vänta på dom. När det blev lämpligt så körde jag iväg.

Men då tutade hon bakom mig.

Det är hemskt, hänsynslöst och helt idiotiskt att göra så här. Jag önskar den där människan att hon, någon gång, får övningsköra med någon annan gröngöling.

Jag är förvånad över andras slarv och dumstridighet. Jag blir ju omkörd hela tiden men det är faktiskt sällan som omkörarna signalerar med blinkers att de tänker köra om. De bara dyker upp bredvid mig. Inte nog med det! Ibland kör dom in precis framför min nos.

Den dagen jag ska bli en erfaren och självständig bilförare så ska jag ta hänsyn till alla övningskörare. Inte bara för deras skull. Även för min egen. Man kan ju räkna med vad som helst, precis med vad som helst när man ser en övningskörning-skylt.

Så snälla ni alla som kör, sluta tuta för att ni är irriterade!

Förresten, jag har bokat tid för teoriprovet. Sista oktober gäller det!

Avslöjad

Foto: Anna Stilla

Världen är riktigt, riktigt, riktigt liten.

Idag åkte vi till Malmköping. Och vem som satt bakom ratten? Jag så klart. Eftersom på vägen till Malmköping kör riktiga våghalsar så har jag inte kunnat tillämpa där min sedvanliga hastighet på 20 km/h.

Jag ökade farten.

Jag körde riktigt fort.

Bilen bara swischade förbi alla åkrar.

Jag körde 60 km. Ibland till och med 65.

En sann fartdåre är jag, ha!

Sedan kom jag hem och läste Dubbelörnens kommentar i mitt föra inlägg:

"Jag såg dig idag, jag såg dig idag,jag såg dig idag, jag såg idag... Jag mötte dig, du var på vg mot Malmköping! Det gick ju så bra så ;) och ingen bikö hade du heller bakom dig *fniss*..."

Kan ni förstå hur det känns? Här lever man farligt och så blir man ertappad av en annan bloggare. Jag ler mitt bredaste leende :)

Stanna hemma gott folk, jag övningskör!

- Öka farten. Det är en 70-väg, du måste öka farten - sa Magnus

Vaddå öka farten? Jag körde ju förbaskat fort. Det måste vara något fel på hastighetsmätaren som visade att jag körde 20 km/h. Det kändes ju hur fort som helst.

Idag har vi tränat inbromsningar vid korsningar och kurvor. Men för att bromsa in så var jag tvungen att öka farten. Fast varför då, jag har ju inte så bråttom. Men jag hade lovat Magnus att lyda hans instruktioner så jag ökade farten en liten aning. Sedan måste jag bromsa in SAMTIDIGT som jag växlar ner och INNAN kurvan så ska jag vara klar med både farten, växeln och kopplingen. OMÖJLIGT! Jag kan inte göra allt samtidigt. En sak i taget går jättebra men samtidigt? No way! När jag väl är klar med det jag ska göra så står jag mitt i korsningen. "Du har glömt att svänga" - konstaterar Magnus. Jaha, måste jag svänga det med? Herregud vad karln begär utav mig. Efter att ha svängt några gånger med foten på kopplingen hade jag bestämt mig för att banne mig, jag ska fixa det där. En runda till. Jag ökade farten, bromsade in, kollade sikten och... Bilen körde rakt i det högra diket. Jag gör en hastig rörelse med ratten, bilen löper amok och nästan hoppar in i det vänstra diket.

- Släpp gasen!!!! - vrålar Magnus

När jag väl, på Magnus kommando, stannade bilen så kom tårarna. Jag grät en stund och hatade mig själv. Och bilen. Och kurvan. Magnus frågade om han skulle köra hem.

- Nej, jag vill ta kurvan en gång till.

Kommer jag att kunna köra bil? Snälla, berätta för mig hur uselt det gick för er när ni provkörde. Och sedan får ni lägga till att idag är ni hur duktiga som helst. Snälla, säg att jag inte är den enda som håller på och får panik och nästan kvaddar bilen och allt det där hemska...

Bilden ovan har inget med körningen att göra. Efter att ha sett döden i ögonen på förmiddan så bestämde vi oss att ta det lugnt under resten av dagen. Magnus och Dawid plockade slånbär. Dawid gömde sig i sin huva för det är tydligen inte så populärt att stå och plocka några bär ifall några snygga tjejer dyker upp. Av slånbär ska Magnus göra likör. Jag väntar med spänning på resultat.

Jag måste förtydliga en sak innan jag går och lägger mig. Jag kör inte mitt i stan utan på små vägar utanför stan. Det sägs att de är mindre trafikerade men jag har mött följade: en skolklass (som jag INTE körde ihjäll), en cyklist (som jag vägrade att köra om), en traktor (som jag blev tvungen att köra ifrån), en bonde samt några kossor. Mycket, mycket trafik ska ni veta.

Full gas

Foto: Anna Stilla

Jag känner mig så maktlös. Jag kan inte kommentera era blogspotsbloggar och jag vet inte varför. Det är något med min dator. Jag och Magnus har varsitt användarkonto och hos honom fungerar allt som det ska men hos mig hänger sig precis allt, sidor vill inte öppnas och tusen andra märkliga saker händer så fort jag flyttar på muspekaren. Magnus har tittat på "mitt" internet och konstaterat att det är faktiskt lite mysko. Jag vill ha en alldeles egen dator som ingen annan kille i familjen har tillgång till. För så fort någon kille sätter sig vid samma dator som jag så slutar den fungera för mig. Jag tror att det här har med manliga vibbar att göra. Så om jag inte har lämnat något spår i era bloggar då är det inte för att jag struntat i det utan för att i det här hemmet bor tre andra män!!!!

Jag håller på och pluggar till körkortet. Både teori och körning. Jag har nog världens bästa lärare. Fast å andra sida så är jag ju världens jobbigaste elev. Men jag blir lätt stressad av alla gasa-gasa-gasa-sakta ner-bromsa-växla. Och när jag ska växla ner till ettan så hamnar jag satans i trean.

Ibland rycker jag i växelspaken så pass mycket att jag tror att jag får upp den med rötter och allt. Och när Magnus demonstrerar hur lätt det är att växla och jag försöker vara lika lätt på handen som han då...ja... då hamnar jag i trean. Istället för ettan. Men jag tror att jag har en chans för att lära mig köra bil. Och Magnus verkar faktiskt behärskad och vrålar inte när jag gör fel.

Bilderna i dagens inlägg tog jag i helgen när jag och Nosan gick på en promenad. Jag gillar ormbunkar. De har så fina ornamentala former. Någon gång, när jag har för lite att göra, så ska jag försöka mig på en teknik som heter frottage med ormbunkar som utgångsform. Frottage har nog alla vi gjort någon gång i livet. Alla har nog lagt ngt mynt under papper och dragit över med krita eller blyertspenna. Det är frottage. Tänk er då alla dessa vackra ormbunkar...

Foto: Anna Stilla




Foto: Anna Stilla