Resorna 2019

Jag glömde ett par resor i min årssammanfattning. Jag kom ihåg Sverige men glömde visst Ukraina och Montreál. Inte för att jag inte tyckte om dem utan snarare därför att året som sagt var intensivt och omvälvande.

I juli var jag i östra Ukraina, i Kharkiv. S. var huvudföreläsare på ett sommarinstitut i Kharkiv och själv höll jag en föreläsning där också. Annars hängde jag mest runt, upptäckte staden och skötte mig själv. Jag hade föreställt mig Kharkiv som en riktig öststatsstad, trist med stalinistiska byggnader. Josef Stalin gjorde  Kharkiv till Ukrainas huvudstad 1928. Den traditionella ukrainska eliten fanns ju i Kyiv och han ville flytta bort makten och inflytandet därifrån. I samband med detta byggdes också många av Kharkivs mest kända byggnader. Det visade sig emellertid att Kharkiv är en ganska vacker plats, med gamla tegelbyggnader, en flod och en hel del grönska. Det finns visserligen mycket arkitektur i den stalinistiska andan men mer uppblandat. Iallafall på sommaren var det väldigt fint.

En dag gjorde vi en bussutflykt till den ryska gränsen. På vägen tittade vi på monument och minnesmärken från kriget, den tyska invasionen under andra världskriget, och den ryska. Ärren efter de ständiga invasionerna. NKVD:s fängelser. Minnena från den Stora Hungersnöden (Holodomor som Stalin avsiktligt orsakade). Det öppna landskapet och de enorma solrosfälten sträckte sig i många kilometer längsmed vägarna.

Vår andra resa gick till Montréal, där jag heller aldrig varit tidigare. En fin stad även om den inte gjorde lika djupt intryck som Kharkiv. Det finns god mat och fina promenadområden. En höjdpunkt var den botaniska trädgården, kanske den största jag någonsin sett! Vi tittade även på den olympiska arenan.

Året som gick

2018 var året då jag förlorade min mamma. Hon blev sjuk i februari, fick cancerdiagnos i april och var borta i september. Det gick så oerhört fort. Ungefär samtidigt var vi tvungna att låta vår äldre hund gå och ovanpå det var S. ganska svårt sjuk under sju eller åtta månader av året. Jag jobbade som yogalärare och hade underbara vänner och vänskaper som hjälpte mig igenom året. 

Om jag ska summera 2019 lite kort så var det ett år med snabba kast, där mycket oväntat hände och inget riktigt blev som jag trott.  På både gott och ont. I början av året fick även pappa en cancerdiagnos. Prostatan med spridning i andra delar av kroppen samt tumörer i skelettet i bröstet. Eftersom allt gått så illa för mamma och cancern verkade ha spritts så förberedde vi oss nog under större delen av året på att förlora honom med. Lyckligtvis funkade hans cellgiftsbehandling som han gick igenom under sommaren. I mitten av december fick vi slutligen besked att hans cancer inte är aktiv längre. 

Farmor som ung, 1930-tal - pappa började släktforska

Min karriärs- och livsplan gick heller inte alls som jag hade tänkt. Planen jag hade i början av 2019 var att lägga om bana helt och stanna i Colorado. Istället slutade det med att jag återvände till mitt jobb i San Diego och ansökte om tenure (livstidsanställning inom akademin). Jag har inte fått några besked om det än - och allt kan ju som sagt hända - men det ser positivt ut. I vår kommer min man och hund och sluter upp så vi får vara tillsammans i Kalifornien. 

Våren var alltså en tid av omställningar och stora svåra beslut. Jag var i Colorado, undervisade i yoga, umgicks med oerhört fina vänner, stickade och pratade med pappa på telefonen.  På sommaren åkte jag till Sverige. Var där över midsommar - jag minns att jag tog promenad i naturområdet nära mina föräldrars hus på midsommarnatten och såg både solnedgången och månen på ett fält. Annars var jag mest i Colorado, hemma i huset.  I juli gavs min bok ut och i augusti fick jag se den i verkligheten. Den blev fin! 

Hösten gick ett helt annat tempo. Jag åkte tillbaka till San Diego. Det gjorde ont att åka ifrån hunden och mannen och mitt hem och bo i ett hyresrum på kusten. Dessutom kom jag inte helt överens med min hyresvärd men hade för mycket jobb för att leta efter en annan lösning. Yogan och promenaderna längs Stilla Havet blev mina andningsutrymmen i det läget. 

