Dagens ord 163

TRAUMAPORR  

-Elak men åtminstone delvis korrekt varudeklaration av radions "Sommar i P1" som börjar sända ännu en säsong i dag. Jag har i princip slutat lyssna, sedan flera år tillbaka faktiskt, men det kan fortfarande hända att jag plockar upp någon enstaka pratare i efterhand. (Den ende jag tycker skiljer sig från mängden i år är Göran Rosenberg, gammal kollega som jag anser vara briljant.) Misstänker att Johan Hakelius (i tidningen Fokus) inte heller är trogen lyssnare, det är han som lanserat dagens ord!

När Sommar får mig att frysa ...

Någon förståsigpåare har sagt att vi inte klarar av att bry oss om flera krig samtidigt. Det blir övermäktigt med alla döda, alla vidrigheter, total brist på empati som vi får ideliga bevis på, både via sociala medier och traditionella nyhetsförmedlare.

Kriget i Syrien har därmed hamnat i bakvattnet. Vi har fullt upp med Ukraina, tillsammans med några avstickare till andra hörn i världen där ondskan tillåts regera. Men för folk i Syrien är tandläkarskräck en allmänt förekommande och synnerligen allvarlig känsla – diktatorn, Bashar al-Assad, var en gång just tandläkare ... innan han blev despot med folkmord som "hobby".

Foto Sveriges Radio

I ett av årets Sommar-program i radions P1 tas lyssnarna med till verkligheten så som den tett sig för alldeles för många människor. Omar Alshogre, som med knapp nöd undgick döden i syriskt fängelse, har en historia som är så hemsk, grym och sorglig att jag fryser när jag lyssnar under min promenad med 24 grader i luften och strålande sol.

Trots sina vidriga upplevelser klarar Omar att vända blad och börja ett nytt liv när han lyckats fly och kommit till Sverige 2015. Han talar i dag utmärkt svenska, har gått på Georgetown University i Washington DC, är en eftersökt föredragshållare. Han jobbar för SETF (Syrian Emergency Task Force) som arbetar för att fångar i Syrien, oskyldiga, aldrig prövade i rättegång, ska friges. SR har gett honom titeln "människorättsaktivist".

När man ser bilderna som SR erbjuder på sina sommarpratare ser man en snygg 29-årig man med ett vackert leende. Som nyss utkommen ur fångenskapen vägde han 34 kilo, hade fått tuberkulos och var full av sår och skador efter tre åt med tortyr och svält.

Med det bagage han fått med sig från sitt fädernesland skulle han kunna vara en bitter människa men här finns massor med livsglädje, hopp om kärlek, och inte minst tacksamhet mot den svenska familj som – lite av en slump – kom att ta hand om honom och hans lillebror.

Därmed har vi kommit fram till det tämligen oväntade: att jag dels lyssnat på ett Sommar-program, dels tycker att du också ska göra det. Du hittar det här. Vi borde inte tillåta oss att glömma Syrien!

Faktum är att jag lyssnat på en annan Sommarpratare också, den enda jag hade planerat att höra, och det kan jag också rekommendera: Majgull Axelssons program är mycket hörvärt. Finns här.

Copyright Klimakteriehäxan

Lasse Åbergs lånade visdomsord

Sommar i P1 kl 13 och 22.05 samt på Sveriges Radio/play

Jag lyssnar endast i undantagsfall på "Sommar 

i P1", eftersom jag helt tröttnat på programformen. Naturligtvis betyder det att jag missar ett och annat guldkorn, men som världen numera är beskaffad går sådana missar lätt att reparera.

En sommarpratare jag alltså inte hört är allkonstnären Lasse Åberg, musiker, filmmakare, Disney-fantast och bildkonstnär, för att ta några titlar som platsar på hans visitkort. Han gick ut som tvåa i den här radiostafetten.

Foto Sveriges Radio

Åbergs program sändes i söndags och det visar sig att han då citerade ”Nunnans bön”, efter en engelsk nunna som levde på 1600-talet i Wells Cathedral (en anglikansk katedral

i Somerset). Läs och tyck själv om visdomsorden som han lånat:

”Herre, Du vet bättre än jag själv att jag håller på att åldras, och att jag en dag ska vara gammal.

Avhåll mig från den fatala tron, att jag måste yttra mig i alla ämnen och vid alla tillfällen. Befria mig från begäret att jag skall ordna upp alla människors angelägenheter.

Gör mig tankfull men inte dyster, hjälpsam men inte beskäftig.

Hjälp mig att inte repetera ändlösa detaljer, ge mig vingar som för mig till saken! Försegla mina läppar angående mina krämpor och besvär. De tilltar och det känns alltmer frestande att älta bekymren.

