All I want for Christmas . . .

Minns ni när jul-leksakskatalogen kom i brevlådan när man var liten? 

Den var extra tjock och färgglad. 

Jag minns till och med att den luktade på ett visst sätt, 

som nytt blankt fotopapper. 

Jag och min syster satt och grubblade över den i timmar,

Ringade in favoriterna, de nyaste, bästa, snyggaste leksakerna, 

innan vi högtidligt lämnade över den till mamma. 

"Det här vill jag ha i julklapp!" 

Numer borde jag kanske bara önska mig fred på jorden och kloka ledare i världspolitiken - men jag är mycket ytligare än så.

Här är min önskelista. Tack på förhand, tomten....  

1. Elektrisk såg

2. Elektrisk slipapparat

3. Korrespondenskurser

Vad önskar ni er i julklapp? 
Och kommer ni också ihåg när leksakskatalogen kom? 

Jag köper det inte . . .

Så är det måndag igen och jag landar i ett regnigt San Diego. Telefonen plingar. En till attack på ett till universitet. Ohio State University den här gången. Det känns nära för där har jag varit. Där har jag kollegor som jobbar och som suttit inlåsta på kontor i flera timmar idag. "Är detta vår nya verklighet?" frågar de ledset på sociala medier. Och, ja, det är det nog . . . 

"Terrorism suspected in car-and-knife attack at Ohio State," trumpetar nyhetssidan på min telefon. Jag köper det inte. I den verkliga verkligheten - till skillnad från den på de sociala medierna - finns det ganska få renodlade "terrorister" - eller "trumpister," eller "deplorables." Där finns det mest människor som är rädda och därför förbannade, som håller på att falla sönder och därför anfaller, som lever med en ilska som sväljer dem varje dag och varje minut, som håller på att drunkna och griper efter det halmstrå som ser mest pålitligt ut. Det ursäktar inget men det gör att verkligheten får väldigt många fler gråskalor än den har på internet. Det blir svårare att rätta till allt som gått snett. Inga patentlösningar. Och i den linjen - so what om killen som höll kniven på Ohio State var Muslim och född i Somalia? För mig känns det som en 20-årig kille av samma slag som alla de andra: våldsam, drivandes mot radikalism - ibland Islam, ibland kristendom, ibland rasism. Desperat. Dramatisk.

Men varför måste de attackera just universiteten och oss som arbetar och studerar där, de här tungt beväpnade unga hjältarna? Eller skolorna eller kyrkorna?

.....

Nej, alltså. Det har varit en lång, tung höst. Det hade inte varit helt fel att tillbringa ett par extra dagar på svärmors soffa, med te, mintchoklad, älsklingen, filtar, helg-TV och film istället för att hårdlanda i vardagen och verkligheten. Men bara några veckor till nu så är den här terminen över.

Badhuset, Frank Lloyd Wright och shopping

Så är Thanksgiving över för den här gången. Jag är på väg tillbaka hem till vardagen. Förutom att springa åtta kilometer och äta brakmåltid hann vi med att besöka mer släkt, bekanta och vänner, gå på college-hockeymatch, äta onyttigheter, åka till badhuset, basta och simma - skönt när det är såpass rått som det varit här. Vara med varandra. Och så lite sightseeing.

Förra året smög vi runt kring Darwin D. Martin-huset - ett av Frank Lloyd Wrights tidigare skapelser - från 1905 och tittade och fotograferade. Det inlägget finns här. I år gick vi faktiskt på visning och fick se insidan också. Det var rätt fantastiskt. Genomtänkt i varje detalj och otroligt påkostat. 

Färgade symmetriska glasfönster är ju lite av Wrights signatur. De var sammansatta av flera hundra bitar. Ekpanelerna inomhus likaså - som ett intrikat 3D-pussel. Teglet ute och inne var specialbeställt, tunnare och plattare än vanligt tegel för att få till de där horisontala linjerna som Wright var förtjust i, med någonslags järnspån inblandat för att få en rökigare yta om jag förstod det hela rätt. Stuprännorna var också konstruerade för att få till de horisontala linjerna. Men inga rännor som kom ner mot marken - Wright ville inte ha de lodräta linjerna de skulle skapa. Dessutom tyckte han det var vackert med fallande vatten så han lät det falla fritt ner i behållare istället. 

Inomhus gick färgskalan i samma tegel, mellanmörkt trä - ek och kanske körsbär. Rött, brons, gult och träpanel. Mycket öppna ytor men inget direkt dagsljus så inte speciellt skandinaviskt. Glasfönster med färgade inlägg. Inomhus kändes huset överraskande beboeligt. Som att man skulle kunna krypa upp i en av fåtöljerna eller soffan och läsa en bok eller lyssna på någon som spelade på pianot. Eller koppla av på rottingmöblerna ute på verandan om somrarna. 

