Var bor du lilla råtta?

På måndagkvällen tyckte jag mig se en skugga som for över golvet precis utanför ljuset från lampan. Men jag kan ha inbillat mig. Senare, runt fyra på morgonen, vaknade jag av att det krafsade. Ljudet kom från väggen mellan vardagsrummet och köket. Det lät rätt mycket som en gnagare som försöker ta sig igenom en vägg. Sen kunde jag inte somna om . . . 

Så det är delvis råttans (eller musens) fel att jag var fullständigt slut igår efter första dagen tillbaka i klassrummet. Men bara delvis. Det är jobbigt att gå från nästan ingen mänsklig kontakt på flera månader till över hundra personer om dagen (mina kurser har runt nittio studerande sammanlagt plus möten med kollegor och andra). Jag kom hem och stupade i soffan. Åt färdiggjord mat, tittade på TV-serier och somnade halv nio. 

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag ringde min hyresvärd men han var inte intresserad. "Sätt en fälla!" var rådet. "Det är vad folk gör." Han och alla andra jag har pratat med säger att de humana fällorna inte fungerar. Men jag gillar verkligen inte tanken att halshugga, förgifta, strypa eller klistra fast råttan med de "ohumana" varianterna. Och dessutom behöva ta hand om liket. 

Under tiden har jag inte hört råttan i väggen sen igår. Jag vet inte om det betyder att den tog sig ut (men vart!?) eller att den dog därinne. Eller att den gick tillbaka utomhus men det verkar osannolikt. 

Fortsätter den vara tyst tänker jag ignorera hela problemet och låtsas som om det aldrig hänt . . . 

Truman - en hjärtslitande film - och saknad och vänskap

Häromdagen var jag och såg en spansk-argentinsk film: "Truman." Det var ett misstag. "Truman" är en lågmäld berättelse om Tomás som besöker sin bäste vän i Madrid, skådespelaren Julián, döende i lungcancer (bägge är från Argentina). Den handlar om hur man förbereder sig på slutet, om gammal vänskap och stor kärlek, om hur man är uppriktig med varandra (eller inte). Så misstaget var inte att se den - den var underbar och skådespelarna briljanta - utan att se den bland en massa främmande människor. 

Handlingen var uppbyggd runt problemed med Julians hund, Truman, som måste omplaceras eftersom Julian inte har långt kvar att leva.  Jag är inte riktigt i skick att se filmer där hundar måste flytta ifrån sina ägare. Så mycket har jag inte gråtit i en biosalong sen jag såg Iris 2001. När vi gick därifrån snyftade jag så våldsamt att jag varken kunde se eller andas. Mina vänner var nästan lika illa däran. Där stod vi, tre 40-åriga kvinnor med vuxenliv och karriärer till vardags, mitt i mallen med armarna om varandra och bölade. 

Jag har ett stort hål i hjärtat just nu. Samtidigt - så fint med vänner man kan fulgråta inför och sedan skratta med genom tårarna utan att det blir pinsamt. Det var längesen jag hade några såna inom de närmsta 100 milen.

Från den oförglömliga "Steel Magnolias" som
också handlar om sorg, kärlek och vänskap...

Shakespeare och kräftor

När solen börjar gå ner och det där gyllene kvällsljuset sprider sig över staden, luften är ljummen, det är fullt med folk på gatorna och man är på väg till Old Globe Theatre för att möta vänner, ta ett glas vin och titta på en utomhusföreställning av Shakespeare, då känns det ganska fint att vara tillbaka! 

Och idag ska jag ha andra vänner här på kräftskiva! Jag hade ett kräftskivekit från IKEA liggande från förra sommaren och fick ett infall. Mina vänner är ryska, amerikanska och mexikanska - jag tror det blir första kräftskivan för dem allihop. Som tur är gillar de skaldjur. Dessutom påstår de att de är beredda på haklappar, hattar och sjungande . . . 

