Svaret inte lika viktigt som vad som händer när vi ställer rätt frågor!

En person i min närhet berättade att hennes son nyligen frågat vilken hennes favoritfärg är. Hennes omedelbara reaktion på sonens fråga förvånade henne själv: hon började närapå gråta.
 

"Jag vet inte ens vilken favoritfärg jag har! Jag vet inte vad jag tycker om längre!" berättade hon för mig.

Om jag inte vet vad jag tycker om - hur kan jag då veta vilka behov jag har?

Man kan tänka att det nog inte är så farligt att inte veta vilken favoritfärg man har. Det är ingen livsviktig information kan tyckas. Men tittar man lite objektivt på detta kan man tänka sig att det finns en viss symbolik i det hela: Om jag inte vet vad jag tycker om - kan jag då veta vilka behov jag har? Och om jag inte vet vilka behov jag har - kan jag då leva ett lyckligt liv?

Det är väl så att det inte nödvändigtvis är svaren som är de viktiga - det är vad som händer när vi ställer rätt frågor. Sonens fråga fick henne uppenbarligen inte bara att leta i sitt inre. Hon vaknade upp.

Fokus utanför oss själva får oss att slumra till...

Många av oss lever idag liv som innebär ett fokus utanför oss själva. Vårt fokus går till andra och annat utanför. Vi kanske har barn, krävande jobb, familj och släktingar som glupskt skriker som fågelungar om mer tid med oss. Vi uppfyller våra åtaganden först och främst. När vi äntligen får en stund över för oss själva får Instagram agera mental bukfylla innan vi somnar.

Stanna upp, upplev, reflektera...

Vi tolkar det som sker utanför oss själva. Men upplevelsen av livet vi lever uppstår inuti oss själva. Om vi inte stannar upp och upplever det vi har i djupet av oss själva kommer vi antagligen att fortsätta att agera på vad vi tror omvärden vill ha av oss...snarare än vad vi själva innerst inne behöver och vill ha.

Vilken fråga tror du är viktigast att ställa till dig själv just nu?

Fundera på den.

Att minska görandet och öka på varandet är nyckeln till läkning!

Du är en av flera tusen personer som kommer läsa det här inlägget. Några av mina artiklar har lästs av över 200 000 personer. Det är såklart en del i mig som gläds åt det samtidigt som det också finns en del i mig som känner en sorg. Stressrelaterade åkommor ökar stadigt och förmodligen är du en av många som kommit via Google genom en sökfras som skvallrar om ett lidande...

Att vara så utmattad att man inte orkar med sin vardag...
Du är kanske en av de som upplever sig vara så utmattad att du inte orkar med din vardag...och desperat försöker hitta egna lösningar då du inte upplever dig fått den hjälp du behöver. Långvarig stress är långt ifrån ovanligt. Många lever på gränsen till kollaps. Andra kollapsar.
Utbrändhet är demokratiskt. Det drabbar människor i alla samhällsklasser...även om många yrken, som tex inom vården, är överrepresenterade. 

Att kapitulera för att hitta en ny väg framåt...
Den här artikeln skulle jag vilja tillägna förmågan att kapitulera...missförstå mig rätt. Jag menar inte att man ska ge upp...eller jo, lite. Låt mig förklara...

Att minska görandet och öka på varandet 
Att vara stressad är att leva med ett aktivt huvud...tankar och känslor som snurrar. De allra flesta av oss är så upptagna med görandet att vi inte har förmågan att vara i varandet. Det är kanske också så att den som är utmattad börjar skissa på en att-göra-lista för att må bättre ;-) ...så länge den där att-göra-listan handlar mest om saker som gör att man är i varandet så är allt fint. Min absoluta övertygelse är att det är där läkningen (och så mycket mer än det börjar). 

Vågar du vara vara kantstött och vingklippt?
Det krävs mod att våga vara vingklippt och kantstött. Att acceptera läget. Att stanna upp. Att sluta mata sinnet med intryck (i någon sorts försök att fly) och istället låta allt komma, precis så som det är just här och nu. Som tårar, som känslor, som trötthet - på det sätt som är, just nu.
Är man svårt utmattad eller utbränd har man förmodligen inte lyssnat på eller agerat utifrån sitt djupare jag på väldigt länge. 

Att kapitulera sina gamla föreställningar...
Att kapitulera det som är här och nu är inte att ge upp. Att kapitulera är inte ett tecken på att man förlorat (tvärtom)...det är bara det att man slutar kämpa med sina gamla föreställningar och istället vågar vara i det som är...och hitta en ny väg framåt. För det är inte troligen inte tillbaka man vill gå när man är utbränd eller genomgår en kris...det är framåt.

Att stilla sinnet för att nå sitt inre djup

Det här är mitt liv just nu. Just nu. Inte för alltid, det handlar om just nu. 
Och vad händer när man vågar utöva varandet istället för görandet? Vad händer när jag stillar de tankar och känslor som kanske i årtionden rivit upp mitt hav så pass att jag aldrig har fått uppleva mitt eget djup? 

Inom varje människa bor en källa och ett djup som vi alla förtjänar att få uppleva under vår livstid. Att vara utbränd och utmattad är inte att vara svag. Det är paradoxalt nog först när vi finner mod nog att bemöta vår egen sårbarhet som vi också kan uppleva vår allra största styrka.