Samtidigt jobbade Wright tydligen med att skapa utrymmen som fick människor att röra sig på ett visst sätt - lågt tak: de skulle sätta sig ner snarare än att bli stående. Eller flytta sig in i ett öppnare utrymme. Det var lite irriterande att bli "ledd" åt olika håll. Det räcker med att IKEA gör så . . . 

Tyvärr fick vi inte ta kort inomhus men här kommer iallafall några bilder från utsidan och från pelargången mellan byggnaderna, samt orangeriet. 

Damer på sightseeing (jag förstår inte hur man tar selfies utan att få dubbelhaka...)!

Nike i orangeriet. Wright var en Unitarian Universalist livet ut. Det här
var byggt som ett kapell till naturen snarare än en viss gud. 

Pelargången som binder samman olika byggnader med varandra.

Pelargången från utsidan. Detta var köksträdgården. Pålarna är för tvättlinor....

En vacker orkidé som jag hittade på besökscentret

Kyrkan på andra sidan vägen från Martin-huset

Sen gick jag på shoppingexpedition med svärmor som är expert på sånt. Hon hittade en fantastisk mörkgrå mönsterstickad irländsk ulltröja med huva och dragkedja till mig. Jättebilligt. Fast den är officiellt en julklapp så den får ni kanske se en annan gång. 

Inte i Kansas längre . . .

Så flyger jag tvärs över hela landet för att fira Thanksgiving. Vaknar klockan halv fyra kalifornisk tid nästa morgon (dvs. halv sju östkust-tid) i ett gråduggigt och novembermörkt Buffalo, NY. Kravlar mig upp och iväg till ett Thanksgiving-lopp, the YMCA Turkey Trot. 

8 kilometer och 13,000 människor i en enda stor folkfest. Många är utklädda.  Jag ser inga vattenstationer på vägen - däremot en ölstation! Efteråt är jag mycket stolt över mig själv. Att jag klarade det. Sprang hela vägen trots ond fotled och alldeles för mycket den här hösten. Trots jetlag och trots att jag egentligen inte alls kan springa. Och det var vackert. Gråa skiftande nyanser, några höstlöv kvar på träden. Vyer över parklandskap med sekelskifteshus och gamla fabriksbyggnader i rött tegel.  

Sen middag med släkten. Kalkon, inkråm, bakade potatisar, potatismos, sötpotatis, squash, cranberries, sås, sparris, räkor med dipsås, kex och ost, oliver, sallad, bröd, jello, pumpapaj, aprikospaj, körsbärspaj, chokladpaj, två sorters glass, choklad. Skuren fänkål för matsmältningen. Trötta föräldrar, glada barn, arméer av guldkantat porslin och finglas i kristall. Disk, prat, fotboll på tv:n. Sorg man inte pratar om. Inte just nu, när vi är tillsammans och det är helgdag.

Sen sover jag nio timmar i sträck, för första gången på en månad . . . 

Så var min Thanksgiving. Hoppas er var fin om ni firade den! Och ni andra, hoppas ni har en fin helg och fredag! 

Inne på YMCA:s gym, där man anmälde sig och värmde upp sig innan loppet. Med ett hårt grepp om kaffekoppen . . . 

Här har vi vaknat till liv lite mer.

 Starten. Vi var indelade i pace groups. Jag springer definitivt inte en amerikansk mile på 10 minuter, snarare 12, 13... 

 Utklädslar från den gamla hockeykultfilmen "Slapshot." Detta är bröderna Hansen, "the goons" som tränaren släpper ut på isen när han vill att det ska bli slagsmål . . . 

 En till Hansen - som sprang hela loppet bärandes på the Stanley Cup. Det här var S:s favoriter bland utklädslarna. 

 Nytt personbästa! Hurra! 

 Mållinjen i centrala Buffalo. 

Glada men trötta löpare med fanclub.

Välförtjänt pumpapaj

Lillhunden och jag: det finns hjälp att få.

Jag är ju orolig för hur jag ska kunna fira jul med Lillhunden nu när han visat sig ha så problematiska åsikter. Men innan jul - den här veckan - har vi en annan stor familjehögtid här som kan vara svår för familjer med delade politiska åsikter - Thanksgiving. Som tur är finns det en hel del hjälp att tillgå på internet för det här problemet. 

