Fotografens tacksamma subjekt

 

Så de har kommit tillbaka. Brushanarna. Fast de här två påminner mig mer om surikater på ökenstäppen, minus det gröna gräset.

Det jag finner mest intressant med dessa fåglar är ju att de kommer i alla färger. Jag talar nu enbart för hanfåglarna. Honorna är grå och små.

Så här.

Stolt som tuppen. Jo, de är inte främmande för att visa upp sin elegans med färg i överflöd. Och det är så vi fotografer helst vill se dem. Inte sant?

Just nu : Livet på ängarna

Vid denna tid erbjuds som vanligt många fina motiv där ute på ängarna. Fåglar rastar, stannar ett par dar eller väljer att häcka på platsen. En av karaktärsfåglarna denna vår är krickan, den minsta anden.

Storken kommer tillbaka, kanske från Polen.

Ett väldigt pipande och tutande där ute nu. En del verkar gärna slippa ta del av det...

Första brushanen för egen del. Satt helt ensam, tyvärr. Spårlöst borta sen dess.

Lika välkomna som punktliga kommer storspovarna hit. Löste ett korsord där det påstods att denna fågel är världens största vadare. Lät överraskande, tyckte jag. Uppgift kontrollerad och befunnen sann.

Mindre vanliga är skedänder. Lycka då att inte mindre än sex hanar och en hona simmade runt för några dagar. Slutaren fick jobba, vill jag lova.

 

Med sina vackra ben i ännu inte uppvuxen omgivning ståtar här rödbenan på bild. Om ens egna kunde vara lika välfärgade...

Tillbakablick 2021 (4)

April är vadarnas tid. Intensitet på ängarna på högvarv. För en kortare tid åtminstone.

De flesta drar efter vilopaus vidare norrut. Några stannar lite längre. Andra bestämmer sig för att häcka. Denna den tredje, kanske fjärde, heta sommaren torkade dock redan tidigt ut ängarna. Ingen riktigt bra vadarvår m a o.

 

Besökte ett av traktens storkhägn. Så dessa nära bilder från därifrån. Vid ankomst möts man av klapprande ljud och många kortflygningar från de vilda fåglar som verkar vilja komma in i hägnet. De tom bygger bo utanför näten! Vi människor tog bort dessa fina fåglar. Nu får de sin revansch. Det går mycket bra för storken. Något som säkert alla naturälskande människor uppskattar.

Tre stilla undrande, en hårt jobbande.

Paddan har just kommit fram i "vårvärmen" som råder. Ska de hinna med alla sina bestyr måste de ju väckas i tid. 

Storspoven i stilla förundran över väderomslaget. Hur kunde jag välja så fel tid och plats? Häpet betraktar den det helt vintriga aprilområdet ute på ängarna.

 

Även brushanen verkar starkt försjunken i sina egna tankar. Det där som glittrar...Det måste väl vara p g a solsken? Var finns då värmen och varför fryser jag så??

Så till den som istället får ta slitet. Den större som bär lär vara honan och liftaren då den smidige hanen. I ösregnet vid parkeringen såg jag dem i sista sekunden, hann grensla långsamtgående "klumpen" genom fullt rattutslag... Jag tror de är i färd med att producera fler paddor. Antar även att vädret gynnar dessa amfibier. Så till slut några som blev nöjda med den detaljen också!

Mysigt dygn!

Först en grupp brushanar (på lite för långt avstånd). Kanske hade de kunnat komma närmre. Men det hade förutsatt att vägen inte trafikerats av fotgängare. Nu drog de genast sådana kom för nära. Märkligt att det ska vara så svårt att förstå för den enskilde fotografen / skådaren.

 

Senare stötte vi på en mindre grupp kronvilt, mestadels hindar och fjorårskalvar. Lååångt avstånd men ändå lite märkligt att se dessa skygga djur spatsera över vägen, alldeles intill en större produktionsanläggning.  Bara minuter senare siktades en än större grupp, sjuttio djur någonting. Tyvärr inga bilder för här avståndet alldeles för långt. Men bilderna finns lagrade i det organiska minnet!

Brushanen gillar regn&rusk!

Med lite tur - läs mycket tur - har de ständigt oberäkneliga, alltid färgglada brushanarna landat framför mitt objektiv. Till dess att en äggsjuk tofsvipa skrämde bort dem satt de bara några meter från bilen. Snarare bilarna, vi var flera som delade på färgglädjen.

Sen kom de tillbaka ett stycke längre bort, dock fortfarande inom fotograferingsavstånd.

Inga honor närvarade. Allt gick lugnt tillväga. Bara den ständiga blåsten röjde något den magnifika halsskölden. För den som tittar noga konstateras vårtor i ansiktet så allt är upplagt för mer "paparazzi- fotografering". Om jag har väldigt, väldigt mycket tur, vill säga.

Regnig morgon...

...och brushanarna har gjort entré. Väl synliga från vägen och hyfsat nära, till på köpet. Har en idé om det är just lite försämrade väderförhållanden som ofta lockar fram dessa fantastiska skapelser.

Utan dominanter på plats tog alla för sig av honornas gunst. Ett hejdlöst uppvaktande, flera utfall hanarna emellan tog därefter vid. Till dess....

...att de flög bort för denna gång.
Det var knappast övertecknad som åstadkom detta. En bil hade smugits upp intill min. Dieselavgaser och motorslammer täckte plötsligt in området. Inte konstig de drar, suck.

Lite av varje

Ett smakprov på senaste veckans bildmässiga fångster.
Det har förvisso varit bittert kallt, på sina håll med inslag av snö. Men det är ljus canvas, inte snötäckt mark på några av bilderna.
Sista bilden är solen redan långt under trädlinjen, ljus sipprar fram mellan kronorna.

Bilder utan ord

Från i våras.
Snart är vi där, igen.

Herre på täppan!

Ett fint minne från i somras. En årstid av torka, besvärliga insekter. Men vi blev för resten av året av med mördarsniglarna som tidigare förhärjat trädgårdsland och äcklat en när man försökt kryssa runt dem för att slippa halka i slem. Inget ont, som det var sagt.

Dominanten står på spelplatsen som egentligen skulle vara fylld med vatten. Han plågas svårt av flyfän men har ändå inte glömt bort sin roll som släktets bevarare. Ståndaktig, pliktfylld fullgör han sina livsuppgifter. Idag gällde det kanske mer att etablera revir än tjusa honor. Rivaler motades nämligen prompt bort. Därför verkar tuppen ensam på bilden. I verkligheten var han omgiven av flera tiotals fåglar. Ja, det var en riktigt fin brushanesommar. 

Gillar inte varandra

Uppehåller man sig vid en fågellokal får man förr eller senare ta del av revirstrider,ja, alla sorters strider. Det är knappast välkomnande gester vi ser i rutan ovan.

I gänget med gravänder fanns alltid minst en slagskämpe. Motade energiskt bort alla sorters änder och - så klart - alla andra konkurrerande gravänder.

Änder emellan fajtades så klart även de.. Här hanar av skednd som tröttnat på varandra..

Tuffa är de mindre som inte backar för de större. Grönbena vs brushane kan dock bara sluta med den förres snöpliga och snabba sorti.

Störst bland fåglarna på ängarna är svanarna. Har de ungar tolereras inga andra i närheten. Sångsvanarna här ger sig på alla utom knölisen, då. Knölisen kan se till att inga sångsvanar delar samma vatten. Och så fortsätter det.