💫

Att våga falla fritt - Livskris och mod

Att bemöta ovisshet och sin egen sårbarhet är något 

som kan vara bland det svåraste som finns. 

Och jag är den första att skriva 

under på det efter året 2017.

Livet (eller vi själva) serverar oss ibland situationer som inte alls är önskade. Situationer som ibland kan vara så utmanande att vi faller fritt in i det som skulle kunna gå under benämningen livskris. För en kris är i någon mån som att falla fritt. Att inte ha mark under fötterna helt enkelt. 

Kris - depression eller panik över livet man inte lever?
En livskris kan komma i samband med en utbrändhet, separation, sorg, sjukdom eller andra händelser som kommit att placera en i (oönskad) situation. Men det behöver inte vara så. För någon annan kan det handla om ett smygande, mer depressionsliknande tillstånd där lust och livsenergi är som bortblåst. Man vaknar upp en dag och tycker allt känns trögt och inte alls så kul som innan. En grå film har lagt sig över livet och man vaknar upp i en sorts existentiell tomhet.

Hur ska det gå? Vilken väg ska jag ta för att må bättre? Att falla fritt kräver ett oerhört mod...och för den som upplever sig falla just nu får vi citera en känd biblisk figur "This too shall pass".

"Knowing others is wisdom, knowing yourself is
Enlightenment" Lao Tzu

Vad hände med mina livsdrömmar?
En kris kan handla om en panik över att livet och tiden rinner ifrån en. Att man inte gjort "det där jag är här i livet för att göra"...att man letar men inte än hittat sitt dharma (dvs livsuppgift). Vad gör jag av den tid jag har? Vad hände med mina drömmar? Eller vanligare...vad vill jag egentligen? Det är ju inte alltid så lätt att veta vad man vill.

"Sometimes it takes a good fall to really know where you stand". 

En utbrändhet är en livskris
En utbrändhet ställer tillvaron på högkant. Det går inte att följa gamla fotspår...eller några fotspår alls under en tid. Processen att gå vidare efter utbrändheten kräver förändring och förändring gör ibland ont, men det gör en gott. För mig var det en smärtsam och skrämmande men oerhört förlösande, intressant, stärkande och utvecklande process att läka min utbrändhet. En erfarenhet som jag idag absolut inte skulle vilja vara utan.

Hur kan en livskris bli stärkande och utvecklande?
Att befinna sig i en livskris är att befinna sig i ovisshet, obehag och rädsla. När jag befann mig mitt i min utbrändhet kunde jag absolut inte se någon poäng med den. Det var först med lite perspektiv som jag insåg, i efterhand, att förändring och utveckling hade skett. Att det jag gått igenom faktiskt hade stärkt mig. 

Att inte fly känslorna utan våga betrakta och bearbeta dem
Det svåra med att befinna sig mitt i en livskris är att man troligen inte kan se vad detta kommer att mynna ut i. Vad ska det här eländet vara bra för? Därav ovissheten. Man har huvudet under vattenytan och sikten är på sin höjd några centimeter när det är som värst. Men hade man å andra sidan kunnat se längre fram skulle det inte vara samma upplevelse. Jag tänker att det handlar om att arbeta med det som är, just nu. Att inte försöka lösa alla problem på en och samma gång. Att inte fly känslorna utan våga betrakta dem. Det handlar om att inte fly från det som är. Att ha tillit till att något sker, här och nu, även om jag inte kan se förändringen i denna sekund. Det är läskigt och det kräver mod men det kan å andra sidan revolutionera livet. 

Att byta ut allt runtomkring kan vara ett sätt att fly
Ofta är det nödvändigt med någon form av förändring. Men ett nytt jobb, ny bostad eller ny partner må kanske ge känslan av en välbehövlig uppdatering i livet. Men det största arbetet ligger ändå inuti mig själv. Om jag bara ändrar det som är runtomkring mig behöver jag kanske inte ändra mig själv, någonsin. Och troligen kommer jag tillbaka till den punkt jag är i idag. Som Pema Chodron sa...

"Nothing ever goes away until it teaches us what we need to know".

Å andra sidan, ibland kan yttre förändring trigga nya förhållningssätt och även en inre förändring. Stagnation är också en typ av stress. Tristess är också en stress.

Att komma i kontakt med sig själv
Jag tror att livet kan ha många meningar men en av de viktigaste är att leva den jag är. Att komma i kontakt med den jag är, därinne, utan alla filter som miljö, uppfostran, samhälle och mina egna begränsande tankar, rädslor och "sanningar". Att möta sig själv handlar för mig om att lyssna bortom tankarna och känslorna. Det är här jag upplever att förändring sker. 

Verktyg i en livskris
När jag gått igenom eller går igenom svåra perioder i livet försöker jag påminna mig själv om att hjälpa mig själv att...

