Oktober 2022

Oktober månad bjöd på ganska varierad läsning. Jag inledde med fyra noveller från Novellix presentask om Drömmar. Här ingår noveller av Tessa Hadley, Virginia Woolf, Kristina Sandberg och Jane Austen. Jag blev extra förtjust i Tessa Hadleys "Solsting" och tänker (igen) att jag borde läsa fler av hennes noveller. Jag har också upptäckt att en pockethylla från String är perfekt för just novellixerna.

Det var också i oktober som det tillkännagavs att årets Nobelpris i littereratur tilldelades Annie Ernaux. Motiveringen löd: 

"för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar."

Jag hade inte läst något av hennes böcker tidigare, även om jag kände till henne och hade planer på att läsa. Men i och med Nobelpriset blev det lite fart på läsandet och jag läste två av hennes romaner. Sinnenas tid handlar om en kvinna som har en relation med en gift man. Omständigheter handlar om hur Ernaux som ung kvinna blir gravid och genomgår en illegal abort. Jag tycker verkligen att Ernaux är läsvärd, och av de två böcker jag läst hittills är Omständigheter min favorit. 

I bokcirkeln fortsatte vi med deckartemat och oktober månads bok var Lisa Jewells Natten Tallulah Murray försvann. Den handlar om en ung mamma som tillsammans med sin pojkvän försvinner spårlöst. Kvar finns tjejens mamma som alltså är mormor till den lilla pojken som hon nu själv får ta hand om. Boken nystar upp vad som egentligen hände med Tallulah och det är spännande och underhållande läsning. Nästa bok i temat är Darktown av Thomas Mullen. 

Jag har också läst två bilderböcker av ALMA-pristagare: Joni och grottans hemlighet av Baek Heena och Jaga oss inte av Eva Lindström. Bilderböcker är verkligen inte bara för små barn - jag njuter av läsningen utan minsta småtting i närheten. 

En författare jag alltid vill läsa när det kommer något nytt, är John Ajvide Lindqvist. Hans Verkligheten handlar om realitystjärnan Heidi Hallberg som börjar fundera på om hennes liv kanske bara är en enda simulering. Jag tycker idén är riktigt bra, men blev faktiskt inte så fångad av berättelsen. Tur då att det finns mer nytt av Ajvide Lindqvist. Han är också aktuell med kriminalromanen Skriften i vattnet. Den vill jag verkligen läsa.

Verkligheten hade jag med mig hem från årets Bokmässa och där köpte jag också Einar Kárasons roman Tunga moln. Boken skildrar en flygplansolycka på 1940-talets Island och en av huvudpersonerna är en autistisk pojke som får en viktig roll i räddningsarbetet. Precis som med Kárasons förra bok, Stormfåglar, handlar Tunga moln om ett ämne som jag egentligen inte brukar vara lockad av. Men båda de här böckerna fångar mig verkligen. 

Jag återvände också till en klassiker, nämligen Anton Tjechovs Tre systrar. Jag och sambon såg teaterföreställningen Tre lite äldre systrar som är en fortsättning på vad som egentligen hände med Olga, Masja och Irina, och inför det passade jag på att friska upp minnet lite. Jag gillade både Tjechovs pjäs och den nya pjäsen - särskilt Maria Kulle som Masja var lysande.

Månadens tema: Vid floden av Agneta Pleijel

Det sista temat i Månadens tema 2021 är pjäser, och jag har läst Agneta Pleijels Vid floden.

Pjäsen handlar om den äldre mannen Gabriel som plötsligt en dag får besök av sin syster Laura. Hon kommer oanmäld därför att hon fått veta att han kanske blir vräkt om han inte sköter sig bättre.

Lägenheten är full av gamla tidningar och Gabriel verkar inte städa alls. Samtidigt är det så här han trivs med att leva och tycker att Laura lägger sig i.

