Från högpresterande till utbränd - ensamhet, flockarv och stress

Alla vänder vi fokus utåt för att få en bekräftelse på att vi är och gör bra. Det är helt enligt vårt ursprung, vi är flockdjur. Även om vi lever i en digital tidsålder så har vi till mångt och mycket ett analogt sinne. Vi delar cellminne med våra förfäder där ensam inte innebar stark, ensam innebär en ganska säker död. Vi är beroende av varandra och vår plats i flocken när vi med målmedvetna steg går genom kontorslandskapet till vår arbetsplats.

Men vad händer om det inte finns någon där som bekräftar oss? Vad händer när vi inte presterar? Vad händer när det blir ensamt och tyst?

Smärtan att gå från högpresterande till utbränd

Du som gått från högpresterande till utbränd vet allt om den olidliga smärta det kan innebära att vakna upp till en dag helt utan att vara kapabel att göra det man är van vid, prestera. När kroppen har tagit makt över sinnet. När det finns lite för mycket tid och utrymme för att känna och uppleva alla de känslor och tankar som inte fått plats. Det blir liksom lite för tyst. Smärtsamt tyst.

Kanske är det så att en utbrändhet triggar vår instinktiva känsla av att inte längre vara en del av flocken? Jag vill tro det. På precis samma sätt som pulsen går upp när man ska tala inför en grupp. Att vara här när flocken är där. 

Ensamhet och stress under coronakrisen

Vad händer med oss när vi måste koppla upp oss hemifrån? Coronakrisen innebär för många av oss distansarbete...det är inte bara härligt, det kan också vara stressande. Då kan det vara klokt att reflektera över ovanstående mekanismer. Hur påverkas jag av att inte få träffa mina kollegor? 

Det är trots allt skillnad mellan att vara ensam och att vara själv.

Att stänga av tanke-autopiloten

Stress påverkar oss ofta att bli mer sammansvetsade med det vi känner och tänker...dvs vi tappar vår förmåga att betrakta det som vi tänker och känner. Vi löper därmed högre risk att agera på våra känslor, vilket många gånger inte direkt ger det bästa resultatet. 

Vi har ett arv från våra förfäder, oavsett hur digitala vi än är. Men hur stressade och hur negativt vi påverkas av exempelvis distansarbete kanske många gånger handlar om hur vår inre dialog ser ut - hur vi tänker, känner och upplever om vår situation? Många av de ca 40 000 tankar vi tänker varje dag går på autopilot, dvs vi tänker samma tankar om och om igen ofta utan att vara medvetna om dem.

Att koppla upp sig på den inre tryggheten

Idag vill jag påminna mig själv och dig om ett av livets stora underverk - att koppla på det inre jagets djup och bottenlösa trygghet. Den plats/kraft/källa som vi alla bär inom oss och som inte har någonting med yttre bekräftelse och prestation att göra. Ledstången vi alla bär inom oss själva men som vi ibland tappar fästet om när tillvaron triggar en lite för hög stressnivå...och när oron och rädslorna tar vid (ofta utan att vi märker det).

Det finns mängder med olika metoder (meditation, kreativt skapande, djupandning, vistas i naturen osv) att gå ner i djupet av sitt innersta jag. Det jag tänker mig alla de olika metoderna har gemensamt är förmågan att stilla sinnet och tankeapparaten, den där som gick på autopilot ovan. För det finns något ganska logiskt i att man kan se ner i djupet först när krusningarna på vattenytan lagt sig.

"Om jag är mina tankar - vem är det då som betraktar dem medan jag tänker?"

(fundera på den några gånger)

Ta hjälp av naturen för att läka stress

Det finns en hel del forskning som backar upp mitt
behov av att vistas i naturen. Naturen har en läkande effekt
på både kropp och sinne.

Jag befinner mig i stugan i Norrbotten över sommaren. Resten av året bor jag i Stockholm men i 2 månader framåt vaknar jag upp med skogen i ryggen och den lilla havsviken framför mig. Storstaden innebär många bra saker men något jag kan sakna där är lugnet och naturen här uppe, 100 mil norrut. 

Två av tre väljer naturen vid läkning av stress
Miljön vi vistas i har betydelse för hur vi mår känslomässigt och fysiskt. Det sägs att två av tre helst väljer naturen som bästa plats för att läka stress. Alla har inte möjlighet att vistas i vildmarken. Men studier som gjorts på sjukhus, i kontors- och skolmiljö visar att till och med en växt i ett rum påverkar kroppen och sinnet positivt. 
Det har gjorts studier i sjukhusmiljö som visar att något så enkelt som bilder av naturvyer i sjukhusrummet påverkar patienters förmåga att hantera smärta. 

Till och med ett foto av en naturvy kan ha positiv effekt på min kropp och mitt sinne. 

