Äntligen klar !

 

Först gick utrustningen sönder. Sen påbörjades flyttbestyr till nya lägenheten. Alla grejer man samlat på sig under mer än trettio år ska klämmas in på halva utrymmet! Det går ju inte så ett helt ton prylar, möbler mm har sålts, getts bort eller kastats. Djurlivet kunde inte bry sig mindre om mina besvär och här ovan några hyfsat nytagna bilder med reservutrustningen. Överst tornfalkshona med snacks och därunder en vit dovhjortshind som spejar mot fjärran. Deerhunter lever !

UFC-action i skogsmiljö

Dovhjortsbrunsten över för min del. Den här gången slappande djuren av lite mer än brukligt och det blev en del bilder. Överst fajtar några av de inte fullt vuxna hanarna med varandra. Här smög jag fram, hamnade bakom en tät gran och lät slutaren spela. Självklart alltid igenom en massa grenar, slyn och annat. Sånt får man bara acceptera. Åtminstone i min skog.

 

Förloraren. Och med snopen uppsyn över ödet att få det dokumenterat i bloggen. Nä, vi fotografer är nog inte alltid de mest populära gästerna i skogen.

Glimtar från min skog

Måste få ta plats med några bilder från skogen. Bedövande vacker där den tillåts växa fritt.

Förstärker dovets rörelser med sin egen högst personliga...

.

...ramar in och exkluderar sina invånare.

 

Exkluderar, ja. Inte alltid lika vackert därute i skogen. Höga staket monterade för att hålla nyplanteringar borta från betande djur. Kanske också ett bildmotiv?

De som lyser upp

Brunstsäsongen för min del inleddes och avslutades lika abrupt. Jag har varit tvåa på pucken sen dag 1. Men det hann i alla fall bli några bilder. Mer än som kan sägas om tidigare år. Det ensamma handjuret ovan fixerade jag på väg från en brunstplats till annan.

Efterhand som furor fälls och gran inplanteras blir "mina" skogar allt mörkare att vandra i. Har köpt nya kameror, tur var det. Bättre sensorer och autofokus offsetar det problemet, åtminstone delvis.

 

Men en vit hanhjort lyser alltid upp. Eftersom få tycks mena att dessa djurs skyddsvärde är något att särskilt beakta blir min åsikt - så klart - den diametralt motsatta. Doven lyser upp i mörkret på fler sätt än ett. 

Vi blickar tillbaka...

För att leva upp till bloggens namn är det hög tid för hjortbilder. Bilden överst från i vintras. Majestätisk skovelhornad tog djuret igen sig högst upp på backen och vi tittar ner på låglandet i bakgrund.

Också från i vintras då jag mer eller mindre punktbevakade ett område i skogen. Tittar man noga kan på den översta bilden i trion ett Janusansikte skådas. På sex ben, minsann. Och det snöade...

 

Samma vinter, samma skogsbit. Hade ffg anskaffat ett vintercamoställ. Japp, alla bilder från Skåne... Tror kanske inte att kamouflaget var avgörande, men jag fick många bilder och fler än vanligt.

PS/ Visst ser det gott ut med snön i värmeböljan de flesta av oss just nu upplever...? / DS

Tittar fram

Här följer några kanske udda bilder på dovviltet. Försiktigt, försiktigt tittar de fram, söker information om mina göranden. Ibland triggar den förra ett hastigt farväl och så var den borta. Med dovviltets typiskt flygande galopp. Inte så vackert men undan går det.

Tittar fram, ja. Ni hade väl full koll på den beslöjade blicken på det bakre djuret? Medan det verkligen spanar i lönndom...

 

...verkar andra tycka - lite som strutsen med huvudet i sanden, ni vet - att det räcker med att gömma skallen bakom rejäl grangren. Som naturfotograf föredrar jag så klart det beteendet. Bilderna från förra månadens härliga vinterväder.

Snö, kamouflage, upplättningsljus

Fler bilder från skogens kvällsljus. Nu lite lättare sen snön kom och som legat kvar. Kalven på bild ovan verkade inte registrera mig, vare sig som hot eller observerade den mig inte alls?  Med mitt snökamo ( som jag sällan får användning av ) befinner jag mig på öppen stig kanske trettio meter bort. Verkar ju hur effektivt som helst...

Innan snön föll gick det så klart bra att fotografera från bilen. Titta noga. En mycket mörk variant håller den vita hjorten sällskap.

Utan snö skulle en sån här bild förmodligen varit omöjlig, en gissningslek vad som där föreställs. I alla fall med mina fotogrejor.

 

Medan jag fotograferade några skovlade dovhjortar bland skogssly och mörka skuggor passade kalven ovan på att ta en nyfiken blick på mina förehavanden. En föraning, en känsla av att någon betraktar en? Precis så kände jag medan kameran - monterad på det trogna enbenet - snurrade runt och fotograferade den orädde. Några sekunder stod vi där och tittade på varandra. Sen snodde djuret helt om, försvann in i mörkret.