Genom syskonens samtal och gnabbande lär vi känna två intressanta personer och hur deras liv gestaltat sig. Det blir tydligt att de inte är som de bilder de har av varandra.

Jag tycker det fungerar fint att läsa pjäsen som bok, men säkert hade den varit intressant se på en scen också. Premiären gick av stapeln 2003 på Stockholms stadsteater, med Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos i rollerna. 

Titel: Vid floden

Författare: Agneta Pleijel

Utgivningsår: 2003

Förlag: Norstedts

Antal sidor: 73

Månadens tema är pjäser

 

I december är Månadens tema pjäser, och det går bra att titta på en pjäs, lyssna på en pjäs eller förstås, läsa en pjäs.

Jag har inte bestämt vilken/vilka pjäser jag kommer att ägna mig åt, men jag kan säkert hitta något intressant här:

SVT play

Dramaklassiker från Sveriges Radio

Har du någon favoritpjäs du vill tipsa om?

Bortbytingen från Dramatens scen

Selma-filmis från Novellix

Selma Lagerlöf är en av mina favoritförfattare och jag har länge varit nyfiken på Sara Bergmark Elfgrens bearbetning av Lagerlöfs novell "Bortbytingen". Jag fick tyvärr aldrig chansen att besöka Dramaten när pjäsen sattes upp där under förra året, men nu finns Bortbytingen tillgänglig på SVT Play.

Bortbytingen är en suggestiv pjäs med musik, mystik och folktro. Lagerlöfs novell skildrar hur en mor tappar sitt barn under en ritt till häst. När hon återvänder för att hämta barnet har trollen hunnit före. De har tagit människobarnet och lämnar en trollunge i utbyte. Fadern vill lämna trollungen där han ligger, men modern kan inte låta den bli mat åt vargarna.

Lagerlöfs novell finns där i grundhistorien, men samtidigt tar Bergmark Elfgren ett nytt grepp och låter Bortbytingen själv komma till tals - det blir en berättelse om utanförskap och en ung mans resa för att hitta sig själv. Jag gillar!

Pjäsen kan ses på SVT Play till och med 22 oktober.

Litteraturpristolvan: Den nakne mannen och mannen i frack av Dario Fo

Jag har som ett ständigt pågående projekt att läsa något av alla författare som tilldelats Nobelpriset i litteratur. Jag har läst alla kvinnor (betydligt färre än männen) och många av de som fått priset de senare åren. Men mycket återstår.

I min utmaning Litteraturpristolvan finns förstås Nobelpriset med, och eftersom Månadens språk hos Scylla är italienska i januari, tänkte jag slå till på att läsa något av den italienska dramatikern Dario Fo. Han tilldelades Nobelpriset 1997.

Jag har för övrigt fortfarande inte riktigt bestämt om jag verkligen ska vara med i Månadens språk (som jag själv höll i 2018 och 2019), men det är ju en väldigt kul utmaning... Jag smyger med i januari i alla fall, och sen får jag se hur det går.

Den nakne mannen och mannen i frack är nog en typisk Dario Fo-pjäs. Han har skapat vad som brukar kallas Dario Fo-farsen, ett slags blandning av Commedia dell' arte och den absurda teatern. I den här pjäsen får vi stifta bekantskap med två gatsopare, en kvinna, en naken man, en polis och en man i frack. Den nakne mannen får hjälp av gatsoparen att gömma sig i soptunnan, för att han inte ska upptäckas utan kläder och bli haffad av polisen. Men den är många förvecklingar, klädbyten personerna emellan och absurda vändningar innan pjäsen är över. Det är ofta dråpligt men man anar också hela tiden samhällskritiken, t ex skillnaden mellan de som har högt och lågt anseende i samhället.

Det skulle vara riktigt kul att se en Fo-pjäs uppförd på teatern, men det funkar fint att läsa dramatik också.