• Kanalisera mina känslor och tankar
  Att formulera upplevelsen, tankar och känslor in i ord är ofta väldigt enkelt men oerhört revolutionerande. Det kan förstås handla om terapi. Men för mig var kanske det mest tillgängliga sättet att börja beskriva det jag känner och upplever i det skrivna ordet. Jag skriver av mig när jag känner att det är dags. När jag inte mår bra men också när jag känner att jag är nyfiken på livet och vill ta mig framåt, utvecklas. 
• Stilla mitt överaktiva sinne När livet är på ända snurrar tankarna fort. Att tänka sig ur en livskris är något som de flesta försöker sig på. Men det blir svårt.
  Det är i utrymmet mellan tanke och känsla som mitt innersta jag finns. Mitt innersta jag (eller min själ om man nu så vill) är alltid en källa till lugn, läkning och mod.
• Hitta ett sätt att vila
  Att läka en utbrändhet kräver mer vila än sömn. Det var min upplevelse. Att hitta stunder genom dagen där jag kan få absolut avslappning och vila var viktigt för läkningsprocessen. Har man för höga nivåer av stresshormonerna kortisol och adrenalin kan kroppen inte gå ner i läkningsläge. När vi gör saker som triggar lugn och ro-hormonet oxytocin kan kroppen göra läkningsjobbet. 
• Läka min fysiska kropp
  En kris triggar stress. Stress dränerar kroppen på näringsämnen, krånglar till matsmältningen, gör att man sover sämre, gör en spänd och orolig.
  Jag experimenterade vilt med olika fysiska terapier. Några vinnare blev Ayurveda, massage, meditation, promenader och vid tillfället även Qigong. Det var otroligt givande men också en värdefull "terapi" att hitta min väg framåt och komma i kontakt med mitt inre jag. 
• Hitta en ny väg framåt
  Det handlar inte om att "komma tillbaka", egentligen. Så kände jag. Det var framåt, mot något nytt jag behövde gå. Så, vilka förändringar utanför mig själv var nödvändiga och vilka handlade om mitt förhållningssätt? 

Livskris ett sätt att tvinga fram förändring?
Det enda vi kan vara säkra på här i livet är förändring. Förändring är ett naturligt tillstånd. Natt blir till dag, vinter till vår. Allt är i rörelse och förändras konstant. Så varför skulle inte vi fungera likadant? Jag tänker att en livskris ibland uppstår för att tvinga fram en förändring som man (troligen omedvetet) håller tillbaka. Jag tror att det var så för mig.


När skalet är borta och vi drar oss tillbaka för att möta vår sårbarhet, det är där vi bygger ett större och starkare jag. Se nedanstående video så förstår du vad jag menar.

Video: Responding to stress

Den heliga stunden viktig vid läkning av stress

Stäng av alla skärmar, stäng av alla källor till intryck.
Slut ögonen. Andas djupt i maggropen och
låt tankarna passera. Slappna av i hela kroppen.Hjärnan vilar och på andra sidan bruset av alla tankar
kommer du i kontakt med ditt djupaste jag.

En viktig del i stressläkning handlar om att hitta stunder och platser där man känner sig trygg och kan varva ner. Stunder där man helt kan släppa garden, komma i kontakt med och vårda sitt inre. Man skulle kunna kalla det för heliga stunder.

Att minska stresshormonerna kortisol och adrenalin

När man stressat under längre tid har man också levt med höga halter stresshormoner. Det funkar ett tag men efter alltför lång tid börjar stressen tära på kroppen. Att leva med höga halter stresshormoner i kroppen är som att köra omkring på en för låg växel med bilen. Motorn får kämpa (och går tillsist sönder) men det går inte nödvändigtvis snabbare framåt för det.

Att leva i ett högt tempo innebär att man inte sällan lever så snabbt att man missar kontakten med sig själv. Man tar beslut och går vägar som man kanske inte valt om man varit i kontakt med sitt inre, djupaste jag. Intuitionen. Bruset av tankar och känslor står ofta i vägen för kontakten med vår intuition.

Att trigga lugn-och-ro-hormoner startar läkningen
Den "heliga stunden" handlar rent kemiskt om en stund/aktivitet som triggar produktionen av oxytocin, dvs det hormon som vi brukar kalla för kroppens lugn-och-ro-hormon. Oxytocinet är den stressades vän. När oxytocinet går upp går stresshormonerna kortisol och adrenalin ner och tvärtom. Med ökat oxytocin minskar också ångest och oro. Det är en enormt viktig sak att känna till för den som läker en stressrelaterad åkomma.

Stresshormonerna minskar vid beröring och varma bad!

Oxytocin ökar vid beröring, värme, djupandning och närhet. Ett varmt bad, bastu, massage, djupandning/pranayama, yoga, meditation, kramar, kroppscanning, soffmys osv. Listan kan göras lång. 

I den mest akuta fasen av utbrändhet handlar det om att få ner stresshormonerna. Det är först när nivåerna av stresshormonerna går ner som läkningen kan starta på riktigt. 

Meditation inte bara får oss att varva ner.
Vi läker vår hjärna och förändrar aktiviteten
så att grundläget i hjärnan aktiveras i den delen
av frontalloben som står för lugn och harmoni.

Det här är en av mina favoritplatser på jorden.
Min bastu i Tornedalen. Jag bor i Stockholm men
åker till vackra Norrbotten varje chans jag får.
Bastu och varma bad triggar oxytocin. 

Den gamla bastuugnen knastrar och värmer.
Ånga stiger från de fräsande stenarna.
Att bada bastu är lika mycket en själslig
tvagning som en kroppslig. 

Visste du att en naturvy påverkar oss människor
på ett kemiskt plan? Stresshormonerna går ner,
blodtrycket sänks och det finns till och med
forskning som visar att smärtupplevelsen hos
patienter minskar om man har tillgång till
en naturvy.