Tiondelen

 

Tidig morgon. ISO 15000, 1/10 s. En av handfull bilder skarp nog för mina ögon. Nog pratat.

Hopp om framtid (?)

På senare tid har jag återanknutit bekantskapen med ett skogsområde jag förr hämtade mycket material från. Av för högt jakttryck, lösspringande hundar eller annat avtog bildmöjligheterna och därmed intresset för den skogen.

Ovannämnda faktorer gäller fortfarande, men artbestånden tycks ha utvecklats i rätt riktning ändå. Eller har jag kanske bara haft tur?

Det gäller att vara ute i rättan tid. Här gäller ett smalt, smalt spann vid gryning/skymning. Annars går man förmodligen tomhänt hem.

 

Fototekniskt gäller tuffa tag. Fullt öppen bländare, så klart. ISO-värden på upp till 30.000 och ändå lååånga exponeringstider. Förbarmande då att djuren bäst skyddar sig genom att blickstilla vänta ut upplevda hotsituationer och samtidigt bli fotografens bästa hjälp. 

Tack så mycket!

Gott nytt...

...år till alla som tittar in här. Hoppas få se mer av er under nästa.

 

Avslutar det gamla året med en bild på skogens konung. Dvs skogens konung i Skåne. Fullskovlad - man kan se detaljer av hans vänstra horn sticka ut - stod han majestätiskt stilla, fixerade mig och mina förehavanden. Och det är ju ganska stora rörelser som måste till när stativ och kamerautrustning ska förflyttas från axeln ner till marken. Innan han försvann in i täta, vackra blandskogen hanns en handfull bilder med. Det rådde skånsk, gråaktig vinterkväll med regninslag som det vackra djuret gjorde allt för att lysa upp. Jag skrev skogens konung i Skåne? 

Jo, det gäller ju för de flesta av årets dagar. Då och då, främst under augusti och september, skiftas den rollen till släktet avbildat ovan. Men djuret med skovlarna tar priset de flesta av dagar. Tycker jag. Under alla omständigheter två representanter för djur som måste få blomstra. Eller hur?

Ur led är ljuset !!

Uppgifter gör gällande att vi runt staden Lund fått en knapp timmes solsken hittills denna månad. Jag tror på det för jag är nästan säker på att känna igen solsken när jag ser det...

För att få tjänligt ljus och samtidigt någon marginal till förflyttning ute i landskapet bör kvällspasset inte börja senare än max 14:00. Bilden ovan togs 15:38. Så inte mycket tid till förfogande.

 

Ännu något senare. Från bil med stöd av fönsterbågen. Motsvarar ISO 30000... för att nå åtminstone 1/125 s. Inte alls konstigt att man känner sig något bitter på skånska vintern. För första gången i mitt fotograferande liv räcker inte ljuset till flygande fågel. Det projektet lades på hyllan redan förra veckan. Snart ska det vända. Påstås det...

Flockar sig

I gruppen finns tryggheten. Vilken predator vågar utmana en militärt formerad styrka som den i bild ovan?

Även däggdjur söker sig till varandra. Kanske mest nu på vårkanten då vinterns grepp sakta börja lossna och ljusare framtid väntar. Men militär formering? Knappast.

Skummisar...

De stora hjortarna vandrar genom skogarna, förmodligen rätt obekymrade - så länge människor håller sig borta, vill säga. Det här exemplaret fotade jag väl skyddad bakom snår. Vindriktning mot.

De här skyddas av öppna fält och lååånga avstånd. Så kan de sätta igång med att säkra sitt släktes fortbestånd i brunsttider som rådde. Ledarhind och tolvtaggare säger goddag till varandra. Nu kör vi igång!

Sagodjuren

Kommentar överflödig.

Som inifrån grottan...

Från mörka november. 7 timmars solljus innan månadens sista dag. Och då jobbade jag...
Inte fanns så mycket att fotografera, heller. Här i alla fall några smakprov.

Dovviltsbrunst (1)

Trots förlust av habitat i mina trakter fortsätter dovviltsbrunsten i skogarna. En yngre hjort korsar min väg. Nästa år förmodligen med fullt utvecklade skovelhorn. Om den får överleva.

Här i alla fall manifesterar sig återväxten. Jo, de normalt tecknade blandar sig med de vita. Djuren på bilderna är från ett och samma gäng. Det var en härlig skogspromenad med fukt i luft, med dunkla höstfärger i en skog mättad på dofter.

Tuffa förhållanden

Överraskades av stort oväder i skogen igår.
Först regnade det rejält. Sen blev det än värre. Därefter började det hagla... Ingen hit, precis.
Särskilt inte som jag mesta tiden hade en brunstande, vit dovhjort i sökaren och inte vågade flytta mig från vägen jag stod på.

Hjorten hörde kameran arbeta men verkade inte exakt kunna pinpointa var dess ägare uppehöll sig. Hur som helst, En blöt bild. Men den första från årets dovhjortsbegivenhet. Den kan duga så länge.