Att minska görandet och öka på varandet är nyckeln till läkning!

Du är en av flera tusen personer som kommer läsa det här inlägget. Några av mina artiklar har lästs av över 200 000 personer. Det är såklart en del i mig som gläds åt det samtidigt som det också finns en del i mig som känner en sorg. Stressrelaterade åkommor ökar stadigt och förmodligen är du en av många som kommit via Google genom en sökfras som skvallrar om ett lidande...

Att vara så utmattad att man inte orkar med sin vardag...
Du är kanske en av de som upplever sig vara så utmattad att du inte orkar med din vardag...och desperat försöker hitta egna lösningar då du inte upplever dig fått den hjälp du behöver. Långvarig stress är långt ifrån ovanligt. Många lever på gränsen till kollaps. Andra kollapsar.
Utbrändhet är demokratiskt. Det drabbar människor i alla samhällsklasser...även om många yrken, som tex inom vården, är överrepresenterade. 

Att kapitulera för att hitta en ny väg framåt...
Den här artikeln skulle jag vilja tillägna förmågan att kapitulera...missförstå mig rätt. Jag menar inte att man ska ge upp...eller jo, lite. Låt mig förklara...

Att minska görandet och öka på varandet 
Att vara stressad är att leva med ett aktivt huvud...tankar och känslor som snurrar. De allra flesta av oss är så upptagna med görandet att vi inte har förmågan att vara i varandet. Det är kanske också så att den som är utmattad börjar skissa på en att-göra-lista för att må bättre ;-) ...så länge den där att-göra-listan handlar mest om saker som gör att man är i varandet så är allt fint. Min absoluta övertygelse är att det är där läkningen (och så mycket mer än det börjar). 

Vågar du vara vara kantstött och vingklippt?
Det krävs mod att våga vara vingklippt och kantstött. Att acceptera läget. Att stanna upp. Att sluta mata sinnet med intryck (i någon sorts försök att fly) och istället låta allt komma, precis så som det är just här och nu. Som tårar, som känslor, som trötthet - på det sätt som är, just nu.
Är man svårt utmattad eller utbränd har man förmodligen inte lyssnat på eller agerat utifrån sitt djupare jag på väldigt länge. 

Att kapitulera sina gamla föreställningar...
Att kapitulera det som är här och nu är inte att ge upp. Att kapitulera är inte ett tecken på att man förlorat (tvärtom)...det är bara det att man slutar kämpa med sina gamla föreställningar och istället vågar vara i det som är...och hitta en ny väg framåt. För det är inte troligen inte tillbaka man vill gå när man är utbränd eller genomgår en kris...det är framåt.

Att stilla sinnet för att nå sitt inre djup

Det här är mitt liv just nu. Just nu. Inte för alltid, det handlar om just nu. 
Och vad händer när man vågar utöva varandet istället för görandet? Vad händer när jag stillar de tankar och känslor som kanske i årtionden rivit upp mitt hav så pass att jag aldrig har fått uppleva mitt eget djup? 

Inom varje människa bor en källa och ett djup som vi alla förtjänar att få uppleva under vår livstid. Att vara utbränd och utmattad är inte att vara svag. Det är paradoxalt nog först när vi finner mod nog att bemöta vår egen sårbarhet som vi också kan uppleva vår allra största styrka.


💫

Hur resan inåt kan läka stress

Att må dåligt är på ett sätt att falla fritt. Det finns en ovisshet kopplat till dåligt mående. Ovissheten i att inte veta hur det ska bli eller vilken väg man behöver ta för att må bra igen. Rädslan för att inte läka, rädslan för att fortsätta må dåligt. Det är här den trygga marken försvinner under fötterna. Vi faller fritt.

Att hitta en orsak till sin smärta
När man mår riktigt dåligt finns det ingen ledstång att hålla sig i. En naturlig reaktion när man mår dåligt kan därför vara att man febrilt letar efter något att hålla fast vid, en orsak, en förklaring, någon/något att skylla på, vad som helst. Instinktivt vänder vi oss ofta utåt för att hitta den där ledstången. När det egentligen är inåt vi ska flytta vårt fokus. 

Att förflytta fokus inåt betyder inte att man är okej med det eventuellt osunda som finns omkring en (jobb, relationer osv), tvärtom. Det är inifrån medvetenheten och kraften måste komma för all yttre förändring. Men bestående förändring kommer lika mycket inuti som utanför.

När rädsla står i vägen för läkningsprocessen
Problemet med oss människor är att negativa känslor kan vara så obehagliga att vi skrämmer oss själva. Vi blir så att säga rädda för rädslan (läs det är det som är ångest). Känslorna kan ibland bli så bångstyriga och svåra att hantera, särskilt i samband med en utbrändhet, att man vänder sig bort från dem. Det är en naturlig reaktion förstås. Det är viktigt att förstå (och inte klandra sig själv). Det här händer oss alla. 

Att springa ifrån sina negativa känslor
Men att försöka springa från sina egna känslor är lite som att försöka hoppa sig bort från jordens dragningskraft. Eller springa ifrån sin egen skugga. Det tål att sägas igen: negativa känslor är lika naturliga som positiva. Ett liv utan negativa känslor vore ett liv utan positiva känslor. Hela spektrat av känslor fungerar som ett referensbibliotek (läs hur skulle jag förstå en positiv känsla om jag aldrig haft en negativ?). 

Det viktigaste är inte att "tänka positivt". Det är att öppna sig och förhålla sig till sina egna känslor utan att springa ifrån dem. Att se dem, acceptera att de finns där, att jobba med dem men att inte låta dem styra ens liv. 

