Möjligheternas tid är inne

Senaste vidunderligheten i bloggen : Gråkråka fångat en möjlig gölgroda. I sjön hemma så troligtvis giftfri...

Efter den kommer nästa, bara tvärtom. En kelig bild med ömhet i blick.

 

Raskt förflyttar vi oss till rovens värld. Under ett par dagar har stäpphök siktats i mina hemtrakter och jag hade turen att ffg fånga en på bild. Första gången för mig, menar jag, Tålmodigt satt den länge kvar på sin stolpe, putsade sig och verkade bara allmänt njuta av tillvaron.

Original, men ej kuf

Diskret simmade de runt i "plaskdammen", den lilla bassängen med varmare vatten och mer grön växtlighet att gömma sig i.

Visst är de unikt ensartade ?!

Ungar av sothöna ser man ju varje år. Men så här små vet jag inte om jag stött på tidigare. Matning pågår...

 

Som vinkorkar guppade de på vattenytan, bara lite större än de ägg som de krupit ut ur... Nåja, något överdrivet. Men de kan inte vara mer än ett par dar gamla.

Med glimten i ögat...

Smått burleska bilder ovan och som följer :

T o m med de största gör ibland bäst i att ta betäckning. Se bara ovan !

 

Avslutningsvis  : Den lille krigaren. Sparvhök med stans och attityd.
 

Tor dundrar på

Fotografera i värsta åskskuren? Varför inte? Själv torrskodd i gömslet fick jag se hur simfåglarna hanterade rusket. Och de verkade inte beröras av skyfallet. Åakmullret däremot. Precis som vi människor reagerar de med fasa. Efter ett par knallar hade vattenytan framför objektivet tömts på fågel.

 

Men innan det hände. På de flesta bilderna tycker jag mig se att de vilar på vattnet med slutna ögon.
Sothönan ovan undantagen.

Ljusare tider, något mindre intensitet. Medan färger blektes ut genom det värsta börjar de nu åter framträda. Gott att komma ut torr och varm ur gömslet men åskknallarna kunde man vara utan...

Brev från sommarkollot

Jo, tack. Här är som vanligt. Vi små har blivit ungdomar, med tuff uppsyn kikar vi fram mellan grässtrån.

Vuxna bråkar som vanligt,

eller letar de efter något att äta. Det kan göras fynd i meterhög vegetation vet denna stork att berätta. Vänta bara!

Stolt flyger gjusen med lätta vingslag, spanar efter fisk till sig och de sina. Denna gång utan lycka men runt denna sjö svälter knappast rovfåglar!

Ungar, ungar

En sak att glädjas över vid denna tidpunkt på året är alla ungar som kommer ut.
Dessa små, liftande på mamma skäggdoppings rygg är ute i oroligt vatten. Kraftig vind rådde, som framgår. Nu är ekipaget på väg ut i än värre vågor. Ungarna skulle tydligen härdas. Inte nog med det. De fick klara sig själva och syntes rida högt på vågkammarna. Inte läge för kallsupar!

Dammens punkare, tillika dess busar. Endast en mor...

Så annorlunda för svanens familjemedlemmar. Men med så kraftfull eskort kan ungen lugnt slappna av.

....Och det fortsätter

Häromdagen fångade min kamera två hanar av salskrake. De måste just ha landat i sjön, vara riktigt hungriga eftersom de simmade in mot gräskanten och kalasade på rötterna där.

Sothönan tog en lågsniff,

...medan i skogen koltrasten passade på att njuta av värmen i dagens sista solstrålar.
Och.
Idag hörde jag sånglärkans glada drill. Vad kommer härnäst?

Uppflog sothöns !

Nästan svartvit. Kan inte bli annorlunda bild med så mycket svart och vitt som motiv. Kunde dra fördel av ett väderläge med gråmulet ljus vid detta stora uppflog av sothönor (falskt alarm visade det sig senare vara). I mitt tycke den mest spektakulära sidan för en annars fotografiskt - motivisk svårtillgänglig art som sådan.
Vad jag menar  - om någon inte förstod sig på senaste meningen ovan - är den kraftutlösning som sker av fåglarna i bilden. Den är fotografiskt åtråvärd, tycker jag. Och skiljer sothöns från många andra arter.

Tre arga, en glad

Sothönor visar upp olika temperamentsyttringar. Här en intet ont anande som simmar in på redan upptaget territorium...

...och blir mottagen med daskande vingar och nafsande näbb. Dessa fåglar kan bli sjöns busvärstingar, tolererar under känsliga perioder inga andra arter omkring sig . Så länge någorlunda storleksjämlikhet råder. De ger sig nog inte på svanen, men doppingar och änder motas oundvikligen bort,

Men där finns trots allt en annan sida. Som ovan kan studeras. Taget på ganska nära avstånd ett fotografi som till sist utstrålar en smula värme; som om mitt balanserande på strandkantens lömska stenar lockar fram ett skratt. Det bjuder jag så gärna på

Vinterbadare?

