Visar inlägg med etikett new york. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett new york. Visa alla inlägg

tisdag, mars 09, 2021

Dragspel och mambo

När tisdagstrion har musik i böckernas värld (i handling eller titel) som tema väljer jag mot alla odds att ta med en diktsamling. Den är inte ny, men den är skriven av en av de mycket få poeter jag står ut med och inbillar mig att jag begriper mig på: Gustaf Fröding. "Gitarr och dragharmonika" var hans debut. Den kom ut 1891 och innehåller många pärlor, låt mig nämna "Det var dans bort i vägen" och "Vackert väder" för att ta två som jag åtminstone har kunnat utantill, en gång i tiden. En värmländsk huspoet är vad han är, den gode Fröding!

"Mambo Kings spelar
och sjunger om kärlek" (The Mambo Kings Play Songs of Love) av Oscar Hijuelos berättar om de kubanska bröderna som kommer till New York och mot alla odds slår igenom med sin dansmusik. Boken fick fina Pulitzer-priset och det är för mig en kvalitetsstämpel, som definitivt höll vad den lovar också den här gången.
Jag fortsätter på den inslagna vägen, kvar i New York med mer mambo, fler invandrare fast nu ur den kinesiska minoriteten. Jean Kwok skrev "Mambo i Chinatown" (Mambo in Chinatown) om flickan som hamnar i svår konflikt när dansen hon fascineras av leder till en total kulturkrock med släkt och familj, som vill hålla på sina gamla traditioner. Spännande med en inblick i deras värld, medan dansen går vidare.

Och det är förstås hos Ugglan & boken som tisdagstrion har sin upprinnelse.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, februari 21, 2021

Ångest och tandläkarbesök

Varje gång jag lägger mig ner i tandläkarstolen tittar jag rakt på den lilla skylten på lampan som ska lysa in i min mun. "Made in Gotland" står det på den. Vilket är väldigt märkligt i mitt tycke. "Made in China" är man ju van vid, "Made in EU" får en inte heller att höja något ögonbryn. Men detta?!

Har förstås googlat, och då ser det ut som om det borde vara etiketten på en gotländsk slöjdprodukt, men det känns faktiskt inte rätt. Är det någon som har bättre tumme med Farbror Google än jag och kan klara ut denna gåta? Tandläkaren vet inte heller, kan jag meddela, jag har naturligtvis frågat.

Om graffiti går att kalla skylt kan naturligtvis ifrågasättas, men nu gör jag det ändå. Det visar sig att graffiti kan, numera, vara riktigt värdefullt. Så pass att huspriset går upp om någon har "kladdat" på dess väggar! Men det ska förstås inte vara vilken enkel tonårstaggare som helst.

Däremot händer det saker om graffitin gjorts av Banksy, förmodligen den mest framstående av alla graffiti-konstnärer som finns. Har ett hus man vill sälja en Banksy-signerad målning på väggen går försäljningspriset upp med astronomiska summor. Och sedan ryktet gått i England har en undersökning visat att över hälften av alla britter som är på väg att sälja sin bostad har övervägt att beställa graffiti av någon erkänd målare för att pressa upp priset!

Den spraymålning som jag plåtat är förvisso inte gjord av någon framstående artist. Lite förundrad är jag över ordvalet. Använder en klottrare verkligen uttryck som "ansenlig"? Vet de ens vad det betyder? Se där, då avslöjade jag just en fördom ... 

Men möjligen är bildens budskap typiskt för den tid vi lever i just nu. Och dessutom är det skönt att ha klarat av det obligatoriska, årligen återkommande, besöket hos tandläkaren, för inför det kan man förvisso känna en ansenlig mängd ångest.


Det blir för ovanlighetens skull denna Skyltsöndag också låneskyltar, två stycken till och med. Ännu mer skyltar att glädjas åt hittar du om du tar vägen via BP:s blogg Konst eller konstigt

En låneskylt från Manhattan. Foto Renee Kohn.