På tal om kräftskivor så hittade jag en rolig youtube-snutt där Alicia Vikander är gäst hos Jimmy Fallon och lär honom dansa små grodorna och sjunga Helan går (med samma IKEA-party kit till hands som jag har här). Skitkul! 

Ett halvår senare är hon tillbaka till Fallon för att prata om svensk jul tillsammans med Will Farrell som pratar förvånansvärt bra svenska. Möjligen har Fallon fått bättre kläm på Helan på det halvåret . . . 

Ha en fin fredag och en fin helg! 

Hälsosamma vanor?

Jag vaknar mycket tidigt, Colorado-tid (Colorado ligger en timme före Kalifornien). Stiger upp, sätter på kaffe - kokar en extra kopp till S. av misstag - och oroar mig för mina dagliga rutiner. Jag måste försöka skapa ett regelbundet schema med daglig motion, meditation och sömn om jag ska hålla hela hösten. Det känns lite absurt att vara orolig för rutiner och ordning när man är i 40-årsåldern, men jag har levt med hund i mer än tio år och det har helt styrt mitt dagliga liv - när jag vaknar, när jag går ut och går och matdags. Nu måste jag få ordning på det på egen hand . . . 

Ett nytt liv som börjar

En ny fas. Ett vardagsliv som hundlös. Ett nytt liv som resenär med nya rutiner där rätt mycket tid kommer att tillbringas här . . . 

De goda nyheterna? Mitt flyg går från samma terminal där den här restaurangen ligger:

Med andra ord en branch av en av mina favoritrestauranger i den här delen av världen. Blir det förseningar eller strul så kan jag nog hitta något att sysselsätta mig med medan jag väntar . . . 

Vilt väder och helgaktiviteter

Sista helgen innan jag åker tillbaka. Igår eftermiddag drog ett riktigt stort åskväder in över oss. Vi gömde oss i källaren och tittade på OS-finalen i fotbollen men sen var jag tvungen att ge mig ut och köra bil. Jag åkte till Denver för att gå på en workshop i yogaterapi - det handlade om yoga- och andningsövningar mot ängslighet, panik och stress. Den var väldigt intressant om än lite oorganiserad. De här bilderna tog jag på vägen söderut.

Fredagstrafik in till Denver. Jag fastnade i strömmen av bilar som skulle till Coors Field för att titta på baseball och höll nästan på att komma försent till min workshop. 

När jag körde hem igen vid niotiden hade det klarnat upp och imorse var det kyligt, klart och kallt. Det kändes som en höstmorgon och Storhunden skuttade som en 6-månadersvalp (hon gillar kallt väder!). I Laramie - en timme norr om oss - hade de tydligen årets första frost. 

Silvrig måne på morgonkvisten. På parkeringsplatsen bakom det här huset på universitetsområdet hittade de ett lik igår. Vem det var och dödsorsaken är fortfarande oklar men allt var avstängt . . . 

Skuttig och pigg Storhund (med höstjacka på sig) som vill ha en godisbit till.

Idag ska vi göra en utflykt och titta på hus som är till salu i ett område där vi skulle kunna tänka oss att bo. Vi är inte spekulanter på ett tag än men tänkte att det kunde hjälpa att reda ut vad vi vill ha när det blir dags. Vi tänkte dessutom ta med en cykel och göra en spring-/cykelutflykt lite närmare bergen.

En till artikel om presidentvalet. . .

Jag sa ju i ett tidigare inlägg att jag ser väldigt få intressanta analyser av fenomenet Trump. 

Här är iallafall länken till en till artikel som jag tyckte var vettig. Den här artikeln handlar om varför media blivit så aggressivt anti-Trump i tonen att de till och med frångått de vanliga etikettreglerna för medier i en valkampanj. 