Att skriva av sig, ett  av de många sätt
som finns att komma i kontakt med sig själv

Resan börjar på riktigt när jag vågar se på mig själv med kärlek 
Min absoluta övertygelse är att den allra stadigaste, mest hållbara och tryggaste handen att hålla i genom livet finns inuti mig själv. Men känslorna står ibland i vägen för min förmåga att komma i kontakt med mitt inre. Negativa känslor kan ibland få mig att falla fritt och det i sin tur kan skrämma mig så mycket att jag vänder mig utåt, istället för inåt. Det är när jag slutar springa, vänder mig om och vågar titta på mig själv. Med kärlek, acceptans och ömhet.
Det är där min resa kan börja på riktigt!

Jag har en liten övning till dig och mig:
Du kan sluta ögonen när du läst den här texten.
Föreställ dig att du har dig själv framför dig. Men du är dig själv när du var ett barn. Du står där precis framför dig själv. Ett litet barn. Föreställ dig vad du skulle säga till dig själv. Vad du skulle göra. Kanske skulle du ge dig själv det som du behöver mest av allt, kärlek?

Kärlek till dig och barnet i dig!

Att våga falla fritt när man inte mår bra

Ibland är det som om energikrävande och tråkiga saker staplas på varandra. Så är det för oss alla emellanåt. Det kommer perioder som är mer krävande än andra. Så var min vår. Flera saker hände direkt efter varandra. Ja, du vet säkert hur det kan vara?

Det finns mycket vi kan påverka i våra liv men så finns det en del som vi inte har någon som helst makt över. Det enda vi har makt över är hur vi hanterar, bearbetar och bemöter det jobbiga. 

När det inte finns någon ledstång att hålla sig i

Ibland känns det som om livet inte erbjuder någon plats där man kan stå stadigt. Det är mänskligt att leta efter något att hålla fast vid, något som vi vet alltid kommer finnas där som ledstång. Men den som upplevt utbrändhet eller en livskris av något slag vet hur det känns att inte ha något att hålla fast vid. Att inte veta. Att leva i ovisshet. Det är lite som att falla fritt.

Min upplevelse är att många som gått igenom en utbrändhet eller livskris söker
sig mot andlighet och personlig utveckling. Kanske handlar det om att
man förstår att man inte bara är en fysisk person - en påse kött på ben?

Att falla fritt...
Min favoritbuddhist Pema Chodron kallar det för att vi befinner oss i ett tillstånd av "groundlessness". När det inte finns någonstans att sätta ner fötterna i livet. Inget att hålla fast vid. Det är så oerhört svårt. En vanlig reaktion är att hitta någon eller något att skylla på. Att släppa ut sin rädsla, frustration och ilska åt något håll. Kanske mot någon/något utanför sig själv? Kanske mot sig själv? Det är möjligt att det är ett desperat sätt att försöka skapa något att hålla sig vid. En förklaring. Att helt enkelt få stopp på det fria fallet.

Negativitet kan få mig att ändra riktning...eller bli bitter
Vi faller alla fritt emellanåt och många gånger är det inte någons fel. Det råkar bara vara så att livet ibland bombarderar en med sådant som vi omöjligt kan ha makt att förutse eller påverka. Och även om det vore "någons fel" är det inte särskilt ofta det kommer att hjälpa oss. Snarare tvärtom. En negativ energi kan förvisso få oss att ändra riktningen i livet till en mer konstruktiv. Men gränsen där den negativa energin dränerar oss, sänker oss och gör oss bittra och oförmögna att gå vidare är hårfin.

Att möta sin sårbarhet är att säga hej till sin styrka!

Att vara närvarande i det som är (exempelvis en utbrändhet) kräver mod och öppenhet. Men det finns mycket att hämta i det. Orkar man med att vara i obehaget, rädslan och ovissheten kommer styrkan. För det finns en enorm kraft i att våga vara sårbar. Att uppleva rädslan och obehaget men leta fram ett mod att närvara i det som är utan att göra motstånd. Att stirra rädslan i vitögat. Att beskriva den, ta på den, låta den finnas där utan att agera på den. Det är bland det svåraste i livet men när vi förmår att plocka fram modet förändras allt. Det är här vi utvecklas som mest i livet. Det är min övertygelse.

Andlighet och läkning av stress
När jag vågar bemöta min egen rädsla kommer jag att utvecklas på många plan. Både i relation till mig själv och andra. Jag tror att läkning av stress och utbrändhet måste ha en själslig/andlig aspekt. Nu pratar jag inte om religion. Jag är inte religiös men anser mig själv vara en andlig varelse. För mig var det en oerhört viktig insikt i mitt liv. Jag är inte bara en påse kött på ben. Livet (och allt/alla i det) blir lite mer intressant med det uppvaknandet.


Till dig som är utbränd, utmattad och ledsen skickar jag en tanke fylld med kärlek och hopp!

Vikten av att förstå vad man kan påverka och inte

This too shall pass. Det är ju så.
Men det är inte alltid så lätt att ha det perspektivet
när livet kraschar in på en. 

Det finns saker vi kan påverka i livet. Sen finns det de där händelserna och situationerna som vi inte kan påverka alls. De bara sker utan att vi kan göra något åt det. Jag vill påminna mig själv (och dig) om att bli bättre på att se och förstå skillnaden.