En låneskylt till fast svensk. Foto Vera Berg.
Copyright Klimakteriehäxan

söndag, november 08, 2020

Äntligen dags att dumpa Trump (och lite Skyltsöndag)

Nu vill man gärna tro att det är klart, hur mycket Donald Trump än hotar med att sitta kvar som president med hjälp av mer eller mindre skumma medel och metoder. Rimligen ska han och Melania flytta ut ur Vita Huset och låta Joe och Jill Biden ta vid. 

Den där kåken har förstås sin egen historia, i 120 år. John Adams flyttade in allra först på adressen 1600 Pensylvania Avenue. Trots att jag varit i Washington DC i jobbet rätt så många gånger har jag aldrig lyckats komma med på någon guidad tur i huset. 

Jag får trösta mig med att man just nu kan lyssna på ett riktigt bra radioprogram om den där byggnaden som har så stor betydelse för USA. Det är Stil i P1, under ledning av Susanne Ljung, som gjort en hel timme om Vita Huset. Lysande! Lyssna du också!

Times Square i New York i natt, plåtat av min väninna som bor på Manhattan.
 Foto Renée Kohn 

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, augusti 11, 2020

New York, New York!

Har man någon favoritplats eller -miljö när man läser böcker? Det är temat när Ugglan & Boken presenterar veckans tisdagstrio.

Jag tror att jag så gott som aldrig väljer läsning efter den miljö historien utspelar sig i.  Fast visst, när "En mörderska ibland oss" (Burial Rites) av Hannah Kent tog mig med till ett Island från förr i tiden blev jag helt fångad. Isländska deckare har det också blivit några.

Känner att en annan ö, Irland, också är en stark kandidat (har läst otroligt många böcker om den gröna ön), men nej ...

Jennifer Clement är en modern Mexiko-skildrare i Oscar Lewis ("Fem familjer") fotspår. "En bön för de stulna" (A Prayer for the Stolen) rekommenderas varmt. Cecilia Samartin säljer otroligt bra, och "Señor Peregrino" (om en fattig mexikansk flickas livsöde) tyckte också jag om.

Men kanske tillhör jag den absoluta och enormt stora majoriteten som lätt hamnar i New York när det är dags att öppna en bok. Det är nämligen världens mest omskrivna stad, den som dyker upp i snart sagt all sorts litteratur.
Inte så värst överraskande kanske, om man tänker efter!

Att The Big Apple dominerar i bokhyllorna på ett imponerande sätt redovisas i en undersökning presenterad av ett brittiskt företag, här. Uppgifterna som ligger till grund för statistiken har hämtats ur Open Library, en digital databas om böcker.

Och eftersom det finns så otroligt många skildringar att välja på är det inte enkelt att peka ut någon.
Fast "Manhattan Transfer" av John Dos Passos är en historisk roman som beskriver hur en storstad föds. "Fåfängans fyrverkeri" (The Bonfire of the Vanities) av Tom Wolfe berättar hur det blev. För en del av stadens baksida står Ed McBain med sina kriminalstories från fiktiva 87th District. Finns hur mycket mer som helst att välja på.
New York, New York!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juli 13, 2020

Springa i New York

Springa är denna veckas dubbeltydiga nyckelord som gäller som tema för Gems Weekly Photo Challenge. Om man bortser från verbet ska det handla om något långsmalt man kan kika genom, ungefär. Det finns förstås både pyttesmå och väldigt stora sådana springor!

Av en ren händelse klickade jag runt bland mina bilder och hittade diverse springor, alla hemmahörande på Manhattan. Och av olika storlek. Valde några av dem.

Å så gärna jag skulle vilja återvända till New York! Ja förstås inte nu, inte till den stad som stängts ner på grund av coronapandemin, utan den där härliga, brusande metropolen där allt och alla kan passa in! Där jag upplevt massor med härliga stunder, med vänner och kollegor, på teatrar, på krogar, i parker, bland blommande magnolior, på museer, på shoppinggator, i ösregn och knallvinter och stekande hetta ... men det var då det.