Jag lämnade in min tenure-ansökan, undervisade 130 studeranden, försökte hjälpa flera tonåringar so var i svårigheter och arbetade extra på en kommitté med en stor anställningsprocess som min institution är mitt uppe i just nu. Dessutom åkte jag till Colorado flera gånger, bland annat för att undervisa en yogaworkshopserie här.  I november hittade jag en lägenhet lite närmre universitet men längre bort från kusten. 

Vi knyter ihop året nu med att börja flytta ur huset i Colorado (eftersom det är en hyresrätt och det blir för dyrt att ha två boenden i vår). Inte alls kul att packa när - åtminstone i min sociala media-feed - alla andra masar runt och känner mellandagsfriden och återhämtar sig. Bokdammet ligger tätt över rummen och min astma är mycket irriterad.

Jag önskar faktiskt inte alls att varken 2018 eller 2019 hade varit annorlunda. Jag hade förstås någonstans velat behålla min mamma i åtminstone 10 år till - hon var bara 73! MEN jag skulle gärna vilja att 2020 blir lite lugnare! Ett år där vi kan vara på ett ställe, tillsammans. Färre uppbrott och färre spänningar och kriser. 

Vad är era värsta och bästa under året som gick?

Några spridda bilder från julen . . .

Julen gick inte riktigt som planerat i år. S. var genomförkyld och utslagen hela veckan innan jul fram till julafton och våra vänner som vi skulle äta middag med på juldagen hade maginfluensa.  Det blev smörgåsar och soppa hemma istället. Men saker och ting blir ju ändå aldrig som man tänkt sig så vi justerade och hade en rätt mysig jul ändå. Jag drack te med vänner (och deras supergulliga vita mops, Maggie) på julaftonsmorgonen. På kvällen åt vi Janssons och lax och öppnade presenter. På juldagen pratade vi med familj i Sverige och västra New York, gick i kyrkan och åt en massa choklad. Vi åt en hel del god mat, jag gjorde apelsiner med nejlikor och marsipangrisar.

Jag umgicks mycket med svärmor medan S. sov sig igenom förkylningen. Hon och jag var bland annat i Denver och gick på ett mycket roligt museum tillägnat "den osänkbara" Molly Brown, Titanic-överlevare, blåstrumpa och politiskt aktiv. Margaret Brown - som blev miljonär tillsammans med sin man J.J. baserat på en guldgruva uppe i bergen - bodde i Denver. Staden har restaurerat hennes hus tillbaka till samma interiörer som det hade 1910. Viktoriansk jul och kvinnohistoria - oslagbar blandning!

Jag var på katolsk mässa två gånger - först på fjärde advent och sen på juldagen.  Den på juldagen var oväntat bra med duktig försångare och vettig präst (som också kunde sjunga). Nu är det länge sen jag gick på luteransk gudstjänst men jag har en känsla av att den katolska kräver mycket mer aktivt deltagande. Man står, sitter och knäböjer om vartannat. Håller varandras händer och ombeds hälsa på alla bänkgrannarna runt omkring på ett visst ställe. Dessutom är långa delar av liturgin en sjungen dialog mellan prästen och församlingen. Julevangeliet är ungefär detsamma, trosbekännelsen låter likadant och julsångerna är också välbekanta fast på engelska. 

Här kommer ett par spridda foton från julövningarna.

Samt några bilder från det vackra och roliga Molly Brown-huset! 

 

Dream library . . .

God Jul! Samt vårt svensk-amerikanska julfirande

Imorgon är det julafton. Jag har förberett lite julmat idag. Det blir inget julbord direkt men Janssons, rökt och gravad lax, hembakt bröd och två sorters ost, grönkålssallad med granatäppelkärnor och så tänkte jag försöka få till någonslags efterrätt - en frusen lingoncheesecake med pepparskaksbotten helst men vi får väl se hur ambtiös jag känner mig imorgon. 

Annars gör vi inte så mycket på julafton. Jag ska och dricka te med vänner på morgonen. Presenterna öppnar vi enligt amerikansk tradition på juldagsmorgonen. Då går vi även på julmässa - katolsk sådan eftersom svärmor är katolik. På juldagskvällen brukar vi ofta äta pasta men i år ska vi iväg till vänner på julmiddag och då blir det en mer brittisk julmiddag istället.  