Titel: Den nakne mannen och mannen i frack
Ur: Dario Fo x 4
Författare: Dario Fo
Översättare: Anna Barsotti och Carlo Barsotti
Utgivningsår: 1994
Förlag: Albert Bonniers
Antal sidor: 52

Ett dockhem 2

Igår såg jag Ett dockhem 2 på Stockholms stadsteater, med Helena Bergström i rollen som Nora och Marie Göranzon som hennes barnjungfru Ann Marie. En underhållande och tankeväckande föreställning.

Jag har också friskat upp minnet lite kring Ibsens Ett dockhem (1879). Originalet slutar ju med att Nora lämnar man och familj, för att detta i pjäsen är det enda sätt hon kan uppnå sin frihet.

I Ett dockhem 2, skriven av amerikanska dramatikern Lucas Hnath, kommer Nora efter femton år tillbaka med ett ärende som hon behöver Helmers (makens) hjälp med. Hon får också träffa sin nu vuxna dotter, som hon inte sett på femton år. Det är intressant hur Noras och dotterns syn på äktenskapet skiljer sig åt.

Jag tycker det fungerar väl att använda en äldre pjäs som utgångspunkt för att diskutera dagens frågor om kön, kvinno- och mansroller och klass. Får du möjlighet att se pjäsen, tycker jag absolut att du ska göra det.

Veckans topplista: Brittiska klassiker

Topplistan hos Johannas deckarhörna handlar den här veckan om brittiska klassiker. Det temat kan jag förstås inte motstå.

Först tänker jag att jag borde tipsa om böcker som jag inte redan tjatat om i andra sammanhang. Men vissa böcker tål att påminnas om gång på gång, och är det en topplista så är det.

Så här kommer mina fem favoriter (utan inbördes ordning):

1. Brideshead Revisited av Evelyn Waugh är en berättelse om vänskap, kärlek och religion i fantastiska miljöer (till exempel Oxford). På bilden ser ni Sebastians nallebjörn Aloysius.

2. To the Lighthouse av Virginia Woolf kretsar kring familjen Ramsay som tar emot sina gäster i sommarhuset på Isle of Skye. Vi får följa personernas drömmar och förhoppningar i Woolfs så typiska stream-of-consciousness-stil.

3. Wuthering Heights av Emily Brontë har det mesta: vindpinade engelska hedar, stor dramatik och en kärlekshistoria som till och med trotsar döden.

4.Macbeth är min favoritpjäs av Shakespeare, kanske mycket för att det var den första av hans pjäser jag läste och tolkade (på litteraturvetenskapen i Lund). Sen dess har jag läst och sett pjäsen många gånger, och jag tröttnar aldrig.

5. Jane Austen har för mig en självklar plats på en brittisk topplista och måste jag välja bara en av hennes böcker, blir det Pride and Prejudice. Jag gillar hur Austen fokuserar på kvinnornas situation, hennes ironiska stil och förstås hur hon skildrar kärleken med förhinder mellan Elizabeth Bennet och Mr. Darcy.

The Scottish Play

I bokcirkeln har vi läst Shakespeares klassiska tragedi Macbeth.

För mig var det ett kärt återseende. Ända sen jag läste pjäsen som student i Lund har den varit en stor favorit - och jo, jag kan vissa citat utantill och älskar att grotta ner mig i blankvers, parrim och bildspråk som har med kläder att göra (för det råkar det finnas massor av i just Macbeth).

I övrigt är det en pjäs med otroligt mycket handling och blodspillan. Macbeth får höra av tre häxor att han ska bli kung av Skottland och när en mindre del av profetian slår in börjar han genast grubbla på att mörda den nuvarande kung Duncan för att också den avgörande delen av förutsägelsen ska slå in. Han nöjer sig alltså inte med att vänta på att kungen ska dö av andra orsaker utan tar saken i egna händer.