Igår fanns bara ett par öppna ytor på sjön, annars låg isen c:a 2 cm tjock. I härligt vinterväder beslöt jag mig för att titta till den situationen närmare igår. Uppe i tornet är detta vad jag först såg :

100-tals sothönor trängdes i den lilla vaken, vi ser bara bråkdelen på bild. Min tanke gick senare på kvällen till dessa arma fåglar. Med mer kyla och snö i antågande. Hur ska det gå? Idag var jag på plats för att checka upp det. Svaret kommer i senare blogpost.
Men helt klart har många djur det svårt nu. Åtminstone har iskalla vinden mojnat något.

Så här kan det se ut...

...med ett större gäng skärrade sothönor. När två havsörnar cirkulerar i närheten.
De här individerna är luttrade av alla örnattacker. De flyr för minsta rörelse av stor fågel. Gråhägern, t e x.
Bilden från idag.

Gäckande byte

Igår eftermiddag hände något spännande. Spännande och helt nytt för mig. I blå ringhörna den mäktiga havsörnen, i den röda ett stort gäng sothönor. Mästaren hade tänkt sig ett skrovmål på någon av alla de där läckerbitarna som guppade praktiskt taget mitt i sjön, lätta att upptäcka.

Plötsligt blev anfallarna två. Oj, oj. Hade hönorna varit chanslösa redan innan så blev ju allt försvar än mer ogörligt nu. Har sett parvisa jakter med havsörn innan, men då har bytet varit gömt för insyn. Här försigicks allt inför öppen ridå. Bilderna är inte tekniskt sådär direkt berusande bra. Kan bero på avståndet, 700 meter eller mer.

Nu blir det intressant. Rovfåglarna attackerade flocken från olika håll samtidigt. Med nedhängande klor såg det ut som de skopade rakt igenom gänget. Längs med och på tvären. Försvararna klumpade sig samman, motstod försöken att splittras upp. Samma taktik som när landdjur möter rovdjuren där. Eller bytesfiskarna i deras element.

Här har en av havsörnarna till slut separerat en mindre grupp. Nu vore det väl tusan om inte middag snart serveras?
Naturen tycks ha gett bytesdjuren ifråga ett ytterligare motmedel. När avståndet bara är någon futtig decimeter, när rovfågelsblick, klor och allt just ska spränga sönder en liten vilt darrande fågelkropp. Då, i detta dödens väntrum,  sprutar de - vatten. Vingarna piskar vattnet till vattendimma och förövaren förvirras tillräckligt mycket för att missa. Man kan se detta tydligt i två sista bilderna.

Attacken pågick under kanske fem minuter. Lyckades havsörnarna slå något byte undgick det mig. Det hade jag innan aldrig kunnat tro. Lär mig varje dag att aldrig ta något för givet därute.

Slumpens skörd

Den här bilden överraskade mig glatt.
Kunde inte tro att det sneda motljus som rådde för dagen på platsen kunde bli något annat än platt.
Men här pågår något som inte kunde förutses.

Platt ljus?! Vad pratar han om, egentligen?
Nå. De fina högdagrarna har inget med lågt stående sol att göra. Inte alls. Saken var den att sothönan simmade mellan mig och några knölsvanar. Sistnämnda stod på en flotte och putsade sig. Bildidén var att visa på de olika fåglarnas kontraster när sothönan till sist simmar in i samma ruta. Eller nåt i den stilen.
Istället fick jag en glimrande högdager, skapad av reflekterat ljus från den stora, vita svankroppen. En upplättningsskärm, helt enkelt. Alla som fotograferat i ateljé vet vad jag talar om. Plötsligt skapades dynamik i högdagrar samtidigt som detaljer i hönans svärta tittar fram. Oavsiktligt växte en i mitt tycke bra bild fram inför snopen uppsyn! Alla älskar vi väl när sånt nån gång händer?

Maffig

Nära håll, mycket brännvidd och samarbetsvilligt fotobjekt. Då kan gnistorna yra...
Kanske inte så mycket av den varan i nedanstående bild på sothönan.  Den söker hellre lugn och ro än sprutar ut aggressivitet.

Normalt en avlång, rätt tunn fågel - om jag rätt erinrar mig -  kom denna ut med sumostuk, en fågel på steroider.
Från gömsle, strax innanför minsta fokuseringsavstånd. Hönan helt omedveten om fotografens närvaro.
Knappt beskuren bild. Glöd,snarare än eld radierar från de där ögonen... Så måste det bli.

