En bild blir till

Fotografen, fisktärnan och en underbar eftermiddag i solen. Det behöver inte vara så mycket mer. Genom pur snabbhet som bekant svårfotograferad fågel. Ska jag lyckats fånga en sådan, skarpt återgiven på bild, måste objektivet vara prefokuserat på någorlunda rätt avstånd och motivet direkt upptäckas i sökaren. Annars är tillfället redan borta. Men det finns ju som väl är många möjligheter till övning.

Sen ska man gärna ha lite tur med sig oxå. Jag står alltså upphöjd i tornet och av 100 bilder förekommer i 95 fall blå himmel som fond. Blixtsnabbt sänker sig fågeln och bakgrunden förvandlas till träd, växande fält, vass. Oftast på bekostnad av överexponerad fågel. Nä, jag ställer aldrig in kameran på förvald exponering vilket ju kunde ha avhjälpt denna situation, men skapar samtidigt andra exponeringsbekymmer med sol som går i moln, t ex. Istället försöker jag komma ihåg att vrida exponeringshjulet åt rätt håll. Detta arbetssätt är ganska nytt för mig, så det går så där. Men denna gång blev det väl utfört och ut kommer sprintern välexponerad mot passande nedtonad bakgrund. Mycket svårare än vad man i förstone kanske tror. Tycker jag.
Nå. Den blåfärgade diagonalen är himmel och trädtoppar i oskärpa, den gula utgörs av blommande rapsfält. Likaledes i oskärpa. Sceneriet korsas av fisktärnan som med sin röda näbb sannerligen bidrar till färgprakten. Och bitarna föll på sin plats.

Light, action!

Vet inte varför men ibland ser jag landskapet som ett slags scen där djuren gör sina föreställningar. Har väl nåt med livlig fantasi att göra, misstänker jag. Då och då ger själva fototillfället bränsle åt idén. Som då en smal strimma solljus tränger ner genom lövverket och fungerar som spotlight i det mörkare därunder.

Det behöver inte ens vara en solstråle. Här ger den solbelysta betongen i bropelaren liknande effekt. En gråhäger bestämmer sig för att spela med...

Deras tid i strålkastarljuset är förstås oftast kort, intensiv. I nästa ögonblick försvinner fågeln ut i anonymitet igen. Autografer undanbedes, tack!

Njuter av September

Vilka härliga morgonpass jag haft senaste veckan. Jag menar fotografiska äventyr. Det är kronviltsbrunsten som gällt och jag känner efter bara fyra sessioner att alla mål uppnåtts. Fantastisk plats detta brunstfält jag spenderat senaste fem septembermånaderna vid, men nu känns det dags att reka nya marker för nästa år. Tycker jag börja känna igen buskar och trädformationer i bilderna och då är det nog hög tid att gå vidare.

Vilket inte det minsta tar något från de här djurens grandiosa apparation. Hur de med sin skarpa hörsel undgår skador är för mig obegripligt. Som jag tidigare sagt och det tål att upprepas igen : Denna tillställning är lika mycket en akustisk upplevelse som visuell. Igår kväll gick jag förbi handjurens hemmaplan och med leendet fast påklistrat bara njöt av gratiskonserten. När de håller på som värst låter de som en motorcrosstävling i ett sågverk... På bilden kan man se lite utandningsrök. Att hålla koll på hindarna med sina kalvar och samtidigt signalera till andra hanar att här är upptaget. Det tar på krafterna och den här hjorten stannade till för att återta andningsfrekvensen. Fotografen sa tack så mycket och jag fick min bild.

När fel blir rätt (?)

Inne i bilen väntar jag på att något ska hända. Helt nära bron över ån finns denna staketkonstruktion med massor av lockande stolpar förbundna med grovt virke. Ska tåla en stor rovfågels vikt, tänker jag. Istället landar den mest diminutiva skapelse. En sångare, jag låter det vara med det. Det är nu allt går fel.

Mellan mig och fågeln börjar en växt röra sig i kvällsbrisen och den softade effekten det medförde ser jag inte förrän senare framför datorn. Oxå hade jag missat ställa om exponeringsvärdena från tidigare och alla bilder blir underexponerade. Upptäcktes även detta första hemmavid... Ja, denna dag talar vi om en genuint försumlig fotograf. Kanske tur att de avsedda motiven aldrig landade som avsetts. Istället för att kassera bilderna tittade jag en gång till. Och en till.
Första bilden den som mest liknade vad som kom ut från kameran, den andra har jag jobbat lite mer med. Frågan som inställer sig är om överbearbetning. Som engelsmännen säger : Less is more. Själv tycker jag den mörkaste är bäst, gillar skimret och sfumatot (hur bakgrunden smälts samman). Om detta var vad jag hade att berätta idag.

Från buskagen runt sjön

Svartvit flugsnappare. Den första för mig och en mycket hygglig själ, tillika. Fotograferad i Tåkerns randområden hade jag aldrig haft förmånen tidigare, men se! En fågel som direkt kunde identifieras. Tänk om alla andra fåglar vore lika lättidentifierade! Som den hoppade runt på grenarna gav den mig alla chanser att föreviga episoden från alla tänkbara vinklar. Idealmodellen, kort sagt. Det öppna landskapet runt sjön bjuder på fina exponeringsförhållanden och hyfsat intressanta fonder till motiven. Sen hade det varit bra om dessa fåglar kunnat ta lite fler insekter och göra själ för namnet. Myggstift på nästa gång!