Blodtryck och stresshormoner sänks och positiva känslor ökar 
Att vistas i naturen eller bara titta på naturfoton minskar negativa känsloupplevelser som stress och ilska. Vi taggar ner helt enkelt. Att ta del av naturen, inte bara påverkar vår känsloupplevelse utan även vår fysiska kropp. Det finns studier som visar att en naturupplevelse kan göra att blodtrycket sänks och stresshormonerna kortisol och adrenalin går ner. Det visar sig även att  tid i eller upplevelse av naturvyer (foton eller videos) inte bara höjer vårt psykologiska allmäntillstånd utan även ökar känslan av meningsfullhet. Även vår koncentrationsförmåga ökar.

Att spendera tid i eller uppleva naturen
på annat sätt (ex foton) sägs ökar vår koncentrationsförmåga. 

Låt dina sinnen beskriva naturen
Jag försöker jag låta mina sinnen beskriva den miljö jag befinner mig i. Hur vinden känns, doften, vyn och ljuden omkring mig. Jag föreställer mig att mitt betraktande i sig är ett sinne. Utan min medvetenhet om mina sinnen skulle jag inte ha förmågan att vara närvarande eller ens förstå det som finns här och nu. 

Hur gör man om man bor i en storstad?
Jag bor själv i en storstad större delen av året och vet att det inte alltid är så lätt att hitta egentid i en stor skog. Men naturen finns överallt. Även i det lilla, här och nu. Det krävs inte orörd vildmark för att naturen ska ha effekt på oss. Som jag beskrev ovan kan till och med ett foto av en naturvy påverka människan positivt. Och det finns nästan alltid ett element av natur med överallt. En växt, en himmel, ljuset på träden i parken eller promenadvägen längs en kanal. 

Att stanna upp, betrakta och låta mina sinnen beskriva...

En röd liten stuga (dock ej min) inbäddad i grönska. 

Kanske är det så att naturen lockar fram ett
utrymme för mental vila
hos många av oss?

Forskning på naturen och stress
Här är några studier som jag nämner ovan...
Läs gärna även denna artikel (engelska) med ytterligare referenser till forskning.

Dijkstra, K., Pieterse, M., & Pruyn, A. (2006). Physical environmental stimuli that turn healthcare facilities into healing environments through psychologically mediated effects: Systematic review.Journal of Advanced Nursing, 56(2), 166-181.

Bringslimark, T., Patil, G., & Hartig, T. (2008). The Association Between Indoor Plants, Stress, Productivity And Sick Leave In Office Workers. Acta Horticulturae, 775, 117.

Cervinka, R., Röderer, K., & Hefler, E. (2012). Are nature lovers happy? On various indicators of well-being and connectedness with nature. Journal of Health Psychology, 17(3), 379-388.

Devries, S. (2003). Natural environments -- healthy environments? An exploratory analysis of the relationship between greenspace and health. Environment and Planning, 35(10), 1717.

Diette, G. B., Lechtzin, N., Haponik, E., Devrotes, A., & Rubin, H. R. (2003). Distraction therapy with nature sights and sounds reduces pain during flexible bronchoscopy: A complementary approach to routine analgesia. Chest, 123(3), 941-948.

Kim, T. (2010). Human brain activation in response to visual stimulation with rural and urban scenery pictures: A functional magnetic resonance imaging study Science of the Total Environment, 408(12), 2600.

Att leva ut sitt innersta, äkta jag!

En kris som en utbrändhet kan kicka igång många saker som är svåra och jobbiga, för att inte säga outhärdliga i perioder. Men det kommer många bra saker ur läkningsprocessen. Att läka en utbrändhet eller livskris innebär ofta att man tvingas komma i kontakt med sig själv i ett mer holistiskt perspektiv. Man blir inmålad i ett hörn - av sig själv men i utbyte kanske får man äntligen möta den man innerst inne är.

Kanske börjar man lyssna och bejaka sig själv och leva mer ärligt den person man innerst inne är. När man börjar leva och bejaka sitt innersta jag sker något magiskt. Något större än en själv.

Lär dig förstå hur du hänger ihop!
När man går igenom en utbrändhet eller kris tvingas man ofta bli mer medveten om hur kroppen, sinnet, tankar/känslor, egot, det inre jaget/själen och medvetenheten hänger ihop och fungerar. Hur alla de olika delarna påverkar varandra. Mina tankar påverkar mina känslor och tvärtom. Min kropp påverkar mina känslor och tankar och vice versa. Osv. Om jag inte mår bra i kroppen 

Förståelsen för hur alla mina "delar" hänger ihop skapar
en objektivitet som kan minska det drama som det ofta innebär att
må känslomässigt dåligt.

När tankar och känslor löper amok
Utan medvetenhet om hur jag hänger ihop kan känslor, tankar m.m. löpa amok i en negativ spiral. Det är ofta det som sker när man är stressad och utmattad. Det triggar ofta ett beteende som inte går hand i hand med den man innerst inne är. Tvärtom är det så att man ofta stänger av dialogen inåt och börjar fokusera på allt utanför sig själv. På krav och måsten utanför en själv (som ibland är något man tillskriver sig själv). Man navigerar sig fram som en flipperspelskula, det är det som finns utanför en själv som bestämmer ens riktning. 