Meditation på en vacker plats - bästa kombinationen?

Små enkla ceremonier i vardagen är att vårda sig själv.
Min absoluta övertygelse är att människor mår bra av
att mysa till vardagen.  

Stäng av alla källor till intryck. Låt hjärnan vila.

Idag påminner jag mig själv om att utforska och prioritera heliga stunder. Vi bokar ju så ofta upp tid för aktiviteter. Dags att boka upp tid för att låta våra kroppar och hjärnor vila!

Hur resan inåt kan läka stress

Att må dåligt är på ett sätt att falla fritt. Det finns en ovisshet kopplat till dåligt mående. Ovissheten i att inte veta hur det ska bli eller vilken väg man behöver ta för att må bra igen. Rädslan för att inte läka, rädslan för att fortsätta må dåligt. Det är här den trygga marken försvinner under fötterna. Vi faller fritt.

Att hitta en orsak till sin smärta
När man mår riktigt dåligt finns det ingen ledstång att hålla sig i. En naturlig reaktion när man mår dåligt kan därför vara att man febrilt letar efter något att hålla fast vid, en orsak, en förklaring, någon/något att skylla på, vad som helst. Instinktivt vänder vi oss ofta utåt för att hitta den där ledstången. När det egentligen är inåt vi ska flytta vårt fokus. 

Att förflytta fokus inåt betyder inte att man är okej med det eventuellt osunda som finns omkring en (jobb, relationer osv), tvärtom. Det är inifrån medvetenheten och kraften måste komma för all yttre förändring. Men bestående förändring kommer lika mycket inuti som utanför.

När rädsla står i vägen för läkningsprocessen
Problemet med oss människor är att negativa känslor kan vara så obehagliga att vi skrämmer oss själva. Vi blir så att säga rädda för rädslan (läs det är det som är ångest). Känslorna kan ibland bli så bångstyriga och svåra att hantera, särskilt i samband med en utbrändhet, att man vänder sig bort från dem. Det är en naturlig reaktion förstås. Det är viktigt att förstå (och inte klandra sig själv). Det här händer oss alla. 

Att springa ifrån sina negativa känslor
Men att försöka springa från sina egna känslor är lite som att försöka hoppa sig bort från jordens dragningskraft. Eller springa ifrån sin egen skugga. Det tål att sägas igen: negativa känslor är lika naturliga som positiva. Ett liv utan negativa känslor vore ett liv utan positiva känslor. Hela spektrat av känslor fungerar som ett referensbibliotek (läs hur skulle jag förstå en positiv känsla om jag aldrig haft en negativ?). 

Det viktigaste är inte att "tänka positivt". Det är att öppna sig och förhålla sig till sina egna känslor utan att springa ifrån dem. Att se dem, acceptera att de finns där, att jobba med dem men att inte låta dem styra ens liv. 

Att skriva av sig, ett  av de många sätt
som finns att komma i kontakt med sig själv

Resan börjar på riktigt när jag vågar se på mig själv med kärlek 
Min absoluta övertygelse är att den allra stadigaste, mest hållbara och tryggaste handen att hålla i genom livet finns inuti mig själv. Men känslorna står ibland i vägen för min förmåga att komma i kontakt med mitt inre. Negativa känslor kan ibland få mig att falla fritt och det i sin tur kan skrämma mig så mycket att jag vänder mig utåt, istället för inåt. Det är när jag slutar springa, vänder mig om och vågar titta på mig själv. Med kärlek, acceptans och ömhet.
Det är där min resa kan börja på riktigt!

Jag har en liten övning till dig och mig:
Du kan sluta ögonen när du läst den här texten.
Föreställ dig att du har dig själv framför dig. Men du är dig själv när du var ett barn. Du står där precis framför dig själv. Ett litet barn. Föreställ dig vad du skulle säga till dig själv. Vad du skulle göra. Kanske skulle du ge dig själv det som du behöver mest av allt, kärlek?

Kärlek till dig och barnet i dig!

Att bli förälder när man varit utbränd

Min förstfödde son, idag 3,5 år.

Maja ställde en toppenbra fråga om föräldraskap och utmattning häromdagen.

"Hej Jenny! Jag följer din blogg sen länge, den är jättefin och inspirerande!
Får man önska inlägg? Kan inte du skriva lite om att skaffa barn efter en utmattning? Hur förbereder man sig? Kram!"

Fixar man att bli förälder om man varit utbränd?
Tack för ett par bra och riktigt svåra frågor Maja! ;-)
Jag ska göra ett försök att svara/reflektera kring ämnet föräldraskap, barn och stress/utbrändhet. 

Jag har inte erfarenhet av att bli gravid under den akuta läkningsfasen av utbrändhet. Men visst upplevde jag att utbrändheten påverkat mitt sätt att se på vila och sömn. Det hängde med och var något jag var tvungen att bearbeta/arbeta upp ett förhållningssätt till.

Hur jag resonerade när jag skulle bli förälder
Det börjar närma sig 14 år sedan jag gick in i väggen (det tog mig mer än ett år, eller snarare 2 år att bli helt "återställd"). Som de allra flesta som är med om en utbrändhet tar det tid att läka kroppen, framförallt hjärnan. Vila är förstås enormt viktigt.
Jag blev besatt av vila och sömn. Något som jag såklart funderade mycket över (och oroade mig för) innan jag blev förälder. Även om det hade gått många år (10) sedan jag gått vidare efter utbrändheten. Jag visste också att vi inte skulle ha hjälp med barnvakteri då vi har familjerna 100-tals mil härifrån. Skulle jag fixa det?