Stor hjälp får han av sin hustru, Lady Macbeth, som är än grymmare än sin make och mycket fascinerande att läsa om. Det är en berättelse om maktlystnad och ambition, men också om skuld och galenskap.

Häxorna återkommer i pjäsen och utgör på sätt och vis stommen till berättelsen eftersom de förutspår de kommande handlingarna. Så här kan det låta när de äntrar scenen i ett åskväder och börjar koka ihop en häxbrygd:

"HÄXA 1   Runt i ring om kitteln gå;
Giftigt inkråm ska den få.
Padda, en och trettio dar
Bittert slem du svettats har
Där du sovit under sten.
Du ska först i grytan ner.
ALLA    Bubbla, bubbla, ont fördubbla;
kittel kittel, sjud och bubbla.
HÄXA 2   Ryggbenskött av kärrets snok,
Spindelväv i gråa sjok,
Ödleöga, lövgrodstå,
Huggormstand och gadd av slå,
Ugglevinge, fladdermus,
Hundtarm, kackerlacka, lus
Ska var formels kraft fördubbla
När vår häxbrygd börjar bubbla.
ALLA   Bubbla, bubbla, ont fördubbla;
Kittel kittel, sjud och bubbla."

Det ansågs bringa svår olycka att uttala namnet Macbeth inne på en teater - kanske förbannelsen hade en koppling till just häxorna i pjäsen? - och därför var det vanligt att istället benämna den "The Scottish Play."

Just nu kan man se Macbeth på Maximteatern i Stockholm, med Mikael Persbrandt och Marie Richardson i huvudrollerna. Det kanske vore nåt för bokcirkeln?


Titel: Macbeth
Författare: William Shakespeare
Översättare: Göran O. Eriksson
Utgivningsår: 1993 (men 1623 i original)
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 96

Harry Potter and the Cursed Child

Det kan inte hjälpas, men när det dyker upp en ny Harry Potter-bok långt efter att serien faktiskt är avslutad, blir min första tanke: Vad ska det vara bra för?

Att jag sen aldrig gillat slutet på bok nummer sju i originalserien gör inte det hela lättare precis. Jag hade varit helt nöjd med att aldrig behöva läsa om Harry & co som vuxna - en så fantastisk värld som deras barndom utgör räcker väl hur långt som helst. Allt annat blir överflödigt.

Men trots mina invändningar kan jag förstås inte låta bli att läsa...

Harry Potter and the Cursed Child är egentligen ett manus från en pjäs som hade premiär i London juli 2016. Texten är baserad på en berättelse av J.K. Rowling men själva pjäsens författare är Jack Thorne.

I fokus den här gången är inte Harry, Ron och Hermione, utan Harrys och Ginnys son Albus. Han finner det svårt att växa upp i skuggan av sin berömde far och trivs inte alls på Hogwarts. En enda kompis får han och det är ingen mindre än Scorpius Malfoy - ni hör ju på efternamnet hur allting är uppochnedvända världen. Men det här gillar jag verkligen. Först känns vänskapen som en uppfriskande överraskning men sen tänker jag att det är det enda rätta och möjliga för att skaka om lite i skildringen (som annars bara skulle vara en upprepning av föräldragenerationen.)

Det är riktigt spännande emellanåt. Voldemort figurerar förstås och mycket kretsar kring en "timeturner" som gör det möjligt för Albus och Scorpius att resa tillbaka i tiden till händelser som var betydelsefulla för Harry & co. Jag gillar att läsa om Albus och tycker om att leva mig in i hans situation.

Det som känns lite tråkigt (men kanske oundvikligt i det här formatet) är hur Hermione och Ron (nu gifta) och Ginny och Harry blir lite av marionetter. De blir inte riktigt till personer av kött och blod och jag retar mig på hur de ibland känns reducerade till representanter för någon detalj i deras personligheter som vi minns från förr. Men jag kan stå ut med det också, för det här är inte berättelsen om dem, utan om Albus Potter. Jag är glad att jag läst Harry Potter and the Cursed Child och jag skulle gärna vilja se pjäsen också.