När jag förstår att jag är så mycket mer växer livet

Medvetenheten om allt ovanstående skapar en objektivitet så att jag kan ställa mig "på sidan av" mig själv. Man kan säga att jag kan betrakta mig själv i realtid. Tanken på vem det egentligen är som betraktar mina tankar är svindlande. Jag tänker att det är mitt innersta jag, det där djupaste jaget som jag bara kan nå genom att koppla på medvetenheten. Jag tänker att vi människor är så mycket mer än vi förstår. Livet blir mer intressant och spännande när man börjar betrakta sig själv som mer än bara en påse kött på ben.

Att komma i kontakt med sitt inre jag är som att få tillgång
till en kompass, ledstång och ljus. 

Tonar du ner dig själv? Bli medveten om när det sker!

Ofta tonar vi ner sidor hos oss själva helt omedvetet. Vi tror att vi gör oss själva en tjänst genom att smälta in mer, att inte sticka ut. Kanske tänker vi (ofta helt felaktigt) att vi inte skulle bli accepterade av andra om vi levde ut. De flesta av oss rör sig i sällskapskretsar där det finns en viss kultur som har vissa outtalade regler. Vi rör oss följsamt med.
Visst, ibland finns det inget behov av att göra ett statement. Men att bli medveten om när man tenderar att tona ner sig själv kommer säga en del om vilka rädslor man tampas med. Det kan bli enormt lärorikt och utvecklande att först och främst bli medveten om dem. 

Att leva ut sig själv är på ett sätt att få andas.

Att vara homosexuell i en liten by

Jag är homosexuell och växte upp i en liten by i Norrbotten. Jag är född 1976 och insåg väldigt tidigt att det här inte var något som var okej, på långa vägar. Det här var något man höll tyst om. Visst, jag är inte bara min sexualitet men min kärlek är en stor del av den jag är. Den jag älskar är en stor del av mitt liv.

När jag tillsist kom ut (i vuxen ålder) var jag så trött på att inte leva mig själv fullt ut att jag kalkylerade att det var värt risken att bli föremål för obehagligt bemötande. Jag hade kommit fram till att andras känslor och åsikter inte var något jag kunde påverka. Det låg utanför mig själv. Tack och lov har jag ett enormt stöd i familj och vänner. Jag fick så mycket kärlek och styrka när jag kom ut. Men ovissheten innan var olidlig. Skulle någon avsäga sig kontakten med mig? Skulle någon säga elaka saker om mig? Skratta åt mig?

Men kraften och viljan att leva fullt ut var så mycket starkare än rädslan att det inte gick att hålla den tillbaka. Det var som att ta andas in livet. Det fascinerar mig än idag att höra historier om hur människor frigjort sig på olika sätt. 

Har du frigjort dig från rädslan för att få vara ditt äkta jag? Berätta gärna!

Att våga falla fritt när man inte mår bra

Ibland är det som om energikrävande och tråkiga saker staplas på varandra. Så är det för oss alla emellanåt. Det kommer perioder som är mer krävande än andra. Så var min vår. Flera saker hände direkt efter varandra. Ja, du vet säkert hur det kan vara?

Det finns mycket vi kan påverka i våra liv men så finns det en del som vi inte har någon som helst makt över. Det enda vi har makt över är hur vi hanterar, bearbetar och bemöter det jobbiga. 

När det inte finns någon ledstång att hålla sig i

Ibland känns det som om livet inte erbjuder någon plats där man kan stå stadigt. Det är mänskligt att leta efter något att hålla fast vid, något som vi vet alltid kommer finnas där som ledstång. Men den som upplevt utbrändhet eller en livskris av något slag vet hur det känns att inte ha något att hålla fast vid. Att inte veta. Att leva i ovisshet. Det är lite som att falla fritt.

Min upplevelse är att många som gått igenom en utbrändhet eller livskris söker
sig mot andlighet och personlig utveckling. Kanske handlar det om att
man förstår att man inte bara är en fysisk person - en påse kött på ben?

Att falla fritt...
Min favoritbuddhist Pema Chodron kallar det för att vi befinner oss i ett tillstånd av "groundlessness". När det inte finns någonstans att sätta ner fötterna i livet. Inget att hålla fast vid. Det är så oerhört svårt. En vanlig reaktion är att hitta någon eller något att skylla på. Att släppa ut sin rädsla, frustration och ilska åt något håll. Kanske mot någon/något utanför sig själv? Kanske mot sig själv? Det är möjligt att det är ett desperat sätt att försöka skapa något att hålla sig vid. En förklaring. Att helt enkelt få stopp på det fria fallet.

Negativitet kan få mig att ändra riktning...eller bli bitter
Vi faller alla fritt emellanåt och många gånger är det inte någons fel. Det råkar bara vara så att livet ibland bombarderar en med sådant som vi omöjligt kan ha makt att förutse eller påverka. Och även om det vore "någons fel" är det inte särskilt ofta det kommer att hjälpa oss. Snarare tvärtom. En negativ energi kan förvisso få oss att ändra riktningen i livet till en mer konstruktiv. Men gränsen där den negativa energin dränerar oss, sänker oss och gör oss bittra och oförmögna att gå vidare är hårfin.