Trötthet och sömnbrist, javisst! Men också så enormt
mycket kärlek = energi!

Det korta svaret blir: ja, man fixar det!
Det långa (och lite mer privata svaret):
Jag har upplevt både att vara gravid och att stå bredvid. Jag blev förälder för 3,5 år sedan för första gången. Min sambo bar och födde vårt första barn. Barn nr 2 har jag varit gravid med och han kom i somras. Så jag har provat på både att ha respektive inte ha hjälp av de hormoner som gör att man fixar sömnbrist (vid amningen).

Amningshormoner, sömn och existensiell utmattning

Min upplevelse är att jag var dopad som gravid/födande. Jag hade stor hjälp av hormonerna jämfört med när min sambo födde. Hon upplevde samma sak. Men det kan såklart skilja sig från kvinna till kvinna hur man upplever sig bli hjälpt av hormoner.

Visst blir man trött trots amningshormoner. Man blir trött av sömnbrist och dygnet-runt-servicen som det innebär att bli förälder. Men det är inte bara sömnbrist det handlar om utan även ett omskakande rent existentiellt. Både jag och sambon upplevde oss vara mer utmattade vid första barnet än vid andra. Det var kanske en större omställning? Många andra upplever tvärtom förstås.

Hur förbereder man sig?

Min direkta tanke är att man inte kan förbereda sig på föräldraskap fullt ut. Lika lite som man kan förbereda sig på allt som ska ske i livet. Det man kan förbereda sig på/träna på är att vänja sig vid det eventuella obehaget med att inte veta hur det ska bli. Att helt enkelt träna på att förhålla sig till att man inte har kontroll. Det i sig är något som de allra flesta har nytta av i livet, oavsett om man är eller inte är förälder. 

Mirakel nr 2, föddes i somras.

Att förbereda sig på att man inte kan ha full kontroll
Ett exempel på ett uppvaknande inför föräldraskapet nu senast var min rädsla inför förlossningen (efter en tuff förlossning med barn nr 1 var jag lite orolig för hur det skulle bli för mig). Jag plöjde nog en hyllmeter med förlossningsböcker och lyssnade på timvis med gravidpoddar för att förbereda mig. Jag lovar att jag hade kunnat doktorera i ämnet ;-)
Det var mitt sätt att försöka hitta något att hålla fast vid, en ledstång. Visst, inte var mitt studerande helt bortkastat. Men den viktigaste insikten jag kom fram till var att jag egentligen förberedde mig på att jag inte kunde förbereda mig fullt ut. Lite som föräldraskapet i stort. 

Att öva på sin förmåga att ha tillit till "processen"

Vi vet inte vad som väntar. Alla situationer är unika liksom föräldrar och barn. Men man kan öva på sin förmåga att ha tillit till "processen". Att ha tillit till att det kommer att fungera om än vara tufft ibland. De tuffa perioderna tar man när de kommer. De härliga perioderna och all kärlek, som man inte heller kan förbereda sig på, får man också då ta när de kommer.

Praktisk planering för att minska stress som förälder

Något man också kan förbereda är (om man skaffar barn tillsammans med någon) att tillsammans hitta olika sätt att hjälpa varandra till återhämtning. Vid första barnet hade jag en helidiotisk bild av att jag skulle både jobba heltid och vara uppe på nätterna med den lilla bebisen, tillsammans med min sambo. Det var fullständigt ohållbart förstås. Man måste tänka mer praktiskt än så tänker jag! Vi brände två resurser på en gång. Jag fick utmattningssymptom och golvet började gunga/yrsel, huvudvärk, illamående och blödde näsblod i duschen varje morgon. Jag fortsatte envist att köra på i samma spår (läs kanske en sida hos mig som tidigare fört mig in i utbrändhet?).

Jag vägrade inse att jag inte skulle fixa att vara vaken om nätterna och jobba om dagarna. Det var min sambo som fick mig att inse att jag var tvungen att tänka om och ändra mina planer/idéer om hur saker och ting skulle fungera.

Oanvända fötter.

Bränn inte båda resurserna!

Vilken tur att jag har en klok sambo som tvingade mig att sova i gästrummet (öronproppar is the shit!) när jag jobbade. Jag tog nätter då sambon hojtade till om sömnbrist. Vi adderade även "sovtimmar", dvs när den ena tog hand om barnet medan den andra la sig och sov i någon timme. Vi har gjort samma fast omvänt med andra barnet.

Gör dig redo att pröva om dina övertygelser
Jag är troligen inte den enda som har idéer och fasta övertygelser om hur saker och ting skulle gå till. Ett uppvaknande för mig har varit att jag som förälder och i livet i stort gör klokt i att pröva om mina övertygelser (läs som många gånger är begränsande uppfattningar). En stor andel stress kan reduceras genom att man prövar om sina "sanningar" lite då och då.

Det viktigaste är att det fungerar för dig och din familj. Skit i vad andra eventuellt tycker (läs eller vad man tror att andra tycker) om hur ni väljer att få era liv att fungera. Huvudsaken att ni mår bra!

