Här döljs ett hot!

De står tätt ...

Alsikeklöver är en väldigt vanligt förekommande liten blomma. Den sortens klöverfrö blandas ofta in i vanligt gräsfrö när man ska anlägga gräsmattor. När sedan gräsklipparen kommer farande halshuggs de små blommorna skoningslöst, men efter bara ett par dagar har nya slagit ut.

Den här arten liknar vanlig vitklöver men är mindre på alla ledder.  Örten har fått sitt namn efter Alsike socken i Uppland för det var där Carl von Linné hittade den en gång. Blommorna är i huvudsak vita men kan ha inslag av blekt rosa, det har inte den större arten tror jag. En sak har alla klöversorter gemensamt ändå, (förutom att botanisterna och vi amatörer som hade herbarium när vi gick i skolan vet att de tillhör familjen Trifolium), och det är att insekter älskar dem. 

Det betyder att det ofta surrar kring alsikeklövern i gräsmattan. Där finns nektar att hämta! Och det ägnar de sig åt, bina och de andra pollinatörerna som jobbar febrilt i solens sken. Bra, självklart. Det råder ju brist på för insekter näringsstinna växter numera.

Men vad alla kanske inte vet, det är att alsikeklövern också är giftig. Den innehåller något som en del djur, framför allt hästar, inte tål. Nu är det dessutom så att den lilla gulliga växten utgör ett hot mot människan. Jag vet, jag är drabbad!

Vi har ju badväder. Tog ett av mina många dopp, men glömde skorna. Vilket betydde att jag gick tillbaka till min plats i solen barfota. Det skulle jag inte ha gjort. För min väg gick över gräs med inslag av alsikeklöver. Och jag klev på ett bi.

AJ! Vet ni hur ont det gör? Jag har råkat ut för bistick förr men inte kom jag ihåg att det gör SÅ ont! Gadden satt kvar i min fot. I övrigt syntes inget, fast det kändes att jag utsatts för ett riktigt överfall (även om det noga räknat var jag som överföll biet).

Räknade förstås med att problemet snabbt skulle vara överstökat. Men där hade jag fel! Så länge jag går och står är det OK, men om jag sitter eller – värre – ligger ner skriker hela foten. Det kliar, det värker, det är rött och svullet. Tre nästan sömnlösa nätter har det lett till. Hittills.

Har försökt de kurer jag känner till: Xylocainsalva, Cortisonkräm, blöt Alvedon, is. Nedkylning är det enda som lindrar. Lyckades sova ett par timmar sedan jag "lurade" foten att den var belastad. Det gjorde jag genom att linda in foten, hårt, i fem centimeter bred tejp. Funkade i alla fall ett tag.

Nu måste ju detta "lidande" snart vara över (förstå mig rätt, jag är väl medveten om att jag bara gnäller om en skitsak, att många lider av allvarliga och "riktiga" sjukdomar, det gör inte jag så vitt jag vet). En sak är säker: jag har lärt mig en läxa: Gå inte barfota över gräsmattor med alsikeklöver! 

Om man inte vill ha flygande bin (eller andra flygfän) i närheten kan de faktiskt förmås
att flytta på sig med hjälp en solfjäder, denna underbara uppfinning! Här ett exemplar
ur min lilla samling. Den här kommer från Teneriffa.

Copyright Klimakteriehäxan

Var så god och sitt!

Mina knän är inte som förr. De gnäller och bråkar. En läkare har kollat och slog lugnt fast: menisken. Den är inte i form. Nää, det tror jag inte heller att den är! 

Detta betyder bland mycket annat att den "brassestol" som jag i åratal tagit med mig ut för att vistas i solen, med läsning försedd, har gjort sitt. Visst har jag länge tänkt att den på grund av ren ålderssvaghet skulle braka när jag satt ner rumpan på det blekta tyget, men det har den ju inte gjort. Däremot sitter man väldigt nära marken. Och sista gången jag använde den kom jag upp på ren viljestyrka, ingenting annat. Knäna skrek!

Alltså var behovet av en ny, lätt och bärbar, stol uppenbart. Googlade. Hittade ett ställe som hade ordet "ergonom" i firmanamnet, det lät ju betryggande eller hur? Valde mellan två modeller, beställde båda för att provsitta och välja hemma. De var inte billiga. Men antagligen i genomtänkt design.

De kom och jag packade upp med ivriga fingrar. Men just dessa fingrar visade sig vara i klenaste laget: jag lyckades inte få ihop sista "skarven" när stolen skulle monteras. Har returnerat, hoppas och tror att jag får pengarna i retur.

