24 små paket

Igår, strax innan det var dags att hoppa in i bilen och bege sig till skolan så kom sonen med ihopknycklat ansikte och tårarna började välla över.
- Vad har hänt? Vad är det nu då?
- Jag vet vad det är i adventskalendern...!

Sonen har i alla år fått en adventskalender med presenter. De första åren köpte jag småsaker och packade in, satte upp de små paketen på den egenhändigt gjorda väggbonaden* avsedd för detta. Sedan kom ju de där LEGO-kalendrarna. Förra året köpte vi en stor LEGO-byggsats som jag delade upp i 24 små paket, jag följde brukningsanvisningen (sonens eget ord) så det blev i rätt ordning. Sedan fick han varje morgon ett e-mail med just de sidorna ur brukningsanvisningen tillsammans med paketet. En hel del pyssel och många timmars förberedande. Och så måste jag ju varje kväll komma ihåg att skicka mailet!

Hur som helst, sonen uppskattade det enormt och en del av det var också att få se något byggas fram utan att egentligen veta vad det skulle bli. Förra året började han ana när han framåt dag 12-13.

Men i år såg han det redan på första paketet. Han såg nämligen att det var tryckt "Jurassic World" i bakgrunden av brukningsanvisningen, det hade jag inte tänkt på...

Så en del av överraskningsmomentet var borta och det var han så ledsen för!

Lite senare i bilen, på väg till skolan, torkade tårarna och han var lite mer positiv.
- Jag är jätteglad för alla paketen, mamma. Tro inte annat. Och jag vet ju inte exakt vilken Jurassic World-förpackning det är! Så det är ju spännande.

Det är inte lätt att vara liten heller.

*) Jag har gjort sex stycken av dessa med samma mall men utsmyckade på olika sätt, en till varje brorsbarn (Förutom de sista två, kom jag just på. Hoppsan!) och till min son. Undrar om de andra finns kvar...? Barnen är stora nu.

Packa och packa igen

Så stod man där. Sista dagen i Sverige. En resväska och en stor bag stod tomma framför mig och runt mig allt det som skulle i. Vilket pussel med vikt och volym! När jag står i dessa situationer känner jag mig alltid som min pappa när han skulle stuva in allt i bilen inför bilsemestern. Kommentarer är ej välkomna - stör ej!

LEGO!
Hårt packat så det skramlade inte heller.

Min målsättning är alltid att försöka sprida riskerna, att inte lägga allt av en sak i ena väskan för om den försvinner så försvinner allt. Så hälften av allt i vardera väska. Sedan måste man ta hänsyn till att packa det mer ömtåliga i resväskan med lite styvare skal och annat som inte spelar någon roll i den orformliga och användbara bagen.

Min pappa hade turligt nog sparat två tomma kassar som det varit Weber-briketter i. De blev perfekta att packa ned det noga sorterade LEGO-bitarna i (jisses vad jag tjatade på sonen om att sortera LEGO). Drygt 13 kg blev det. Mååånga bitar blev det! En kasse i vardera resväska, alltså.

Snuset delades också upp och jag tänkte att det kan ju vara bra om jag dessutom tar två rullar i handbagaget.

Sällskapsspelen försökte jag packa ihop så gott det gick, det är ju mest volym och luft.

Jag fick till slut ihop det med bara något hekto över 20 kg på respektive väska och berättade det glatt för mannen min via Skype. Han kontrade med att han - precis som min mamma - blev osäker på det där med snus i handbagaget.

Google berättade att det kan vara ett vågspel, att det kan krångla i säkerhetskontrollen.

Så det var bara att riva upp och börja om från början.

Man lär sig ju genom repetition - Repetitio est mater studiorum - för den här gången fick jag till det ännu bättre!

Och det fanns lite utrymme i en av handbagagen så där fick sonen i ytterligare 1 kg LEGO. Ändå finns det mängder kvar i flyttkartongen som nu står hos mina föräldrar.

Har jag berättat att sonen älskar LEGO? :)

Nu stod de där: resväskan vägde 20,1 kg, den stora oformliga bagen knappt 20,2 kg samt två handbagage på ca 5-6 kg vardera.

Pust!

Ett besök på RETAB

Det som vi först tänkte klara av under vår Sverigevistelse var ett besök hos Roslagens Europatransport AB, några mil norr om Norrtälje, för där står det en gigantisk trälåda (8 m3) med drygt 70 flyttkartonger och annat. Allt det som vi valde att spara när vi tömde huset, helt enkelt.