HÄR är en sida som jag kan ringa eller texta till om jag hamnar i diskussion med Lillhunden, den spårar ur och jag behöver vettiga argument för att övertyga honom: länk

HÄR skriver USA Today att många familjer har blivit så osams att de helt enkelt bett familjemedlemmar av den andra riktningen att inte komma hem till Thanksgiving. Nu är det ju så att jag åker till Lillhunden i jul så problemet skulle väl isåfall vara om han inte ville att jag kom dit då. USA Today har rådfrågat psykologer om hur man hanterar Thanksgiving. Psykologerna rekommenderar att man låter bli att diskutera politik just precis då. Här är jag lite tveksam. Det känns ju fel att bara låta Lillhunden fortsätta ha sin farliga och felaktiga världsåskådning. länk

HÄR en komisk överlevnadsguide för helgfirande (den funkar nog för julen också). Den inkluderar alternativa samtalsämnen (Leonard Cohen och hundvalpar - man laddar ner bilderna på mobilen), att fejka jordnötsallergi eller att hålla händerna för öronen och sjunga så högt man kan. Eller dricka mer alkohol. länk. 

HÄR är LA Times råd. De föreslår att vi inte ska prata om politik just när vi äter (nu sitter han ju normalt sett under bordet när jag äter - och han äter på fem sekunder så då kan vi nog hålla oss). Vidare att man ska ha en flyktrutt om det blir för spänt. Jag måste komma ihåg att jag älskar honom trots allt - de där getterna vi vallade ni vet! - och att ta diskussionen lite i taget och inte allt på en gång: länk. 

Till slut så har den buddistiska tidningen Lion's Roar bett flera erfarna buddhister reflektera över valet. Det de säger kan vara till hjälp i spänningarna som uppstått mellan mig och Lillhunden kanske. De påminner oss om att vara närvarande i allt vi känner och upplever, att ta hand om oss själva, att komma ihåg att allt är en enhet trots att så många hävdar att världen är delad i "vi" och "dem." Att agera med kärlek trots hatet. Att verkligen lyssna på varandra - inte bara på de som delar våra åsikter (inte så svårt när motparten är så högljudd som Lillhunden). Att inte fastna i negativa tankemönster. Att hjälpa andra. Länk.

Så det finns som sagt en hel del resurser. Det är ju tur att jag kan åka och träna litet med släkten nu i veckan innan jag måste tackla den riktigt besvärliga situationen med Lillhunden i jul! 

Om min hund vore människa . . .

Det är med sorg i hjärtat jag tvingats inse att om Lillhunden var en människa skulle han nog röstat på Ni-vet-vem.

Hur har jag kommit fram till detta? Jo, han passar profilen på flera olika sätt: 

1. Han är inte högutbildad - gick i stort sett bara ut gymnasiet.
2. Han är uppväxt på en liten ort långt borta från kusterna.
3. Han tycker inte om storstäder eller storstadsliv.
4. Han kommer från en ganska konservativ familj.
5. Han är misstänksam mot främlingar.
6. Han tycker det vore en jättebra idé att bygga en mur som höll alla främlingar borta.
7. Han är helt emot feminismen: han ogillar starkt att jag jobbar. Han tycker det vore mycket bättre om jag var hemma jämt istället. 
8. Han argumenterar inte rationellt - han bara skäller högre och mer än alla andra. 
9. Han är rasistisk. Han accepterar egentligen bara andra västgötaspetsar och möjligen en och annan corgi.
10. Han tycker inte att Obama-administrationen gjort hans liv de senaste åtta åren (dvs. hela hans liv) bättre.

Så vad gör jag nu? Borde jag försöka tala honom till rätta? Eller helt enkelt säga upp bekantskapen? Om han var på facebook vore det lättare. Då kunde jag ju iallafall ta bort honom där som en markering. Eller skicka en massa artiklar till honom som visade hur fel han hade. Men nu vet jag faktiskt inte . . . Har ni några idéer får ni säga till . . . 

En "deplorable" in action . . . 

Här skakar han på huvudet - säger säkert nej till Hillary . . . 

Och vi som gjort så mycket tillsammans. Till exempel vallat getter.
Fast det visar ju också att han är en riktig lantis.

Jag trodde ju vi var vänner. Men kan jag verkligen vara vän med en sån som honom?

Det tål att tänkas på . . . 

Storhunden, å andra sidan, hade nog helt enkelt struntat i att rösta. Hon bryr sig inte om politiken....fast hon hälsar att hon inte skulle ha nåt emot att bli lyxhustru till en multimiljonär...

Jag ligger hellre här . . . och luktar på blommorna! 

Jag är rädd att det kan bli väldigt spänt mellan oss i jul... 

Världen är så stor så stor . . . och Ted Gärdestad

Detta är inte en genomtänkt politisk analys. Det bara slog mig häromkvällen att världen är mycket större och vidare än både lilla Sverige men även USA och dess presidentval (lätt att drabbas av tunnelseende!).