Ringer då och då till min kompis som bor på 23th Street, där jag kinesat åtskilliga nätter. Hon lever försiktigt, håller sig väldigt isolerad, även om hon går ut och rör på benen varje dag. Båda är vi glada åt att vi (hittills) är friska. Förr i världen ägnade vi oss faktiskt också åt att springa (joggare brukar förvisso vara en vanlig syn i staden), men vid mitt senaste besök för fyra år sedan var det promenader som gällde ... Det var då jag tog de här bilderna.

Den här sortens blickfångande springa kallas stundtals för Silicon Valley.

En glipa – springa – mellan de enorma höghusen mitt på Manhattan
släpper ner solljuset till  några träd som tackar med att grönska på
vackraste sätt.
Å i en springa (rätt bred, medges) dyker Empire State Building upp.
 Copyright Klimakteriehäxan

söndag, maj 31, 2020

Den har jag letat efter!

Tydligt skyltat är det till denna fantastiska serviceinrättning. Som jag har letat! För varje vår när man dristar sig till att ta fram cykeln är ju hjulen platta. Då gäller det att hitta en pump med lite sommarluft i ...

De finns, de där pumparna som är gratis att nyttja. Men de är oftast inte användbara. Där står man och gnider sina geniknölar tills de i princip är utplånade, fast inte hjälper det. Däcken är fortsatt platta. Tänk om jag hade sprungit på den här saken!

Kolla bara: här får du hjälp med både barnvagn, rullstol och cykel. Och inte alls bara med lite luft, här finns verktyg också, för den händige. Det står "självservice" utanpå, men jag tycker det ska kallas Service. Med stort S. Afa fastigheter ska ha stort tack. Kan denna förnämliga företeelse möjligen yngla av sig? Som en liten present på Mors dag, till exempel? Skulle garanterat bli uppskattat av fler än mig. Fler skyltar:

Bild på fasadskylt från Times Square i New York, tagen härom dagen av min väninna som
bor på Manhattan, mitt i centrum för corona-pandemin. "Ett folktomt Times Square är
som kaffe utan kaffein - inte som vi vill ha det, men det får gå".
Någon har krånglat sig ut på stammen som hänger över Årstavikens vatten och lyckats
sätta dit en skylt, eller är det en tavla? Texten är svår att tyda men jag tror att det står
"Oh Hold Hold On". Allmän uppmuntran eller vad?
Den här hälsningen plåtade jag i påskas. Vem som står bakom graffitimålningen på klotterplanket vid Hornstull vet jag förstås inte. Och nu är det länge sedan det målats
över med andra budskap, men det fick bli en liten skyltrepris ändå med anledning av
dagen.
Här är väl kommentar numera överflödig?
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, februari 06, 2020

CITAT om minnesbilder

"Minnet är ett bedrägligt förstoringsglas."

- Så lyder slutraden i ett av Torsten Ehrenmarks kåserier i samlingen "Här är New York". Men mitt minne av Ehrenmark som skribent och radiopratare motsäger citatet, för han var faktiskt lysande, varken mer eller mindre! Den här boken ramlade jag över av en slump. Den är tryckt 1989, fyra år efter författarens död, men jag har läst den nu med nöje, även om tidens tand gnagt lite på bilderna av jättestaden, n-ordet förekommer bredvid precisa iakttagelser av slummen på The Bowery (numera avskaffad), humrarna från Maine, tystlåtna taxichaufförer och tuppfäktning med puertoricaner. Har haft boken som lektyr i badrummet, vilket möjligen har förlängt stunderna där lite onödigt mycket, men det har det varit värt. Och i sak har han nog rätt: man kan inte lita på sitt minne i alla lägen. Fast mina besök i New York minns jag med glädje!

fredag, december 13, 2019

Vart ska du gå?