Jag vågar inte be om ett förbättrat minne men jag ber om växande ödmjukhet och mindre tvärsäkerhet när mitt minne inte stämmer med andras. Lär mig den strålande läxan att jag tar fel ibland.

Låt mig få bli någorlunda angenäm, jag vill inte vara något helgon, somliga helgon är så svåra att leva med. Men en sur åldring är något av kronan på djävulens verk.

Ge mig förmågan att se det goda i oförutsedda sammanhang och att se talanger hos människor där man inte väntade sådant.

Och käre Herre, gör mig vänlig, så att jag säger dem vad jag ser. Amen."

Jag förstår att Åberg citerar den här bönen, han tycker nog att han hittat en skatt av ord och jag är beredd att hålla med (även om jag i ärlighetens namn måste erkänna att jag inte riktigt förstår allra sista raden). Faktum är att han är så förtjust att han redan använt samma bön i radio, för tio år sedan, då i den med "Sommar" närbesläktade programserien "Vinter".

Höll resten av Lasse Åbergs sommarprogram samma kvalitet? Tillåt mig tvivla, eftersom det känns i det närmaste omöjligt, men som sagt: sådana missar är lätta att reparera. Här finns hela sändningen, på SR Play.

Copyright Klimakteriehäxan

Böcker att sätta P för

Böcker med titlar som börjar på P, det ska det vara i veckans tisdagstrio enligt Ugglans påbud.

Läge för en evig favorit vid namn Torgny Lindgren! "Pölsan" är en härlig skröna även om den inte är riktigt aptitretande för en normalhungrig människa på 2020-talet ... fast jag minns pölsa från skolmatsalen, god om man fick mycket rödbetor till! Nu hade nog inte den varianten gjorts på recept från Västerbotten och Torgny L skulle inte ha godkänt den, men det är ju en annan historia! 

Ehrenmarks pepparkakor passar inte
bara till jul!

En annan gammal favorit hette Torsten Ehrenmark. När han hade "Sommar" i radio var det en högtidsstund, en dryg timme full av underfundigheter, dråpliga anekdoter och ordlekar som fick oss som lyssnade att fnissa förtjust. I brist på nutida sommarpratare med samma kvaliteter kan man göra som jag gjorde för något år sedan: plocka fram Torsten Es kåserisamling "Pepparkakor". Det finns fler att söka upp.

En favorit av helt annat slag är Chimamanda Ngozi Adichie. Hennes allra första roman är "Purple Hibiscus" (från 2003) och den är, som allt hon skrivit, synnerligen läsvärd. OK, i svensk översättning börjar den inte på P utan på L ("Lila hibiskus") men nu tog jag mig den lilla friheten ... Historien, om en familj i Nigeria med ett diktatoriskt manligt överhuvud och många förvecklingar är omskakande. 

Där satte jag P för den tisdagstrion, hoppas få många tips hos andra bokbloggare!

Copyright Klimakteriehäxan

En ska jag lyssna på!

I går var det dags för Sveriges största pseudohändelse i mediavärlden: man presenterade dem som ska vara sommarpratare i radio 2024. Jag har kollat namnlistan, den innehåller alla sorters kändisar och några personer jag aldrig hört talas om, men det är väl rätt tänkt, får man anta. Eller?

Mitt problem med denna omåttligt folkkära programtradition är att jag har tröttnat, för länge sedan. Det är åratal sedan jag aktivt letade efter på-knappen till P1 efter sommarlunchen. Ändå har jag naturligtvis lyssnat emellanåt, framför allt om jag suttit i bilen när sändningen pågått. Ibland, men alltför sällan, har jag blivit fångad.

Majgull Axelsson Foto Sveriges Radio

I den aktuella årgången ser jag ett namn vars program jag absolut ska höra, eftersom jag är övertygad om att det kommer att bli intressant: Majgull Axelsson, författare. Så i mina planer för denna sommar ingår det nu radiolyssning den 10 augusti.  

Blir det några fler så beror det på tillfälligheter. Sommar ska det förhoppningsvis bli ändå. Men nog kan jag minnas Torsten Ehrenmark och sakna både hans röst, hans språk, hans humor och hans historier.

