tisdag, mars 09, 2021
Dragspel och mambo
söndag, februari 21, 2021
Ångest och tandläkarbesök
Har förstås googlat, och då ser det ut som om det borde vara etiketten på en gotländsk slöjdprodukt, men det känns faktiskt inte rätt. Är det någon som har bättre tumme med Farbror Google än jag och kan klara ut denna gåta? Tandläkaren vet inte heller, kan jag meddela, jag har naturligtvis frågat.
Om graffiti går att kalla skylt kan naturligtvis ifrågasättas, men nu gör jag det ändå. Det visar sig att graffiti kan, numera, vara riktigt värdefullt. Så pass att huspriset går upp om någon har "kladdat" på dess väggar! Men det ska förstås inte vara vilken enkel tonårstaggare som helst.
Däremot händer det saker om graffitin gjorts av Banksy, förmodligen den mest framstående av alla graffiti-konstnärer som finns. Har ett hus man vill sälja en Banksy-signerad målning på väggen går försäljningspriset upp med astronomiska summor. Och sedan ryktet gått i England har en undersökning visat att över hälften av alla britter som är på väg att sälja sin bostad har övervägt att beställa graffiti av någon erkänd målare för att pressa upp priset!
Den spraymålning som jag plåtat är förvisso inte gjord av någon framstående artist. Lite förundrad är jag över ordvalet. Använder en klottrare verkligen uttryck som "ansenlig"? Vet de ens vad det betyder? Se där, då avslöjade jag just en fördom ...
Men möjligen är bildens budskap typiskt för den tid vi lever i just nu. Och dessutom är det skönt att ha klarat av det obligatoriska, årligen återkommande, besöket hos tandläkaren, för inför det kan man förvisso känna en ansenlig mängd ångest.
| En låneskylt från Manhattan. Foto Renee Kohn. |
| En låneskylt till fast svensk. Foto Vera Berg. |
söndag, november 08, 2020
Äntligen dags att dumpa Trump (och lite Skyltsöndag)
| Times Square i New York i natt, plåtat av min väninna som bor på Manhattan. |
tisdag, augusti 11, 2020
New York, New York!
Känner att en annan ö, Irland, också är en stark kandidat (har läst otroligt många böcker om den gröna ön), men nej ...
Jennifer Clement är en modern Mexiko-skildrare i Oscar Lewis ("Fem familjer") fotspår. "En bön för de stulna" (A Prayer for the Stolen) rekommenderas varmt. Cecilia Samartin säljer otroligt bra, och "Señor Peregrino" (om en fattig mexikansk flickas livsöde) tyckte också jag om.
Men kanske tillhör jag den absoluta och enormt stora majoriteten som lätt hamnar i New York när det är dags att öppna en bok. Det är nämligen världens mest omskrivna stad, den som dyker upp i snart sagt all sorts litteratur.
Inte så värst överraskande kanske, om man tänker efter!
Att The Big Apple dominerar i bokhyllorna på ett imponerande sätt redovisas i en undersökning presenterad av ett brittiskt företag, här. Uppgifterna som ligger till grund för statistiken har hämtats ur Open Library, en digital databas om böcker.
Och eftersom det finns så otroligt många skildringar att välja på är det inte enkelt att peka ut någon.
Fast "Manhattan Transfer" av John Dos Passos är en historisk roman som beskriver hur en storstad föds. "Fåfängans fyrverkeri" (The Bonfire of the Vanities) av Tom Wolfe berättar hur det blev. För en del av stadens baksida står Ed McBain med sina kriminalstories från fiktiva 87th District. Finns hur mycket mer som helst att välja på.
New York, New York!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, juli 13, 2020
Springa i New York
Av en ren händelse klickade jag runt bland mina bilder och hittade diverse springor, alla hemmahörande på Manhattan. Och av olika storlek. Valde några av dem.
Å så gärna jag skulle vilja återvända till New York! Ja förstås inte nu, inte till den stad som stängts ner på grund av coronapandemin, utan den där härliga, brusande metropolen där allt och alla kan passa in! Där jag upplevt massor med härliga stunder, med vänner och kollegor, på teatrar, på krogar, i parker, bland blommande magnolior, på museer, på shoppinggator, i ösregn och knallvinter och stekande hetta ... men det var då det.