Sedan länge har vi lovat sonen att han ska få ta med sig (en del av) sitt LEGO tillbaka till Spanien, vi saknade några sällskapsspel och så var det några DVD:er som skulle plockas ut (som inte går att få tag i på annat sätt). Och en bok! Då jag varit (ganska) noga med att dokumentera vad som ligger i vilken låda hade jag i förväg sagt till om vilka fyra lådor som skulle plockas fram.

Och när vi väl kom fram, efter ca 1,5 h bilfärd, så står den där, hela den stora lådan med alla våra saker och framför den de fyra kartongerna. Den knökfyllda kartongen med LEGO identifierades, in med den i bilen. Sedan öppnade jag de andra tre och plockade ur de fyra sällskapsspelen, DVD:erna och till sist grävde jag fram boken, 'Den oändliga historien' av Michael Ende. Den ska jag nu läsa högt för min son så fort vi läst färdigt 'Momo'.

- Det var väl allt! tänkte jag.

Det tog kanske fem minuter att plocka ur det jag planerat. Jag vände mig mot den stora trälådan med alla våra pinaler, lyfte lite försiktigt i de övre kartongerna, tog en snabb titt i kartonglistan jag har på telefon, tittade längtansfullt på min röda cykel, funderade på Roomba... Men till slut vände jag och gick därifrån. Insåg att vi kommer inte få plats med mer i resväskorna även om jag bokat en resväska till Sverige och två tillbaka till Spanien.

Det var allt. Jag tog precis det jag hade tänkt, inte en grej till!

Vi tog en annan väg hem i stället för motorvägen så långt det gick. Vi åkte genom vackra skogar, solen sken och Sverige visade sig verkligen från den bästa sidan.

En hel flyttkartong med LEGO... Sonen hade ett stort jobb framför sig med att sortera ur det han verkligen ville ha med sig!

Och gissa om jag fick tjata de kommande dagarna! Och vem tror ni satt där merparten av tiden...?

Den allra första Advent

Ja, det är ju det man firar i Sverige idag med första lussekatterna och det första ljuset som tänds i ljusstaken.

Här då, i Spanien, där är det en vanlig söndag i jultider. Det finns massor med juldekorationer och enorma mängder julgodis (spanskt sådant, här finns ingen Aladdin-ask, minsann) i butikerna, det har börjat dyka upp ljusdekorationer i träd och mellan husen också. Så julen är i antågande men Advent? Nä, det är inget som firas här.

Min adventsljusstake ligger så klart magasinerad... Jag försökte få sonen att göra en på trädslöjden men har inte sett skymten av någon och han säger han inte har gjort någon "för träslöjdsläraren har säkert slarvat bort ritningen" (jag hade skickat med en skiss på den som jag snickrade när jag gick i skolan).

Misstänkte att det skulle barka åt det hållet så lite förberedd var jag. Jag hade därför köpt två stora fat samt röda (nåja, de är bourdeaux-färgade) blockljus, hade några vita hemma redan. Idag tvingade jag med sonen ut i trädgården här där vi bor för att se vad där fanns att leka med.

Glöm mossor, lavar, kottar och lingonris. Istället blev det väv från palmen (ser ut som juteväv!), murgröna, några vippor från en tall med 15 cm långa barr, något som liknar lärkkottar men kommer från ett träd som har ca 20 cm långa barr, cypresskvistar med kottar på, den torra fröställningen från det australiska flamträdet (petade bort fröerna för de är orangea).

Lite spretigt bidde det men det gör inte så mycket.

Det bidde ganska så fint, om jag får säga det själv. Men det är inget man låter stå och brinna oövervakat för då blir det Adventseld i stället.

I veckan ska vännen Fru Torreblanca och jag ta männen våra till en ny växtbutik, den ska tydligen vara tre gånger så stor som de gigantiska vi tidigare har besökt. Där ska vi se om vi hittar en rumsgran, har ju fått för mig att jag ska ha en sådan som julgran. Fru Torreblanca vill ha sin gran på plats till glöggfesten på lördag, får se om det blir en rumsgran för henne med.