Att lösa något utanför ens makt/förmåga

Ibland tänker jag att det är svårt att förhålla sig till vad det är man kan påverka och inte. Allt sker ju i en salig blandning som kallas livet. Här och nu.
Ibland är ens beteende inställt på problemlösning på något som man inte kan lösa. Något som står helt utanför ens makt eller förmåga. Och ibland är ens upplevelse att det är kört, att det inte går (fastän det gör det, från ett annat perspektiv)...om man ens tänkt tanken på att en viss situation/sak går att påverka. Jag tror att många som gått in i väggen, liksom jag, känner igen sig i att man många gånger lagt sin energi och fokus på fel saker. Så till den milda grad att man dränerat sig själv på energi. 

Dränerad på energi - av att lösa omöjliga uppgifter i livet

Det kan handla om att man vänt ut och in på sig själv för att försöka hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Eller att man förgäves kämpat hårt för att få någons bekräftelse. Eller att man försökt lösa en problemsituation på jobbet som egentligen var ett större, mer omfattande problem på en högre nivå (där situationen inte tas på allvar). Eller att man vill vara en så god vän att man (omedvetet) utplånar sig själv och inte ser sina egna behov. Eller att något måste lösas på _just_det_här_sättet, oavsett hur mycket problem man stöter på längs vägen (dvs omedvetenheten gör att man inte kan anpassa sig efter den nya situationen).

Lägg märke till att alla de situationerna ovan är upplevelser där fokuset helt är utanför mig själv. Där jag vänder min uppmärksamhet till något utanför mig. Hur kan min utgångspunkt röra sig mer till det som sker nuti mig? Så att jag både är i kontakt med det som sker utanför och inuti mig själv.

Att lära sig förstå vad man kan påverka (och inte) minskar lidande

Men så var det en präst och teolog som år 1926 summerade hela ovanstående i en mening. En mening som varenda en av oss borde bära med oss i nån sorts mental innerficka och plocka fram lite då och då. En mening som minskar den onödiga friktion som vi utsätter oss själva för genom livet (lidande kanske man kan kalla det för). Man kan nog också se det som att det frigörs liv med den. Utrymme för liv.

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Acceptera läget för att gå vidare

Innan man kan öppna dörrarna och gå vidare
kommer accepterandet av läget in.

Att acceptera att man är utbränd handlar om att frigöra sig för att ta sig vidare. Att acceptera sin utbrändhet handlar inte om att vara hård mot sig själv, tvärtom. För första gången på väldigt länge är det dags att bemöta sig själv med öppenhet och kärlek. 

Undersökning idag: Kvinnor mer utsatta för stress

Idag publiceras en undersökning som visar att de stressrelaterade sjukdomarna har ökat med 73% på 2 år. Kvinnor är mer drabbade än män. 


Inslag om stress från TV4 Nyhetsmorgon idag

Att "komma tillbaka" efter en utbrändhet

Att "komma tillbaka" - är det rätt väg att gå?
Många pratar om att "komma tillbaka" efter en utbrändhet. När jag tänker på min utbrändhet vill jag ogärna använda mig av de orden. För det är troligen inte tillbaka man vill sträva. Jag skulle inte vilja befinna mig i den period jag hade innan jag gick in i väggen. Det var en smärtsam period i mitt liv. Jag var inte särskilt snäll mot mig själv nu när jag tittar i bakspegeln.

Ibland krävs det helt enkelt en utbrändhet för att man ska vakna upp. Så var det för mig. Tanken på vad som hade hänt om jag inte gått in i väggen är skrämmande. Det var sannerligen inte tillbaka jag ville gå.

Att gå vidare...framåt efter utbrändhet
Jag tror att det var Albert Einstein som sa att man inte kan lösa ett problem på samma medvetandenivå som det skapades. Det ligger något i det. Hållbar förändring och läkning handlar om att hitta nya perspektiv. Att gå framåt kräver förändring. För att förändring ska kunna ske måste en öppenhet finnas. 

För mig blev steg nummer 1 att acceptera att jag befann mig i den situation jag var i. Det tog tid. Jag ville verkligen inte acceptera läget först. Men jag visste att jag måste förändra något för att förflytta mig därifrån. Jag visste bara inte hur. Men jag bestämde mig för att detaljerna fick vänta ett tag. Så här i efterhand var det på ett sätt viktigare att jag hade tillit till förändringsprocessen snarare än att jag visste exakt varje steg jag skulle ta.

När vi inte har möjlighet att förändra en situation kanske vi måste förändra något i oss själva?

Att bli snällare mot sig själv

Ibland konsumerar vi vår egen energi genom att
utöva krav och begränsande "sanningar" mot
oss själva.

En utbränd person har troligen varit hård och fördömande mot sig själv innan väggen tillslut sa stopp. Många signaler har ignorerats innan kroppen till slut tippar över utbrändhetens kant. Kanske dags att bli lite snäll mot sig själv? Men vad innebär det egentligen? 

Är jag för hård mot mig själv?
Anledningarna till att man är hård mot sig själv kan vara oändligt många. Men ofta är man helt omedveten om hur man behandlar sig själv. Kanske har man en omedveten uppfattning om att man är svag om man inte klarar en viss mängd arbete eller belastning. Kanske ser man sig själv som inkompetent eller på annat sätt otillräcklig. Något som ofta går hand i hand med att man upplever att andra är så mycket bättre än en själv. Ofta väljer man att jämföra sig med den som är proffs inom sitt område. Om man inte är lika bra som dem är man automatiskt dålig. Man ger inte sig själv en chans helt enkelt.
"När ska de upptäcka att jag är en bluff?" är det många som går omkring och tänker om sig själva.
I värsta fall kanske man ser sig själv i spegeln och tänker elaka tankar. Eller så utsätter man sig själv för en onödig och enorm stressnivå i livet. 

