Ormörn
| Ormörn Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
| | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Hökfåglar Accipitriformes |
| Familj | Hökar Accipitridae |
| Släkte | Circaetus |
| Art | Ormörn C. gallicus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Circaetus gallicus | |
| Auktor | Gmelin, 1788 |
| Utbredning | |
Ormörn (Circaetus gallicus) är en medelstor hökfågel som förekommer i södra Europa österut till Sydostasien.[2]
Utseende och läte
[redigera | redigera wikitext]Vuxna ormörnar är 62–67 cm långa med en vingbredd på 170–185 cm. Den känns igen på den övervägande vita undersidan. Ovansidan är gråbrun. Haken, strupen och övre bröst är blekt jordbrun. Stjärten har tre eller fyra band. Huvudet är relativt stort och ugglelikt med gula ögon. Den är mestadels tystlåten.
Utbredning
[redigera | redigera wikitext]Ormörnarna är den enda arten i sitt släkte som förekommer i Europa och Asien istället för i Afrika söder om Sahara. Den häckar från nordvästra Afrika och sydvästra Europa norrut till Finska viken bort till Balchasjsjön, nordvästra Kina samt norra och nordvästra Mongoliet; söderut till Mindre Asien genom Levanten, södra Kaukasus samt norra och västra Iran. Isolerade populationer finns dels på Indiska subkontinenten samt i Små Sundaöarna från Lombok till Timor. De västliga populationerna flyttar till Sahel i Afrika i månadsskiftet september-oktober och återvänder i april-maj.[3] De östliga stannar i södra Asien eller rör sig mot Sydostasien, vissa till Stora Sundaöarna.[4]
Förekomst i Sverige
[redigera | redigera wikitext]I Sverige är ormörnen en sällsynt men närapå årlig gäst, med över hundra fynd sammanlagt, de allra flesta på Öland eller i Skåne.[5]
Systematik
[redigera | redigera wikitext]Ormörnen ansågs fram tills nyligen vara monotypisk, det vill säga att man inte anser att den bör delas in i underarter. Den asiatiska populationen fördes tidigare till en egen underart, heptneri, men variationen är klinal.[4] Sedan 2017 urskiljs dock populationen i Små Sundaöarna som en egen underart, sacerdotis.[4]
Arten anses vara nära släkt med sahelormörn och svartbröstad ormörn, så pass att de senare betraktats som en del av ormörn på grund av påstådda blandade par och intermediära individer. Nu anses alla rapporter om blandhäckning vara ett resultat av felaktig artbestämning av subadult svartbröstad ormörn och att alla individer går att artbestämma till endera art.[6]
Levnadssätt
[redigera | redigera wikitext]Ormörnar bebor främst öppen och torr terräng med inslag av berg och skog, i norr även i floddalar och i tätare skog.[7] Den kräver träd för att häcka och öppna marker för att kunna födosöka.[8] Fågeln lägger endast ett ägg. Den kan bli 17 år gammal.
Beteende
[redigera | redigera wikitext]Ormörnen är en välutvecklad flygare och tillbringar mer tid i luften än de andra arterna i släktet. Den föredrar att kretsa över kullar och bergstoppar på plana vingar på uppåtvindar och jagar oftast från en höjd på upp till 500 meter. I öppna landskap ryttlar den gärna som en tornfalk. [9]
Föda
[redigera | redigera wikitext]Precis som fågelns namn antyder lever ormörnen främst av ormar, vilket kan leda till rena kamper på marken[10], men också ödlor.[11] Tillfälligt tar den också mindre däggdjur upp till en hares storlek, sällsynt fåglar och stora insekter.
Status och hot
[redigera | redigera wikitext]IUCN kategoriserar fågeln som livskraftig på grund av mycket stort utbredningsområde, stor population och i stort stabil populationsutveckling.[1] I Europa är den dock relativt sparsam, med omkring 20 000 häckande par.[12]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] BirdLife International 2012 Circaetus gallicus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 28 januari 2016.
- ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
- ^ Bakaloudis, D.E.; C. Vlachos; G. Holloway (2005). ”Nest spacing and breeding performance in Short-toed Eagle Circaetus gallicus in northeast Greece”. Bird Study 52: sid. 330–338. doi:.
- ^ [a b c] Orta, J., Kirwan, G.M. & Garcia, E.F.J. (2016). Short-toed Snake-eagle (Circaetus gallicus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från HBW Alive 25 december 2016).
- ^ Ormörn, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
- ^ Clark, W.S. (1999) Plumage differences and taxonomic status of three similar Circaetus snake-eagles. Bull. Brit. Orn. Club 119(1): 56–59.
- ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 338-339. ISBN 978-91-7424-039-9
- ^ Bakaloudis, D.E. (2009). ”Implications for conservation of foraging sites selected by Short-toed Eagles (Circaetus gallicus) in Greece”. Ornis Fennica 86: sid. 89–96.
- ^ Bakaloudis, D.E. (2010). ”Hunting strategies and foraging performance of the short-toed eagle in the Dadia-Lefkimi-Soufli National Park, nort-east Greece”. Journal of Zoology 281: sid. 168–174.
- ^ Jerdon, T.C. (1862). The Birds of India. "Volume 1". Military Orphan Press. sid. 77. https://archive.org/stream/birdsofindiabein01jerd#page/76/mode/2up
- ^ Bakaloudis D.E.; C.G. Vlachos (2011). ”Feeding habits and provisioning rate of breeding short-toed eagles Circaetus gallicus in northeastern Greece”. Journal of Biological Research 16: sid. 166–176.
- ^ BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]Wikimedia Commons har media som rör ormörn.
Wiktionary har ett uppslag om ormörn.
Wikispecies har information om Circaetus gallicus.
|