Vart ska du gå min lilla flicka?
Jo jag ska gå och hämta dricka ...
... så börjar en urgammal barnvisa som jag plötsligt fick i skallen när jag såg ElisaMatildas fredagsfrågor denna Luciadag. Möjligen kallas jag inte "lilla flicka" så ofta längre, men här är hur som helst mina svar!
  1. Vart skulle du kunna gå där alla visste ditt namn? Tror inte ett sånt ställe finns. Flest igenkännande nickar och blickar skulle jag få på min gamla arbetsplats. Det är ju det där sociala sammanhanget man saknar när man arbetat klart!
  2. Vart går du för att vara runt folk men utan att behöva prata eller bli igenkänd? På bio.
  3. Vart kan du gå för att känna dig hemma, utan att det är ditt eget hem? Vi har ju faktiskt två hem och det räcker! Kommer inte på fler hemliknande ställen. Men det finns affärer, av olika typ, där jag känner mig både välkommen och hemma. Vilket beror mest på den trevliga och hjälpsamma personalen.
  4. Var äter du mat när plånboken är tunn? Hemma, utan tvekan. Brukar oftast vara rätt gott, dessutom!
  5. Vad är ett känt ställe du önskar fanns i närheten av dig? New York ...
Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juni 18, 2019

Historiskt

Johanna i deckarhörnan vill ha förslag på bra historiska romaner denna vecka, eller som hon skriver "tips för den som vill resa tillbaka i tiden med hjälp av en bok".

"Manhattan" av den store men alldeles för lite beundrade John Dos Passos. Om rötterna till storstaden New York. (Se bilden nedan!)

"Barnbruden" som är den första i en serie om tre av Anna Laestadius Larsson. Spännande turer i och kring det svenska hovet med start på 1700-talet.

"Hilma" av samma författare, dock inte alls lika lättillgänglig. Men den skildrar en bit av den svenska kvinnokampen, med hjälp av konstnärinnan Hilma af Klint och hennes (rätt sorgliga) historia.

"Jerusalem" av Selma Lagerlöf. Ett dramatiskt epos om hur fattiga svenskar sökte frid och lycka långt hemifrån.

"Florence Stephens förlorade värld" av Lena Ebervall och Per E Samuelson. Författarduon researchar bättre än de flesta och här serveras läsaren, i romanform, ett stycke nutidshistoria från 1950-talet, som är både gripande och upprörande. Kanske den största rättsskandalen i Sverige någonsin?

Så här såg inte Manhattan ut på John Dos Passos tid. Här en olja av Jan Lindsgård
som fanns med i Liljevalchs vårsalong i år. Bilden är något beskuren.
Copyright Klimakteriehäxan

fredag, januari 04, 2019

Turistmagneter att undvika

Att drömma sig bort är ofta enkelt och det blir ännu lättare när kvällarna är mörka, dagarna korta och nätterna kalla. En liten turisttripp skulle sitta fint, eller hur? Rätt snart nu på det nya året rent av? Faktum är att planerandet av en resa ibland är (nästan) lika kul som att göra själva utflykten.

Där ute finns det utan tvekan dragplåster som funkar på många miljoner människor som har råd och tid att resa för att uppleva nya saker.
Men där finns turistfällor också, sådana man snabbare, enklare, billigare och utan hänsyn till vädret lika bra kan se på bild.

Några sådana "turistmagneter" har jag dragits till mot bättre vetande, saker eller platser jag definitivt inte tänker återvända till, inte heller uppmana någon jag känner att uppsöka. Här har ni fem sådana exempel jag tycker ni kan få slippa att ödsla tid och pengar på:

Mona Lisa som slips.
Manneken Pis, den världsberömda statyn i Bryssel. Föreställer en liten pojke som kissar i en fontän.
Vilken levande pojke (i samma storlek) som helst i samma situation är gulligare att titta på. Men kom ihåg: det är ytterst olämpligt att urinera i fontäner ...