Att leva ut och bejaka sin person är
äkta vänskap med sig själv.
Det gör att man
står stadigare på jorden.

Gör du extra mycket för att vara säker på att du är tillräcklig?
Att vara hård mot sig själv kan också handla om att man låter andra ta mer av ens tid, energi och uppmärksamhet än vad man borde. Att inte sätta ner foten och säga nej när man borde är en belastning som äter energi.
En annan anledning kan vara att man har svårt att se när en insats är tillräckligt bra. Något som ofta kompenseras genom att man gör lite extra för att vara säker på att man gjort tillräckligt. Det slutar ofta som överprestation och utmattning i längden.

Att våga leva ut sin personlighet
Det är inte lätt att vara människa alla gånger. Att leva kan vara svårt nog. Att dessutom belasta sig själv genom att tänka elaka tankar om sig själv är att lägga stenar i ryggsäcken. Många trycker (omedvetet?) ner sin personlighet med rädsla för att verka konstig eller fel. Det är ett beteende som skapar lidande. Att våga leva ut sin personlighet är bland det bästa man gör i livet. Min absoluta övertygelse är att en mening med livet är att vi ska upptäcka och välja oss själva. Att leva ut.
En viktig del av min läkningsprocess var att komma ut ur garderoben. 

"Be yourself; everyone else is already taken"
- Oscar Wilde

Att bemöta rädslor för sin egen skull
Att vara snäll mot sig själv handlar inte om att aldrig pusha sig själv till att bemöta situationer som kan kännas skrämmande eller obehagliga. Ibland måste vi göra saker som vi tycker är obehagliga just för att det är viktigt för den vi är innerst inne. Att ta steget och lämna en destruktiv relation eller komma ut för den homofobiske släktingen. Det blir som en frigörande ceremoni där vi väljer oss själva. Även om responsen från andra kan bli annan än den vi hoppats på.

Ge dig själv tid för reflektion
Att vara snäll mot sig själv handlar som första steg om att ta reda på vad man vill. Men också vad man inte vill. Många lägger mer tid på att försöka lista ut vad andra vill än man lägger på att ta reda på vad man själv vill. Om man inte reflekterat över hur man själv skulle vilja att saker och ting var blir det svårt att uppnå en tillfredsställande tillvaro. 

Att bli medveten om sitt upptagna sinne

Meditation framför brasan.

Jag har en plats som jag kan längta till och det är den här. Bilden togs under julen som jag och familjen tillbringade uppe i vårt ställe i Norrbotten. Här råder det enkla livet. Livet som står i direkt kontrast till det jag har i storstaden men som på så många sätt får mig att bli mer medveten. Snön knastrar under skorna på väg till vedboden. Det är kallt och tyst. Tystnaden startar processer inom mig.

När det är tillräckligt tyst börjar man lyssna.

Tystnaden är både en vän och en fiende. En vän för att man kommer i kontakt med sig själv och av samma anledning blir den därför en fiende. Här börjar processen att komma i kontakt med sig själv, med allt vad det innebär. 

Ett upptaget sinne kan få mig vilse
I storstan proppas jag ofta full med intryck, tempo och måsten. Här framför braskaminen, långt bort från allt lämnas det stort utrymme för sinnet. Här saktar tiden ner och så även jag. Det är nu det intressanta börjar hända. När jag kapitulerar för lugnet och struntar i egots försök att sysselsätta varje sekund (för det är just vårt ego som inte klarar av lugnet), det är då jag kan läka min kropp och komma i kontakt med mig själv. 

Men lugnet gör att jag kommer i kontakt med mitt inre
När man saktar ner kommer de känslor och tankar som legat där under ytan och väntat. Det är inte alltid de där känslorna är välkomna. Men de finns där oavsett och är en lika naturlig del som de positiva känslorna. 

Det är inte ovanligt att vi omedvetet ser till att hålla oss själva sysselsatta och upptagna i sinnet bara för att slippa bemöta vårt inre. Men ett upptaget sinne kan inte utvecklas på djupet. 

"Silence is a source of great strength" - Lao Tzu

Att komma i inre balans = att komma i kontakt med sig själv!

Ibland lever jag som om jag hade så fullt upp att jag inte hade tid att lyssna på mig själv och mitt inre. Någon drog liknelsen att det är som att fortsätta köra med bilen för att man inte har tid att tanka. Jag är beredd att hålla med. 

När sinnet sakta men säkert finjusterats in i att delta i det berömda hamsterhjulet. När livet rusar på och uppfattningen om vad som är viktigt har förskjutits till situationer och saker som egentligen inte är så livsviktiga. Inte ur ett livsperspektiv i alla fall. Då gäller det att stanna upp. Men hur förstår man att det är dags att stanna upp?

När oron och stressen tar över
Jag märker att jag hamnar i ovanstående situation då jag börjar ligga vaken och oroa mig för projektet på jobbet. När vargtimman inte spenderas i sovande tillstånd utan snarare i ett halvvaket orostillstånd. Ett annat viktigt tecken är när jag rastlöst blippar på radion i bilen, på telefonen eller TV:n. Som om jag bara måste ha något att göra för att sysselsätta mitt sinne. Eller snarare täppa till det, för det är ju det jag gör. 

Ett annat tecken är när jag inser att jag inte ser den vackraste av vyer framför mig för att jag har fullt upp med att sysselsätta mina sinnen på något "viktigt". 

