Dunklet som omger oss

 

Vi är i motsatsernas tid. Å ena sidan kan fåtalet fina vinterdagar ge bilder som på enkelbeckasinen ovan, sent på väg söderut till vinterkvarteren där.

Å den andra kan dagarna karaktäriseras som ett slags förlängda nätter.  I mitt Skåne. Några bilder på en honfärgad blå kärrhök visar klart vad jag pratar om.

Gråsiskan träffar jag bara på under skånsk vinter. Kanske den gillar dunklet, kanske den bara uppskattar ett gott snack. Alla bilderna från senaste veckan.

Minnesvärda stunder senaste veckorna

Inget särskilt, bara trevliga möten i naturen. När naturen är som vackrast. Unge av svartvit flugsnappare med förälder fotograferades på parkeringsräcke en meter från min bil. Det sista som skedde under den dagen. Som ungar/juveniler ofta är visades inga tecken på rädsla för människan. 

Trots superstarkt lysande huvud får gulsparven något kamoskydd av omgivningen.

Den här var speciell. Ekorren tokrusade rakt mot. Stannade upp, tvärvände när hunden i sällskapet till sist upptäckte det lilla djuret. En sekund senare i säkerhet högt uppe i trädet.

Härlig, sen kvällsbelysning lyser upp fågeln. Kändes tvunget att fotografera den, avståndet till trots.

Också kvällsljus. Boet på en skorsten så smalt att storkarna måste stå upp. Till fotografens glädje.

 

Första skörden bärgas på ängarna. Splittrat solljus och väl separerad för- och bakgrund skapar bilddjupet som hoppats på. Här behöver ingen rovfågel lämna området hungrig...

Enkelbeckasinens lilla hemlighet

De är attans svåra att få syn på. Kikare känns obligatorisk. Hur kunde jag klara mig förutan innan?

Väl kamouflerade får de utstå vårens oväder lika mycket som alla andra. Här syns ju fåglarna väl på bild. Hur kan de då vara så svåra att upptäcka?

 

Mer än annars är bilden ovan representativ, på bara kanske tjugo meters avstånd kan mina ögon inte urskilja enkelbeckasin från bakgrund. Men visst, kommer de fram ur gräset så... Kamouflaget verkar fungera även på rovfåglar. De förra stannar hellre stilla kvar och med inga onödiga rörelser gick det bra denna gång också.

Ljus i skuggor

Oftast - läs alltid - exponerar jag manuellt när det kommer till fåglar. Tycker att det känns som det säkraste sättet att hämta hem hyfsat korrekt belysta bilder. Med den bonusen att emellanåt skapas intressanta effekter.  Ovan framgår väl att jag värnar om högdagrarna.

Vit duva mitt i byn utgör inga problem och ringduveparet vilade sig i djup, djup skugga vid Lunds reningsverk. 

Åtminstone med min utrustning vore det annars så lätt, så lätt att krascha vitheten mot annars mörka bakgrunder. 

 

Med taltrasten exponerade jag så snålt att detaljer i skuggorna försvann och högdagern i bäret gör bilden. Tycker jag. Andra får tycka annat. Gärna i dessa spalter.

Röriga bakgrunder tonas ner. Inte för att storken på bild egentligen behöver stöd för att hävda sig på bild. Den som tittar noggrant ser att det regnar. Vätan gör ju att högdagrar betonas än mer. 

Sommarfåglar

Några fåglar från i somras. Bitvis hade vi outhärdligt hett - anser jag -  och torka rådde. Men ändå. I minnet är sommaren alltid ljuv....

Av detta förra skymtas inte mycket i bilderna. Mer än ett par timmars sammanhängande utevistelse blev för min del inget av. Solsting lockar inte.

 

Man skulle haft de där vattenkylda, coola kläderna en del F1- team låtit manufakturera. Eller annars gå naken till fotoställena. Fördelen med det arrangemanget skulle uppenbart bli den totala ensamrätten på fågellivet just där. Till dess polisen kommer...

Tur ska man ha...

Enkelbeckasinen satt lugnt kvar, jag fick lov göra en halvcirkel runt den och fick bilder även utan grenverk omkring. Men tyckte att det ramade in fågeln, skapade djup i bilden.


Sen gäller det fågelsjöarnas okrönta skugga. Kanske jag lyckas landa ett fototillfälle var tredje år. Eller något i den stilen.

Men så plötsligt händer det. Helt oväntat, rakt upp ur vassen. Hyfsat nära, tyvärr med kurs bort. Men
rördrommen kostade på sig ett getöga bakåt och jag fick bilden.

Finns inget enkelt med mig! Ok, lite då. Nån gång.

Blickar bakåt i backspegeln som är ens liv och hittar, från i somras, en go enkelbeckasin nere på ängarna. Ö h t många sådana fåglar framför objektivet denna säsong och då missade jag som bekant  vårmigrationen. Rolig att se på och med distinkt, lätt igenkännbart läte inte så svår att leta upp.

Så klart. När de sitter ner i högt gräs eller vass är de rätt omöjliga. Men med ljudet som enda källa kunde just denna individ följas i flykten och den satte sig på stolpen en bit bort. Smyga fram med plåtgömslet, gira upp så fotograferingsvinkeln så fint kommer fram och tillsammans med mycket tur plötsligt ett fotogig på väldigt nära avstånd. Jag tror vi talar om nära nog obeskuren fågel här. Man får vad sökaren visar. Härligt!