UPPDATERING: Ser till min milda förtjusning att jag inte är ensam om att vara skeptisk till urvalet av sommarpratare. Sandra Stiskalo skriver i en krönika i Dagens Nyheter: "En annan trend som verkar hålla i sig år efter år på Sommarredaktionen är att bereda plats åt personer som det gångna året intervjuats, omskrivits och publicerat sig i snart sagt alla rikstäckande medier, inte minst i denna tidning. Här kan nämnas författargullgossen Andrev Walden, akademi- och ekonomigullgossen Lars Strannegård och försvarsgullgossen Joakim Paasikivi. Det är på många sätt rimligt. Att dessa tre mediegunstlingar förvaltat sina respektive talanger med precision, bidragit till brännande offentliga samtal och arbetat osedvanligt hårt kan ingen förneka. Frågan är bara om de hunnit samla på sig nya berättelser och kunskaper att bjuda radiolyssnarna på eller om de kommer att nyttja Sommarvärdskapet som en återvinningscentral eller en arena för ett ärevarv. Risken finns."

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om radions Sommar

"Inte ett sommarprat till, tack. Missförstå mig rätt – jag njuter också av att sjunka ner på solstolen, vaggad av vinjetten till ett bra sommarprat. Men efter x antal storys om hålet i hjärtat som föräldrarnas skilsmässa lämnat efter sig behöver jag något annat." 

- Petrina Hinas uttrycker i Dagens Nyheter exakt mina känslor inför starten av ännu en säsong av Sommar i P1, sänt varje år sedan 1959. Hon tycker att man ska leta upp intressanta poddar i stället. Av årets sommarpratare kommer jag att lyssna på min kollega och vän Bert Sundström och kanske, kanske på Göran Greider. Förmodligen ingen mer, fast blir någon superhyllad kan man alltid lyssna i efterhand på Play vilket många gör. 

Att vara sommarpratare – eller inte ...

Enligt O riktar blicken mot radion och den eviga serien Sommar i P1, som traditionsenligt inleddes på Midsommardagen. Första gången det sändes var 1959! Förr i världen missade jag ogärna ett enda program, numera lyssnar jag sällan, fast sitter jag i bilen brukar det hända. Jag tycker att jag alldeles för sällan blir berörd och överraskad, men jag vet förstås att väldigt många andra har en annan åsikt. Denna veckas kulturfråga lyder hur som helst så här: Vad skulle ditt sommarprogram handla om? Vilken musik spelar du?

Faktum är att för länge sedan, 42 år närmare bestämt, försökte jag få göra mitt eget Sommar. Hade just avslutat två år i Centralamerika, upplevt massor som exempelvis hur diktatorn Somoza störtats av Sandinisterna i Nicaragura. Hade vistats en hel del bland indianerna på landsbygden. Köpt levande gris på torget (inte alldeles enkelt!), sett fantastiska textilier växa fram. I packningen när jag vände hem på försommaren fanns grammofonskivor jag knappast trodde gick att köpa på Åhléns skivavdelning: marimbamusik från Guatemala, mexikanska mariachis, och så den fantastiske Carlos Mejia Godoy som blev Sandinisternas musikaliske budbärare.

När jag hade packat upp skrev jag ett brev till radion: "Hej, jag har just avslutat två år i Centralamerika, jag har massor att berätta och dessutom musik som skulle vara roligt att presentera för en svensk publik. Alltså skulle jag vilja göra ett sommarprogram!"

Visst fick jag svar. Det stod i stora bokstäver fast mellan raderna: OCH VEM TROR DU ATT DU ÄR SOM BARA KAN KOMMA MED ETT SÅNT IDIOTISKT FÖRSLAG SOM DU KAN STOPPA UPP NÅNSTANS DÄR DET ÄR VÄLDIGT MÖRKT DU ÄR VERKLIGEN INGEN KÄNDIS FATTAR DU INTE ATT DETTA ÄR ETT EXKLUSIVT UPPDRAG SOM VI DELAR UT OCH INGET JÄVLA ÖNSKEPROGRAM?! Ja det var ju inte formulerat precis så men budskapet var glasklart. Man kunde ju ha skrivit något kort typ "Tack för att du hörde av dig men tyvärr är säsongen redan planerad" och budskapet hade gått fram ... 

Jag hade inte fattat hur "fint" det var av få skapa sitt eget Sommar, även om jag förstås visste att den oförglömlige Torsten Ehrenmark var och är oöverträffad. Nåja, detta var alltså väldigt länge sedan. Och visst har jag emellanåt hört väldigt bra sommarpratare sen dess. Men riktigt tagen har jag sällan blivit, även om det har hänt. Däremot känner jag ganska många som pratat och flera som jobbat som redaktörer för programmen. Många vittnar också om stor vånda när de ska skrida till verket. För egen del tänkte jag aldrig mera tanken.

Därför blev jag rätt häpen när jag 2009 blev ombedd (jo faktiskt) att göra ett sommarprogram för Radio Värmland. Då hade mycket hunnit hända, jag hade bland annat levt ytterligare fyra år i Latinamerika. Efter viss tvekan sa jag ja och nånstans har jag det inspelat men minns inte var ... Musiken jag valde den gången var förstås delvis värmländsk (Monica Z och Sven-Ingvars) men en del fina favoriter med amerikanska singer-songwriters blev det också om jag minns rätt. Plus lite latinotoner.