Så så på ett ungefär ser vårt julfirande ut! Jag önskar er alla en fridfull och glädjefylld jul! 

Den mörkaste natten . . .

. . . och Erik Blomberg sa det väl bäst: 

"Var inte rädd för mörkret 
Ty ljuset vilar där
Vi ser ju inga stjärnor 
Där intet mörker är

I ljusa irisringen
Du ser en mörk pupill
Ty mörkt är allt som ljuset
Med bävan längtar till

Var inte rädd för mörkret
Ty ljuset vilar där
Var inte rädd för mörkret
Som ljusets hjärta bär"

Jag hittade en vacker tonsatt version också, sjungen av Helene du Rietz:  


Annars utförde jag två ritualer idag för att markera den mörkaste natten och vändningen mot ljuset. Det är fint med ritualer, speciellt om de får en mer i samklang med årets och naturens rytmer och gör att man tänker till lite extra. 

Den ena gjorde jag själv hemma på kammaren imorse - meditation, yoga, lite musik bl.a. Ett försök att rensa ut det gamla, höja energin och attrahera positiva energier och händelser in i mitt liv framöver.

Den andra ceremonin var kollektiv tillsammans med vänner. Vi träffades hemma hos en bekant, åt lite mat och drack ett glas vin. Sen skrev vi ner allt vi ville lämna bakom oss på en papperslapp och allt vi vill ska växa i den nya säsongen på en annan. Lapparna med det vi vill lämna bakom oss brändes i en eldstad i trädgården medan lapparna med det vi vill ska växa revs sönder i små små bitar och ströddes i min väns 150-år gamla rosenträdgård. Där får de växa med rosorna till sommaren.

Minns ni 1994?

Jag var nitton år och fortfarande mitt uppe i den där avlägsna barndomstiden. Familjens slarvmaja och allmänt förbannad på hela världen, speciellt familjen och skolan. Högkänslig. På väg bort men ändå så nära uppbunden med barndomsstaden och -tiden.

Varje år brukade vi åka till Trysil för att åka skidor på sportlovet. Det här året var speciellt eftersom Vinterolympiaden ägde rum "nästgårds," drygt två timmar därifrån i Lillehammer.  Mina föräldrar har aldrig varit intresserade av sport så jag vet inte hur de kom på idén att vi borde åka dit. Det kan hända att det var för min systers skull - hon var och är familjens sanna sportfantast. 

Så vad minns jag av spelen? Vi tog en buss i ottan. Det var så in i norden kallt. Säkert minus tjugo. Jag minns att rutorna frostade igen på insidan på bussen. Och själv hade jag inte tillräckligt på fötterna - typiskt slarv enligt mamma. När vi kom till Lillehammer frös jag så jag skakade. Vi blev tvungna att gå in i en av souvernirbutikerna och köpa ett extra par yllesockar till mig. Det var bra sockar, fin kvalitet och varade i många år, men säkert mer än dubbelt så dyra som någon annanstans. ´

Sen gick vi på hockey och såg Sverige spela. Hejade så högljutt att damen framför blev imponerad och lånade ut sina svenska flaggor till oss. Däremot minns jag inget av matchen. Utom att vi visst förlorade. Av spelen i sin helhet minns jag att Norge vann i så många grenar att jag lärde mig hela texten på den norska nationalsången. Det sista klara minnet som finns kvar är av Sissel Kyrkjebos olympiska hit "Se ilden lyse." Den spelades oavbrutet på radion och på den lärde jag mig också hela texten.

Vi kom att prata om Lillehammer 1994 igårkväll när vi gick ut och åt pizza, min man och jag. Han minns dem också men ingenting om Sverige eller Norge. Han minns konståkningen. Ryskorna och vitryskorna - Oksana Bauil som vann som den svarta svanen. Och, förstås, Tonya Harding and Nancy Kerrigan. 

Samma evenemang, helt olika perspektiv.
Här är Sissels stora hit från 1994 : 

Ny design . . .

. . . tyckte jag att bloggen kunde få efter så pass många år med ett visst utseende (och kanske även för att den fått en nystart). Jag gillar den här layouten för att den är rätt ren och minimalistisk och för att man kan få en överblick över ganska många inlägg bakåt i tiden. Men säg gärna vad ni tycker!