Googlade igen, nu på mer närliggande butiker. Ikea! Jo men visst! Åkte dit. Bara för att upptäcka att deras lager på stolar som jag hade kunnat tänka mig var tömt. Men vänta nu!? Hade jag inte sett att Ö&B ... jo ... Raskt över till nästa butik. Där fanns klassikern Baden Baden, stor och rejäl, inget man går omkring och bär på. Inga fler varianter inom synhåll.

Bredvid låg JULA, ett varuhus jag sällan besöker (fast Dottern säger att hon hittar mycket bra där). Chansar. Frågar i kassan, jo om jag går längst in hittar jag kanske något? Långpromenaden slutar vid ett gäng utemöbler. Och jag ser EN stol. Den är lätt, den verkar enkel – men den verkar också vara slutsåld? Är detta det sista exemplaret, det man skyltar med men inte säljer?

Nej det är den inte! Då är frågan: vad kostar den? När jag såg prislappen kunde jag ha svimmat, men det gjorde jag turligt nog inte. Stolen kostade en hundring! EN! Och monteringen då? Jo man drar ut den ur tillhörande fodral och ruskar till och simsalabim! Var så god och sitt! Den håller för 100 kilo dessutom, så jag har lite marginal.

För säkerhets skull köpte jag två. En får ligga i bilen. Vem vet när och var man kan vilja slå sig ner nånstans lite lättvindigt nästa gång? Om solen bara vill visa sig igen, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om orörliga män

Ibland måste självklarheter sättas på pränt, så är det bara. Nu faller mitt val av bidrag till Skriv-Roberts utmaning Veckans mening in i den där självklarhetsfållan. Meningen är hämtad ur förra årets skönlitterära August-vinnare, Tony Samuelssons "Kungen av Nostratien" som jag läser med nöje. Historien handlar en del om hälsa, eftersom en av huvudpersonerna fått en stroke. Men det handlar också om väldigt mycket som inte alls är hälso- eller sjukdomsrelaterat: könsroller, språk. relationer, lojalitet. Att den till stora delar utspelar sig i kvarteren där min son bor är också lite kul, eftersom jag numera är rätt bekant med området!

Och konstaterandet som jag saxar gäller förvisso inte alls bara män utan precis lika mycket kvinnor:

Det är inte bra för en man att sitta bakom ett skrivbord hela dagen utan att röra på sig.

Copyright Klimakteriehäxan

 

Hjärtligt och vänligt

Vet inte om ni har märkt det men den gångna veckan har varit, eller är väl egentligen fortfarande, årets Vänliga Vecka. Den första högtidlighölls 1946, vet inte hur spridd tanken var redan då, men behovet av vänlighet är förstås ingen nymodighet i dag och var det väl knappast på den tiden heller. 

Kanske hör det då också till att Alla Hjärtans Dag sammanfaller med just den där veckan, men det har jag aldrig tänkt på förr. I dag är det hur som helst Valentins namnsdag, butikerna lockar med geléhjärtan i hjärtformade askar, jordgubbar i hjärtformade askar, choklad i hjärtformade askar, tvålar i hjärtformade askar ... ja nästan vad som helst går att förpacka i ett hjärta om man bara anstränger sig lite grand. 

Har också noterat såväl kalsonger som trosor med hjärtan, örhängen och andra smycken och till och med någon väska, allt med hjärtan. Även bokhandeln hyllar hjärtetemat, så nog finns möjligheterna till firande alltid om man ser till presentidéerna!

För den som vill fira lite mera blygsamt och till mindre kostnad kan jag rekommendera en sväng förbi ingången från Swedenborgsgatan till pendeltågen vid Stockholms Södra Station. Där finns just nu en pusshållplats, och så vitt jag förstår behöver man inte ens en SL-biljett för att stå där och kyssas lite dagen till ära. 

Elisa Matilda har i alla fall hoppat över hjärtedagen när hon formulerat sina fem fredagsfrågor. I stället är fokus på hälsa och välmående, bara att hoppas på friska hjärtan helt enkelt! Det är ju dessutom en odiskutabel sanning att den som är glad och känner sig älskad mår bättre av det, både fysiskt och psykiskt.