Att stanna upp är enkelt, men inte alltid så lätt...
Att stanna upp är inte svårare än det låter. Det är kanske en av de mest enkla saker en människa kan göra. Att stanna upp och koppla på medvetandet. Att lyssna till sinnets olika förmågor. Att lyssna på sitt oändliga inre. Ja, det är enkelt. Men inte nödvändigtvis lätt. Vi lever i en miljö och en tid där våra sinnen proppas fulla med intryck och information. Och där prestation är en del av de flesta människors vardag och där många av oss är långt ifrån att vara i kontakt med vårt inre. 

Vi är så vana vid att lyssna på vad andra, ofta auktoriteter i samhället (doktorer, experter inom hälsa osv), säger är bra för oss. Att vi slutar lyssna på oss själva fastän det faktiskt handlar om våra egna liv. Visst, ibland har "auktoriteterna" rätt. Men ibland helt fel ute.

Under ytan breder en oändlig värld ut sig.

Egoism, fördomar och dåligt tålamod skapar stress och lidande 
Varje dag tar vi många (omedvetna) beslut i våra liv. Och vi väljer att agera beroende på vilken medvetenhetsgrad vi har. Har vi en medvetenhet lika stor som en golfboll kommer vi att agera lika medvetet som den där golfbollen. I värsta fall är vi känslostyrda och blir elaka mot oss själva och andra. Att lyssna, inte till sitt ego, utan till sitt verkliga inre jag är att leva lite mer. För vem är jag om jag inte är i kontakt med mig själv? Vems liv lever jag? Agerar jag på förväntningar som jag tror att omgivningen har på mig eller agerar jag på det som är rätt för mig?

Att agera på sina sårade känslor orsakar enormt lidande och för en längre bort ifrån sig själv och en hållbar lösning. 

Utan medvetenhet fortsätter lidandet
Min upplevelse är att jag blir mer egoistisk när jag inte är i kontakt med mitt inre (mitt inre jag, min själ eller vad man vill kalla det). Jag märker det tydligt i mitt tålamod. Jag blir mer stressad och stressen gör att jag blir mer lättretlig och drastisk i mina bedömningar av livet och andra här och nu. Jag prioriterar helt annorlunda jämfört med när jag är mer balanserad, dvs i kontakt med mig själv. Det enda sättet att inse att man befinner sig i ett ohälsosamt stadie är att bli medveten. Utan medvetenhet fortsätter lidandet.

Att skriva av sig är ett sätt. Men det finns många
"tekniker" att träna upp sin förmåga att
komma i kontakt med sitt inre.

Hitta ditt eget sätt...
Det finns många tekniker för att komma i kontakt med sig själv och sin inre dialog/sin intuition/sin själ. Mitt sätt är att "skriva av mig". Det var något jag började med när jag gått in i väggen och har sedan fortsatt med det i många år efter (ca 14 år). Jag satte mig ner och helt enkelt lät pennan flöda utefter det som kom upp i mina tankar och känslor. Jag beskrev mig själv och mina tankar/känslor/rädslor för mig själv. Jag betraktade mig själv utan att fördöma. Det är en enormt enkel process men den har verkligen varit revolutionerande för mig och mitt liv. Den här bloggen är faktiskt en produkt av mitt dåvarande skrivande...

...att hitta din "kompass" och din inre trygghet
Ett annat sätt för mig att komma i kontakt med den där inre "kompassen" är meditation. Men det kan vara nästan vad som helst. Det spelar inte så stor roll vad det är man gör, bara man känner att det fungerar för en. För andra fungerar långa promenader i skogen, Mindfulness (också en typ av meditation), yoga, lugn musik, måleri eller något helt annat. En del av att komma i kontakt med sig själv är att utforska vad det är som fungerar för just mig. På så sätt bygger man upp sin kontakt med sin intuition. Ett enormt kraftfullt verktyg genom hela livet.

Hur gör du för att komma i inre balans? Dela gärna med dig!

Ibland är en krasch nödvändig

När man går in i väggen hamnar man i ett
stadie av total utmattning. Men det
är inte bara av ondo. 

Den som går in i väggen har troligen ignorerat flertalet symptom under (längre) en tid. Och när den totala utmattningen kommer blir det tyst. Eller, inte egentligen tyst. För ett vanligt symptom är att man känner sig orolig och det gäller ofta både tankar och känslor som tycks leva sitt eget liv. Det jag menar med tyst är egentligen att den som drabbats, för första gången på länge tvingas lyssna. Och det är inte säkert att det man hör är så angenämt. Därför är det lätt hänt att man glömmer bort att den process man nu befinner sig i faktiskt kan göra stordåd för ens liv.

Ibland undrar jag vad som hade hänt om jag inte hade gått in i väggen. Det hade kunnat gå hur illa som helst!

Utbrändheten är ibland nödvändig för nya perspektiv
Ibland krävs det en utbrändhet eller kris för att man ska börja lyssna. Det är som om en krasch öppnar upp för nya möjligheter. Ja, det känns förstås inte så när man ligger där i soffan med ångest. Men det som sker är att man nått den där gränsen och äntligen börjat lyssna. Det är som om man är så trött att man inte orkar kämpa emot längre. Men denna utmattning är inte bara av ondo.

När man börjar lyssna öppnar man upp för nya perspektiv. Det är när jag öppnar mig för nya perspektiv som jag börjar öppna upp för att lära känna mig själv och lära av mig själv. På ett djupare plan. Och när det sker börjar läkning, personlig- och andlig utveckling på allvar. 

Om jag skulle se på relationen till mig själv som man brukar se på en vänskapsrelation. Vill jag då ha en djup relation eller en ytlig?

Tillåter jag mig själv att varva ner?