Artikeln ger ett par olika anledningar till detta:
1. Medierna har i själva verket (enligt artikeln) stöd från mer traditionella republikaner i sin fräna kritik. Därför känner de inte att de kommer få fiender inom det republikanska partiet genom att agera och rapportera som de gör. 
2. Alla politiker far med osanningar (enligt artikeln . . . och enligt mig också!). De försöker ändå hålla sig inom de ramar Steven Colbert en gång kallade "truthyness" (i motsats till "truthfulness"), att verka trovärdiga och inte köra med uppenbara lögner. Men Trumps osanningar är så drastiska och lätta att se igenom att han inte ens kan sägas göra en ansträngning verka trovärdig. På så sätt våldför han sig på traditionell journalistik, på hela samspelet mellan medier och politiker, och sätter det ur spel.
3. Journalister och reportrar är rädda för honom på ett helt annat sätt än någon tidigare presidentkandidat. Han yttrar sig på ett sätt som gör klart att skulle han få makt så skulle han försöka begränsa deras yttrandefrihet. Han har ju redan kastat ut kritiska mediaföreträdare från sina möten och evenemang.
4. Den journalistiska miljön (förlagd i USA till kusternas storstäder) är oftast mångkulturell, kosmopolitisk och tolerant - oavsett om journalisterna är ekonomiskt konservativa eller mer liberala eller utrikespolitiskt åt duv- eller hökhållet. Trump däremot förespråkar en kultur som artikeln kallar "antikosmopolitisk" och den går stick i stäv med mediekulturen.

Jag har två tankar om analysen. 

För det första, så tycker jag den delvis kompletterar den första artikeln jag postade, i det här inlägget, speciellt idén att det INTE handlar om en konflikt mellan demokrater och republikaner utan en konflikt mellan olika delar av landet, olika socioekonomiska och/eller etniska grupper.  

För det andra gillade jag analysen men tyckte att den var för inriktad på traditionella medier. Artikeln får det att låta som om Trump är helt unik i nyhetsvärlden och politiken - men väldigt många jag känner tar inte sin nyhetsrapportering från traditionella tidningar eller magasin utan istället från sociala medier eller "pundits" som upprepar sina åsikter igen och igen i aggressiva talkshows på TV eller radio. Politiska bloggar, ledare och debattinlägg som är mycket mer fokuserade på att sprida ett budskap än att ha trovärdiga källor och vara rättvisa. De sociala medierna är ju dessutom speciellt i valtider fyllda med "gatukämpar" - folk som sprider en strid ström av citat, halvsanningar och rykten om politiska kandidater, etc. Politiken speglad genom alla de här alternativa nyhetskällorna splittrar och förvränger alltså fakta och sanningen nästan lika mycket som Trump själv...

Om det ens finns en sanning att arbeta med naturligtvis . . . 

En hemsnickrad ljugarbänk och en sammanfattning av sommaren

För någon månad sen fick jag för mig att jag skulle vilja bygga något från grunden, alldeles själv. Syr gör jag ju lite då och då, och sätter ihop IKEA-möbler. Men att snickra något, det var längesen. Jag tyckte att en trädgårdsbänk verkade som ett lagom stort projekt. Jag googlade olika DIY-modeller på internet och funderade. Sen blev jag distraherad och inget hände på ett tag.  Men så kom vår vanligaste "handyman" förbi. Vi pratade om mitt bänkprojekt och han lånade glatt ut sin elektriska såg på studs. Så då blev jag ju tvungen att få ändan ur innan han behövde den igen.... 

Så nu har jag byggt en ljugarbänk! Jag är mycket nöjd med den och med mig själv. Det är en speciell känsla att få till användbara saker, möbler. Delvis har det att göra med det där med energin. Den som kommer när hus, rum, föremål och annat har en alldeles egen och unik historia. En koppling till en själv. Och av att man använder naturliga material (inte syntet, plast och plywood). Den kanske till och med kommer av att det man bygger blir en smula snett och vint. Inte helt perfekt. Delvis hade jag så fruktansvärt ROLIGT när jag höll på därute i skjulet med mina (egna och inlånade) verktyg. Jag mätte, sågade, borrade och funderade - tappade helt greppet om tiden. Ren terapi...