En sak insåg jag: man snyter inte ett sådant program ur näsan på en halvtimme. Det är att lägga ett rätt stort och komplicerat pussel, med krav på dramaturgi, tidskoll, variation och underhållning. Så kanske hade det där jag ville göra 1980 inte blivit bra alls. Men det får vi aldrig veta, varken du eller jag eller radiopubliken. Som år efter år är jättestor och, såvitt jag begriper, nöjd och belåten. Surkäringar som jag utgör en minoritet!

Copyright Klimakteriehäxan

Hörvärt med veckans mening

Foto Mattias Ahlm Sveriges Radio

Det är inte viktigt och ingen stor hemlighet heller: jag har, i princip, slutat lyssna på Sommar i P1. Men nu har jag, efter energisk rekommendation, ruckat på principerna (det ska man förvisso göra ibland) och blivit positivt överraskad. 

Jag tog med mig författaren Denise Rudberg på promenad, och det var utmärkt sällskap. Hennes program är en sammanhängande berättelse med olika generationers kvinnor i hennes släkt som huvudpersoner, inklusive henne själv. Mycket hörvärt! Måste kanske leta upp någon av hennes böcker också, hon har skrivit ett 30-tal i olika genrer men jag har så vitt jag kan minnas inte läst en enda. 

Nu väljer jag en enda mening ur Rudbergs text (den finns att läsa också om man inte vill lyssna, visste ni det?) som Veckans mening, bloggprojektet som Skriv-Robert tagit initiativet till och där man lyfter fram en mening som fått en att hejda sig ett extra ögonblick. 

Det centrala temat i Sommar är relationen mellan Denise Rudberg och hennes mor, en relation som avbröts för länge sedan. Nu funderar hon kring sin egen mammaroll och framför allt väljer hon att berätta om sin familjs historia.  

Den sträcker sig ett par generationer bakåt, och när jag betraktar den nu, som vuxen, kan jag se hur de val som mina släktingar gjort genom årens lopp kan ge mig nycklar till att förstå hur det kommer sig att en dotter beslutar sig för att inte gå på sin mammas begravning.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om mat

"Mat är ett språk som vi alla talar. Och vi kan tala det språket utan att egentligen förstå varandra speciellt mycket, för genom en måltid så lär man sig hur saker och ting fungerar. /.../ Jag påstår inte att maten är lösningen på allt eller räddningen på jordens alla problem – men det är ett väldigt fint sätt att träffas."

Foto Lina Arvidsson SR

-Kocken, tv-kändisen och kokboksförfattaren Tareq Taylor lyfter fram måltiden som det perfekta umgängessättet över alla gränser. Han har lagat mat sedan han var riktigt liten och har aldrig tvekat om valet av karriär. Köksarbete blev hans sätt att förtränga den ständiga mobbningen som plågade honom i skolan. I dag är han stjärna i restaurangvärlden, och tar mat på största allvar - med all rätt, förstås!
Och därmed har jag avslöjat att jag mot alla odds lyssnat på en sommarpratare till. Fast denne charmige man, tillika vänlighetens apostel, hade valt rätt tråkig och variationsfattig musik, tyckte jag.

På promenad med Niklas Strömstedt

Min inställning till det klassiska radioprogrammet "Sommar i P1" är ingen hemlighet: jag har tröttnat på det. Sitter jag i bilen när det sänds kan det hände att jag lyssnar en stund, men jag söker ytterst sällan aktivt upp det.

Nu fick jag höra av en person vars omdöme jag litar på att Niklas Strömstedts program var något man inte borde missa. Sagt och gjort, jag vill inte framstå som hysteriskt envist avståndstagande – och när jag nu ändå inte har nån radioföljetong på gång blev det hans "Sommar" via SR Play som fick hålla mig sällskap på promenaden.

Foto Mattias Ahlm SR

Det visar sig att hela trettio år har gått sedan han var sommarpratare förra gången (förvisso också hans första) och mycket har hunnit hända, både på det privata och det professionella planet. Dessutom har han faktiskt blivit äldre, hela trettio år. Det är svårt att undvika för oss alla, Niklas Strömstedt är inget undantag.

I programmet, som är fullt av fina formuleringar i ett inspirerat manus och där låtarnas texter länkar nära till det som just talats om, finns förvisso en hel del "kvällstidningsmaterial", bland annat om hur det kan kännas att få veta att ens hustru, tillika mor till två gemensamma barn, bestämt sig för att hon är lesbisk. 