Jag är just nu mitt i min semester. Efter några veckor på lantstället i skärgården har ett inre lugn infunnit sig. Jag är tillfreds med att göra ingenting. Sitta och glo med en kopp te i handen. Men så var det inte för några veckor sedan när jag kom hit. 

Kommer krav utifrån eller inifrån?
Alla aktiviteter och prestationer i vardagen kan ibland göra oss vilsna. Vilsna för att vi ibland tenderar att styras av det som finns utanför oss själva. Inte bara för att andra kräver saker av oss utan för att det oftast är vi själva som definierar vad som är ett "måste" eller inte. 

Krav och läkning av stress 
En del av läkningen av stress är att hitta nya sätt att förhålla sig till det som man tycker är viktigt (dvs det man fokuserar på). En inventering av vad tankar och fokus ligger på kommer inte sällan att få oss att inse att vi många gånger investerar tid, känslor och energi i fel saker. Fel saker blir viktiga i vår tillvaro.

Hej då onödiga krav, hej semester!
Visst kommer vår tillvaro alltid/oftast att ha någon form av måste. Det handlar inte om att släppa allt. De flesta av oss har (tack och lov?) inte det utrymmet. Det handlar snarare om att försöka identifiera det onödiga jag agerar på. Kanske för att jag känner att jag bara måste (för att vara tillräckligt bra? eller för att slippa ta tag i mina känslor/drömmar/rädslor?). Det kan ligga en enorm kraft i att bli medveten om varifrån mina krav kommer och hur jag agerar på dem. Små justeringar kan ge stora förändringar.

Jag vill tro att en ledighet inte bara kan ha en utvilande funktion. Semestern kan tvinga oss att komma i kontakt med vårt inre, om vi tillåter det vill säga. 

Andlighet is the shit!

Naturen tvingar fram anden i oss. 

Andlighet är ett ord som kan få en och annan att himla med ögonen. Kanske har du själv någon gång upplevt obehaget i tystnaden när någon tar ordet "andlighet" i sin mun? Det är ett främmande ämne för många.

Är avsaknaden av andlighet en anledning till utbrändhet?
Andlighet är för mig inte kopplat till en världsreligion. Däremot hänger det ihop med hälsa. Andlighet är direkt kopplat till läkning av stressjukdomar som utmattningsdepression. Jag tror helt enkelt att det krävs en portion andlighet i våra liv för att vi ska fungera. Kanske är det trots allt inte en slump att en stor andel av de som gått igenom en utbrändhet börjar utforska sin "ickefysiska" sida? Meditation, yoga, mindfulness, qi gong, samtalsterapi och personlig utveckling är inte ovanliga aktiviteter.

Utbrändhet är ett bevis på att vi inte bara är fysiska varelser. Om vi bara hade varit en påse kött på ben hade det räckt med en fysisk behandling för att läka en utbrändhet. En människa är så mycket mer än sin fysiska kropp.

Andlighet och vetenskap?
För mig är andlighet varken flummigt eller ovetenskapligt. Det finns en hel del forskning som visar att aktiviteter som meditation läker och lindrar stress, oro, ångest och till och med omformar hjärnans grundläge.

Att skapa sin egen religion
Andlighet är inte begränsande, det är berikande. Äkta andlighet är inte exkluderande, fördömande eller hatiskt. Andlighet finns för alla och är läkande och tröstande när vi behöver det. Vi är alla lika bra och lika dåliga och det finns inte EN sanning. Det finns inte ETT facit. Det finns bara "fungerar" eller "fungerar inte".

Finns det någon som upplevt en storslagen naturvy som kan hävda att det inte finns något annat än materia?

Andlighet är en del av min personliga utveckling Jag har min egen religion. Min egen andlighet. Och min andlighet säger att det är viktigt att ta ansvar. Andlighet är för mig att förstå att den stora världen består av individer som var och en gör avtryck. Det är upp till mig att försöka definiera hur jag vill att mitt avtryck i det här livet ska se ut. Hur och vem vill jag vara? Jag tror inte att min resa är förutbestämd. Jag kan inte påverka allt, men jag är i allra högsta grad med och skapar min resa. Jag tror inte att mina gener är mitt liv. Även om vetenskapen säger att mina gener styr 90% av mig. Om allt var förutbestämt, vad skulle då poängen vara?  

Andlighet är för mig en möjlighet till något nytt och mer äkta. Att leva så att jag blir mer av den människa jag innerst inne är. 

Personlig utveckling är icke-fysisk.
Om andlighet inte fanns,
hur skulle då personlig utveckling
kunna finnas? 

Gud - en arg gubbe i skägg?
Men hur hittar man vägen till andlighet? Jag tror inte på gud som en arg gubbe i skägg. Jag tror faktiskt inte att gud är en person med sårade känslor och dåligt humör. Det vore på något sätt att förminska gud (som ju är något större). Men jag tror på gud som en universell kraft. Ungefär som livet som återvänder på våren efter en lång vinter. Det som får ett frö att börja gro i jorden. Den kraft som får hjärtat i ett foster att börja slå. Kraften i människor som vågar trotsa alla regler för att visa medmänsklighet och empati. Kärlek över gränser och regler. Kreativitet.


Jag tror att andlighet, eller gud om man så vill, är en kraft som jag, allt och alla är en del av. En sorts kärlek utan det minsta fördömande. Men främst av allt tror jag att andlighet är något som, om jag tar del av det, kommer att berika mitt liv. Utveckla mig och min upplevelse av livet. Och det är något som alltid finns närvarande, när jag vill och behöver. Verktygen jag fått för att vara i kontakt med min andlighet är min intuition, kärlek, medvetenhet och kreativitet.