Mina leksaker . . . eller powertools, då . . . 

Här är träbitarna som blev över - bland annat fyra alltför korta bänkben (vet inte alls hur det gick till!). Kanske får bygga ett vardagsrumsbord också så jag får användning för dem...

Jag målade bänken blå och ställde den i ett bra hörn. Jag satte även upp en förklarande skylt så folk förstår vad den ska vara till . . . 

"If you build it, they will come...."

Min syster kommer hit över nyår så då kan vi sitta på bänken och ljuga och dricka kaffe. Jag kan ljuga medan hon dricker kaffet...

Idag är det en vecka tills jag flyger tillbaka, två tills jag börjar undervisa. Jag har avslutat två stora jobbprojekt i sommar, skrivit kursplaner och börjat på ett tredje projekt. Det var en annorlunda sommar på eftersom vi nästan inte reste överhuvudtaget. Samma rutin dag in och dag ut. Springa, skriva och läsa. Äta. Tråkig på ytan men en hel del som hände på djupen.

Jag har blandade känslor inför att åka tillbaka. Å ena sidan saknar jag staden, maten och mina vänner - och är redo för mer socialt liv och inrutat arbetsschema igen.  Tycker inte om den här orten. Å andra sidan måste jag pendla och vardagsbo utan S. och hundarna (de kommer stanna här. Storhunden är fysiskt inte i skick att åka tillbaka till Kalifornien igen och de trivs bäst tillsammans). Det blir väldigt tomt. Hösten blir dessutom som vanligt fullt ös medvetslös. Med en del arbetsuppgifter som jag inte älskar.

Den stora behållningen av att ha haft en så långsam sommar är kanske ändå just att jag haft tid att vara spontant kreativ. Det krävs lugn och ro, till och med tid att vara uttråkad, för att tänka ut och försjunka i projekt. Den tiden har jag inte haft på många år. Sen hoppas jag förstås att min hälsa blivit bättre av att jag tagit det lugnt. Men det får vi se.... 

Run for Hope

Vi sprang ett lopp till. Det var till förmån för cancerforskning och -behandling.  Ironiskt nog hade de personer nära oss som cancern tog tyckt att hela konceptet var absurt. Tramsigt: Tshirtar med de älskades ansikten. Att "slåss" mot sjukdomen. Upplyftande musik och sentimentala budskap. De hade himlat med ögonen. Skakat på huvudet.

Men det kanske inte spelar någon roll i slutändan och det var egentligen inte därför vi sprang (jag frågar mig ofta varför jag egentligen springer...). Kanske poängen var att kunna gå upp klockan fem på morgonen, köra mot bergen i soluppgången vid halv sju. Se luftballongerna sväva österut. Gräset och träden i parken som var nästan självlysande. Kylig morgonluft och fuktigt gräs. Grupperna med människor, barn och hundar. Såna som ville göra skillnad. Trots allt. Energin och gemenskapen.

Till och med ögonblicket när man inte kunde andas ordentligt, fick håll, kippade efter luft, behövde gå några steg. Tappade tålamodet, blev besviken. Att vilja så mycket. Att inte orka helt och bli förbannad - men att vara där iallafall. Kunna kämpa. Ta ett steg till. Ett svidande andetag till.

Poängen med det begrep jag aldrig i grundskolan, då när jag skolkade från så många gympalektioner jag rimligtvis kunde. Men något har jag kanske lärt mig med tiden om kroppen och om hälsan som man aldrig kan ta för given.

Mycket trött här - det ser man på högerfoten som svänger utåt när jag tappar formen...men jag förbättrade iallafall min tid igen, med ett par minuter till. 