Att möta sin sårbarhet är att säga hej till sin styrka!

Att vara närvarande i det som är (exempelvis en utbrändhet) kräver mod och öppenhet. Men det finns mycket att hämta i det. Orkar man med att vara i obehaget, rädslan och ovissheten kommer styrkan. För det finns en enorm kraft i att våga vara sårbar. Att uppleva rädslan och obehaget men leta fram ett mod att närvara i det som är utan att göra motstånd. Att stirra rädslan i vitögat. Att beskriva den, ta på den, låta den finnas där utan att agera på den. Det är bland det svåraste i livet men när vi förmår att plocka fram modet förändras allt. Det är här vi utvecklas som mest i livet. Det är min övertygelse.

Andlighet och läkning av stress
När jag vågar bemöta min egen rädsla kommer jag att utvecklas på många plan. Både i relation till mig själv och andra. Jag tror att läkning av stress och utbrändhet måste ha en själslig/andlig aspekt. Nu pratar jag inte om religion. Jag är inte religiös men anser mig själv vara en andlig varelse. För mig var det en oerhört viktig insikt i mitt liv. Jag är inte bara en påse kött på ben. Livet (och allt/alla i det) blir lite mer intressant med det uppvaknandet.


Till dig som är utbränd, utmattad och ledsen skickar jag en tanke fylld med kärlek och hopp!

Småbarnsföräldern - den riktiga zen-mästaren?

Att meditera på en bergstopp i Himalaya. Att yoga i solnedgången på en indisk strand eller humma med kristaller till ljudet av delfinsång hemma i sovrummet. Andlighet när förutsättningarna är perfekta är förhållandevis lätt. Men vad händer när stunden är helt annat än skön och lugn? 

Att skita på sig i trafikstockning
Att bibehålla sin medvetna närvaro när man, med lågt blodsocker, krigat sig genom ICA med en sprattlande 3-åring under ena armen och 2 överfulla matkassar under den andra är något helt annat. Att vända andra kinden till när man precis misslyckats på jobbet och dessutom blir utskälld av en sur kollega. Att bibehålla ett större perspektiv när man skitit på sig i trafikstockningen och samtidigt är sen hem till sin egna middagsbjudning. Det är zen-buddhism på hög nivå. Ja, jag raljerar lite. 

Att bemöta livets prövningar medvetet och öppet,
i en vardag som kan te sig långt fulare än utsikten
från ett berg i Himalaya. Kan få vem som
helst att glömma av sig. 

Att glömma av sig...
Det finns en historia om en mamma som satt och mediterade över medkänsla hemma i ett av husets rum. Tonårsdottern rycker upp dörren varpå mamman skriker argt "HALLÅ! JAG MEDITERAR FAKTISKT!".

Har vi inte alla gjort det - glömt av oss om de mest fundamentala självklarheter. När vi människor utmanas tenderar vi ibland att bli den där guldfisken. Vi glömmer av oss, glömmer vår medvetna riktning och vilka vi vill vara, till och med när vi mediterar om medkänsla ;) Vi är ju trots allt människor. 
Men det betyder inte att vi ska slänga meditationen i sopkorgen. Det betyder inte att hummandet till delfinsång, eller vad du nu föredrar, är fel eller inte ger något. Jag ska förklara varför.

Att stärka sin förmåga att betrakta, både det som finns
utanför och inuti en själv, är att minska risken
för att bli känslostyrd i mer utmanande stunder.

Att stärka sin förmåga att hantera nuet när nuet är skit
Den lugna stunden rustar oss för kommande prövningar. Den rustar oss för att bli bättre på att hantera nuet, även när nuet är skit. Det som sker när vi övar upp vår medvetenhet är att vi skapar en förmåga att bli medvetna om oss själva och situationen. Istället för att bli känslostyrda och agera i själva känslan (vilket oftast gör situationen ännu värre) kan vi betrakta vad vi känner, tänker och hur vi tänker agera. Allt sker inom bråkdelen av en sekund. 

Ju mer vi övar upp vår aktivitet i vänster frontallob, desto mer naturligt kommer vi att lära oss att agera med lugn även i de stressande stunderna.

Att meditera tex är bland annat att träna upp sin medvetenhet samt att förändra grundläget i hjärnan. Rent vetenskapligt fungerar det så att vi förflyttar vår aktivitet från den negativa (högra) frontalloben till den vänstra. Ju mer vi över upp vår aktivitet i vänster frontallob, desto mer naturligt kommer lugnet även i de mer utmanande stunderna. 


Jo...och det här blogginlägget skrevs med avbrott för bebisskrik, blöjbyte, telefonsamtal, pling på dörren och hungersdipp.

Kämpa på alla tappra vardagskrigare!