Ringer då och då till min kompis som bor på 23th Street, där jag kinesat åtskilliga nätter. Hon lever försiktigt, håller sig väldigt isolerad, även om hon går ut och rör på benen varje dag. Båda är vi glada åt att vi (hittills) är friska. Förr i världen ägnade vi oss faktiskt också åt att springa (joggare brukar förvisso vara en vanlig syn i staden), men vid mitt senaste besök för fyra år sedan var det promenader som gällde ... Det var då jag tog de här bilderna.
| Den här sortens blickfångande springa kallas stundtals för Silicon Valley. |
| En glipa – springa – mellan de enorma höghusen mitt på Manhattan släpper ner solljuset till några träd som tackar med att grönska på vackraste sätt. |
| Å i en springa (rätt bred, medges) dyker Empire State Building upp. |
söndag, maj 31, 2020
Den har jag letat efter!
De finns, de där pumparna som är gratis att nyttja. Men de är oftast inte användbara. Där står man och gnider sina geniknölar tills de i princip är utplånade, fast inte hjälper det. Däcken är fortsatt platta. Tänk om jag hade sprungit på den här saken!
| Här är väl kommentar numera överflödig? |
torsdag, februari 06, 2020
CITAT om minnesbilder
- Så lyder slutraden i ett av Torsten Ehrenmarks kåserier i samlingen "Här är New York". Men mitt minne av Ehrenmark som skribent och radiopratare motsäger citatet, för han var faktiskt lysande, varken mer eller mindre! Den här boken ramlade jag över av en slump. Den är tryckt 1989, fyra år efter författarens död, men jag har läst den nu med nöje, även om tidens tand gnagt lite på bilderna av jättestaden, n-ordet förekommer bredvid precisa iakttagelser av slummen på The Bowery (numera avskaffad), humrarna från Maine, tystlåtna taxichaufförer och tuppfäktning med puertoricaner. Har haft boken som lektyr i badrummet, vilket möjligen har förlängt stunderna där lite onödigt mycket, men det har det varit värt. Och i sak har han nog rätt: man kan inte lita på sitt minne i alla lägen. Fast mina besök i New York minns jag med glädje!
fredag, december 13, 2019
Vart ska du gå?
Jo jag ska gå och hämta dricka ...
... så börjar en urgammal barnvisa som jag plötsligt fick i skallen när jag såg ElisaMatildas fredagsfrågor denna Luciadag. Möjligen kallas jag inte "lilla flicka" så ofta längre, men här är hur som helst mina svar!
- Vart skulle du kunna gå där alla visste ditt namn? Tror inte ett sånt ställe finns. Flest igenkännande nickar och blickar skulle jag få på min gamla arbetsplats. Det är ju det där sociala sammanhanget man saknar när man arbetat klart!
- Vart går du för att vara runt folk men utan att behöva prata eller bli igenkänd? På bio.
- Vart kan du gå för att känna dig hemma, utan att det är ditt eget hem? Vi har ju faktiskt två hem och det räcker! Kommer inte på fler hemliknande ställen. Men det finns affärer, av olika typ, där jag känner mig både välkommen och hemma. Vilket beror mest på den trevliga och hjälpsamma personalen.
- Var äter du mat när plånboken är tunn? Hemma, utan tvekan. Brukar oftast vara rätt gott, dessutom!
- Vad är ett känt ställe du önskar fanns i närheten av dig? New York ...
tisdag, juni 18, 2019
Historiskt
"Manhattan" av den store men alldeles för lite beundrade John Dos Passos. Om rötterna till storstaden New York. (Se bilden nedan!)
"Barnbruden" som är den första i en serie om tre av Anna Laestadius Larsson. Spännande turer i och kring det svenska hovet med start på 1700-talet.
"Hilma" av samma författare, dock inte alls lika lättillgänglig. Men den skildrar en bit av den svenska kvinnokampen, med hjälp av konstnärinnan Hilma af Klint och hennes (rätt sorgliga) historia.
"Jerusalem" av Selma Lagerlöf. Ett dramatiskt epos om hur fattiga svenskar sökte frid och lycka långt hemifrån.
| Så här såg inte Manhattan ut på John Dos Passos tid. Här en olja av Jan Lindsgård som fanns med i Liljevalchs vårsalong i år. Bilden är något beskuren. |
fredag, januari 04, 2019
Turistmagneter att undvika
Där ute finns det utan tvekan dragplåster som funkar på många miljoner människor som har råd och tid att resa för att uppleva nya saker.
Men där finns turistfällor också, sådana man snabbare, enklare, billigare och utan hänsyn till vädret lika bra kan se på bild.
Några sådana "turistmagneter" har jag dragits till mot bättre vetande, saker eller platser jag definitivt inte tänker återvända till, inte heller uppmana någon jag känner att uppsöka. Här har ni fem sådana exempel jag tycker ni kan få slippa att ödsla tid och pengar på:
| Mona Lisa som slips. |
Vilken levande pojke (i samma storlek) som helst i samma situation är gulligare att titta på. Men kom ihåg: det är ytterst olämpligt att urinera i fontäner ...