Störst är bäst?

Som naturälskande människa får man se många roliga saker. Ibland dessutom roliga och totalt oväntade saker. TV-programmen vevar däremot oupphörligt scener där lejonet/tigern/vithajen mfl, mfl i kraft av sin överlägsna kroppsstyrka nedlägger bytet. Varje gång. Nån enstaka moteld anläggs från t ex mungon som dödar livsfarliga kobran. Men axiomet är annars : Störst vinner matchen.
På fågelsidan är verkligheten inte alltid så svartvit. Modiga tofsvipor motar bort betydligt större fåglar från reviret. T o m havsörnen får tåla ett eller annat tjuvnyp från omgivande kråkor vid sitt byte. Från tornet blev jag vittne till följande lilla händelse i den minimala vattensamlingen under mig :

I ena ringhörnan den lille utmanaren, i andra den dubbelt så store. Det låg spänning i luften. Jag anade mig till att slagsmål var för handen, riktade in telet. Utgången tycktes given.
Så hur gick det till? Sothönan närmade sig gräsanden, först mycket sakta. Centimeter för centimeter. Medan båda tittade på varandra. Som boxarna inför titelmatchen spände de upp sig framför varandra.
Sen började anden bli nervös, klapprar med näbben, simmar försiktigt framåt. Då attackerar sothönan. Som förprogrammerad torped, riktning rakt mot. Kolla blicken, De röda ögonen skjuter laserstrålar mot den större fågeln som i detta läge genast ger upp. Springer iväg för att undgå bli "sänkt" av den mindre. Helt oväntad utgång om ni frågat mig. Gräsanden landade sedan i viken ett par hundra meter bort, Förmodligen grubblade den själv över det inträffade. Slut på dramat och själv kom jag att fundera över naturens komplicerade spel.

Vackert vatten...

...och en sothöna. Kanske det kan räcka en liten bit?

Högkaratiga sprinters

Ni trodde kanske att friidrott - EM pågår just nu - var exklusivt för Homo Sapiens? Tänk i så fall om. Helt om. Sothönorna ovan tävlar i 50 meters distans som de bästa klarar på 3,8 sekunder, flygande start. Här är konkurrensen stenhård, halvvägs in i loppet. Flankerande hönor mäter sig mot favoriten på mittbanan, spanar ängsligt när ska hen sätta in stöten?

Men favoriten kroknar och vänstra ytterbanan springer på lätta fötter hem loppet. Belöningen blir inte metallpeng eller liknande krafs. Utan något mycket bättre. Att få vara först på nya matstället och knapra i sig av det läckra sjögräset. Vi människor har mycket kvar att lära av djuren. Uppenbarligen.

Manipulerad?

Nä, det var inte kvällning. Inte heller tidig morgon. Utan eftermiddagsljus rådde, närmare bestämt är bilden gjord häromdagen kl 16:14. Den vita näbben blir lätt överexponerad på sothöna så jag underexponerade ett steg redan i kameran. Drog sen ner exponeringen ytterligare i efterbearbetningen och såg då tillfället att ytterligare justera neråt. Så detta är ingen sann presentation hur sothöna och omgivning såg ut vid aktuell tidpunkt - vilken kamera förmår göra det? - utan bilden är "manipulerad". Men näbben blev ju korrekt återgiven. Så bilden visar prov på att vår utrustning, hur bra vi än tycker den utvecklats, ännu inte förmår översätta naturens ljus till skala 1:1. Men jag gillar bilden ändå och det kunde var trevligt med andras åsikter här.

Training Day...

Ibland tycker jag att det nästan börjar sitta, nu till slut. Har haft vansinnigt svårt att komma överens med kombinationen BIF.ar, handhållet tagna,  tillsammans med telekonvertern och 500:at. Objektivet enbart har inte vållat några som helst problem. Fastän bilden verkat vara klar i sökaren under tagningsögonblicket har det i de flesta fall inte funnits skärpa någonstans på motivet. Träning, träning, än mer träning...

Osannolikt antal

Från Tåkern, förra veckan. Ån som flyter ut från sjön är ett trevligt ställe för fotografen, lätt åtkomlighet, nära till aktionen och dessutom en liten plattform uppbyggd bara ett par rejäla kliv från vattnet. Så skulle det se ut på fler håll där man  annars mest tänker torn och tubkikare! Enligt Svalan var det c:a 500 sothöns i ån, knappast någon överdrift.

Knölsvanarna i förgrunden skulle snart få veta vad det antalet kan innebära...

...när svärmen av bibliska proportioner bokstavligen förmörkar himlen. Ouupps! Här gäller det att ducka!