Men bara en liten bit in i programmet finns avsnittet som får mig att lyssna riktigt engagerat. Då berättar Niklas, i dag 62 år, om sin inställning till åldrandet. Hur han ser att halsen börjar likna en kalkons, och hur han överväger att göra något åt saken – för det går ju, och han skulle definitivt inte vara den förste. Han beskriver känslan, och vi är nog många som känner igen den, oavsett kön:

"Halsen, eller strupen, eller det som är under själva hakan eller vad man ska säga, såg inte riktigt klokt ut. Skinnet där liksom veckade sig och och började hänga lite, ja lite som på en kalkon. Kanske hade jag börjat ana det för flera månader sen, men nu blev det så uppenbart att jag nästan fick en chock. Det är precis så de jobbar, skavanker, rynkor och annat förbjudet. Själva förfallet, alltså. Länge kan man gå och ignorera det, men så plötsligt en morgon när man är fullständigt försvarslös anfaller det med full kraft: Jag såg ut som en gammal människa."

Mannen som i över fyrtio år har synts på olika scener, i tv-program och tidningsintervjuer, släpper fram sin fåfänga, bejakar den och går på konsultation till en plastikkirurg. Han vet varför:

"Jag vill att det ska se ut som att jag är yngre än jag är för att få andra att tro att jag kommer att finnas till längre, för att de inte ska räkna bort mig redan."

Nu blev det ingen plastikkirurgi. Niklas Strömstedt fortsätter leva med växande "vikar" i hårfästet, en och annan rynka, skäggstubb och den provocerande guldtanden. Jag tror att han kommer att hålla länge än. Han avrundar sitt sommarprat med löfte om att vara tillbaka med ett nytt igen, när ytterligare trettio år har gått. Det kan rent av vara värt att vänta på. Då är han 92 och, vare sig han gillar det eller ej, faktiskt ganska gammal ...

Fick även sällskap av Herr Kantarell på promenaden!

Copyright Klimakteriehäxan

Överraskande? Inte särskilt!

Benjamin Ingrosso är först ut bland årets sommarpratare i radions P1, på midsommardagen. Det enda som är överraskande med det är att han faktiskt är den ende ur klanen Wahlgren-Ingrosso som vederfarits äran. 

Unge Benjamin verkar vara en jättesympatisk kille, han sjunger, dansar, skriver låtar, kan till och med laga mat, men hur kommer det sig att han och hans släkt verkar ha evig prenumeration på medverkan i Sveriges samtliga mediakanaler?

Skummar hela listan över namn. Ser att en vet jag att jag vill lyssna på: Jacob Hård, fantastisk kollega på Svt Sport, en person som kan så mycket mer än idrott. Men i stort sett befäster namnuppräkningen det jag redan vet: jag blir ingen Sommar-lyssnare i år heller, trots många medverkande "storheter" i artist- och mediavärlden och en astronaut.

Copyright Klimakteriehäxan

Sommar med tradition

"Sommar i P1" är ett radioprogram med tradition. Det allra första sändes 1959, med Jörgen Cederberg, som var en av två bakom idén – den andre var Tage Danielsson.  Det har med tiden blivit en stor fjäder i hatten, detta att få göra sitt eget sommarprogram, en blandning av prat och musik. Och visst har svenska folket lyssnat! Så gott som omöjligt att låta bli, kändes det länge som.

Fast jag har faktiskt tröttnat. Blir sällan sugen på att höra särskilt många av de "lyckliga", även om jag naturligtvis begriper att några är/kommer att bli väldigt bra. Dock finns det något i mig som fått nog av olyckliga barndomar och andra sorters orättvisor. Eller lite kändisskvaller som inte leder nån vart.

När nu Enligt O ställer veckans kulturfråga så här: Vilken sommarpratare skulle du vilja lyssna på i sommar? blir jag lite häpen eftersom jag inser att jag inte har en aning om vilka som ska prata. Brukar inte gå att missa! Kollar, och då förhåller det sig ju så att listan presenteras i morgon, vid en direktsänd presskonferens från parken mellan Radio- och TV-husen vid Oxenstiernsgatan i Stockholm. Till min oförställda häpnad sänder alla möjliga medier år efter år detta SR:s reklamarrangemang som vore det "riktiga" nyheter ... Namnlistan och arbetet med sändningarna är förstås jättehemligt. Redaktionen har flyttat ut till egna lokaler i ett särskilt hus bredvid Berwaldhallen och där släpps ingen obehörig in!

Men vad har jag då för svar på frågan? Väldigt svårt. Tyvärr är det ju omöjligt, men jag skulle vilja höra Tage Danielsson fundera kring sin programidé och hur den utvecklats.