Frihetsgudinnan på Staten Island söder om Manhattan. Har man inte varit i New York om man inte varit inne i henne? Jo, det har man! Tanten har dessutom varit stängd jättelänge som en effekt av 9/11-dåden. Men nu kan man gå uppför alla trapporna igen. Gör inte det, säger jag. Trångt som bara den, och när man väl nått facklans topp får man inte hejda sig ett enda ögonblick för att ta in utsikten, eftersom de där bakom tränger på. Klaustrofobiskt!
Mona Lisa – ja hon är ju historisk, Leonardo da Vincis flicka med det mystiska leendet. Men originalet tillför inte betraktaren någonting. När konstvännen köat klart avslöjas sanningen: Hon är liten och instängd bakom tjockaste pansarglas på jättemuseet Louvren i Paris. Kopiorna räcker gott!
Madame Tussauds visar kändisar i form av vaxdockor. Varför det, undrar jag? Idén med vaxmodeller är urgammal, totalt omodern nu. Man har försökt fräscha till tänket bl a med en variant med popartister. Vi tog ungarna dit när vi var i London, men inga stjärnor de kände till var förstås representerade.
Lutande tornet i Pisa drar besökare i mängder. Och tornet lutar, visst gör det det (nu har man t o m vidtagit åtgärder för att konservera lutningen men definitivt hindra att det trillar). Fast det är också allt. Den som gillar att köa kan ställa sig i ledet för folk som inte bara tolererar kö, de älskar att gå i trappor också. Bäst att kasta en blick, konstatera att tornet står kvar, och sedan vända det ryggen. Det hade funkat med ett vykort också, inte sant?
Jaha, nu tycker du att jag är negativ som dissar dessa pärlor? Nej, det gör jag ju inte. Menar bara att man inte måste se dem IRL. Bättre att satsa på andra sevärdheter som känns lite mer levande, inspirerande. Och gärna utan köbildning, eller åtminstone utan evighetslånga trappor.
| Frihetsgudinnan. Syns bra på håll. |
tisdag, september 04, 2018
New York, New York!
Det Stora Äpplet är en härlig stad, kanske inte att leva ett helt liv i, men definitivt att besöka. Jag har gjort det ett antal gånger och vill väldigt gärna göra det igen!
Ed Mc Bains deckarserie om 87:e polisdistriktet i fiktiva Isola, en upphittad stadsdel i New York, har jättemånga delar. Jag har aldrig blivit besviken, men förstås inte läst dem alla.
"Fåfängans fyrverkeri" (The Bonfire of the Vanities) blev Tom Wolfes stora skönlitterära genombrott. Här tar han med sin läsare till väldigt olika miljöer i New York, några helt främmande, andra klart igenkännbara.
"Brooklyn" heter boken om den unga flickan som lämnar efterkrigs-Irland för att söka lyckan i väster någon gång på tidigt 50-tal. Colm Toíbín hamnade på NY Times bästsäljarlista med den, och jag fattar varför.
Helt klar är att den där staden inspirerat och inspirerar otroligt många skribenter av de mest skilda slag (ja den har ju till och med fått en egen etikett här på min blogg :-D ...). Följer du länken till Lyran får du garanterat många många fler lästips!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Mösstanten har avslöjat att jag är helt fel ute när det gäller kvinnan på tåget. Hon bor nog i en förort till London, inte alls i USA. Nu låter jag boken stå kvar på min topplista i alla fall, den är ju jättebra. Fast fel.
måndag, november 13, 2017
Konst är väl inte så konstigt?
Och konst, det är just vad man ser när man går runt på MoMA, Museum of Modern Arts, i New York.
Som alla världens mest påkostade muséer är det i största laget. Man blir mätt efter en stund, det finns en gräns för hur mycket man kan njuta av, till och med för hur mycket man står ut med att knalla förbi. För att inte tala om hur mycket fötterna tål! Ett besök i museishoppen skulle ibland kunna räcka, där finns många godbitar!
Men när jag var där, för ganska exakt ett år sedan, fångade mitt öga något som jag i största hast hann föreviga.
Enligt mitt sätt att se var åsynen av museivakten som stod lutad mot väggen en riktigt härlig bild, ett alldeles eget konstverk. Förmodligen har han sedan flera år tröttnat på att titta på mästerverken som dagligen omger honom. Svårt att klandra honom för det.