Rullande schema för markservice en mental fristad

Vid första barnet hade vi ett rullande schema varje vecka där en person tog all markservice samt lämnade/hämtade på förskolan samma dag medan den andra kunde slappna av mentalt. Ett problem vi upplevde innan vi införde vårt schema var att vi båda var "mentalt påkopplade" hela tiden, även om den ena gjorde jobbet. När vi började schemalägga om ansvaret upplevde vi båda en sorts fristad. Det har varit toppen för oss! Vi kommer köra på det även när barn nr 2 börjar på förskolan.

Att minska samvetsstressen som förälder kräver närvaro
Som förälder finns det en outsinlig ström av saker man borde göra, vara och ta ställning till. Det i sig är något att lära sig att förhålla sig till (både i det som sker inuti en själv och det man upplever utifrån). Många upplever samvetsstress för sin egentillskrivna otillräcklighet. Jag tror att det är enormt viktigt att träna upp sin förmåga att närvara och betrakta de tankar och känslor som man som förälder upplever. Vi blir inte direkt bättre föräldrar av att trycka ner oss själva!

En annan viktig sak att poängtera är att barn hjälper en att helt enkelt välja bort vissa stressmoment i tillvaron. Det är något som faller sig helt naturligt när man möter den enorma kärlek som ett litet barn för med sig!

Har du tips på hur man kan minska stressen som förälder? Dela gärna med dig!

Kärlek till er alla!

Att våga falla fritt när man inte mår bra

Ibland är det som om energikrävande och tråkiga saker staplas på varandra. Så är det för oss alla emellanåt. Det kommer perioder som är mer krävande än andra. Så var min vår. Flera saker hände direkt efter varandra. Ja, du vet säkert hur det kan vara?

Det finns mycket vi kan påverka i våra liv men så finns det en del som vi inte har någon som helst makt över. Det enda vi har makt över är hur vi hanterar, bearbetar och bemöter det jobbiga. 

När det inte finns någon ledstång att hålla sig i

Ibland känns det som om livet inte erbjuder någon plats där man kan stå stadigt. Det är mänskligt att leta efter något att hålla fast vid, något som vi vet alltid kommer finnas där som ledstång. Men den som upplevt utbrändhet eller en livskris av något slag vet hur det känns att inte ha något att hålla fast vid. Att inte veta. Att leva i ovisshet. Det är lite som att falla fritt.

Min upplevelse är att många som gått igenom en utbrändhet eller livskris söker
sig mot andlighet och personlig utveckling. Kanske handlar det om att
man förstår att man inte bara är en fysisk person - en påse kött på ben?

Att falla fritt...
Min favoritbuddhist Pema Chodron kallar det för att vi befinner oss i ett tillstånd av "groundlessness". När det inte finns någonstans att sätta ner fötterna i livet. Inget att hålla fast vid. Det är så oerhört svårt. En vanlig reaktion är att hitta någon eller något att skylla på. Att släppa ut sin rädsla, frustration och ilska åt något håll. Kanske mot någon/något utanför sig själv? Kanske mot sig själv? Det är möjligt att det är ett desperat sätt att försöka skapa något att hålla sig vid. En förklaring. Att helt enkelt få stopp på det fria fallet.

Negativitet kan få mig att ändra riktning...eller bli bitter
Vi faller alla fritt emellanåt och många gånger är det inte någons fel. Det råkar bara vara så att livet ibland bombarderar en med sådant som vi omöjligt kan ha makt att förutse eller påverka. Och även om det vore "någons fel" är det inte särskilt ofta det kommer att hjälpa oss. Snarare tvärtom. En negativ energi kan förvisso få oss att ändra riktningen i livet till en mer konstruktiv. Men gränsen där den negativa energin dränerar oss, sänker oss och gör oss bittra och oförmögna att gå vidare är hårfin.

Att möta sin sårbarhet är att säga hej till sin styrka!

Att vara närvarande i det som är (exempelvis en utbrändhet) kräver mod och öppenhet. Men det finns mycket att hämta i det. Orkar man med att vara i obehaget, rädslan och ovissheten kommer styrkan. För det finns en enorm kraft i att våga vara sårbar. Att uppleva rädslan och obehaget men leta fram ett mod att närvara i det som är utan att göra motstånd. Att stirra rädslan i vitögat. Att beskriva den, ta på den, låta den finnas där utan att agera på den. Det är bland det svåraste i livet men när vi förmår att plocka fram modet förändras allt. Det är här vi utvecklas som mest i livet. Det är min övertygelse.

Andlighet och läkning av stress
När jag vågar bemöta min egen rädsla kommer jag att utvecklas på många plan. Både i relation till mig själv och andra. Jag tror att läkning av stress och utbrändhet måste ha en själslig/andlig aspekt. Nu pratar jag inte om religion. Jag är inte religiös men anser mig själv vara en andlig varelse. För mig var det en oerhört viktig insikt i mitt liv. Jag är inte bara en påse kött på ben. Livet (och allt/alla i det) blir lite mer intressant med det uppvaknandet.


Till dig som är utbränd, utmattad och ledsen skickar jag en tanke fylld med kärlek och hopp!

Väldigt upptagen eller bara ett sätt att bedöva sig själv?

Ibland känns det som tankarna ser ut så här.
Ett virrvarr varvat med kråkbo.