Kan faktiskt nästan allting!

Här i Colorado har jag fått tillbaka min meditationskompis igen. För Ulfie är mycket bra på att meditera. Varje kväll vid niosnåret går vi till vårt yogarum och mediterar en kvart eller så. Om jag glömmer vår "date" eller är sen står han vid trappan och stirrar förebrående på mig tills jag kommer med. När jag väl satt mig på kudden slår han sig till ro framför mig på golvet tills jag är klar. 

Jag misstänker att hundar gillar djupavslappningen som ju - i bästa fall - kommer i samband med djup meditation. Min hund är väldigt känslig för våra sinnesstämningar och stressnivåer och går själv lätt upp i stress. Men när man mediterar så sänks hjärnans aktivitet ner från alfa- till beta- eller thetafrekvenser, kroppen går ner i stress, hjärtat saktar farten och andningen djupnar. Det gillar Ulfie: då kan han också koppla av och släppa taget. Ibland så ber han att vi ska gå och meditera på morgonen också - går och ställer sig vid dörren till yogarummet och väntar på att jag ska öppna den.

Här är en artikel från Deepak Chopra om fördelarna av att meditera med sin hund. Själv tycker jag det är lättare att hålla rutinen om man mediterar tillsammans med en vän (precis som det är med så mycket annat). Och sen skulle det väl aldrig bli någon ordning på mig om han inte hade koll på klockan . . .

Mammas blomma, saknaden - och närvaron . . .

Jag är tillbaka i Colorado igen och terminen är över men jag har fortfarande en del kvar att rätta. Skönt att vara hemma med S. och min hund!Här är det tyst och den här adventsmorgonen lyser vintersolen över ett frostigt landskap.

Jag går runt i mitt hus som vi snart måste packa ner i kartonger och tittar. Här har jag byggt små altare och bord i många hörn. Mammas minnesbord står i min kontorshörna bredvid balkongdörren. 

Mamma. Nu när jag är klar med jobbrushen och har lite distans till den har hon dykt upp flera gånger i mina tankar. Hon finns där när jag navigerar min arbetsplats, bygger allianser, räknar ut när jag bör prata eller vara tyst. Övertygar folk om att ett visst beslut är nödvändigt. Övar min ledarskapsförmåga helt enkelt. Detta är saker jag aldrig behövt eller velat göra tidigare men som krävts av mig de senaste månaderna. Mamma gjorde karriär, organiserade stora jobbevenemang och besatt i hög grad den där förmågan som jag (motvilligt) övar upp nu.

Ibland hör jag mig själv berätta om saker hon gjorde, mat hon lagade och traditioner hon skapade. "Mamma brukade . . ." Det låter som om det hände för mycket längesen. Sen ett kort ögonblick av nästan svindlande overklighet. Vadå brukade? "Mamma gör alltid . . . " ska det väl ändå vara? Är hon verkligen borta?  Är världen hon skapade en sen länge förfluten barndomstid nu? Atlantis?

På minnesbordet i vårt Colorado-hem står en afrikansk viol som jag köpte på sensommaren eller tidiga hösten. Jag har nog aldrig haft en sån. Kanske just därför att mamma hade dem i vartenda rum i mitt barndomshem. Jag lämnade den i S. ömma vård och tvivlade starkt på att den skulle överleva ens de första veckorna. Han har inte någon vidare tumme med krukväxter (har redan tagit livet av ett par av mina). Violen hade dessutom redan tappat sina första blommor och såg rätt ynklig ut. 

Nu står den på bordet i full blom. Prunkande är väl ordet. Vackrare till och med än när jag köpte den. Antingen har jag helt underskattat S gröna tumme - eller också är det mamma som håller ett öga på den med . . .