1. När var du senast sjuk? Rejält magsjuk för ungefär en månad sedan. Oklart varför. Kanske smittad av barnbarn, men det är smällar man får ta.
2. Vad har du alltid hemma när du är sjuk? Frisk eller sjuk, men piller typ Alvedon finns alltid, liksom någon sorts halstablett. Och te.
3. Tror du man kan boosta sitt immunförsvar? Ja åtminstone lite. Med varierad sund kost och lite motion, vill jag tro. Sedan tackar jag ja till alla sorters vaccin också ...
4. På vilket sätt får du bäst återhämtning? Vila. Den där magsjukan fick mig att sova otroligt mycket.
5. Finns det någon huskur som faktiskt fungerar? Minns att jag lärde mig en som hejdade förkylning från att bryta ut, men sorgligt nog har jag glömt vad den innehöll ... ingefära och citron, kanske?

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du läsa min bok?

Det är ingen tegelsten. Det är förstås inte heller den sortens litteratur som kommer att få massor med priser. Men det är en liten bok skriven med hjärta (och en del smärta, förvisso). Den har gått att läsa, gratis, på nätet, i olika format. Nu finns den äntligen, lätt bearbetad, tryckt på papper! Upplagan är liten men om du är intresserad kan du köpa ditt exemplar av "I ljust minne bevarad", vars författare jag är.

Här får du historien om två härliga, starka, svenska kvinnor som inte tilläts bli gamla. 

Ulla-Carin Lindquist, känt tv-ansikte, sökte närhet, sällskap – och skrev om sitt liv med sjukdomen ALS (amyotrofisk lateral skleros), för andra att läsa. Hon dog omgiven av sina närmaste. 

Lena Sjöström, ingen kändis alls, orkade egentligen bara med sin dotter när cancern spred sig. Och när den sista stunden var inne passade hon på att sluta andas när hon var helt ensam. 

De valde helt olika vägar mot döden. 

Här möter du de två och deras gripande öden sedda genom en väninnas ögon. 

Du får också följa tillkomsten av boken ”Ro utan åror”, enhälligt hyllad av recensenter och läsare. Den översattes till många språk och blev en internationell bästsäljare, skriven under unika omständigheter. 

Men det här är framför allt en berättelse om vänskap. Tjugo år har gått sedan de båda dog. De förblir i ljust minne bevarade.

Nu har jag alltså låtit trycka boken "på egen hand", så att säga, i starkt begränsad upplaga. Om du vill köpa och läsa betalar du på Swish (0708847929). Glöm inte skriva din adress! Den kostar 135 kronor, och 44 av dem tillfaller Post Nord ... Signerat ex om så önskas/anges.

Boken kommer inte att finnas vare sig i bokhandeln eller på bibliotek.

Copyright Klimakteriehäxan

Men lite gladare kunde man vara ...

Färgsprakande NOVEMBER!

Visst är de färgglada, påsarna med halstabletter som jag och Maken nu nyttjar sedan hösthostan slagit klorna i oss och inte verkar vilja släppa taget. Roligare än så kunde det vara, livet, även om det då finge levas utan isbjörnar som sällskap. Hos LillaSyster färgsprakar det mera i denna gråa tid, rent av dagligen!

Copyright Klimakteriehäxan

Sommarens höjdare

Jag vägrar anse att sommaren är slut, men visst, jag fattar att det är på väg att bli en annan årstid. Enligt O är tillbaka i jobbet efter semestern i alla fall, och hon kommer igen med Veckans kulturfråga. Den andas höst, men vi bortser från det tycker jag! Frågan lyder: Vilken bok var din bästa sommarläsning? Och eftersom vi alla vet hur svårt det är att peka på bara EN favorit tycker hon att man får nämna fler. Så då gör jag det.

Låt mig börja med en bok som är så ny att vi bara är få som haft en chans att läsa den redan: "Dubbelliv" av Annika Berg-Frykholm, journalist i Uppsala med ett långt skrivarliv bakom sig (och rätt mycket kvar också, det är jag säker på!) Annika har drabbats av en sjukdom du med största sannolikhet aldrig hört talas om: HAE, Hereditärt Angioödem, och det har påverkat hela hennes liv och gör så än.

Sjukdomen yttrar sig genom att kroppsdelar sväller upp, ibland blixtsnabbt, förvrider patientens utseende, kan bli direkt livshotande om svullnaden sätter sig i halsen med risk för kvävning. Plågsamt både fysiskt och psykiskt, stort socialt hinder: ingen ska se mig så här! 

Annika har kämpat för sin hälsa sedan första anfallet i tonåren. Då visste ingen vad som var fel. När hon till sist fick sin diagnos var hon den andra HAE-drabbade i Sverige! Idag är de cirka 250. 