Frihetsgudinnan på Staten Island söder om Manhattan. Har man inte varit i New York om man inte varit inne i henne? Jo, det har man! Tanten har dessutom varit stängd jättelänge som en effekt av 9/11-dåden. Men nu kan man gå uppför alla trapporna igen. Gör inte det, säger jag. Trångt som bara den, och när man väl nått facklans topp får man inte hejda sig ett enda ögonblick för att ta in utsikten, eftersom de där bakom tränger på. Klaustrofobiskt!

Mona Lisa  ja hon är ju historisk, Leonardo da Vincis flicka med det mystiska leendet. Men originalet tillför inte betraktaren någonting. När konstvännen köat klart avslöjas sanningen: Hon är liten och instängd bakom tjockaste pansarglas på jättemuseet Louvren i Paris. Kopiorna räcker gott!

Madame Tussauds visar kändisar i form av vaxdockor. Varför det, undrar jag? Idén med vaxmodeller är urgammal, totalt omodern nu. Man har försökt fräscha till tänket bl a med en variant med popartister. Vi tog ungarna dit när vi var i London, men inga stjärnor de kände till var förstås representerade.

Lutande tornet i Pisa drar besökare i mängder. Och tornet lutar, visst gör det det (nu har man t o m vidtagit åtgärder för att konservera lutningen men definitivt hindra att det trillar). Fast det är också allt. Den som gillar att köa kan ställa sig i ledet för folk som inte bara tolererar kö, de älskar att gå i trappor också. Bäst att kasta en blick, konstatera att tornet står kvar, och sedan vända det ryggen. Det hade funkat med ett vykort också, inte sant?

Jaha, nu tycker du att jag är negativ som dissar dessa pärlor? Nej, det gör jag ju inte. Menar bara att man inte måste se dem IRL. Bättre att satsa på andra sevärdheter som känns lite mer levande, inspirerande. Och gärna utan köbildning, eller åtminstone utan evighetslånga trappor.

Frihetsgudinnan. Syns bra på håll.
Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, september 04, 2018

New York, New York!

Idag reser veckans topplista till New York – temat är böcker som utspelar sig i eller på annat sätt har anknytning till staden. Så skriver Johanna i deckarhörnan denna tisdag.

Det Stora Äpplet är en härlig stad, kanske inte att leva ett helt liv i, men definitivt att besöka. Jag har gjort det ett antal gånger och vill väldigt gärna göra det igen!

"Manhattan Transfer" av min store idol John Dos Passos berättar historien om hur folk kom farande över havet för att skaffa sig nya och bättre liv. Boken kom redan 1925. Som han skrev, den mannen!

Ed Mc Bains deckarserie om 87:e polisdistriktet i fiktiva Isola, en upphittad stadsdel i New York, har jättemånga delar. Jag har aldrig blivit besviken, men förstås inte läst dem alla.

"Fåfängans fyrverkeri" (The Bonfire of the Vanities) blev Tom Wolfes stora skönlitterära genombrott. Här tar han med sin läsare till väldigt olika miljöer i New York, några helt främmande, andra klart igenkännbara.

"Kvinnan på tåget" (The Girl on the Train) var Paula Hawkins debutroman och det blev en superhit, översatt till ett 40-tal språk. Huvudpersonen bor i en NY-förort och tar tåget in till Manhattan varje dag. Allt för att hålla skenet uppe: hon har förlorat både man och jobb och är förstås luspank. En bladvändare! Med oväntat slut!  OBS min korrigering i PS.

"Brooklyn" heter boken om den unga flickan som lämnar efterkrigs-Irland för att söka lyckan i väster någon gång på tidigt 50-tal. Colm Toíbín hamnade på NY Times bästsäljarlista med den, och jag fattar varför.

Helt klar är att den där staden inspirerat och inspirerar otroligt många skribenter av de mest skilda slag (ja den har ju till och med fått en egen etikett här på min blogg :-D ...). Följer du länken till Lyran får du garanterat många många fler lästips!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Mösstanten har avslöjat att jag är helt fel ute när det gäller kvinnan på tåget. Hon bor nog i en förort till London, inte alls i USA. Nu låter jag boken stå kvar på min topplista i alla fall, den är ju jättebra. Fast fel.

måndag, november 13, 2017

Konst är väl inte så konstigt?