Enkelbeckasin på strandpromenaden

Hittills har det varit en fin säsong för enkelbeckasin i så måtto att de sannerligen varit bland fotografens bästa vänner. Aldrig tidigare fått så många och olika fotograferingsmöjligheter, m a o. Här t o m två på samma bild.

På bilden ovan använder fågeln sin imponerande näbb för att klia foten. Eller var det tvärtom?

Sen smiter den diskret iväg. Under grönbenans kritiska blickar. Men promenaden artade sig väl och kanske kände sig enkelbeckasinen tvungen att prestera under objektivets kallt stirrande öga.

En smula humor och nästan tragedi

Bilden på gräsandshonan skapades häromkvällen. Hade henne i sökaren, satt där så fint och stilla. Plötsligt oväntade rörelser så jag tryckte på knappen. Resultatet syntes först i datorn.Antar att vi alla kan se lite lustiga ut när gester och minspel fryses.

Katastrofen, då?
Som alla naturfotografer vet varför framför vi gärna våra fordon på fel sida vägen. Jag kör såklart mycket sakta medan jag spanar genom nervevad sidoruta. En minimal rörelse långt ner fångade (som tur var) min uppmärksamhet. En Liten, Mörk Boll hasade sig in mot vägkanten.

Broms och back tillbaka!
Vad sjutton var detta? Fågelunge, javisst. Men vilken sort? Detta var inget jag stött på tidigare. Mysteriet löste sig självt när mamman/pappan hoppade fram ur gräset, vilt pipande och på alla sätt försökte distrahera mig. Unge av enkelbeckasin. Så gullig och försvarslös den såg ut!
Allt gick dock bra. Några sekunder senare var ungen som uppslukad av gräset och föräldern likaså.

Välkommen gäst

Man ser det inte på bilden. Men fågelns kamouflage var för en stund anmärkningsvärt bra.

Det vi studerar enkelbeckasinen igenom är en smal glipa mellan storflikiga strandväxter med snarlikt färgmönster. Fågeln visste vad den gjorde, låt ingen tvekan råda om det. Så var den också avslappad, brydde sig inte ett dugg om mig i plåtgömslet sju - åtta meter bort.

Nu tittar den fram bakom vissnade planta. Snart, snart är den åter tillbaka i sitt döljande växttäcke, omöjlig att upptäcka för åtminstone mina ögon. Tre bilder hann det bli. Trevligt, trevligt. Alls ingen vanlig sort här, blott - tror jag - tredje gången jag bjuds fototillfälle.

Vad gör man?

Ingen märkvärdig bild alls, jag vet.
Det är bara så att jag inte kan erinra mig tidigare ha fotograferat fågeln i fråga -enkelbeckasin - i luften tidigare. Så någon gång måste bli den första.
Den här gjorde imponerande dyk från hög höjd, så tillbaka upp i luften och nytt störtdyk. Antar att det någonstans finns en tilltänkt partner i närheten som vederbörligen ska imponeras på! Tyckte att alla dess ansträngningar dessutom borde belönas med plats i bloggen.

En av höstens överraskningar

På väg till Iberiska halvön eller dess närhet, rastade enkelbeckasinen för en dag på mina ängar. Satt orädd, men till hälften dold i det ännu frodiga gräset och hoppades på mitt snara avtåg.

Och så blev det, såklart. Men först efter att kameran fått jobba lite. Det är bara andra gången jag lyckats fotografera denna art.

Nytt från ängarna (2)

Nä, kanske inte direkt nytt. Men fortsättning på fotojobb enkelbeckasin. Som ni kanske kommer ihåg regnade det kraftigt vid tillfället. Den ensamma fågeln - ensam av sin sort menar jag - passade på att skaka sig torr mellan skyfallen.

Här håller den på så det är förunderligt att den ännu står kvar på landbacken. Lite påminner den om min mattelärare när han uppmuntrande försökte mana fram något slags svar på någon slags ekvation inför oss oförstående humanister. På tal om pose. Inom konshistoria talar man om ett begrepp som kontrapost. Sedan länge ett sätt att presentera den avbildade kroppen. Kanske inte så vanligt förekommande bland fåglar ( OBS! Ironi!) så har denna individ gett mig chansen att fotografera något snarlikt. Mitt i rörelsen står ju fågeln avslappnad med ett uttalat stödjeben och det andra balanserande. Synd att den inte samtidigt vred huvudet åt sidan. Som jag skrev i tidigare inlägget en väluppfostrad individ denna, så kanske nästa gång...

Nytt från ängarna (1) !

Jag skrev i inlägget om kungsfiskaren att på samma dag kunde jag föreviga en annan vacker och för mig "ny" art. Här ser den kanske ut som fotograferad på strandkanten till en sjö, men så var det inte. Utanför bild breder ängarna ut sig, sjön är ett dagvattensdike och gruset är utlagt så de betande korna inte ska halka när de passerar över. Bara så premisserna är klara för alla. Fågeln ifråga  - om jag tolkar boken rätt - är en enkelbeckasin. Det regnade kraftigt och stilla satt den och väntade ut ovädret.

Nåja. Helt stilla satt den ju inte. Mellan skurarna flaxade den till för att torka vingarna. Snällt lät den sig fotograferas på kanske 15 meters håll. Tänk om alla fåglar fått den fina uppfostran!