Men hon berättar också om sitt "vanliga" liv, om att finna kärleken, om vänskap, om att fastna i vårdbyråkratin, om att bli mamma och om sitt intresse för konst, som är en viktig del i vardagen. Det är välskrivet, det är intressant, det är bitvis mycket gripande. Rekommenderas!

Vill peka på två titlar till: Anders Roslunds och Börge Hellströms "Två soldater" som jag tidigare bloggat om här.

Dessutom en bok av Olle Lönnaeus: "En enda sanning", ett kriminaldrama i ett vintrigt Österlen. Känns märkvärdigt aktuell trots att den är "gammal", kom ut för tio år sedan. Om en muslimsk ung kvinna som är polis i Sverige och ska hjälpa till att lösa mordet på en udda konstnär. Läsvärt!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en ny trend

Finns det en mening jag läst i veckan som fått mig att hejda mig i läsningen om än aldrig så lite? Efterlysningen kommer från Skriv-Robert på lördagar. Och nu har jag upptäckt en ny sorts kvinnoideal som jag inte kände till, men som faktiskt verkar ganska tilltalande. Det handlar om "lazy girls" och "bed rotting"! Lisa Magnusson, ledarskribent på Dagens Nyheter, är den som nosat upp den nya trenden, synlig i både Vogue och Amelia. (Däremot går inte artikeln att hitta på dn.se, vilket är lite konstigt! Den fanns i papperstidningen i går.) Säkert kan man ha väldigt olika åsikter om detta, men jag tycker det låter ganska behagligt ...

Opretentiösa, avslappnade, inte överdrivet vältränade personer som klär sig bekvämt, äter mat och gillar att ta en öl. 

Förgyller gärna lördagen med en titt på ett körsbärsträd i blomning. 
Inte bara de rosa japanska är vackra och värda att plåta!

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

1900

-Det är julpris till och med på vaccin i år! En spruta mot bältros kostar i vanliga fall en bit över 2000 kronor, lite olika beroende på vart man går. Men nu ser jag en annons från vaccin.nu, och min reklamfrihet till trots delar jag informationen. Det nya lägre priset, 1900 kronor, gäller fram till jul. Själv tog jag sprutorna i fjol (man ska ha två) och betalade alltså över 4000 kronor för det, men folk jag känner som fått den där sjukan har fått mig att tro att det är väl använda pengar, även om det sved lite. Det har funnits kampanjer för att äldre människor ska ges det här vaccinet gratis, men dit har vi inte kommit. Ännu.

Skyltat i huvudstaden

Hälsoprofeter kan man stöta på lite överallt, och de är ju naturligtvis ute med de allra bästa ambitioner. Som att få oss att gå i trappor i stället för att ta hissen, det är ju så himla lätt gjort ... Påtryckningar av den här sorten känns hur som helst mycket vänligare när de är gjorda med lite humor i botten, som här i trappan! (Du måste kanske klicka upp bilden i storlek om skylten är svårläst.)

Bilen från La Olita är lite gulligt bemålad, tycker jag. Våg heter på spanska "ola" och här används alltså diminutivformen, så det är en liten våg det handlar om. På den surfar en grön figur som ser ut att vara släkt med svenske Skalman, fast på långt håll då för den här ska vara mexikan. Vilket understryks av att brädan han står på i själva verket är ett taco-skal ... På bakdörrarna en mask av den typ som ofta syns i samband med Alla Helgons Dag, som i Latinamerika heter Dia de los Muertos – De dödas dag.

Jag har muttrat förr och jag gör det nu igen: varför blir aldrig renoveringsprojekt i Stockholm klara någon gång? Det lilla köpcentret Ringen på Södermalm invigdes 1982 och alltsedan 80-talets mitt har jag gärna gått dit. Här har funnits både mat, böcker, kläder, sportartiklar och annat, man kunde få en matbit också. Ljuset kom in genom takfönster, det var opretentiöst men ganska trivsamt.

1996 blev det nya ägare och nya idéer. Matsektorn fick nya möbler i plast i gräsliga neonfärger, men det gick att stå ut med. 2015 var det så dags igen. Då skapades "Teatern" som man också vill kalla "Matscenen" eller, kanske lite tjusigare?, Food Court. Med många matkreatörer representerade, både för hämtmat och att äta på plats. Det var bara det att man kunde lika gärna sätta sig i en kolkällare och käka. I mörkret är som bekant alla katter grå, inne i Ringens mitt blev all mat ointressant. Så jag har avstått, envist och övertygat, trots de namnkunniga kockarna. Finns ju andra bra matställen nära!