Holistiskt tänkande nyckeln vid läkning av utbrändhet

Vägen ur en utbrändhet är sällan rak.
Förr eller senare kommer det en kurva,
en kurva som kräver öppenhet och mod.

Ett viktigt förhållningssätt när man läker utbrändhet är att se holistiskt på läkningsprocessen. Vi är inte bara en påse kött på ben. Vi är inte bara fysiska varelser. De processer som sker i kroppen påverkas i allra högsta grad av våra tankar, känslor och upplevelser och tvärtom. Därför räcker det oftast inte med att sova sig ur en utbrändhet. Medicinering kan hjälpa till del, men själva grundproblemet och orsaken till utbrändheten försvinner inte när man sväljer ett piller. 

Att betrakta människan som en fysisk kropp

Visst är det viktigt att vila mycket när man drabbats av utmattning. Det kan också vara så att man upplever sig kräva medicinering. Men min uppfattning är att risken för att drabbas av en utbrändhet igen ökar om man inte berör sitt inre (beteende, känslor, upplevelser, tankar, själ/inre jag). Det var något som sjukvården inte hade listat ut när jag var utbränd för 14 år sedan. Det fanns bara piller då. För att få remiss till en samtalsterapeut var man tvungen att äta medicin (!). Av de kommentarer och mail jag får in från er läsare verkar det som om stora delar av sjukvården fortfarande tampas med problem. Dvs man tenderar att behandla alla åkommor på ett och samma sätt, nämligen fysiskt. 

Frågan är: Är en utbrändhet fysisk eller ickefysisk...eller både ock? 

Och vad händer om den fysiska behandlingen inte funkar? Min uppfattning är att man i värsta fall sänker hoppet hos den drabbade när man talar om att det bara finns en kroppslig behandling att tillgå. 

Det finns ett gott forskningsunderlag som bevisar att "ickefysiska" metoder som meditation och mindfulness kan sänka blodtryck, verka positivt vid psykiska sjukdomstillstånd och till och med kan ändra grundläget i hjärnan. 

Vikten av att komma i kontakt med sitt inre
är en viktig del av den fysiska läkningen
och tvärtom.

Läkning av den fysiska kroppen samspelar med det ickefysiska

För mig var en stor del av läkningen av min utbrändhet ickefysisk. Visst var min fysiska kropp sönderstressad och behövde läkning. Mina binjurar (som producerar stresshormonerna kortisol och adrenalin) var troligen helt utmattade (något som det aldrig togs några prover för på mig men som jag hoppas att man gör idag). Och visst var det flera fysiska processer i kroppen som var påverkade. Jag hade troligen också brister av många näringsämnen som behövde tillföras. Tyvärr var jag inte så påläst på den fronten på den tiden. Det kom långt senare. Men det var inte bara läkningen av det fysiska som skulle göra mig frisk. Att komma åt orsaken och därmed förflytta sig in i mitt inre var det som skulle bli det verkligt hållbara läkningsarbetet för mig. Inte bara det, det skulle göra livet roligare och mer intressant.

Om vi bara var fysiska varelser skulle vi, rent intellektuellt, kunna bestämma oss för att ägna oss åt vad som helst i livet så länge kroppen håller. Utan att det skulle finnas ett inre jag som skulle protestera. Så, varifrån kommer den där inre rösten som talar om att jag borde byta riktning i livet?

Den själsliga delen av oss kan inte påverkas
av yttre stimuli. Den är solid som en klippa.
Däremot kan vår kontakt och förbindelse
med själen/inre jaget förstärkas
eller försvagas beroende på om
vi fokuserar utåt eller inåt.

Den inre kompassen är ett kraftfullt verktyg

Det var ett stort uppvaknande för mig var när jag började intressera mig för att komma i kontakt med det ickefysiska inom mig. Att låta min själ och intuition vägleda mig mer. Om man inte tror på att en människa har en själ kan man ofta ändå tro på att det finns någon form av inre kompass, i form av en intuition. Jag väljer att tro att vår intuition är en direkt röst från vår själ medan andra tänker att det är något som fysiskt sitter i hjärnan. Hur man än väljer att visualisera sitt inre spelar ingen roll. Det viktiga är insikten om att det där inre är det som är vårt verkliga jag. Det som inte kan påverkas av yttre stimuli men vars kontakt vi kan förlora, mer eller mindre, genom att bara vända oss utåt. 

Min övertygelse är att man inte bara har möjlighet att läka en utbrändhet genom att vända sig mer inåt utan också kan leva ett mer intressant och roligt liv.

Att komma i inre balans = att komma i kontakt med sig själv!

Ibland lever jag som om jag hade så fullt upp att jag inte hade tid att lyssna på mig själv och mitt inre. Någon drog liknelsen att det är som att fortsätta köra med bilen för att man inte har tid att tanka. Jag är beredd att hålla med. 