Många av oss har en förmåga att sysselsätta oss så till den milda grad att vi förlorar kontakten med oss själva. Är det något som "bara händer"? Eller är det själva poängen - att inte behöva känna? Men vad händer när jag börjar ställa mig själv frågan varför jag är så upptagen? 

Var kommer all rastlöshet från? Vi har alla en autopilot inom oss. En autopilot som kör på och agerar på det ständiga tjatter av tankar och känslor som vi alla har. Det är lätt att haka på. Men nackdelen är att vi inte sitter bakom ratten utan i baksätet på vår egen bil. Rastlöshet kan vara en positiv motivation men det kan också vara föremål för en flykt undan sig själv.

Varför upplever man obehag när man stannar upp?
Många upplever ett stort obehag när de inte har fullt upp. Det är min övertygelse att vi alla mer eller mindre är beroende av det inre tjattret, av tänkandet och kännandet. Att stanna upp kan trigga en sorts abstinens i form av rastlöshet. När det blir tillräckligt tyst tvingas vi att lyssna. Vi tvingas i kontakt med det jag som bor bortom det inre tjattret av tankar och känslor. 

När vi inte längre är sysselsatta och upptagna öppnar vi upp för vår inre dialog. Vi kommer i kontakt med känslor och tankar, både de vi upplever är bra och dåliga. 

Att bedöva känslor, går det?
Att ständigt vara aktiv kan vara ett (omedvetet) sätt att bedöva sina känslor. Problemet är att det inte går att välja bort de negativa tankarna och känslorna. Om jag bedövar det negativa bedövar jag också det positiva. När jag medvetet eller omedvetet försöker bedöva mina känslor finns det risk för att en känsla av tomhet uppstår. 

Kan "positivt tänkande" radera de negativa känslorna?
Jag tror inte på positivt tänkande i form av att "radera" eller ignorera negativa tankar och upplevelser. Jag tror att de negativa tankarna och känslorna är lika naturliga som de positiva (hur skulle vi annars förstå vad vi upplevde?). En negativ känsla är inte i sig farlig. Den är en känsla, varken mer eller mindre. Men en obehaglig känsla kan få vem som helst att komma ur balans och få stresspåslag. 

Att bemöta svåra känslor gör ont (att inte göra det gör också ont)
Negativa känslor kan få oss att försöka fly från dem (och då tycks de ha större kontroll över oss) eller agera på ett sätt som vi med lite perspektiv varken förstår eller kan stå för. Sårade känslor inte minst. Men vad händer om vi istället för att fly börjar betrakta känslan, liksom utifrån? Vad händer om vi välkomnar den och studerar den utan att agera på den? Att det får vara helt okej att den finns här just nu. Det handlar om att lära sig förhålla sig till det positiva och negativa. Att inte agera utifrån det negativa.

Att bemöta mina känslor här och nu kanske gör väldigt ont. Men att inte göra det innebär kanske ett fortsatt lidande genom livet.

Använd den uråldriga betraktningsfunktionen i dig!
Vad händer om jag tillåter mig själv vara stilla utan att mata mina sinnen med Facebookflöden, tidningar, TV, radio eller kanske viktigast av allt - att inte aktivt delta i min egen tankeström? Det fantastiska är att vi människor har förmågan att betrakta vår egen tanke- och känsloström i realtid. Vi behöver nämligen inte delta. Vi kan betrakta och studera oss själva samtidigt som det sker. Så, vad händer om jag stannar upp och låter mitt fokus betrakta det som sker inuti, helt utan att vara del av, agera eller fördöma? 

“Feelings like disappointment, embarrassment, irritation, resentment, anger, jealousy, and fear, instead of being bad news, are actually very clear moments that teach us where it is that we’re holding back. They teach us to perk up and lean in when we feel we’d rather collapse and back away. They’re like messengers that show us, with terrifying clarity, exactly where we’re stuck. This very moment is the perfect teacher, and, lucky for us, it’s with us wherever we are.” – Pema Chödrön

Att vända sårbarhet till styrka

Att erkänna sin sårbarhet är inte detsamma som att vara svag. När man mår dåligt finns det tvärtom en enorm kraft i att erkänna sin sårbarhet. Min sårbarhet kan bli min styrka.

Skammen och rädslan hindrar läkning och skapar lidande

Idag är den största anledningen till sjukskrivning i Sverige psykisk ohälsa. Ändå talar vi om psykisk ohälsa som om det vore något ovanligt. Rädslan och skammen gör att många som mår dåligt inte vågar berätta. Än mindre söka hjälp. Jag är inget undantag. Det tog mig lång tid innan jag berättade för andra än de absolut närmaste om min utbrändhet. Men faktum är att hemlighållandet ställer till problem. Man tror att man skyddar sig själv men gör precis tvärtom. Att bära sin börda helt själv innebär en tyngd som troligen förlänger lidandet och något som står i vägen för läkningsprocessen. 

Om jag inte kan erkänna min sårbarhet kan jag inte acceptera läget. Om jag inte kan acceptera läget kan jag inte gå vidare. Förändring börjar i samma stund som jag kan bemöta hela mig själv, både mina starka och sårbara sidor. 

När jag vågar vara sårbar blir jag starkare

Det kan vara svårt att prata om det som är närmast oss själva. Det som är vår allra mest sårbara plats. Det kräver mod och kanske är det svåraste vi gjort. Men när vi gör det öppnar vi dörren till något nytt. Vi låter vår person ta plats (när gjorde du det senast?) och vi öppnar dörren till förändring. 