Här börjar något nytt.

En fråga att ställa sig själv:

Hur jag bemöter min stress spelar stor roll

Varför kan man få hjärtinfarktsliknande symptom när man stressar? Och varför spelar det roll hur jag upplever min stress? Kan jag bli "vän" med stressen? Och vad menas egentligen med det?

Video: How to make stress your friend

Hej stress! Du har inte lika stor makt över mig längre

Stress har som störst kraft när man är 
omedveten och agerar på sina stressade 
och sårade känslor.

Du som följer den här bloggen vet att jag brukar skriva att det inte är stressen som är farlig. Det är bristen på återhämtning som gör stress farlig. Återhämtning kan vara att vila. Men om man har ett negativt beteende mönster kommer man troligen att hamna i samma stress igen. Hur gör man för att lära sig mer om sin stress så att man minskar risken för att hamna där igen?

Vad som stressar mig är värdefull information
Jag kan inte eliminera stress från mitt liv. Det är troligen inte ens önskvärt. Stress har en funktion. Men jag kan öva upp min förmåga att bemöta stress som jag lider av. Det handlar om hur jag bemöter situationer, känslor och tankar som skapar stress och hur jag agerar när jag är stressad. Men minst lika viktigt är hur/att jag öppnar mig själv för att lära mig något om mig själv och min stress. Vad som stressar mig avslöjar nämligen en hel del om hur jag fungerar. Vilka rädslor jag har, vilken prestationsångest jag har och gamla invanda (men inte så önskvärda) beteenden som jag trillar tillbaka i. 

Det kan vara läskigt att betrakta sig själv. Våga se både sina bra och dåliga sidor. Våga erkänna för sig själv att man har ett beteende som man inte vill ha. Men det kan också vara enormt befriande...och grunden till förändring.

Att stänga av stress-autopiloten
Första steget är att överhuvudtaget bli medveten om när stressen slår till. Det är troligen så att de flesta av oss har en förmåga av att gå på autopilot. Vi märker helt enkelt inte att vi är stressade förrän det gått lite tid (lite för långt rentav?). Men hur kan man minska på stressen lite tidigare?
Min upplevelse är att stressen tenderar att minska i samma sekund som jag blir medveten om den. I samma sekund som jag börjar betrakta mig själv, mina stressade tankar, ytliga andetag och spända käkmuskler. Redan där tycker jag mig se en skiftning i upplevelse av stressen.

Många stressreducerande tekniker
fokuserar på hur det känns i kroppen,
i sinnet och i känslan.  Det är ett bra
sätt att träna upp medvetenheten.

Att kontrollera sina tankar och känslor, går det?
Jag tror inte på att försöka ta kontroll över sina tankar. Jag tror att det är så enkelt att det helt enkelt inte går. Ofta handlar teorin om kontrollerandet av tankar om att radera negativa tankar och känslor. Men de negativa känslorna är en lika naturlig del av känsloregistret som de positiva (hur skulle vi annars förstå att vi tänkte en positiv tanke?). Det viktiga är att bli medveten om hur ens inre dialog ser ut. Att komma i kontakt med sina tankar och känslor. Betrakta dem. Studera sig själv och lära sig ett nytt sätt att agera. Och lika viktigt, att sluta agera på sina sårade tankar och känslor. 

Jag tror på att addera medvetenhet istället för "kontroll" av tankar och känslor. 

Att föra en inre dialog för att minska stressen
Är man psykiskt sjuk om man pratar med sig själv? Det brukar ju sägas att de som är riktigt sjuka gärna pratar med sig själv. Faktum är att vi gör det allihopa, hela tiden. Det försiggår en ständig ström av tankar inom oss. En outsinlig sådan. Vi tänker ungefär 50 000 tankar om dagen. 85% av dessa tankar styrs inte av vår vilja eller medvetenhet. De liksom bara fladdrar förbi utan att vi är medvetna om dem. Men det kan bli ändring på det.

Om steg ett är att bli medveten så blir steg två att föra en dialog med sig själv om vad det är som stressar mig och varför. 

Att föra en dialog med sig själv:

Varför jag blir stressad just i den här situationen? Jag bara måste prestera, det får bara inte bli fel och jag vet inte om jag kommer fixa det. 
Aha, den berömda prestationsångesten är på besök igen? Ja, klarar jag verkligen den här uppgiften? 
Varför har jag prestationsångest?
Vad händer om jag inte lyckas få till en bra leverans? Då kanske jag inte får chansen på jobbet igen. 
Vad innebär en bra leverans? Jag vet inte riktigt, det kanske är därför jag känner mig pressad. Jag vet inte vad som är tillräckligt bra.
Kan det vara så att jag överpresterar för att vara säker på att det jag gör är tillräckligt bra? 
Ja, och när jag överpresterar tappar jag kontrollen över vad jag hinner göra. Det blir ofta många saker på kort tid. Det gör mig inte bara stressad utan också pressad, jag vet att jag på kort tid måste klämma ur mig en bra leverans.
Vem är jag om jag gör en dålig leverans? Dålig som person?
Nej, det är jag förstås inte. Men när jag är stressad känns det som om jag börjar tvivla på min förmåga och min kompetens. Jag blir irrationell i mitt tänkande. Börjar ta beslut baserat på mina stressande och oroliga tankar. 
Kommer jag att känna såhär 3 månader efter den "viktiga" leveransen? Kommer jag fundera över den här leveransen om 3 år? Om 10? Osv.