I början av det här året var det dags igen. Butiker slog igen. Delar av centrum spärrades av. Plank kom upp för att hindra insyn. Nu skulle det bli öppnare, ljusare, ja bättre på alla sätt och vis. Jaha, och hur går det? Man han försökt fira att någon liten del fått tillbaka ett par butiker, men firandet var, för att vara snäll, behärskat. 
Tja, lite dåligt samvete verkar ju ägarna ha. Det är i alla fall så jag tolkar den stora skylten ut mot Ringvägen.

Rätta mig om ni tycker jag har fel, men är det inte rätt märkvärdigt att man springer på skyltar som man fastnar för, vecka efter vecka, månad efter månad, år ut och år in? Och så blir det ännu ett bidrag till bloggstafetten Skyltsöndag som finns inhyst hos BP. Denna gång höll jag mig helt i centrala huvudstaden. Leta i hennes högerspalt, där dyker fler skyltbloggare upp!

Skylt från Banksy-utställningen på Stadsgårdsterminalen. Ska återkomma till den inom kort.

Copyright Klimakteriehäxan

Tack för det!

Juldekoration från Ulriksdals slottsträdgård. Den snygga växten heter ardisia.

 Fem fredagsfrågor från Elisa Matilda, värda att tänka på:

1. Vad är något du tar för givet men är tacksam för? Att jag har råd att bo bra, äta bra, leva bra.
2. Vilken tradition under årets högtider betyder mest för dig? Juleljusen, blommorna och granen. Och klapparna, men tvingas inse att jag är i minoritet som biter mig fast i den enligt mig roliga jakten på presenter som jag hoppas någon ska bli hyfsat glad av att få ...
3. Vilken upplevelse under det gångna året uppskattar du mest? Stunder med glada ljuvliga barnbarn.
4. Vilken utmaning under året är du glad att du tog dig an? Ordnade kalas på vår 40-åriga bröllopsdag (som sammanföll med Dotterns 35-årsdag, så vi firade henne också!)
5. Vad är du mest tacksam för i år? Att jag är frisk så vitt jag vet.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en hemsk sjukdom

Finns det någon sjukdom man inte är rädd för att få? Förmodligen inte. Även den enklaste snuva kan ställa till med problem. Men det finns förvisso diagnoser värda att frukta mer än andra. 

En sådan är Alzheimers sjukdom, en synnerligen vanlig demensvariant. Just nu skildras ett sådant fall i SVT:s dramaserie "Hålla samman" med Lennart Jähkel som en kraftkarl 70+ som plötsligt inte är sig riktigt lik. 

Utan tvekan är just den här sjukdomen väldigt jobbig även för omgivningen, det kan många vittna om. I bokvärlden är det senast förre statsministern Ingvar Carlsson (S) som skrivit "I sällskap med döden" om sitt eget (politiker)liv men också om hustrun Ingrids gradvisa försvinnande in i skugglandet, och för det har han hyllats: detta är inget att skämmas för, bättre då att dela med sig av bekymren och bristen på praktiska lösningar i vardagslivet. 

Intressant tycker jag det är att ingen i dag verkar minnas en som verkligen gick i bräschen för detta: Carlssons partiledarkollega, Gösta Bohman (M), som redan 1990 skrev boken "Sagan om Gunnel" med underrubriken "I Alzheimers skugga". Som jag minns det var han om inte först av alla så i varje fall väldigt tidig med att beskriva sin egen frustration och, så småningom, skammen att inte ha förstått utan reagerat med irritation och ilska när hans fru bar sig "konstigt" åt. Väldigt berörande! Och oväntat, Bohman uppträdde verkligen inte som någon kramgo och ömsint gubbe i andra sammanhang. 

På de drygt 30 år som gått sedan dess har skildringarna av demens blivit ganska många inte bara som böcker – vi minns långfilmen "The Father" med Anthony Hopkins för att ta ett relativt färskt exempel. John Bayley skrev "Iris" om sin fru, författaren Iris Murdoch, även det en internationell succé som också blev film.

Också Ingvar Carlsson vittnar om hur svårt det kan vara att hantera en älskad maka som inte längre uppträder rationellt (en knepig situation som även jag har sett på nära håll). Naturligtvis något man ångrar djupt när förklaringen finns. Och där fiskar jag upp Veckans mening, den som Skriv-Robert vill se på lördagarna för att den fått en att hejda sig om än aldrig så lite mitt i läsningen.

