Mest fäste jag mig vid denna unghjort.
Med rakt horn ser den lite udda ut.
Man kan tolka bilden så. Att den unge kronhjorten noga begrundar personerna som står i jakttornet. Skjutas eller inte skjutas ? Akta dig, unge vän. Du är i fara, alldeles för nära. Men strax därpå avvek hjorten.
Jag lät slutaren spela ända till dess att förbipasserande bil skrämde bort hjorden. Konstigt. Människor i jakttorn triggar inte flykt lika mycket som vanlig biltrafik...
Till slut kan kronhjortsbrunsten avrundas. Inte mycket att skriva hem om i år - heller. Från sista, skälvande dagen i alla fall några bilder. Ovan yngre förmågor som filar på de modesta hornen för att lära sig vem som senare i livet bestämmer. I all vänskaplighet.
Magnifik 14-taggare brölar, tar i från klövar till rosenstock. Imponerande uppvisningen till trots, inte verkar hindarna speciellt engagerade? Kanske det bara inte var deras dag, kanske något annat fängslade mer. Som gräs att beta. Imponerad var under alla förhållanden undertecknad som bakom döljande träd fick följa skådespelet på några hundra meters avstånd.
...och jag med den. Här en grann hjort fotograferad på ganska nära avstånd. Såklart upptäcktes jag direkt men den förhöll sig lugn.
Här kan man studera djuret lite närmre. Eller jag tänker på det kraftiga, men glesa hornet. Tittar man riktigt noga upptäcker åtminstone jag sex (6) små, små krontaggar i toppen. Tillsammans gör det en tjusig artontaggare. Kan mycket väl vara platshjorten vi tittar på här.
De lär ha mycket god syn och luktsinne. Kanske en brunstig hind just nu passerade förbi? Måste i så fall undersökas. För kronhinden brunstar enbart en enda dag i sänder så för hanen gäller att vara på tå.
Så djuren har vant sig vid bilism och tung trafik. De står ut med märkliga konstruktioner som susande vattenpumpar, betongfundament, surrande elektriska ställverk. Även oss fotografer. Och andra individer. På bilden bekantar de sig med kvarlämnade byggnader. Intill en betongrörsdepå. Tror jag man kan kalla den. Fortfarande finns ett större fält att samlas på och väl inne i skog lämnas de nog i fred. Ekodukt finns. En (1) styck. Vissa experter tror att dessa fina djur på sikt kommer att utplånas. Inte bara av trafik och andra mänskliga handlingar. Även på avelsidan trängs nominatformen ut av större och starkare hybrider norrifrån. Krafttag krävs!
Japp, händer enstaka gånger. Kanske du just rundat ett skogsparti, kanske en reva i buskaget avslöjar något nära liv, samtidigt döljer dina egna operationer med kamera.
Här ovan hade man nog fått först ta bilderna. Och därefter springa för livet. Med undantag för räven, då. De är därför alla skapade under ett besök i djurparken...
I det vilda räcket det så gott med trygghetsavstånd som i bilden ovan. I alla fall för övertecknad.
Den här bilden tycker jag själv mycket om. Ska försöka förklara varför.
Som vi kan se är hjorten hårt sargad vad gäller horngarnityret. Ena halvan har knäckts ända mot rosenstocken och jag tror dessutom att en eller flera taggar saknas på kvarvarande. Så det kan verka som "bara" en 8-taggare. Men. Hornen verkar rejält utväxta och med god höjd så kanske 10-taggare eller mer. Ingen platshjort men djuret förmedlar ändå den tyngd och smidighet man förknippar med de förstnämnda.
Nog om detta. Jag står dold bakom en av de där sneda, vindpinade tallstammarna, ganska nära och närmre vill jag heller inte komma. De är tunga pjäser, kronhjortarna, och det där kvarvarande hornet kan lätt punktera en människa. Särskilt när mötet består av förmodad slagskämpe... Det regnar, det är snart mörkt och så där plötsligt ska 60 stora djur förflytta sig ut mot brunstplatsen. Och mittemellan står jag. Viltet kan röra sig väldigt tyst, men så brakar nertrampad gren av. Kikar fram, ser något röra sig bakom mellanliggande enbuske. Prefokuserar efter gissat ungefärlig plats för scenäntring. Mörk skugga glider så fram, jag hinner få tre skott. Sen är fototillfället över.
Vad jag främst uppskattar är väl djurets tyngd och elegans, ja. Men med hjälp på traven av ihållande duggregn - se bara på halsbehåringen - befrämjas även det där mörkt vilda, det hedniska-rituala anslaget dessa djur alltid tycks ha påverkat oss människor med. Kraften i hornet förknippas i flesta kulturer med makt, styrka, afrodisiakum.. Även när de reducerats med femti procent... Detta är inget djur vilket som helst. Nej, hjorten i bilden förmedlar en direkt linje till våra förfäders leverne. En rörelse mot något ursprungligt de flesta av oss lämnat. Som jag är historie- och arkeologiintresserad ett talande fotografi. För mig i alla fall.
Väl dold bakom enbuskar fotograferar jag denna 8-taggare på högt ISO-tal och lååång exponeringstid, 1/40 s enligt exif. Därav lite rörelseoskärpa. Djuret står mot mörk bakgrund och i kvällens sista dagsljus rätt emot och bilden skapades med mer än ett stegs minuskompensering. Tycker själv effekten blev rätt häftig. Hjorten kunde inte se mig men slutarljudet avslöjade riktningen. Trots kameran ställts i tyst läge. Nästan gång blir det spegellöst...
Blicken bestämd, stansen likaså. Hit men inte längre.
Ett steg närmre och du utmanar mig!
Hindar välkomna, förstås. För dem gäller inga posteringar.
Vet han om att nedfallen ledning är livsfarlig? Gula lappen på stolpen förkunnar ju just det. Nä, det sk...r han säkert i. Trillar kabeln ner hoppas han den faller på andra sidan! De kan gott ha det!
De här djuren är dock fullt medvetna om min (och annan fotografs) närvaro. Märkligt nog eftersom mer än tvåhundra meter skiljer oss åt. Dessutom var vi åtminstone delvis dolda bakom respektive bil. Förklara det, den som kan!
Så här kan det annars också se ut. De mångfaldigt flera hindarna är inte alltid med på noterna. De lär brunsta bara en enda dag och om den inte infallit än vill man kanske istället distansera sig från manlig, intim uppvaktning. Då jagas de runt av de långt större tjurarna. Kanske tillsammans med brölandet just en metod för att få dem brunsta. Hur som helst. Fascinerande skådespel är det.
Förfärligt att jaktliscensierande myndigheter inte förmår tänka mer proaktivt. Istället för som nu upplåta 10 - 20 procent av stammen varje år till landets mest bortskämda intressegrupp jägarna, måste man inte istället lösa in mer mark, bygga bort trafikfällor? Kort sagt förbättra situationen!?? Om vi svenskar slarvar bort denna möjlighet vi förvärvats på kortsynthetens heliga altare. Ja, då förtjänar vi dumstruten på. För all framtid.