Ibland ter sig upplevelsen av livet väldigt snedvridet. Genom att medvetet ge sig själv perspektiv och tillåta sig att betrakta sina känslor kan stressen släppa. Och kanske hittar man till och med en ny väg...

Kan mineral- och vitaminbrist orsaka utbrändhetsliknande symptom?

Stress förbrukar näring. Därför är näringsbrist
vanligt vid utmattning och utbrändhet.

När jag gick in i väggen för snart 13 år sedan hade jag inte särskilt stor kunskap om kopplingen mellan stress och näringsbrist. Men det kom att bli ett intresse som växte sig allt starkare när jag upptäckte att mitt allmäntillstånd påverkades när jag förändrade min kost. 

Utbrändhet och näringsbrist hänger ihop

Om du lider av magnesiumbrist är det inte ovanligt att du har symptom som påminner om utbrändhet. En förklaring är att stress gör att kroppen förbrukar mer magnesium (läs inte bara magnesium, även andra näringsämnen) än normalt. En dålig kost kräver även den mer magnesium för att bryta ner matens beståndsdelar. Kvar lämnas ett underskott och det i sig triggar besvärliga symptom (läs gärna denna artikel av Annika Dahlqvist). 

Näringstät mat och tillskott minimerar risken
för näringsbrist. Men ibland måste
man hjälpa kroppen på traven
med en detox.

Symptom vid brist ofta samma som vid utmattning

Jodbrist kan påverka sköldkörtelns funktion, vilket i sin tur kan ge symptom som påminner om utbrändhet (vid hypotyreos, dvs underaktiv sköldkörtel). Det kan vara klokt att kolla upp sköldkörtelns värden när man söker hjälp för utbrändhet och utmattning. Det gör man enkelt genom blodprov.

Även B12-brist kan även det ge utbrändhetsliknande symptom. Liksom järnbrist och D-vitaminbrist.

Det är troligen inte en slump att de vitaminer och mineraler jag har räknat upp ovan har liknande symptom vid brist. Vi förbrukar mer näring när våra kroppar går på högvarv (dvs när vi stressar). Därför upplever sig många bli piggare, ha mindre värk, oro, sömnsvårigheter etc. när de börjar äta tillskott och en bättre kost.

Näring - här i form av färskpressad
rödbetsjuice.

Får jag i mig tillräckligt med...?

• Mineraler
• Vitaminer
• Antioxidanter
• Essentiella fettsyror
• Vatten

Att stressa ner kan hjälpa kroppens näringsupptag

När man lever med höga nivåer av stresshormoner går kroppen på högvarv. Blodet förflyttar sig från magen ut till musklerna för att kroppen ska vara redo för att fly eller skydda sig. Det är en anledning till att magen kan börja strula när man stressar. Funktioner som matsmältning och eliminering påverkas. Många upplever magproblem som uppblåsthet, sur mage/katarr och förstoppning när de stressat för mycket.

Stress i sig är inte farligt. Det är avsaknaden av vila som gör stressen tärande. Att aktivt jobba med avslappning (dvs inte bara vänta till det finns tid över) är ett sätt att hjälpa kroppen att minska nivån av stresshormoner. Det i sig kan leda till flera positiva kedjereaktioner såsom bättre näringsupptag och allmäntillstånd.

Intervju i Topphälsa

Jag blir intervjuad i senaste
numret av Topphälsa.

Nya numret av Topphälsa lyfter temat stress och utbrändhet. Här hittar du flera artiklar i ämnet. Bland annat en undersökning som Topphälsa gjort och som visar att var tredje kvinna blir sjuk av stress (Expressen har skrivit om undersökningen).

Att forma om sin hjärna öppnar upp en ny värld

Våra tankar och känslor kan onekligen ställa till det för oss. Rädslor stänger till exempel av vår förmåga att lösa problem. Och kreativitet kan inte blomstra där rädslor regerar. Rädsla, oro och osäkerhet höjer vår stressnivå. Något som i längden bränner ut våra resurser och för oss in en ond cirkel.

Det är en utmaning att bryta beteenden som bygger på rädsla. Men när det görs sker magi.

Att förändra livet genom att definiera sina rädslor

Rädslor kan bli ett fängelse
när de omedvetet får
härska fritt.

Att definiera sina rädslor och bekanta sig med dem kan förändra livet på många sätt. Men personligen tror jag inte på att försöka radera rädslor och negativa tankar. För det går inte. Det är inte meningen att vi ska låtsas som om vi inte hade en negativ känsla eller tanke. För det har vi.

Våra negativa tankar och känslor är en lika naturlig del av vårt känsloregister som de positiva. Men det är de omedvetna rädslorna och negativa tankarna som är destruktiva för oss. Det är de som gör att vi börjar agera på sårade känslor. Det är de som gör att vi säger och gör saker i affekt. I stress. Vi blir en flipperspelskula som kastas fram och tillbaka, tillsynes utan kontroll. Livet blir ett lotteri och känslan av att vara den som drar nitlotten blir det som genomsyrar vår existens.

När rädslorna inte står i vägen öppnar sig en möjlighet
Att definiera sina rädslor och bekanta sig med dem gör två viktiga saker med oss. Först och främst blir vi medvetna om vår inre dialog och hur vi agerar på den. För det andra får våra känslor mindre kontroll över hur och vad vi agerar på. Saker vi säger, beslut vi tar, planer vi gör, drömmar vi har. Det blir mer tydligt att det finns ett annat sätt. Jag måste inte agera på allt jag känner. Jag kan välja något annat. Och när rädslor inte står i vägen öppnar sig en möjlighet...

Video: Reprogramming your brain to overcome fear