Titel: Harry Potter and the Cursed Child
Författare: Jack Thorne
Utgivningsår: 2016
Förlag: Little, Brown
Antal sidor: 330

The Winter's Tale

Jag har äntligen fått hem Jeanette Wintersons The Gap of Time från bibblan, ni vet hennes moderna version av William Shakespeares The Winter's Tale. Och då insåg jag snabbt att jag borde börja med att läsa originalet, speciellt som jag aldrig läst texten utan bara sett pjäsen.

Jag njuter verkligen av språket hos Shakespeare. Så här borde ju alla uttrycka sig lite oftare:


"What cheer? How is't with you, best brother?
You look as if you held a brow of much distraction. Are you moved, my lord?"

Handlingen i The Winter's Tale är i grova drag den här:

Leontes anklagar sin hustru Hermione för att vara gravid med Leontes barndomsvän Polixenes. Hermione föder en flicka och Leontes låter sätta ut barnet i vildmarken där flickan blir funnen och får växa upp hos en fåraherde. Sexton år senare blir Polixenes son kär i henne utan att veta att hon egentligen är av nobel börd och dessutom dotter till hans fars barndomsvän. En ganska typisk Shakespearehandling alltså.

Nu ska det bli riktigt spännande att se vad Winterson har gjort med berättelsen.

123 Schtunk

I eftermiddag ska jag och sambon titta på 123 Schtunk. Det är Vilhelm Mobergs Rid i natt som ska tolkas/vanvördas/beundras/älskas och skrattas åt (allt beroende på hur man ser på det).

Det brukar vara kul att känna till det verk som föreställningen baseras på (jag tror att jag läste Rid i natt under gymnasietiden...), men föreställningarna är oftast hejdlöst roliga oavsett vad utgångspunkten är.

På med clownnäsorna!

To be or not to be

 

När jag och familjen var i Helsingör i helgen, besökte vi inte bara det fantastiska Kulturvarvet - vi såg oss också omkring på Kronborg, det slott som är Elsinore Castle i William Shakespeares Hamlet. Slottet i sig är verkligen sevärt, alltifrån de kungliga salarna till "kasematterne", de kalla och fuktiga gångarna under slottet, och den vackra innergården:

 

Men jag tyckte förstås extra mycket om kopplingen till Shakespeare. Barden själv var avbildad med en skrift om bakgrunden till sägnen om Hamlet:

 

 

Varje sommar spelas teater på Hamletscenen och enligt programmet för 2015, kan man förutom Hamlet bland annat se The Merchant of Venice.

 

I museibutiken såldes roliga Shakespeare-prylar (och en massa annat):

 

 

Jag fick med mig en uppsättning magneter med Shakespeare-förolämpningar hem - de kan säkert komma till god nytta:

 

 

 ________________________________________________________________

Olof Viktors, Hamlet och Åbergs

I torsdags var det äntligen dags för mig att få njuta av min födelsedagspresent (jag fyller år i början av april). Sambons present till mig var biljetter till en av föreställningarna när Shakespeare's Globe Theatre under 2014 ger sig ut på en världsturné med Hamlet. Deras enda stopp i Sverige var i Ystad, så till denna mysiga stad fick vi styra kosan.

 

Dagen inleddes med ett besök på Olof Viktors, ett café på Österlen som nås via vackra landsvägar, så här års kantade av böljande gula rapsfält. Mannen bakom verksamheten är ingen mindre än Jan Hedh, välkänd konditormästare och författare till flera bakböcker. Se till exempel här vilka titlar adlibris har. Jag kan varmt rekommendera ett besök på Olof Viktors, både för miljön och för bakverkens skull.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mätta och nöjda gav vi oss så av till Ystad teater och dagens höjdpunkt - Hamlet. Det var verkligen en superbra föreställning med fantastiska skådisar, och jag njöt av att lyssna till engelskan från Shakespeares tid. Det finns gott om kända citat från Hamlet: förstås "To be or not to be, that is the question", och "Get thee to a nunnery" (detta säger Hamlet till Ophelia), eller "There is something rotten in the state of Denmark."