Bilden av honom och den lysande kvadraten han "vaktar" (det är alltså ett konstverk men jag vet inte några detaljer) har jag numera på väggen sedan jag förstorat och ramat in den, fast i en annan beskärning än den ni ser här. Och har därmed upphöjt den till konst ... antar jag? Konstigare än så behöver det väl inte vara?
| På MoMA:s innergård mer konst: geten "She Goat" av Pablo Picasso. |
tisdag, oktober 17, 2017
New York mellan pärmar
Berätta om tre romaner, filmer, TV-serier som utspelar sig i New York!
Och jag väljer böcker/romaner.
"Till Manhattan" (Manhattan Transfer) ger en bild av hur New York växte till en storstad. Skriven av John Dos Passos, en lysande författare som för evigt hamnat i sin polares, Ernest Hemingways, skugga. Han hör inte hemma i någon skugga alls! Dos Passos är briljant. Det var han redan 1931 när den här boken kom ut.
"Fåfängans fyrverkeri" (Bonfire of the Vanities) av Tom Wolfe är en riktig tegelsten. Det här är hans romandebut och boken blev en succé på sena 80-talet. Den handlar om alla mänskliga brister: girighet, kriminalitet, rasism. Här finns också kärlekshistorier och det är riktigt fängslande läsning, trots sitt omfång.
Ed McBain har skrivit metervis med deckare som utspelar sig i New York, i det (fiktiva) 87e polisdistriktet. McBain är klart underhållande, men varning! flera svenska översättningar bör undvikas. Läs honom på engelska! Du kan välja i princip vilken titel som helst!
Välkommen till New York, The Big Apple!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, oktober 08, 2017
Mot cancer – för shopping
Den översta kommer från Louisville i den amerikanska delstaten Kentucky där projektet Splat Out Cancer var ett knep för att få in pengar till cancerforskningen, vilket jag tyckte passade bra nu när vi har Rosa månad här hos oss. Dock vet jag inte om det amerikanska projektet lever även i år. Men som idé lever det definitivt!
Fasadmålningen – ja det blev ju en sådan – var en av flera, gjorda med samma metod, i staden. För fem dollar fick man en ballong fylld av flytande färg och sen dängdes den i den en gång helvita väggen, sprack och blev en del av "skylten" medan pengarna för ballongen gick till forskningen. Ser framför mig möjligheten att kopiera initiativet, det finns ju paintball?! Och gott om fula fasader! Samt alldeles för gott om cancerpatienter.
Från Louisville hoppar vi till New York. Spanska modekedjan Desigual har flera butiker på Manhattan, men jag tror inte någon är större än denna som ligger i hörnet av 6th Ave och 34th Street. Och undrar förstås dessutom om det finns andra butiker eller varuhus som har en ännu maffigare skylt för att dra uppmärksamhet till sig?
Fem våningar hög är den och snudd på ett halvt kvarter lång. Killen på trottaren är en dvärg i jämförelse! Blixtlåset är desto större ... Dessutom är skylten/väggen härligt färg- och formglad, och även om jag inte är Desigual-kund (jag skulle tröttna alldeles för fort på deras plagg som har så speciella mönster) så blir jag glad av den här målningen. Ju längre man tittar, desto fler roliga detaljer ser man!
För att hitta andra söndagsskyltare tar man lämpligen vägen via BP som förvaltar det Pumita en gång drog igång.
Trevlig söndag!
torsdag, oktober 20, 2016
Nr 4000: Enkelt, genialt och vackert!
En vas kan ju vara så mycket. Jag har någon sorts plastpåse-variant som blir platt utan vatten. Äger en hel sats Aalto-vaser i olika storlekar och färger. Flera Ikeas vas Vasen. Dyrare i kristall och keramik, några vackra även utan blommor. En har jag vunnit i en idrottstävling i tidernas begynnelse. Ett par har jag ärvt. Fått i present ibland. Enstaka fynd kommer från någon loppis. Ibland funkar en gammal glasburk. Inte vet jag hur många de är, men MÅNGA handlar det om.
Och ändå är det ju så svårt att hitta rätt höjd, lagom stor öppning, färg som funkar till buketten. Några kan nöja sig med en enda liten gerbera eller fresia, andra passar bäst till ett fång röda rosor – men hur ofta har man ett sådant? Höstens höga gladiolus och kraftiga liljor ställer helt andra krav.
Alltså går det att hitta ursäkter för att införskaffa fler vaser. Lite är det väl som med hönan och ägget, det kan vara diskutabelt vilket som kommer först: buketten eller vasen, även om jag inser att jämförelsen haltar lite ...