Gems Weekly Photo Challenge handlar denna vecka om KONST.
Och konst, det är just vad man ser när man går runt på MoMA, Museum of Modern Arts, i New York.

Som alla världens mest påkostade muséer är det i största laget. Man blir mätt efter en stund, det finns en gräns för hur mycket man kan njuta av, till och med för hur mycket man står ut med att knalla förbi. För att inte tala om hur mycket fötterna tål! Ett besök i museishoppen skulle ibland kunna räcka, där finns många godbitar!

Men när jag var där, för ganska exakt ett år sedan, fångade mitt öga något som jag i största hast hann föreviga.
Enligt mitt sätt att se var åsynen av museivakten som stod lutad mot väggen en riktigt härlig bild, ett alldeles eget konstverk. Förmodligen har han sedan flera år tröttnat på att titta på mästerverken som dagligen omger honom. Svårt att klandra honom för det.

Bilden av honom och den lysande kvadraten han "vaktar" (det är alltså ett konstverk men jag vet inte några detaljer) har jag numera på väggen sedan jag förstorat och ramat in den, fast i en annan beskärning än den ni ser här. Och har därmed upphöjt den till konst ... antar jag? Konstigare än så behöver det väl inte vara?

På MoMA:s innergård mer konst: geten "She Goat" av Pablo Picasso.
Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, oktober 17, 2017

New York mellan pärmar

New York är en fantastisk stad som jag haft lyckan att besöka ett antal gånger, senast för ett år sedan. Så det är med glädje jag efterkommer Lyrans uppmaning i veckans tema-trio:
Berätta om tre romaner, filmer, TV-serier som utspelar sig i New York!
Och jag väljer böcker/romaner.

"Till Manhattan" (Manhattan Transfer) ger en bild av hur New York växte till en storstad. Skriven av John Dos Passos, en lysande författare som för evigt hamnat i sin polares, Ernest Hemingways, skugga. Han hör inte hemma i någon skugga alls! Dos Passos är briljant. Det var han redan 1931 när den här boken kom ut.

"Fåfängans fyrverkeri" (Bonfire of the Vanities) av Tom Wolfe är en riktig tegelsten. Det här är  hans romandebut och boken blev en succé på sena 80-talet. Den handlar om alla mänskliga brister: girighet, kriminalitet, rasism. Här finns också kärlekshistorier och det är riktigt fängslande läsning, trots sitt omfång.

Ed McBain har skrivit metervis med deckare som utspelar sig i New York, i det (fiktiva) 87e polisdistriktet. McBain är klart underhållande, men varning! flera svenska översättningar bör undvikas. Läs honom på engelska! Du kan välja i princip vilken titel som helst!
Välkommen till New York, The Big Apple!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, oktober 08, 2017

Mot cancer – för shopping

Söndag, skyltsöndag för ett helt gäng bloggare. Och jag kommer plötsligt ihåg två bilder, tagna för ganska exakt ett år sedan.

Den översta kommer från Louisville i den amerikanska delstaten Kentucky där projektet Splat Out Cancer var ett knep för att få in pengar till cancerforskningen, vilket jag tyckte passade bra nu när vi har Rosa månad här hos oss. Dock vet jag inte om det amerikanska projektet lever även i år. Men som idé lever det definitivt!

Fasadmålningen  ja det blev ju en sådan – var en av flera, gjorda med samma metod, i staden. För fem dollar fick man en ballong fylld av flytande färg och sen dängdes den i den en gång helvita väggen, sprack och blev en del av "skylten" medan pengarna för ballongen gick till forskningen. Ser framför mig möjligheten att kopiera initiativet, det finns ju paintball?! Och gott om fula fasader! Samt alldeles för gott om cancerpatienter.