"Vulnerability is not weakness. And that myth is profoundly dangerous. Vulnerability is the birthplace of innovation, creativity and change" Brene Brown

Ta dig tid att se den här videon, som råkar vara en av de bästa TED-talksen någonsin.

The power of vulnerability

Meditation reparerar hjärnan hos utbrända och deprimerade

Meditation kan utföras på många, många
olika sätt. Man kan sitta, stå, gå eller
träna sin medvetna närvaro när man är
utför någon aktivitet.

Meditation är en uråldrig tradition som under senaste årtiondena mött vetenskapen allt oftare. Det finns mängder med forskning som visar att meditation har positiva effekter på hjärnan. Inte minst om man lider av utbrändhet, är deprimerad eller känner sig lite vilsen i livet. 

Därför påverkas känslorna negativt vid långvarig stress 
Den som varit utmattad eller utbränd vet hur kroppen och minnesfunktionen kan påverkas av långvarig stress. Men även känslor och tankar påverkas negativt. Som utmattad hamnar man lätt i en ond tanke- och känslospiral. Risken ökar för att man, så att säga, fastnar i sina känslor. Inte minst de man har om sig själv och den egna situationen. En anledning till det är att stress aktiverar hjärnans högra frontallob. I samma område som stress finns negativa känslor som oro, ångest och rädslor. Det är troligen därför som vi har kortare stubin när vi är stressade. Vi agerar så att säga automatiskt på den del av hjärnan som vi är mest aktiva i. 

Stress aktiverar den del av hjärnan som
även huserar negativa känslor som oro
och ångest. 

Den onda känslocirkeln när man är utmattad
Som utmattad är det lätt att hamna i en spiral där man väntar på att må bättre för att orka ta itu med det som gör att man mår dåligt. Problemet är att man ofta fastnar i tankar och känslor kring allt det som inte känns bra. Det kanske inte är så konstigt då kritiskt tänkande är ett viktigt fundament i vårt samhälle. Man identifierar problemen för att kunna lösa dem. Men för en utmattad är det inte ovanligt att de problem och lösningar man målat upp av situationen känns övermäktiga, för att inte säga omöjliga. Kanske är det så att man tänker att man måste lösa en väldig massa problem innan man kan må bra igen. Det som står i vägen är energinivån, som man inte har. Utan energi, ingen lösning på situationen kanske man tänker. Men hur tar man sig ur denna onda cirkel?

Meditation reparerar hjärnan och aktiverar känsloreglering
Meditation aktiverar vänster frontallob där våra positiva känslor som lugn, empati och glädje finns. När man mediterar aktiverar man även hippocampus, som hjälper oss att hålla rätt nivå på våra känslor. Hippocampus hjälper oss att släppa taget om och gå vidare från negativa tankar och känslor när vi ältar sådant som inte ger oss något (annat än negativa upplevelser).

Var ligger mitt fokus just nu?
Befinner jag mig i tanken/känslan
eller är jag medveten om vad/hur
jag tänker/känner?

Hur mediterar man? Kan man meditera medan man går?
Meditation är ett kraftfullt verktyg. Det finns många, många olika sätt att meditera. Att sitta och humma i ett rum är inte nödvändigtvis det enda sättet. Man kan stå, gå, ligga, sitta eller meditera medan man är aktiv med något. Det finns inget facit. 

Koppla på medvetenhet 
Mindfulness är en typ av meditation. Det handlar om att skifta fokus till det som sker här och nu. Medvetenheten kan ligga på att medvetandegöra tankarna. På så sätt skiftas medvetenheten till själva tanken och mig som betraktare. Jag är inte mina känslor, för då skulle jag inte kunna betrakta dem.
Medvetenheten kan också fokuseras på den information som sinnena plockar upp här och nu. Dofter, smaker, synintryck osv.

Mindfulness i tanken, känslan, kroppen och sinnena
Mindfulness kan, som sagt handla om att skifta fokus till olika delar. Mindfulness kan innebära att man "scannar kroppen", går igenom kroppsdel för kroppsdel och lägger sin fokus på att känna in hur den känns. Eller "andas in i" och slappna av i respektive kroppsdel. 

Mindfulness kan också handla om tankar eller känslor. Vad tänker jag? Hur känner jag? Var känns det i kroppen och på vilket sätt? Ett sätt att träna medvetenhet är att beskriva för sig själv hur en känsla känns, rent fysiskt och känslomässigt. Här är det viktigt att inte fördöma eller värdera det vi känner och tänker utan medvetet bara betrakta. Betrakta för att lära, inte för att ha ett svar.

Att ge sig själv utrymme för mental vila
Medveten närvaro är ett sätt att stanna upp det eviga tjatter som tankar och känslor ofta innebär inom oss. Vi tänker konstant genom vår dag. När vi riktar vår medvetenhet mot och börjar betrakta vad som sker inom oss och utanför oss så skapar vi ett utrymme för oss själva. Det är som om vi tar ett kliv åt sidan och ger oss själva utrymme för verklig vila och med det en objektivitet, ett helikopterperspektiv som är ovärderligt i livet. 

Denna video är väl värt en repris.

Video: meditation reparerar hjärnan efter utbrändhet