På frågan om det inte var dags för kaffe, trots att vi just hade druckit, hände det att jag snäste av henne.

Copyright Klimakteriehäxan

Jenny i dag för 13 år sedan

Av en ren slump råkar jag på Youtube få syn på tjejen som en gång var min granne. Jenny Bohman bodde redan i huset vi flyttade in i 1985, och det var ingen tvekan om att det var musik som var det viktiga i hennes liv. Vilket ledde till att jag, första dagen i nya bostaden, helt gråtfärdig stod och bankade på hennes dörr, men det hörde hon inte. Först i en paus mellan två låtar lyckades mitt bultande tränga igenom, och strax stod hon i dörröppningen med glad blick och burriga lockar. Musiken hade redan tagit ny fart.

När det visade sig att hon inte kunde höra vad jag sa insåg hon också att hon använde lite för mycket volym på sin imponerande musikanläggning, så vi kunde skiljas som vänner. För mig var det ren tortyr att höra musik som jag själv inte valt så högt att allting skakade runt omkring mig, jag undrade förskräckt om mitt livs största affär, lägenhetsköpet, var ett misslyckande från start ...

Så var det inte. Vi bor fortfarande kvar i samma hus. Men Jenny flyttade, fast var kvar på Södermalm och det hände att vi sprang på varandra på stan. Hon levde av, med och på musik, sjöng med olika band och var dessutom skicklig på munspel.

Men mest omtalad blev hon ändå som Sveriges egen Edith Piaf. Hur Jenny hittade till den franska stjärnan vet jag inte, men hon framförde hennes chansoner mästerligt och märkligt likt originalet, på perfekt franska. Hon liknande till och med förebilden rent fysiskt: liten och tunn, lite spretiga lockar och livsrynkor på kinderna.

Hennes bräckliga fysik hade en enkel förklaring: cancer. Jenny genomförde sin sista livekonsert på Bio Rio här på Södermalm den 19 oktober 2010, på dagen tretton år sedan i dag. Mindre än en månad senare, den 13 november, var hon död. Piaf och Jenny dog av samma sjukdom och blev lika gamla, 47 år.

Klippet ovan är från den där sista spelningen. Imponerande är vad det är. Så oerhört tragiskt att hon inte fick sjunga mer. Köp rosa bandet!

Copyright Klimakteriehäxan 

CITAT om kroppsvikt

Övervikt är inte övervikt, utan trivselvikt. Det är det normala läget för kroppen, det är dit den strävar. Kroppen vill ha ett litet reservlager, inför vintern, inför sjukdom, inför dåliga tider. Den vill inte ha bmi 19. Den vill äta en god frukost i sängen. Och efter en stund blir den rastlös och behöver få komma ut på promenad, en lagom lång promenad, blir det för intensivt kräver den en kaka. 

-Det är inte varje dag som kroppsfixering och bantning bereds utrymme på en stor tidnings ledarsida. Men i går hände det. Lisa Magnusson konstaterade i Dagens Nyheter att det aldrig har varit meningen att människor skulle vara supersmala. Nu ger vetenskapen stöd för tesen att folk med lite hull lever längre än de magra. Det är läge att överge kampen för att uppnå "rätt" BMI-tal! 

Skyltsöndag för tjejer

Inte för att jag vet, men kanske kan man om man går in under den här skylten komma ut som en snyggare människa ... Vill du prova så hittar du stället på Södermalm i Stockholm, jag kan återkomma med exakt gatuadress vid behov!

Det blir skyltsöndag med tema i dag, vilket beror på att det handlar om tjejer. Till exempel Nilla som just fyllde 50 och fick grattishälsning modell större på bilens bakruta. Betvivlar att hon tillhör mina trognaste besökare, men Nilla, om du dyker upp: stort grattis i efterhand!

Linda heter min kära Dotter och nog för att hon är fin, men hon skyltar inte med det så här oblygt, i alla fall inte än så länge och så vitt hennes ömma moder känner till ... den här snyggingen finns i Arvika.

Sist men inte minst: en viktig skylt som visst råkade hamna lite mellan både det ena och det andra på 55:ans buss. Men det är Rosa Bandet-månad och vi blir påminda om hur viktigt det är att hörsamma kallelsen till mammografi. Att få den möjligheten är guld värt och ska inte missas av någon! Gå dit!