Från Louisville hoppar vi till New York. Spanska modekedjan Desigual har flera butiker på Manhattan, men jag tror inte någon är större än denna som ligger i hörnet av 6th Ave och 34th Street. Och undrar förstås dessutom om det finns andra butiker eller varuhus som har en ännu maffigare skylt för att dra uppmärksamhet till sig?

Fem våningar hög är den och snudd på ett halvt kvarter lång. Killen på trottaren är en dvärg i jämförelse! Blixtlåset är desto större ... Dessutom är skylten/väggen härligt färg- och formglad, och även om jag inte är Desigual-kund (jag skulle tröttna alldeles för fort på deras plagg som har så speciella mönster) så blir jag glad av den här målningen. Ju längre man tittar, desto fler roliga detaljer ser man!

För att hitta andra söndagsskyltare tar man lämpligen vägen via BP som förvaltar det Pumita en gång drog igång.
Trevlig söndag!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, oktober 20, 2016

Nr 4000: Enkelt, genialt och vackert!

Visst har du också någon gång undrat: hur många vaser kan en människa ha? Och varför har man aldrig en som passar de vattenlängtande snittblommor man just står och håller i handen?

En vas kan ju vara så mycket. Jag har någon sorts plastpåse-variant som blir platt utan vatten. Äger en hel sats Aalto-vaser i olika storlekar och färger. Flera Ikeas vas Vasen. Dyrare i kristall och keramik, några vackra även utan blommor. En har jag vunnit i en idrottstävling i tidernas begynnelse. Ett par har jag ärvt. Fått i present ibland. Enstaka fynd kommer från någon loppis. Ibland funkar en gammal glasburk. Inte vet jag hur många de är, men MÅNGA handlar det om.

Och ändå är det ju så svårt att hitta rätt höjd, lagom stor öppning, färg som funkar till buketten. Några kan nöja sig med en enda liten gerbera eller fresia, andra passar bäst till ett fång röda rosor – men hur ofta har man ett sådant? Höstens höga gladiolus och kraftiga liljor ställer helt andra krav.

Alltså går det att hitta ursäkter för att införskaffa fler vaser. Lite är det väl som med hönan och ägget, det kan vara diskutabelt vilket som kommer först: buketten eller vasen, även om jag inser att jämförelsen haltar lite ...

Ändå lyckades jag härom sistens motstå en av de häftigaste blomvaser jag sett. En japan vid namn Yuko Tokuda har formgett "Outline Vase", en porslinsvas för en enda blomma eller möjligen två (som på bilden). Den är helt enkelt (men genialt!) gjord som en siluett av en mer klassisk, ja rent av vardaglig form av kanna.

Nog för att mitt habegär vaknade till liv inne på MoMA:s museishop i New York men jag lyckades ändå motstå trots att priset inte var alldeles avskräckande. Drygt 600 kronor kan väl ett konstföremål få kosta? Fast var skulle den stå. Inte osynlig i ett skåp väl?
"Outline Vase" fick alltså stå kvar på hyllan i butiken men finns också kvar i mitt minne!

DET HÄR ÄR INLÄGG NUMMER 4000 PÅ DEN HÄR BLOGGEN.

Vet förstås inte vad du som läser detta anser, men jag måste säga att jag själv tycker att det är många. Klimakteriehäxan föddes för tolv år sedan och har sedan haft en hel att lufta: stort och smått, somt fullständigt oväsentligt och ett och annat lite viktigt. 
Naturligtvis inställer sig frågan vad jag kunde ha gjort för något nyttigt i stället ... för visst har jag ägnat tid åt bloggandet, ganska mycket tid faktiskt.
"Etiketterna" är vid det här laget över hundra, några fullständigt obsoleta, andra gäller färska poster. Mina läsare har tyckt till drygt 25000 gånger, vilket är kul  dock är det ändå förhållandevis få som tar sig tid att lämna ett spår efter sig. Och jag tvingas konstatera att besöksfrekvensen gått ner. 
Kanske är bloggarnas tid förbi?
Kanske borde jag inse det och lägga av?
Vi får se hur det blir med den saken. Känner ändå att det jag skrev i den korta presentationstexten 2004 gäller än: "Min blogg är i första hand till för mig själv, det är bara att erkänna." Det skulle ju i så fall tyda på att det kommer en post med nummer 4001 också. Dock kan det bli svårt att uppfylla dagens rubrik igen: enkelt, genialt och vackert ...!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, oktober 19, 2016

Vem borde jag ha satsat på?