Det har börjat klia och rycka i pysselfingrarna något enormt! Ska ut i andra ärenden i morgon och förhoppningsvis kan jag få med mig hem lite pysselmaterial att göra juldekorationer av. Har i alla fall fått lite utlopp eftersom det imorgon är startskott för paketstressen för sonen: då ska han få öppna första paketet av 24, instruktionerna kommer han dessutom att få till sin e-mail. Han kommer få spader för han måste vänta ända till julafton tills han har alla bitar men han behöver öva upp sitt tålamod. Alltså, jag är inte så elak att han får en bit här och en bit där, jag har följt sida för sida i instruktionerna och gått igenom två gånger. Så imorgon är det bitarna för sid 2-7. "Win-win" kallas det tydligen för: han får något han älskar, jag har fått pyssla och han får lugna sig.
Win-win-win...

Nu har han gått och lagt sig så då kan jag publicera detta! :)

En kartong - ett steg

Just nu pendlar jag våldsamt mellan total stress och "det är luuugnt!".

Jag kan vakna mitt i natten och stressa genom att komma på saker som bör fixas eller tänka på hur mycket som står stuvat i olika utrymmen i hus och förråd. Men jag lyckas alltid pressa stressen åt sidan och somna om.

Detta är för mig helt otroligt! Jag är en människa som oroar sig, som våndas över det ovissa, som har rätt svårt för stora förändringar - MEN JAG MÅR BRA!

Mannen min som ju egentligen är den som i alla år varit pådrivande i detta med att relokalisera sig i ett annat (varmare och soligare) land är egentligen långt mer stressad. Till viss del har det säkert att göra med att jag är lugn ("Har du verkligen tid att sitta med bloggen?") men det har också att göra med att han plötsligt fick mycket som bara måste göras med hans företag för att det ska utvecklas. Oerhört positivt men oerhört inte just precis nu!

Lånade bild fr internet... Tack så mycket!

Just nu känns det dock som att varje kartong som packas och - framför allt - varje sopsäck som fylls är en seger. Då jag har packat fyra-fem kartonger och lika många sopsäckar idag, sålt en bil och mina gamla dockskåpsmöbler (Jisses, visste ni om att det finns en hel värld där - och en hel del pengar! En plaststol som är tre cm hög för 200 kr... Jag hade tre!), en dator... Imorgon kommer en vän och ska kolla om hon är Askungen (dvs, jag har en väldig massa skor som hon ska prova och förhoppningsvis ta med sig hem) - jag förutsätter att sagan är sann!

Annars har vi skickat in papper för att "flytta hem" till mina föräldrar, ändrat hemförsäkringen, sagt upp abonnemang, ändrat adress på redan betalda tidningar och liknande.

Sonen har under tvång och mutor börjat det stora arbetet med att packa ned sitt LEGO. Han påbörjade sitt arbete genom att lägga ned påsar i en flyttkartong och jag konstaterade raskt att en kartong kommer ALDRIG att räcka - det blir för mycket luft och luft kostar vid magasinering pengar. Så med mutor kommer han nu att få bygga ihop bitarna så att det får plats i en kartong. Jag är just nu inte en så poppis mamma...

Spara, ge bort eller slänga?

Det är ju bara att inse - jag är en ekorre av stora mått! Det ligger i generna och det är ju svårt att slåss emot dem. Jag ser ett värde i sakerna, det där "bra att ha"-värdet!

Varenda rum i vårt hus har varit överbelamrat med både möbler och saker, framför allt källarplanet. Gillestugan var rätt fin när vi flyttade in för 15 år sedan och vi hade drömmar om att göra om till en biosalong. Sedan ställer man dit en sak, en sak till och vips! måste man göra en liten gång för att ta sig fram till bokhyllan längst in. Samma sak hände med garaget (som faktiskt användes som garage under de första åren!) men där var det verkligen skräp som stod, tomkartonger och annat som skulle till återvinningen. Någon gång...

Inför försäljningen av huset blev det mååååånga turer till återvinningsstationen, fyllde bilen och svängde förbi varje morgon innan jobbet. Personalen där känner numera igen mig och hälsar glatt.

Men nu är det dags för den svåra biten: att sortera upp alla våra saker: vad vill vi ha med oss ned när vi sätter oss i bilen, vad ska magasineras, säljas, ges bort till familj och vänner eller till välgörande ändamål eller (hemska tanke) kastas?

Det tar tid att sälja, familj och vänner har ju redan allt, förhoppningsvis vill t ex Läkarmissionen ha våra möbler. Hör jag någon säga "skulle behöva..." är jag där och säger "JAG HAR!" och så blir vi nöjda och glada båda två då jag slipper slänga och den andra slipper leta.

Men hur ska vi får ned våra liv i ca 50 flyttkartonger?

Bara sonens LEGO fyller ju en.

T-Rex 2014