Bonusfrågan är betydligt enklare: Vilken favoritsommarvärd från tidigare år har du? Det finns en från förr som jag tror är och förblir oöverträffad. Torsten Ehrenmark med sin härliga humor och sina finurliga vändningar kunde hålla upp skrattspegeln för sin samtid, medan han skildrade sitt eget liv såväl i Sverige som ute i stora världen. Ehrenmark har rekordet: han har gjort hela femtio "Sommar"!  

Bland sommarpratare jag hört på senare år minns jag Sara Danius (2018) och Björn Natthiko Lindeblad (2020). Jag skulle kunna nämna några riktiga bottennapp också men avstår från det ... Numera blir det nästan enbart i bilen som jag lyssnar, men blir det för trist byter jag snabbt till hörbok! 

Årets upplaga av "Sommar i P1" börjar sändas på midsommardagen. Ständigt fler väljer idag att lyssna på tid man själv väljer, med eller utan musik, på nätet. Vem vet, när namnlistan blir offentlig kanske man blir sugen ändå! Man ska som bekant aldrig säga aldrig!

Och så håller jag mig till rubrikordet SOMMAR och lägger till några nytagna bilder!

Rhododendron är en äkta skönhet så här års.

Bara att hoppa i! 22 grader i vattnet!

Det är nåt himmelskt över sommardagarna ...

Ovanligt gott om smultronblom!

Midsommarblomstren har tjuvstartat.

Copyright Klimakteriehäxan

Sommartorsdag i bokhyllan från Västerbotten

Vad läser du?
Det är Mias sommarversion av helgfrågan som det har blivit dags att svara på igen.

Har just lagt ifrån mig tredje och sista delen av Karin Smirnoffs historia om Jana Kippo från Smalånger, "Sen for jag hem". En bladvändare, fast jag vet inte riktigt varför?! Insåg just att hon hade Sommar i P1 i dag, undrar om hon bjuder på några insikter om sitt skrivande i programmet? Det går förvisso att ta reda på.

Vid närmare eftertanke ska man nog vara glad åt att inte vara född i Västerbotten, för där har folk haft det jobbigt, riktigt jobbigt. De har fått sin historia berättad av en rad skickliga författare: Sara Lidman, Torgny Lindgren och PO Enquist, alla döda, med högst levande efterföljare som Smirnoff, Stina Jackson och Karin Alfredsson, till exempel. Stina Stoor också, men henne har jag inte läst.

Bilden som framträder är den av en värld full av brutala gubbar som misshandlar kvinnor, barn och djur, mördar, luras, super, stinker. Alla ligger med alla, vare sig de vill eller inte. Våldtäkt är väl inget att tjafsa om?, ungefär. Dessutom finns religiösa sekter som förtrycker flickor som vill åstadkomma något. Enkönad kärlek är en styggelse, och moderna påfund betraktas med misstänksamhet rakt av. Släktfejder tar aldrig slut. Många är fattiga.

Hur fruktansvärt otrevligt det än låter blir det ändå högst läsvärd litteratur, några titlar förstås (väldigt mycket) bättre än andra. Dessutom konstaterar jag att jag känner rätt många västerbottningar och de är utan undantag trevligt folk. Så det är väl individer som har haft mera tur i livet redan från starten ...

Mias bonusfråga går också i repris. Hon vill ha tips på tidsfördriv i coronatid. Då vill jag att du scrollar ner till posten före den här. För en vecka sedan skrev jag att "After Life" verkade bra. Nu vet jag att den är det.

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i juli

Just nu läser jag sommarföljetong i Dagens Nyheter, som presenterar "Dockorna" av Katarina Wennstam utportionerad med en bit per dag i två månader. Fast man kan "tjuvläsa" på nätet. Har precis börjat. Hon skriver bra den tjejen.

Just nu lyssnar jag på sommarpratare i radio, i efterhand. Egentligen är jag jättetrött på programmet, men det hindrar inte att några som medverkar ändå är riktigt intressanta. Så jag ger dem en chans. En mycket hörvärd: Björn Natthiko Lindeblad om liv och död och kärlek och svår sjukdom.

Just nu tittar jag på utsikten från vår balkong och tänker att jag ska minnas varenda blomma den dag vi har hagelskurar och snö och vinterstorm. Fast jag tittar på några tv-serier också. Brittiska "Familjeband" (drama/krim i sex delar) och svenska "Att rädda ett barn", en omistlig dokumentär (i tre delar) om Elias, 8 år. Båda på SVT. Och båda är spännande, fast på helt olika sätt förstås.

Just nu längtar jag efter exakt samma sak som förra månaden, och den dessförinnan och ... Att få krama min dotter igen, "inlåst" på grund av coronaviruset i Oslo där hon bor! Vi har inte setts irl i år!