Ett möte tidigt på morgonen

När jag går mot spårvagnen kommer en man gående nedför gatan. Orakad men verkar inte vara hemlös. Han håller ut handen framför sig. 
- Jag har blivit biten, säger han när jag tittade på honom. Först då ser jag att blodet droppar från hans ena finger.
- Ojdå! säger jag. Du kanske ska gå in på caféet där (tvärs över gatan) och tvätta av det och se om du kan få handen omlagd. 
- Nä, jag ska till Lemon Grove. Min bror är där, han har nog några plåster jag kan sätta på. 
- Okej. Hur hände det? 
Det följer en något  förvirrad historia om att han hade två hundar, Mac Dog och Biggy, och att "allt inte går som man tänkt." 
- Bet rätt igenom fingret, drar han ihop historien. Och la till 
- Ouch är väl ordet. 
- Bäst att du går till en läkare, säger jag. Hundbett kan det ju bli allvarliga komplikationer av. 
- Jaja, svarar han, men han har redan vänt bort blicken och fortsatt gå. 

Jag undrar om han var schockad. Jag vet inte om han kom till Lemon Grove. Han tog iallafall inte spårvagnen dit.
Efteråt tänkte jag att jag nog skulle ha stoppat honom. Frågat om han behövde hjälp. Insisterat på att han gick in på gymet eller caféet och fick hjälp. Men han verkade inte alltför medtagen och promenerade ganska snabbt.
Jag hoppas allt gick bra.
Jag hoppas att jag inte misslyckades med mitt jobb som medmänniska . . . 

Virtanen, Timell, Ramberg . . .

. . . tre män som blivit illa behandlade av kvinnor och av medierna. Sägs det. 

Känns som en mörk dag för svenskt rättväsende och ett trist bakslag för #metoo och hoppet att det skulle finnas solidaritet och vägar till upprättelse för kvinnor som blivit utsatta för mäns våld och sexuella övergrepp. 

Jag reagerade speciellt på det här uttalandet: "När uppgiftslämnandet inte är försvarligt spelar det enligt lag inte någon roll om uppgifterna var sanna eller kvinnan hade skälig grund för dem. Tingsrätten har därför inte prövat om så var fallet.”

För att spä på det hela friades Erlandsson från anklagelserna om sexuellt ofredande. Det var vikingasjukan med andra ord . . . 

 Vad tycker ni? Är bevisföringen mot dessa män för svag för att det ska vara befogat att de exponeras? Har de blivit orättvist behandlade i allmänheten? Har rättsväsendet gjort sitt jobb? Eller begått ett par grova fel och misstag?

Och en tanke som är relevant på bägge sidorna om Atlanten: Rättsväsendet är en av hörnpelarna i det demokratiska samhället. Ett demokratiskt land förlitar sig med andra ord på lagar och på domstolarna, att alla skall behandlas lika inför lagen och likvärdigt ha skydd som medborgare. Man kan argumentera att det inte går att göra några undantag, att en Virtanen har samma rätt till en rättsprocess och rättsligt skydd som en Wallin eller en Nilsson. Om vi börjar göra undantag faller eller undergrävs hela det rättsliga systemet. 

Å andra sidan står det klart både i Sverige och USA att alla inte är lika inför lagen. På alla tre nivåerna (fyra i USA) av rättsväsendet - hos polisen, den första instansen, hos domaren, hos juryn i USA och i lagskrivningen självt finns det enligt forskningen och olika studier inbyggda problem som gör att vissa utsatta grupper - kvinnor eller här i USA till exempel latinos och afroamerikaner - inte alls hörs, prövas eller döms på samma sätt som andra. 

Problemen går så djupt att det är svårt att se hur de kan lösas. Vi kan inte slänga ut rättsväsendet eller idén att alla har rätt till att prövas rättsligt. Det är många som försöker just nu. Samtidigt är det lätt att se frustrationen och ilskan hos grupper som konsekvent inte blir hörda alls, blir misstrodda, blir illa behandlade av (vissa av) rättsväsendets företrädare och blir dömda baserat på fördomar och stereotyper.

I vilket fall känner jag mig ovanligt deprimerad när jag läser de svenska tidningarna den här veckan.

PS. Om någon skulle vilja läsa om de djupgående problemen i det amerikanska rättsväsendet kan jag rekommendera Michelle Alexanders The New Jim Crow: Mass Incarceration in the Age of Colorblindness .

Lite mer om crystal bowls...

Har man inte egna crystalbowls eller en yoga studio där de erbjuder "soundhealing" eller "soundbaths" så kan man hitta det på youtube. Bra om man vill somna (fast för vissa är ljudet för intensivt och störande) eller koppla av eller meditera: 

Precis som det mesta i livet så är crystal bowls bättre och har mer effekt i verkligheten. Jag är ändå tacksam för att vi har tillgång till så mycket hjälp - t.ex. ledda meditationer med världsberömda lärare, yogaklasser, olika sorters soundhealing, föreläsningar och musik - på internet! På det sättet kan jag ta det med mig oavsett vart jag är i världen och oavsett hur körigt livet är.