När sinnet sakta men säkert finjusterats in i att delta i det berömda hamsterhjulet. När livet rusar på och uppfattningen om vad som är viktigt har förskjutits till situationer och saker som egentligen inte är så livsviktiga. Inte ur ett livsperspektiv i alla fall. Då gäller det att stanna upp. Men hur förstår man att det är dags att stanna upp?

När oron och stressen tar över
Jag märker att jag hamnar i ovanstående situation då jag börjar ligga vaken och oroa mig för projektet på jobbet. När vargtimman inte spenderas i sovande tillstånd utan snarare i ett halvvaket orostillstånd. Ett annat viktigt tecken är när jag rastlöst blippar på radion i bilen, på telefonen eller TV:n. Som om jag bara måste ha något att göra för att sysselsätta mitt sinne. Eller snarare täppa till det, för det är ju det jag gör. 

Ett annat tecken är när jag inser att jag inte ser den vackraste av vyer framför mig för att jag har fullt upp med att sysselsätta mina sinnen på något "viktigt". 

Att stanna upp är enkelt, men inte alltid så lätt...
Att stanna upp är inte svårare än det låter. Det är kanske en av de mest enkla saker en människa kan göra. Att stanna upp och koppla på medvetandet. Att lyssna till sinnets olika förmågor. Att lyssna på sitt oändliga inre. Ja, det är enkelt. Men inte nödvändigtvis lätt. Vi lever i en miljö och en tid där våra sinnen proppas fulla med intryck och information. Och där prestation är en del av de flesta människors vardag och där många av oss är långt ifrån att vara i kontakt med vårt inre. 

Vi är så vana vid att lyssna på vad andra, ofta auktoriteter i samhället (doktorer, experter inom hälsa osv), säger är bra för oss. Att vi slutar lyssna på oss själva fastän det faktiskt handlar om våra egna liv. Visst, ibland har "auktoriteterna" rätt. Men ibland helt fel ute.

Under ytan breder en oändlig värld ut sig.

Egoism, fördomar och dåligt tålamod skapar stress och lidande 
Varje dag tar vi många (omedvetna) beslut i våra liv. Och vi väljer att agera beroende på vilken medvetenhetsgrad vi har. Har vi en medvetenhet lika stor som en golfboll kommer vi att agera lika medvetet som den där golfbollen. I värsta fall är vi känslostyrda och blir elaka mot oss själva och andra. Att lyssna, inte till sitt ego, utan till sitt verkliga inre jag är att leva lite mer. För vem är jag om jag inte är i kontakt med mig själv? Vems liv lever jag? Agerar jag på förväntningar som jag tror att omgivningen har på mig eller agerar jag på det som är rätt för mig?

Att agera på sina sårade känslor orsakar enormt lidande och för en längre bort ifrån sig själv och en hållbar lösning. 

Utan medvetenhet fortsätter lidandet
Min upplevelse är att jag blir mer egoistisk när jag inte är i kontakt med mitt inre (mitt inre jag, min själ eller vad man vill kalla det). Jag märker det tydligt i mitt tålamod. Jag blir mer stressad och stressen gör att jag blir mer lättretlig och drastisk i mina bedömningar av livet och andra här och nu. Jag prioriterar helt annorlunda jämfört med när jag är mer balanserad, dvs i kontakt med mig själv. Det enda sättet att inse att man befinner sig i ett ohälsosamt stadie är att bli medveten. Utan medvetenhet fortsätter lidandet.

Att skriva av sig är ett sätt. Men det finns många
"tekniker" att träna upp sin förmåga att
komma i kontakt med sitt inre.

Hitta ditt eget sätt...
Det finns många tekniker för att komma i kontakt med sig själv och sin inre dialog/sin intuition/sin själ. Mitt sätt är att "skriva av mig". Det var något jag började med när jag gått in i väggen och har sedan fortsatt med det i många år efter (ca 14 år). Jag satte mig ner och helt enkelt lät pennan flöda utefter det som kom upp i mina tankar och känslor. Jag beskrev mig själv och mina tankar/känslor/rädslor för mig själv. Jag betraktade mig själv utan att fördöma. Det är en enormt enkel process men den har verkligen varit revolutionerande för mig och mitt liv. Den här bloggen är faktiskt en produkt av mitt dåvarande skrivande...

...att hitta din "kompass" och din inre trygghet
Ett annat sätt för mig att komma i kontakt med den där inre "kompassen" är meditation. Men det kan vara nästan vad som helst. Det spelar inte så stor roll vad det är man gör, bara man känner att det fungerar för en. För andra fungerar långa promenader i skogen, Mindfulness (också en typ av meditation), yoga, lugn musik, måleri eller något helt annat. En del av att komma i kontakt med sig själv är att utforska vad det är som fungerar för just mig. På så sätt bygger man upp sin kontakt med sin intuition. Ett enormt kraftfullt verktyg genom hela livet.

Hur gör du för att komma i inre balans? Dela gärna med dig!

Att leva där man är

Andlighet 2.0

En vy som lockar till eftertanke.