Undersökningen är mycket enklare än att känna/klämma/palpera sina egna bröst, om du frågar mig. Dessutom mer pålitlig. Bröstcancer drabbar alldeles för många, uppåt 8000 kvinnor per år i Sverige, och även om allt fler kan räddas numera är det ändå för vanligt att de drabbade dukar under av eländet. Tidig upptäckt är superviktigt.

Skyltsöndagsprojektet rullar vidare med BP bakom ratten. Vi är ett gäng bloggare som ständigt jagar skyltar och förevigar dem. Kanske är de snygga, extra fula, jättesmarta eller roliga: alla varianter är välkomna och du hittar dem enklast om du kollar i BP:s högerspalt där de dyker upp.

Copyright Klimakteriehäxan

Medel mot solen

Jo då, även jag har förstått. Man ska använda solkräm. Huden behöver hjälp för att sålla bort skadlig strålning. Är vi slarviga med den saken kan resultatet bli förödande: malignt melanom i värsta fall, i lindrigare fall mindre solskador som kan opereras bort men vara nog så besvärliga ändå.

Förvisso har jag solat en hel del genom åren. Ni vet, det var samma sak som med rökning: det var inte alls farligt, bara snyggt! Jag har "stekt", "pressat", "vrålsolat" till och med. Periodvis insmord i Hawaiian Tropic Dark Tanning Oil som spred stark kokosdoft och definitivt skyndade på kroppens färgförändring (till det bättre, vill jag då hävda). Hittade en riktigt gammal flaska, den har jag nu äntligen slängt.

Den som spar hen har ...

Men jag har andra burkar, flaskor och stift kvar. Hittar inget bäst-före-datum på en enda förpackning. Att jag började leta beror på en intervju med en hudläkare i Aktuellt härom kvällen, en kvinna som dels hävdade att alla alltid bör smörja in sig med SPF 50 överallt och dels rekommenderade att inte en enda förpackning solskyddsmedel sparas från en sommar till nästa.

Jag tittar på min lilla kollektion. Här finns faktor 4, faktor 6, faktor 10, faktor 20 och faktor 50. Ingen är köpt i år, oklart hur gamla mina flaskor är. Ingen luktar konstigt, om man inte anser att solkrämer luktar konstigt rent generellt. Så vitt jag begriper ger de mig visst skydd. Mitt skinn blir inte rött – den färgen är även i detta sammanhang ett stopptecken.

Förvisso är jag inte lika intresserad av att sitta/ligga i solen nu som jag varit förr. Men den där grå-grön-blåa färgen som mina ben har på vårkanten, efter en lång sejour i strumpor och långbyxor, den gillar jag inte. Och med SPF 50 på benen händer absolut ingenting med den kulören.

Återstår då ännu ett försök med BUS, alltså Brun Utan Sol. Har testat och sett ut som en zebra. Ett stiligt djur, visst, men ränderna passar bättre på den fyrfota varelsen än på mig. Kanske kan jag lyckas bättre nästa gång?

Tillbaka till doktorn i tv-intervjun. Hon säger som vore det en nyhet att kläder skyddar mot sol. Att det kan vara bra att vistas i skuggan, med hatt och solglasögon. Eventuell solkräm ska vara inköpt i år och förbrukas innan året är slut.

Varför kan jag inte låta bli att tänka att de där företagen som tillverkar och säljer solkrämer är de som är allra mest angelägna om att vi ska göra slut på alternativt slänga bort det vi har kvar i flaskorna? (Får faktiskt stöd för denna konspirationsteori av en läkare i bekantskapskretsen, inte hud- dock).

Fast just när jag skriver detta faller faktiskt ett stilla sommarregn utanför mitt fönster. Effektivare skydd mot överexponering i solljus finns inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Hjälpsamt?

Mia i bokhörnan petar in oss i en relativt smal nisch i dag med denna veckas helgfråga: Vad tycker du om självhjälpsböcker?

Spontant vill jag svara "inte" men jag inser också att jag inte har stor erfarenhet av genren. Visst, jag kan tänka mig kost- och träningsråd, men såna finns att hämta både här och där. Försökte med Ulrika Davidsson, men när hennes hälsotips började med flera dagars fasta tappade hon mig direkt.

För den som får hjälp och stöd av en kändis i branschen, jag tänker Mia Törnblom till exempel (hon har skrivit åtminstone tio böcker i ämnet), är det väl jättebra. Det måste ju vara resultatet som räknas.

Copyright Klimakteriehäxan

När bara en dag av 2022 är kvar ...

 ... ställer Elisa Matilda sina fem fredagsfrågor med det i bakhuvudet. Både tillbakablick och framåttänk får plats! Liksom den där märkliga önskningen om ett "gott slut" ... men visst, okej då!