Någongång framöver ska jag även försöka göra en liten inspelning av det jag har hemma, nämligen en liten tibetansk "singing bowl." Den kostade bara 19 dollar på amazon men har en väldigt vacker ton som jag älskar! Samma koncept men skålarna är gjorda av metall. En annan skillnad är att medan crystal bowls oftast är stämda till en ton så kan tibetan bowls ha flera eftersom de ofta är gjutna av blandmetaller.

Crystal bowls och Midsommar på Island 2020

Slutet av terminen är tungrodd. Vårt stora projekt på jobbet som jag är en del av är också tungrott, samarbetena skaver och humören är rätt labila. Dessutom har det regnat massvis de senaste veckorna. Igår regnade det hela dagen och jag satte inte foten utanför dörren. Jag är ju väldigt introvert, tycker det är skitjobbigt att behöva möta kollegor i långa perioder och ha ändlösa samtal och förhandlingar. Introvertheten blir värre när jag är allmänt sliten. Så jag stannade i sängen nästan hela dagen och laddade batterierna.

Men idag är det en bättre dag - söndag och jag sitter i min fåtölj. Har tänt ett ljus för första advent och min favoritrökelse - vit salvia från Satya. Har kaffe och gröt med blåbär. Det är välsignat tyst inne och ute. I eftermiddag ska jag på en workshop - en belöning till mig själv för att jag orkat hela vägen i höst - en workshop i hur man spelar på crystal bowls. Crystal bowls är precis som nämnet säger stora kristallskålar som man spelar på samma sätt som tibetanska singing bowls. Man drar en trästav längsmed kanten på dem och skapar en vibration, en djup ton. Olika skålar har olika tonlägen och om man köper ett set försöker man hitta några som harmonierar med varandra. Jag har inga planer på att köpa dem just nu - de kostar mellan 800 och flera tusen dollar - men jag älskar ljudet och att få spela och lyssna på dem en hel eftermiddag är gott nog. 

En annan fin nyhet är att jag kommit in på en konferens i Reykjavik nästa sommar. Detta känns fantastiskt på flera olika sätt. För det första får jag möta - förstås - spännande kollegor från både USA och Europa. För det andra får jag resan betald mer än halvvägs till Sverige och kan åka och hälsa på min pappa och syster lite billigare. För det tredje är jag på Island under sommarsolståndet och det måste ju vara fullständigt magiskt, midnattssol och allt.  För det fjärde har jag en mycket långvarig vän som är islänning och som jag inte haft en chans att träffa på riktigt på åratal men som kommer vara med där. Så jag ser fram emot att träffa henne igen.

Midsommar på Island kallas Jónsmessa (efter Johannes Döparen) läste jag idag. På den natten ska korna kunna prata och sälarna tar människohamn. Jag hoppas jag kan vaka in den natten på någon vacker strand med utsikt över Atlanten. Hoppas jag kan rulla mig i dagg. Hoppas jag kan se gejsrar, den blå lagunen och vattenfall. Helt enkelt att det blir lika underbart som jag tror just nu.

Vad händer här?

Jo, jag jobbar och jobbar och jobbar. 
Rättar uppsatser, sitter i möten, sitter i fler möten
Svarar på frågor och rättar fler uppsatser. Eller tentor.
Mina luncher den här veckan bestod av linssoppa på burk två dagar
Jag stoppade ner konservburken i väskan när jag gick hemifrån.
En dag blev det amerikanska pepparkakor (gingersnaps) och misosoppa. 
Verkligen en lågpunkt. Tur att jag äter vitaminer. 

I övriga nyheter öste regnet ner i flera dar.
Sydkalifornier reagerar mycket illa på regn. 
De byter ut sina flipflops mot uggs
Tar på sig en täckjacka eller luvjacka
En beanie och kanske en halsduk. 
Och slutar helt kommunicera.
Det är som om de går in i en dvala. 
Ibland slutar de helt att gå ut. 