Det här är en stafettpinne tänkt att plockas upp den första lördagen var och en av årets månader, så nu var det dags igen! Svårt att fatta att vi redan är inne på andra halvåret, på väg mot mörkare tider.

Om några fler hakar på hittar du förmodligen länkar till dem via Bloggen Kulturkollo som har infört den här sortens månadsuppdatering. Lägg gärna också en länk till ditt inlägg i kommentar här!

Att komma ihåg när mörkret lagt sig över oss igen ...

 Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om liv och död

"This Too Shall Pass"

-En kort mening bestående av fyra engelska ord kom att bli ledfyren genom livet för Björn Natthiko Lindeblad sedan de sas av en av hans buddhistiska läromästare. Lindeblad levde som buddhistmunken Natthiko i sjutton år innan han återvände till Sverige och "ett liv i byxor", som han själv skriver. Här fann han kärleken i Elisabet. För två år sedan förändrades hans tillvaro dramatiskt och ohjälpligt. Först dog hans far. Bara veckor efter att familjen sagt farväl på en eutanasiklinik i Schweiz fick sonen sin diagnos. "Allt tyder på att du har ALS", sa läkaren. Amyotrofisk Lateral Skleros har ingen bot, patienten får inget hopp, upplever bara hur kroppen sakta ger upp tills den dag då det är omöjligt att andas. Björn har drabbats av många försämringar, men han kan (till skillnad från många andra med samma sjukdom) fortfarande prata. Och det gör han i ett av årets Sommar i P1. Ett program om sorg och kärlek och kamp och liv och död. Samt grundinställningen att "This Too Shall Pass", i översättning till svenska låter det alldeles för lättvindigt: "Även det här går över". Lyssna! Du kan inte undgå att bli berörd, jag lovar. Bara att klicka här.

Äkta och förfalskade väskor

Väskor får man väl aldrig för många av?
De kan matcha såväl ytterplagg som aftonkläder, de kan användas som tillhygge i nödsituationer, och de kan framför allt vara både praktiska och snygga.

Den väskkollektion jag sprang på häromdagen är definitivt snygg. Övriga kriterier kanske inte passar in lika bra (det går exempelvis inte att ha någonting i dem), men jag blev förtjust.
De finns utställda på Galleri Abante på Hornsgatspuckeln i Stockholm, i två veckor till.

Väskorna är tillverkade i stengods och är väldigt "naturtrogna", om det uttrycket kan användas.
Heléne Anderson heter kvinnan bakom verken. Historien om henne är kul: konstnärinnan, som gått både Konstfack och Capellagårdens utbildning på Öland, är i grunden polis och arbetade länge på enheten som utreder konstförfalskningar. Där stötte hon på många "oäkta märkesväskor"  och någonstans dök väl idén upp: hon kunde göra sina egna lyxväskor, i hållbart material, som den vana keramiker hon är!

Det här är alltså inga kopior av den där typen man prutar sig till i Thailand eller på en marknad i Peking. Kedjan som Chanelväskan (nedan) brukar dingla över axeln i är i alla fall "äkta". Den Kelly-inspirerade modellen (övre bilden) ser perfekt ut. Heléne Anderson skulpterar skor också, men några sådana finns inte med i just den här utställningen.

Jag blev påmind om att jag ännu inte kommit iväg till det museum jag verkligen längar efter att besöka: handväskmuseet i Amsterdam. En äkta Anderson-väska borde väl platsa där? Undrar om de vet att de finns?

Idag är konstnärinnan inte längre polis utan, får man anta, pensionär, eftersom hon är 68. För fyra år sedan var hon sommarpratare i radio, och då pratade hon mycket om förfalskad konst, som hon kallade en "framtidsbransch". Jaha, där är hon ju själv nu! Fast på ett högst hedervärt vis.

Copyright Klimakteriehäxan

Kim Walls minne hedras

Kim Wall var bara 30 år när hon gav sig ut på det som skulle bli hennes sista uppdrag som journalist, ett uppdrag hon aldrig kunde slutföra. Den unga svenska reportern blev styckmördad i augusti 2017 av en galen dansk, numera inburad på livstid.

Av Kim Walls korta yrkesbana kommer spåren ändå att finnas kvar. En minnesfond har bildats, och en utställning om henne och hennes bilder pågår just nu på Galleri Kontrast på Hornsgatspuckeln i Stockholm. Där kan besökarna dels läsa korta utsnitt ur publicerade reportage, dels se många av hennes foton. Kopior av bilderna går dessutom att köpa, och vinsten av försäljningen går till fonden.