 

 

 

 

Så till sist, innan vi åkte hem, hann vi med ett kort besök på Åbergs trädgård. De har ett enormt utbud av både nytto- och prydnadsväxter. Synd bara att deras café hade hunnit stänga för dagen.

 

 

 

Bokbloggsjerka i teatermiljö

Idag handlar Annikas bokbloggsjerka om pjäser, vilket jag tycker är extra kul. Frågeställningen är den här:

Har du sett någon pjäs eller liknande som du av en eller annan anledning tvingades att se men som du absolut inte gillade?

Om du vill får du vända på frågan för att i stället berätta om en pjäs eller liknande som alla bara MÅSTE se.

Jag kan ju börja med att säga att jag aldrig någonsin blivit tvingad att se någon pjäs, helt enkelt eftersom jag älskar att gå på teater. Så även om jag till exempel genom skolan någon gång blivit beordrad att se en viss pjäs, har jag snarare sett det som en belöning än som ett nödvändigt ont. Därför tänker jag i min jerka berätta om några positiva teaterupplevelser istället.

Även om jag aldrig skulle få för mig att själv ställa mig på en scen, är det något väldigt speciellt med just teatermiljön. Det är något med lukten (kanske från de gamla dammiga kulisserna) och tystnaden just innan ridån ska gå upp, som är magisk. Det finns många fina gamla teaterbyggnader som förstärker den här speciella känslan - till exempel har vi i min hemstad Kristianstad en väldigt fin teater.






Kristianstad teater



Annika skriver att hon aldrig varit något större fan av Shakespeare, och också där måste jag nog vara lite tvärtemot i veckans jerka. Jag tycker nämligen väldigt mycket om William Shakespeare, och har sett många av hans pjäser både på svenska och engelska.

Ett minnesvärt exempel är en föreställning med Rikard Wolff som Richard III just på Kristianstad teater, men de Shakespearepjäser som gjort allra störst intryck på mig har jag sett i England.

Jag har till exempel besökt Shakespeares födelsestad Stratford-upon-Avon flera gånger, och då också passat på att i alla fall se en av de Shakespeare-pjäser som för tillfället satts upp av Royal Shakespeare Company. En av mina absoluta favoriter är Macbeth - den pjäsen är dramatisk, blodig och extra intressant med den starka Lady Macbeth som driver på sin make i hans onda handlingar.

 

Huset där Shakespeare föddes

 

I London höll Royal Shakespeare Company, i alla fall då, till på Barbican, ett kulturkomplex nära the City of London. Härifrån minns jag speciellt en uppsättning av Hamlet. Som ni kanske vet slutar denna tragedi med att alla i pjäsen ligger döda på scenen. När man som åskådare ser att den siste personer har stillnat, gör man sig beredd att börja applådera. Men precis just då började tonerna till The Verves "Bittersweet Symphony" att strömma genom salen, och det blev verkligen en extra häftig avslutning på en mycket gripande pjäs:

 

 

Om du också vill delta i jerkan är det bara att svara på veckans fråga i ett inlägg på din blogg, och sedan lämna en länk hos Annika. Läs hela instruktionen här.

To Be or Not To Be - en fin-fin födelsedagspresent

I år infaller William Shakespeares 450:e födelsedag, och därför ska Shakespeares Globe ge sig ut på en två år lång turné med pjäsernas pjäs, Hamlet. Det enda besöket i Sverige blir på Ystad Teater den 8 maj, och min snälla sambo har skaffat biljetter till mig i födelsedagspresent (Jag fyller inte år än på en månad, men jag måste ju berätta!)