1. Vad var det bästa med det här året? Att allt gick bra när barnbarn nr 2 kom till världen (hon föddes i en taxi). 
2. Vad ser du fram emot med ett nytt år? Hoppas på någon liten utlandsresa under våren. Och sommardagar i Värmland med hela familjen. Samt flitigt umgänge med mina trevliga kompisar. Vi planerar utflykt till världsmetropolen Falun! Lite fred i närområdet skulle inte heller skada.
3. Gjorde du vad du tänkt under året? Undrar vad jag hade tänkt egentligen? Att vi saknade giltigt pass gjorde ju att vi definitivt höll oss på hemmafronten. Har levt ett mestadels odramatiskt liv. Vilket är bra.
4. 
   Hur avslutar du året 2022? Med god mat (hoppas jag, det är jag själv som ska laga den), och trevliga bubblor i snygga glas tillsammans med vänner. 
5. Vad tar du med dig från 2022 in i 2023? En otroligt lång rad vaccinationer som jag hoppas ska hjälpa till att hålla mig på benen ett år till, minst: covid, bältros, lunginflammation, tbe, influensa. Tror inte jag glömt någon? Har jag det ska jag se till att skaffa den snarast!

Copyright Klimakteriehäxan

Bild från Dreamstime

Alla har lov att läsa när det är läslov

På Lill-Skansen bjuds barn in i böckernas värld. Stora böcker kan, visar det sig, också
passa små barn, i alla fall när man kan klättra på dem!

Jaha, då sparkar vi igång den, läslovsveckan! Bara att hugga en bok, slå sig ner och börja. 

"För att få läsflyt och lust att läsa behöver elever bli inspirerade och motiverade till läsning" skriver Skolverket. Och visst, det här är en satsning som framför allt tar sikte på barn och unga, som ofta inte upptäckt böckernas spännande värld.

Men ingenting hindrar väl äldre generationer att hänga på, även om vi inte har en extra ledig vecka att disponera? Somliga av oss har ju faktiskt betydligt mer ledig tid än så ...

För egen del tror jag att jag ska hoppa på ett erbjudande från BookBeat: gratis läsning i 45 dagar. Finns några nyheter jag gärna skulle stifta bekantskap med redan nu, innan pocketupplagan är här.

Jag är också extra intresserad av att lyssna på "Ro utan åror" skriven av min vän och kollega Ulla-Carin Lindquist, som blev ett offer för den helt vedervärdiga sjukdomen ALS (Amyotrofisk Lateral Skleros). Den svenske hockeylegendaren Börje Salming är den senaste välkända personen som drabbats och än en gång satt ljuset på behovet av mer forskning för att förstå och förhoppningsvis kunna behandla den här åkomman som skoningslöst leder till döden, ibland ganska snabbt men alltid plågsamt.

Nu finns den här boken i ny version, inläst av skådespelaren Cecilia Nilsson (den tidigare, med Lena Endres röst, innehöll ett antal tokigheter i en uppenbart illa korrekturlyssnad inspelning). Denna fantastiska bok i vars tillkomst jag har haft äran att vara delaktig finns dessutom i ny pocketupplaga, med omgjort och jättefint omslag! Jag har skrivit mer om bokens tillkomst här eller här (förutom i "I ljust minne bevarad" som är en alldeles egen bok, se i spalten här till vänster).

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om abortförbud

Kvinnans rätt till fri abort är under attack och debatt runt om i världen. En av de böcker som årets Nobelpristagare i litteratur, Annie Ernaux, har skrivit verkar vara ett kraftfullt inlägg i den diskussionen och ett starkt argument för rätten att bestämma över den egna kroppen. Det är den självbiografiska "Omständigheter" (L´Evenement) i vilken hon berättar hur hon som 23-åring blir gravid i en relation som är på upphällningen. Hon beslutar sig för abort, ett brott. (Den filmade versionen av historien finns på SVT Play.) Malin Ullgren recenserar boken i Dagens Nyheter och där läser jag det som tveklöst blir "Veckans mening", den där som får mig att stanna till någon extra sekund, precis så som Skriv-Robert tycker att det ska vara.

1963 var abort strängt förbjudet i Frankrike och förbudet hade exakt de konsekvenser som abortförbud alltid har: de genomförs ändå, och inte bara det – de genomförs med överväldigande risker för kvinnans liv och hälsa.

Copyright Klimakteriehäxan