På vägen hem körde vi fel och hamnade på en grusväg vid en sjö. En ganska vacker felkörning får man lov att säga . . . 

Sensommarbilder

Hösten närmar sig - men än är sommaren inte över! Här är några bilder från sensommar i norra Colorado:

Blackeyed Susans - vänder sina ansikten mot solen varje morgon. Räknas som ogräs här men jag tycker de är vackra och planterade dem med flit.

Minten växer vilt och spretigt och har fått lila blommor. Den håller många getingar och (hoppas jag) bin vid liv.

Ringblommorna artar sig riktigt bra trots kaninernas räder. Vi fick tips att man kan spraya dem med hot sauce så det provar jag nu.

Syrsorna spelar natt och dag - öronbedövande. Men de flesta är bruna, inte gröna som den här krabaten. 

En till vacker regnbåge. Sommarstormarna kommer regelbundet på eftermiddagarna och kvällarna.

Go big or go home! 
Efter att jag hade målat en hel drös små elefanter bestämde jag mig för att försöka mig på en i det stora akvarellblocket. 

Sommaröl (och nästan alla andra drycker också inklusive vatten) smakar bättre i mason jars. Jag vet inte varför men så är det...

Lychees - världens godaste frukt! - hittade vi på den asiatiska mataffären i Denver för en helg eller två sen. De kostade mindre än två dollar per pound och smakade gudomligt. 

Slutligen gjorde jag en ny ansträngning att putsa upp huset. Tänkte måla ramen runt garagedörren. Men ni ser kanske problemet . . . ?

Jag hade två varianter av rödfärg hemma - den i burken och den som jag testat på den vita basen här . . . ingen av dem matchade. Jag fick åka tillbaka till Lowes med ett par färgflagor från porten och stuprännorna få dem att blanda en tredje nyans (de gör färganalyser där) . . . Nu är det rätt (mer eller mindre). 

Revan i verkligheten och Trumpanhängarnas raseri

Det går en reva genom verkligheten, genom världen. Genom den väller passioner, kärlek, skräck . . . men även ondska, svart och tjock och klibbig som råolja. Masskjutningar, besinningslöst hat, speciellt i samband med den pågående presidentvalskampanjen, terrorism.

Länge trodde vi att verkligheten var välordnad, tillrättalagd, trevlig, bra och mysig. Allt höll på att bli bättre. Vi märkte inte att vår verklighet uteslöt andra eller satte munkavel på dem. Att de andra blev allt argare, desperatare och mer förtvivlade för var dag som gick. Att pappret som vi målade vår verklighet på, i glada färger, välkomponerad, höll på att bli så skevt och hårt spänt att det inte skulle hålla länge till. Sen kom flyktingkrisen. Attackerna på europeiska städer där jag trodde jag var trygg och hemma. Brexit. En presidentkandidat som talade om våld och tortyr och ignorerade konstitutionen och den ordnade politiken.

Jag är så förbannat trött på presidentvalskampanjen, på all smutskastning, propaganda och svartmåleri som pågår, från båda sidorna, just nu. På sistone har jag bara läst EN riktigt bra politisk analys som faktiskt sätter fingret på vad som har hänt och håller på att hända – den här intervjun.

Intervjun är en beskrivning av en del av USAs fattiga vita befolkning – Trumps anhängare - och hur de uteslöts från den amerikanska drömmen. Det blev legitimt att driva med dem, tala om för dem vad de skulle göra eller hur de skulle leva. Samtidigt förlorade de alla möjligheter till säkerhet, att äga hus, eller levnadstrygghet när industrijobben försvann på 70- och 80-talet. Grundskolan var så bristfällig, hemförhållandena så svåra och universitetsavgifterna så höga att de här grupperna aldrig ens kom i närheten av en väg därifrån. Heroinmissbruk spred sig på många ställen som epidemier. Och varken demokrater eller republikaner visade någon som helst vilja att tala MED de som föll bort från den amerikanska drömmen. 