Lovorden som strötts över Kim Wall efter hennes död har varit översvallande. Hon hade knappast arbetat för svenska medier, utan mer för brittiska och amerikanska. Karriären hade väl egentligen bara börjat.

Besökarna på den här utställningen verkar vara rätt många, och det är lätt att konstatera att hon var en duktig fotograf. Hon hade blick för både detaljer och stora sammanhang, och hon hade humor också. Som när hon plåtar katten i ryggsäck, med fönster!

Men framför allt var hon en människa som verkligen förtjänade ett bättre öde. Ingen glömmer väl de där sommardagarna när man sökte efter henne utanför och kring Köpenhamn, både på land och i vatten. Det var fruktansvärt att följa som nyhetskonsument och kollega, men att vara närstående – det går inte ens att föreställa sig, även om föräldraparet Wall berättade så småningom, bland annat gjorde mamman ett Sommar-program i radio.
Utställningen "I Kim Walls fotspår" är värd att ses, hennes minne värt att hedras.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 35

KNUTBLUS

-Det vi trodde hette knytblus kallar dess främsta bärarinna för knutblus. En av många detaljer, fast förstås långt ifrån den mest intressanta, i Sara Danius Sommar-program som fortfarande inte är slut i radions P1 när jag skriver detta. Vilken otrolig historia som Svenska akademien gått igenom! Skandal är milt uttryckt. Och slutet har vi väl inte sett än. Fast Danius lär klara sig alldeles utmärkt hur som helst. Klok och välformulerad kvinna.

Sommarpärlor

Satt i bilen på tidiga eftermiddagen i går, och som så ofta är radion på och inställd på P1. Det är grann sommar utanför vindrutan och "Sommar" inne i kupén. Sommarpratare är Ann-Helen Laestadius, som jag inte alls känner till.

Foto Sveriges Radio

Hon har starka norrländska rötter även om hon råkar bo i Solna, kallas "svensk-samisk" och är författare och journalist. Jag slås av vilket vackert språk hon har, sällsynt välformulerat, tydligt, ja nästan spännande. Hon pratar bland annat om flytten av Kiruna, hur hennes barndoms miljö bara blir damm och försvinner.

Visst, jag har nu i flera år förklarat mitt massiva ointresse för radions "Sommar", men självklart dyker pärlor upp. Detta måste vara en sådan. Kommer nog att leta upp någon av hennes böcker (hon har fått en August, det har också gått mig förbi).
Lyssna här på Ann-Helén Laestadius Sommar i P1

Och när jag ändå visar en vänlig sida mot "Sommar" ... För tio år sedan hette en av sommarpratarna Mikael Nyqvist och det blev mycket uppmärksammat. Jag hörde det dock inte, men nu är programmet igen lättåtkomligt eftersom han sorgligt nog avled härom dagen, bara 56 år gammal. Tror att jag ska lyssna.
Här har du länken till Micke Nyqvists "Sommar".

Uppdatering: Nu har jag hört det tio år gamla programmet. Lysande, helt enkelt. Klicka på länken du också, det är en välanvänd timme i ditt liv! Samtidigt ett sätt att minnas en fantastisk skådespelare som borde ha fått göra så många fler stora roller.

Copyright Klimakteriehäxan

Tröttsam sommar

Dags igen för årets mest uppblåsta evenemang (i konkurrens med Almedalsveckan). Listan på årets sommarpratare har kommit, med blomsterkransar och hela kittet.

Det är länge sedan som jag tillhörde den trogna lyssnarskaran. För få överraskningar, för många tradiga barndomsskildringar och för mycket politisk korrekthet, för få inslag av humor och livsglädje. Likväl skummar jag listan för att kolla om det trots allt kan finnas något att se fram emot, sitter man i bilen på en svensk sommarväg kan det ju ändå funka.

Ser direkt att jag väljer bort stafettens startman liksom damen med sista sträckan. Men kanske vill jag kolla in Johan Hakelius, han kan eventuellt överraska. Det gäller också Sven Melander. Malin Persson Giolito kan jag tänka mig, förutsatt att hon reder ut sin relation till författarkollegan och tillika pappan, Leif GW.

Sveriges och kanske världens äldsta bloggare Dagny Karlsson, 104, kan komma med som mest originell. Och Magda Gad, en journalist som sett och rapporterat om mer än de flesta ens kan drömma om att uppleva –  inklusive många obehagliga skeenden.

Det blir fem, av nästan sextio. Och då garanterar jag inte att det ens blir så många. Fast det kan också bli någon annan, av en slump.
Sommar, sommar, sommar, det är dans i Folkets Park ... ja kanske är det dit man borde gå för att högtidlighålla årstiden, som i sin radioversion med åren blivit tämligen tröttsam?!

Copyright Klimakteriehäxan