Visst är näring som färskpressad juice, gröna smoothies, mineraler, vitaminer och träning viktigt. Men är det allt man behöver? Många tränar på duktigt men mår ändå inte bra. När man gör allt rätt, vad är det då som fattas? 

När gröna smoothies inte räcker hela vägen
Jag skrev om andlighet igår. Inte för att jag är religiös. Jag är inte det minsta bunden till någon religion men jag tror att det finns en enorm läkande och stärkande kraft i icke-fysiska delar i livet. Det var så det började för mig när jag skulle läka min utbrändhet för snart 13 år sedan. Jag kände att det var något som fattades. Som om jag inte levde fullt ut. Men jag kunde inte identifiera mig med någon religion.

Man brukar säga att vi bara använder några få procent av hjärnans totala kapacitet. Kan det vara så att andlighet kan addera en dimension till vår hjärnas fysiska potential?

Alla kan inte identifiera sig med någon
religion. Men kanske känner man
ändå att det finns nåt mer än
det vi ser.

Att inte kunna identifiera sig med någon religion
Ordet andlighet har olika innebörd beroende på vem du frågar. Andlighet kan vara av största vikt för någon medan det för någon annan är rena tramset.
Många finner tröst och hopp i det vissa kallar för Gud. Men det är inte helt okomplicerat. Gud har så många innebörder, inte sälla negativa, i vår värld. Gud kan vara en källa till tröst. Men samtidigt utförs krig, hat och fördömande i Guds namn...och Gud porträtteras inte sällan likt en person som kan bli arg och bestraffa. Det är inte konstigt att andlighet är ett förvirrande begrepp.

Andlighet är något som sker inom mig
Som jag ser det är andlighet något som sker inom mig, inte något som kommer utifrån. Andlighet är inte att följa en regelbok, det är att följa sin verkliga intuition (eller sin själ om man så vill). Den verkliga intuitionen kommer aldrig att utöva hat eller fördömande mot en själv eller andra.

Om man känner för att skrämma eller slå andra människor i huvudet med sin tro, då är man långt ifrån att utöva andlighet. Andlighet och tro hänger inte nödvändigtvis ihop.

Till dig som läser...
Jag skulle vilja fråga dig som läser om hur du ser på andlighet? Är det en del av din vardag? I så fall, hur då? Finns Gud? Vem/vad är det i så fall?

Video: The real you
En av mina favoritfilosofer, Alan Watts, ställer en fråga som kan ha ett stort svar.

Andlighet is the shit!

Naturen tvingar fram anden i oss. 

Andlighet är ett ord som kan få en och annan att himla med ögonen. Kanske har du själv någon gång upplevt obehaget i tystnaden när någon tar ordet "andlighet" i sin mun? Det är ett främmande ämne för många.

Är avsaknaden av andlighet en anledning till utbrändhet?
Andlighet är för mig inte kopplat till en världsreligion. Däremot hänger det ihop med hälsa. Andlighet är direkt kopplat till läkning av stressjukdomar som utmattningsdepression. Jag tror helt enkelt att det krävs en portion andlighet i våra liv för att vi ska fungera. Kanske är det trots allt inte en slump att en stor andel av de som gått igenom en utbrändhet börjar utforska sin "ickefysiska" sida? Meditation, yoga, mindfulness, qi gong, samtalsterapi och personlig utveckling är inte ovanliga aktiviteter.

Utbrändhet är ett bevis på att vi inte bara är fysiska varelser. Om vi bara hade varit en påse kött på ben hade det räckt med en fysisk behandling för att läka en utbrändhet. En människa är så mycket mer än sin fysiska kropp.

Andlighet och vetenskap?
För mig är andlighet varken flummigt eller ovetenskapligt. Det finns en hel del forskning som visar att aktiviteter som meditation läker och lindrar stress, oro, ångest och till och med omformar hjärnans grundläge.

Att skapa sin egen religion
Andlighet är inte begränsande, det är berikande. Äkta andlighet är inte exkluderande, fördömande eller hatiskt. Andlighet finns för alla och är läkande och tröstande när vi behöver det. Vi är alla lika bra och lika dåliga och det finns inte EN sanning. Det finns inte ETT facit. Det finns bara "fungerar" eller "fungerar inte".

Finns det någon som upplevt en storslagen naturvy som kan hävda att det inte finns något annat än materia?

Andlighet är en del av min personliga utveckling Jag har min egen religion. Min egen andlighet. Och min andlighet säger att det är viktigt att ta ansvar. Andlighet är för mig att förstå att den stora världen består av individer som var och en gör avtryck. Det är upp till mig att försöka definiera hur jag vill att mitt avtryck i det här livet ska se ut. Hur och vem vill jag vara? Jag tror inte att min resa är förutbestämd. Jag kan inte påverka allt, men jag är i allra högsta grad med och skapar min resa. Jag tror inte att mina gener är mitt liv. Även om vetenskapen säger att mina gener styr 90% av mig. Om allt var förutbestämt, vad skulle då poängen vara?  