På Broadway i New York där skräpaffärer ligger på rad finns president Barack Obama som en liten plastgubbe. 

Nu har han också sällskap av de två som vill ta över hans jobb: partikamraten Hillary Clinton (i typisk byxdress) och republikanen Donald Trump (främst identifierad av frisyren). Ingen av dem är särskilt lik sin förebild. De kostar 20 dollar, ungefär 200 kronor, styck.

Om några veckor har en av dem förmodligen stigit i värde medan den andra figuren möjligen går på rea. De som till äventyrs köpt förloraren ....

Läs hela texten, ännu ett litet resultat av min USA-resa nyligen, på Nyfiken Grå, en nättidning för 60+are. Gratis, absolut. Clinton och Trump i plast fick man däremot köpa. Jag nöjde mig med att fotografera, fast i eftertankens kranka blekhet var det kanske lite korkat. Kan ju betraktas som en "once-in-a-lifetime"-souvenir ... Om du kommenterar och delar vidare är det roligt!

Inatt är det dessutom dags för den tredje och sista debatten mellan de två. Råkar jag vakna tittar jag nog, åtminstone en stund. De senaste opinionsmätningarna ger Clinton ett försprång, men det går ju inte att lita på. Jag ställde en fråga till mannen som sålde de här plastfigurerna vem av kandidaterna som s a s "gick bäst" och han svarade Trump direkt. Också en väljarundersökning, eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, oktober 18, 2016

Tisdagstema MATT – på museum ...

Visst, det är självklart. Självklart att man ska gå på museum när man hamnat i en världsstad där unika konstskatter finns att beskåda, parallellt med exklusiva separatutställningar och rena historielektioner.

Alltså begav jag mig till Museum of Modern Art, MoMA, när jag var i New York härförleden. Det var åratal (runt trettio!) sedan jag gick dit senast. Mitt favoritmuseum i den staden heter annars The Frick Collection, inrymt i ett brownstonehus som var en (mycket elegant) privatbostad. Och det är i det skicket den bevarats, ungefär som Hallwylska Palatset i Stockholm.

Den stora fördelen med Fricks (och Hallwylska) är att samlingarna inte breder ut sig i vad som närmast liknar en oändlighet. Man orkar igenom. Men visa mig den som orkar svepa över hela MoMA! Eller Louvren i Paris. Sal efter sal med märkvärdiga målningar och skulpturer, ändlöst. Omöjligt att klara av på en och samma dag. Resultatet blir en övermättnad som lätt kan glida över i avsmak för de där högkulturella institutionerna.

Och nu hände det alltså igen: jag blev totalt MATT av museibesöket på Manhattan. Så när jag kommit till en sann favorit, Monets näckrosbilder, tackade jag för mig och gick ut, resten fick vara. Fast det är ju klart, jag tog rätt många bilder på vägen så du kan hänga med på en liten rundtur! Håll till godo! Den stora blå gubben hälsar dig välkommen redan ute på trottoaren.

PS MATT är veckans tisdagstema. Kanske fler har nappat? Kolla här!
Meret Oppenheim har gjort teservis i päls.
Märkvärdig konst till trots: mobilen behåller greppet.
Yayoi Kusama från Japan skapade en fåtölj i egen stil. Hade varit kul att provsitta ...
Ett ensamt jobb, förmodligen rätt trist: museivakt.
Picassos get i trädgården. Fler kollar mobilen ...
Fantastiskt vacker gård mitt emot. Rena oasen i storstaden.
   Copyright Klimakteriehäxan