Tre frågor, två artiklar, tre svar: 

1. Så vad händer i Aleppo? 
Jo, Ryssland har inlett en ny stor attack som backar upp al-Assad mot Islamiska Staten enligt nyheterna. Samtidigt attackerar den motståndet mot al-Assad och sätter civilbefolkningens liv i fara. DN skriver om den här. 

2. Varför är Ryssland i Aleppo egentligen? 
Enligt BBC finns det många kopplingar mellan Syrien och Ryssland. Många syriska officerare är tränade i Ryssland. Rysslands militära insats i Syrien har inte kostat ryssarna alltför mycket pengar. Vidare hoppas Ryssland på att deras militära insats ska bidra till att Ryssland återtar sin roll som stormakt - som under kalla Krigets dagar. Slutligen försöker landet bygga allianser med USA, speciellt med militären och underrättelsetjänsten.

Förutom länkarna som BBC pekar på har jag en egen teori om detta. Under första Världskriget kallades det "The Eastern Question": vem skulle komma att kontrollera Mellanöstern - där det gamla ottomanska kejsardömet höll på att försvagas? Det var en plats med stora ekonomiska resurser (olja) såväl som ett strategiskt och geografiskt viktigt läge att kontrollera på grund av genomfartsleder till sjöss och på land mellan Europa, Afrika och Asien. Det var alltså en mycket viktig plats att kontrollera om man ville vara en stormakt. Jag tror att det fortfarande är så.

3. Hur förändrar USAs presidentval kriget i Syrien? 
USA har hittills hållit Ryssland tillbaka och försökt skapa ett förhandlingsläge för fred i Syrien. Nu, däremot, tycker sig Ryssland ha fått fritt fram eftersom Trump, som är mycket mer positivt inställd till Putin än både Obama och Clinton, stöttar tanken att IS måste besegras med alla medel. 


Med vänliga hälsningar,
Centralen för Upplyftande och Mysigt Hemtrevliga Blogginlägg

Avslutar med en sång som känns passande och kanske lite tröstande också . . . ursprungligen från Ted Gärdestad men jag hittade en fin cover...

Himlen är oskyldigt blå.

Experimentell glögg

I övriga nyheter bjöd jag mina vänner på årets första glögg i lördags. Jag höftade den. Hade glöggkryddor hemma och en trekvartsflaska rött vin . . . och dessutom en flaska kroatisk Maraschino som jag fått av en före detta magisterstuderande som en tackgåva (när han inte längre var min studerande, no worries, inga mutor!). 

Det var en fin tanke men jag är tyvärr ingen likördrickare - men det slog mig att om man kan använda sherry som glöggbas så kanske Maraschino kunde funka lika bra. Jag lade kryddorna att dra i Maraschinon över dan, sen blandade jag den mixen med rödvinet och värmde på låg värme i en timme. Det blev gott och smakade som glögg. Jag behövde inte ens tillsätta socker eftersom likören är så söt! 

Mångkulturell glöggmix med Maraschino. Jag lade till en bit apelsinskal istället för pomeransskal eftersom det är knepigare att få tag på här. Och en vaniljstång eftersom den råkade ligga i vägen i skafferiet! 

Färger och smak - en paus i allt

Så var den här veckan slut. En riktig känslomässig bergochdalbana. Min väninna har fått ilskna ögonkast när hon gått i affärerna och talat spanska med sin mamma som är här och hälsar på. I San Diego! Som är mer spansktalande än nästan någon annan plats i USA! På pluskontot: imorse fick jag veta att svärmor röstade på Hillary. Jag känner mig så himla lättad! Hon är mycket traditionell i en väldigt konservativ omgivning. Nästan alla hon känner röstade åt andra hållet. 

Så jag ringde henne, tackade och sa att jag älskade henne. Vi pratade i en timme. Jag är så stolt över henne! En plötsligt känsla av att hon älskar mig precis som jag är - en invandrare som ligger väldigt långt från det kvinnoideal hon är van vid. Sen gick jag i kyrkan. De delade ut säkerhetsnålar och kopior av konstitutionen. Vi sjöng. Jag höll en främmande kvinna i handen. Så mycket kärlek och vilja att göra gott trots allt . . .

Sen tog jag en paus från politiken. Tog en sväng förbi farmer's market (den har jag ju bloggat om förr) och njöt av färger och smaker. Här är lite kärlek, färg och solsken till er också! 

Persimoner - väl?

Kantareller - liite dyra tyckte stämman.

Kalifornsk julprydnad

En tshirt jag tyckte var fin och gärna skulle vilja ha

Lobster roll till lunch - intogs sittandes på en trottarkant. Också lite väl dyrt.
Men värt det...

Hoppas er helg varit fin.