Andlighet är för mig en möjlighet till något nytt och mer äkta. Att leva så att jag blir mer av den människa jag innerst inne är. 

Personlig utveckling är icke-fysisk.
Om andlighet inte fanns,
hur skulle då personlig utveckling
kunna finnas? 

Gud - en arg gubbe i skägg?
Men hur hittar man vägen till andlighet? Jag tror inte på gud som en arg gubbe i skägg. Jag tror faktiskt inte att gud är en person med sårade känslor och dåligt humör. Det vore på något sätt att förminska gud (som ju är något större). Men jag tror på gud som en universell kraft. Ungefär som livet som återvänder på våren efter en lång vinter. Det som får ett frö att börja gro i jorden. Den kraft som får hjärtat i ett foster att börja slå. Kraften i människor som vågar trotsa alla regler för att visa medmänsklighet och empati. Kärlek över gränser och regler. Kreativitet.


Jag tror att andlighet, eller gud om man så vill, är en kraft som jag, allt och alla är en del av. En sorts kärlek utan det minsta fördömande. Men främst av allt tror jag att andlighet är något som, om jag tar del av det, kommer att berika mitt liv. Utveckla mig och min upplevelse av livet. Och det är något som alltid finns närvarande, när jag vill och behöver. Verktygen jag fått för att vara i kontakt med min andlighet är min intuition, kärlek, medvetenhet och kreativitet.

Här börjar något nytt.

En fråga att ställa sig själv:

Mässa med tema kropp och själ

Igår besökte jag mässan Harmoni-Expo i Solna utanför Stockholm. Det är en kropp-och-själ mässa...med betoning på själ. Under samma tak samsades allt från kosttillskott, kinesisk medicin, massage, föreläsningar om meditation till tarotläggning och sierskor. Det är minst sagt en salig blandning. 

Att pröva sina tankar 

Även om jag kanske inte känner mig bekväm med alla teorier som presenteras på Harmoni-Expo så är det onekligen befriande att pröva sina tankar. Att bara omge sig människor som tycker, tänker och lever på ungefär samma sätt som en själv är inte särskilt utvecklande. Säga vad man vill om kristaller och healing. Men det är onekligen befriande att, om så bara för några timmar tillåta sig själva att reflektera över idéer som man sällan kommer i kontakt med.

Fina ekologiska kryddor till försäljning
på mässan

Handgjorda smycken och tyger i
färgrik kombination 

Ayurvediska böcker, kryddor och läkemedel

Ekologiska tvålar

Rökelse, som lugnar eller aktiverar
sinnet i samband
med meditation

Hållare för rökelse

Vegetarisk mat från Hermans

Kan man vara andlig fastän man inte är religiös?

Jag tillhör ingen religion men tillåter mig själv uppleva de religiösa ögonblick som livet ibland levererar. Jag är inte religiös men jag är i allra högsta grad en andlig varelse. Jag låter Albert Einsteins ord summera. Han gör det så bra...

"I cannot imagine a God who rewards and punishes the objects of his creation and is but a reflection of human frailty." Albert Einstein

Vad gör mig till den jag är?

Begreppet "att upptäcka sig själv" är måhända utslitet men ständigt aktuellt. Möjligheten till förändring i enlighet med mitt inre jag är både spännande och hoppfull. Men vad är egentligen mitt riktiga jag?

Julian Baggini använder sig av filosofi och neurovetenskap för att förklara en intressant tanke - Mitt riktiga jag är något jag både upptäcker och skapar. 

TED-talks: Is there a real you?

Att våga leva den man är

Jag har alltid beundrat människor som funnit styrkan och modet att leva sitt eget jag fullt ut. Att leva och bejaka den person de (egentligen) redan är inuti. Trots att det kanske inte passar in i det som för tiden eller omgivningen. 

Jag brukar tänka att det kräver mod att vara byfåne. Ändå (eller kanske just därför) är det ofta dem som blir hånade, förlöjligade och utfrysta.

Att vara "som alla andra" existerar inte, egentligen
Det är lätt att vika på sin åsikt. Gömma sina drömmar och egenskaper för att försöka smälta in. En paradox förstås, eftersom begreppet "att vara som alla andra" egentligen inte finns. Det finns inte ETT sätt. Det finns bara det vi tror är "det rätta sättet". Och det är i sig en tankekonstruktion.

Att välja bort sina drömmar och sin intuition ökar tristessen i livet. Att leva i tristess är stress.

Meningen med livet är ett liv med mening?
Jag tror inte att det finns ETT svar på vad meningen med livet är. Meningen med livet är ett liv med mening, den mening som jag ger det. Men om jag måste välja en sak så skulle jag nog säga att våga utforska och leva den jag är. Att följa min intuition och våga drömma och välja de drömmar som är mina. Att våga gå den, ibland krokiga, vägen mot att bli mer av mig själv. Att välja kärlek i livet, oavsett hur den ser ut. 

Med kärlek och intuition kan det aldrig bli fel!

“Be yourself; everyone else is already taken.” ― Oscar Wilde