Samtidigt var de stolta – de ville varken ha allmosor, bli tillsagda hur de skulle leva eller höra att de borde försöka mer. De ville inte höra några lögner eller tillrättalagda sanningar. De var rasande. Hittade syndabockar. Hatade De Andra. Svarta. Kvinnor. Rika. Politiker i Washington. Obama. Enligt artikeln stöttar de Trump delvis för att hans yttranden gör den politiska eliten riktigt förbannad. Som de hade velat göra men inte kunde eftersom ingen någonsin lyssnat på dem. För att han var den enda som någonsin försökt tala till deras verklighet av djup kris och raseri (han har inga fungerande lösningar på deras problem men han talar på ett sätt som slår an en ton).

Det finns en reva i den amerikanska verkligheten. Trump har eldat under hatet och rasismen. Han har gjort hatet legitimt. Han har dessutom triggat hatet och rädslan i alla oss andra. Jag ser många som inte gör annat än att rapportera de hemskheter han sagt och gjort. Folk som normalt sett är rationella, balanserade och generösa (och feminister) som ger sig på hans fru för att hitta hans svaga punkt. Hatet har vällt igenom revan och sipprat in i våra porer.

Jag fick ett brev från någon som kämpar med sitt eget mörker. Jag läste brevet ett par gånger. Tanken som slog mig var “äntligen någon som talar sanning.” Inga filter, tillrättalagda fraser, klischéer, förmildrande omskrivningar. Utan vit, hudlös närvaro. Passion och raseri. Jag har själv levt korta stunder då och då inne i sprickan, i ögonblick då den självbyggda verkligheten rämnat och skräcken bränt bort den där bilden i glada färger. Det är kanske bra att bilden rämnar, att revan växer, att den verkliga världen kryper fram. Men jag är orolig för alla de som lever utan sin hud och rädd för råoljan som klibbar sig fast vid mer av världen och människorna, väger ner och kväver dem.  Trump är bara en del av det större problemet.

Vi behöver kärleken, passionen, sanningen. Vi behöver släppa lögnerna om den ordnade världen. Men vad gör vi med allt hatet, skräcken, raseriet som kommer ut ur revan? Och hur hittar vi tillbaka till en verklighet som inte är baserad på en lögn och på tystnaden hos människorna på marginalen?

Psykedeliska elefanter!

Jag målar fortfarande mina vykortsstora vattenfärgsmotiv. Just nu har det blivit många elefanter.

. . . och så blev det en bild på Storhunden också. 

Det här var originalfotot (hon var två år gammal här och vi bodde i Massachusetts). 

Gratis ostron!

National Oyster Day. Fiskrestaurangen i grannstaden som har en raw bar bjöd på gratis ostron idag - till de första hundra gästerna. De öppnade klockan fyra. Vi fastnade i trafiken, kom dit tjugo över och var inte säkra på att det skulle finnas några ostron kvar. Väntetiden att få ett bord utan reservation (som vi förstås inte hade) var en och en halv timme. Men med lite vilja, våld, vänlighet och vaselin lyckades vi klämma oss in vid baren, fick våra ostron, en kall öl och lite andra smårätter (bland annat ångade musslor i vitt vin och poutine). 

Efter maten åt vi glass på ett annat sälle - våffelstrut med lakritsglass till mig och chokladdoppad strut med choklad och körsbärsglass till min man. Sen körde vi söderut med solen och rötterna till bergen på västsidan, till ett annat litet samhälle där vi tog en promenad, spanade in ett par gallerier och ett café. En helt okej fredagskväll. 

Vi hittade ett järnvägsmagasin som ska bli konstskola och galleri . . . 

. . . och en rolig staty av tre bassethundar. Jag har ingen aning om varför de var där för plaketten hade fallit bort. Men de var söta!