Ändå lyckades jag härom sistens motstå en av de häftigaste blomvaser jag sett. En japan vid namn Yuko Tokuda har formgett "Outline Vase", en porslinsvas för en enda blomma eller möjligen två (som på bilden). Den är helt enkelt (men genialt!) gjord som en siluett av en mer klassisk, ja rent av vardaglig form av kanna.
Nog för att mitt habegär vaknade till liv inne på MoMA:s museishop i New York men jag lyckades ändå motstå trots att priset inte var alldeles avskräckande. Drygt 600 kronor kan väl ett konstföremål få kosta? Fast var skulle den stå. Inte osynlig i ett skåp väl?
"Outline Vase" fick alltså stå kvar på hyllan i butiken men finns också kvar i mitt minne!
DET HÄR ÄR INLÄGG NUMMER 4000 PÅ DEN HÄR BLOGGEN.
Vet förstås inte vad du som läser detta anser, men jag måste säga att jag själv tycker att det är många. Klimakteriehäxan föddes för tolv år sedan och har sedan haft en hel att lufta: stort och smått, somt fullständigt oväsentligt och ett och annat lite viktigt.
Naturligtvis inställer sig frågan vad jag kunde ha gjort för något nyttigt i stället ... för visst har jag ägnat tid åt bloggandet, ganska mycket tid faktiskt.
"Etiketterna" är vid det här laget över hundra, några fullständigt obsoleta, andra gäller färska poster. Mina läsare har tyckt till drygt 25000 gånger, vilket är kul – dock är det ändå förhållandevis få som tar sig tid att lämna ett spår efter sig. Och jag tvingas konstatera att besöksfrekvensen gått ner.
Kanske är bloggarnas tid förbi?
Kanske borde jag inse det och lägga av?
Vi får se hur det blir med den saken. Känner ändå att det jag skrev i den korta presentationstexten 2004 gäller än: "Min blogg är i första hand till för mig själv, det är bara att erkänna." Det skulle ju i så fall tyda på att det kommer en post med nummer 4001 också. Dock kan det bli svårt att uppfylla dagens rubrik igen: enkelt, genialt och vackert ...!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, oktober 19, 2016
Vem borde jag ha satsat på?
Läs hela texten, ännu ett litet resultat av min USA-resa nyligen, på Nyfiken Grå, en nättidning för 60+are. Gratis, absolut. Clinton och Trump i plast fick man däremot köpa. Jag nöjde mig med att fotografera, fast i eftertankens kranka blekhet var det kanske lite korkat. Kan ju betraktas som en "once-in-a-lifetime"-souvenir ... Om du kommenterar och delar vidare är det roligt!
Inatt är det dessutom dags för den tredje och sista debatten mellan de två. Råkar jag vakna tittar jag nog, åtminstone en stund. De senaste opinionsmätningarna ger Clinton ett försprång, men det går ju inte att lita på. Jag ställde en fråga till mannen som sålde de här plastfigurerna vem av kandidaterna som s a s "gick bäst" och han svarade Trump direkt. Också en väljarundersökning, eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, oktober 18, 2016
Tisdagstema MATT – på museum ...
Den stora fördelen med Fricks (och Hallwylska) är att samlingarna inte breder ut sig i vad som närmast liknar en oändlighet. Man orkar igenom. Men visa mig den som orkar svepa över hela MoMA! Eller Louvren i Paris. Sal efter sal med märkvärdiga målningar och skulpturer, ändlöst. Omöjligt att klara av på en och samma dag. Resultatet blir en övermättnad som lätt kan glida över i avsmak för de där högkulturella institutionerna.
Och nu hände det alltså igen: jag blev totalt MATT av museibesöket på Manhattan. Så när jag kommit till en sann favorit, Monets näckrosbilder, tackade jag för mig och gick ut, resten fick vara. Fast det är ju klart, jag tog rätt många bilder på vägen så du kan hänga med på en liten rundtur! Håll till godo! Den stora blå gubben hälsar dig välkommen redan ute på trottoaren.
PS MATT är veckans tisdagstema. Kanske fler har nappat? Kolla här!
| Meret Oppenheim har gjort teservis i päls. |
| Märkvärdig konst till trots: mobilen behåller greppet. |
| Yayoi Kusama från Japan skapade en fåtölj i egen stil. Hade varit kul att provsitta ... |
| Ett ensamt jobb, förmodligen rätt trist: museivakt. |
| Picassos get i trädgården. Fler kollar mobilen ... |
| Fantastiskt vacker gård mitt emot. Rena oasen i storstaden. |