Jag har försökt slå in julklappar mellan alla mötena.
Det går inget vidare och de måste ju sändas väldigt snart
Om de ska komma till Sverige i jul.
Igår helst. Får försöka imorgon igen.  

På den ljusa sidan är jag klar med alla mötena imorgon
Då fattar vi beslutet om nästa steg i anställningsprocessen 
Som vi har förberett. 
Och jag är klar med terminen helt nästa vecka. 
Hösten gick blixtsnabbt. 
Snart är det jul.

Bikram - en avgudad våldtäktsman . . .

Tillbaka i Sydkalifornien och verkligheten. Vi inleder slutspurten av terminen nu. 

När jag var på ledighet i Colorado så upptäckte jag att det fanns en Netflix-dokumentär om Bikram Choudhory och passade på att titta på den. Bikram är en yogalärare som kom till USA på 70-talet från Indien och blev berömd för "hot yoga" - dvs. idén att man gör en yogasekvens på 26 asanas under loppet av 90 minuter i 40 graders värme. Det här formatet blev oerhört populärt. Bikram byggde fler och fler studior och började leda lärarutbildningar för andra som fick tillstånd av honom att bygga såkallade Bikram-studior. Själv blev han multimiljonär på kuppen. 

Det visade sig emellertid att det mesta av Bikrams berättelse om sig själv var osann. Han hade inte studerat yoga med den lärare han sa sig följa - Bishnu Charan Ghosh - som hade "upptäckt" honom när han var en tonåring. Inte heller hade han vunnit Indiens yoga-championship när han var liten och yoga hade inte helat honom när han fick en svår skada i benet. Det vi vet är att han var tyngdlyftare och stuntman som ung.

Jag har faktiskt aldrig provat riktig "hot yoga." Den yogaform jag tränade i många år var Ashtanga (och Ashtanga och dess grundare, Sri Patthabi Jois har också råkat i blåsväder på senare år men det får bli ett annat inlägg). I den blir man också varm och svettig men varmen kommer naturligt genom andningen och intensiteten, inte genom att man höjer rumstemperaturen. Jag vet andra som har tagit Bikram-klasser och tyckte mycket om dem. Man får svettas, värms upp och blir förstås lite böjligare iom att man är varmare.

Jag hade hört redan tidigare att en del av det Bikram gjort eller försökt göra som inte alls stämmer med min uppfattning om vad yoga ska vara. Han insisterade på att ingen annan fick använda hans yogasekvens och försökte patentskydda den. Det var rätt märkligt med tanke på att yogaposerna är tusentals år gamla och överhuvudtaget inte hans uppfinning. Dessutom skapade han och hans fru - Rajashree - yogamästerskap. Vansinnigt att tävla i ett system där den inre upplevelsen av en fysisk rörelse, den helande effekten, är det enda som räknas. När man justerar poser i yoga är det för att skydda personen som justeras från skada eller för att förstärka eller fördjupa effekten men aldrig för att posen ska se ut på ett visst sätt! 

Så jag var misstänksam mot Bikram sen länge men på senare år har det dessutom kommit fram att han använt sin position som "guru" att sexuellt utnyttja och våldta kvinnor som tränade med honom. Dokumentären handlade om just detta. Bikram har egentligen inte ens nu ställts till svars för det han gjort. Han drogs inför rätta av ett fåtal av de kvinnor han gav sig på men han lämnade USA så kan inte bestraffas. Det var dessutom inte för brottslighet utan civila stämningar. Flera av kvinnorna gav upp och "settled out of court" istället. Nu kan han inte arbeta i USA men han tränar fortfarande yogalärare i hela världen på stora workshops. 

Dokumentären fyller förstås en viktig funktion i och med att den gör den här historien mer känd. Kanske kan den få potentiella Bikram-lärare och studenter att vara på sin vakt eller tänka till ordentligt. Det jag funderar på är varför så stora grupper helt okritiskt accepterade Bikrams version av sin egen historia, hans guru-status och hans konstiga version av yoga. Till och med idag när det står klart exakt hur korrupt han är vägrar många av hans följare helt enkelt att tro på det. De vägrar att se att hans handlande är problematiskt, att det mesta han står för och hans användande av yogan helt går emot yogans grundteman och filosofi.

Fast jag antar att det egentligen inte är konstigare än att folk använder Jesus och nya testamentet - som i grunden predikade givmildhet, acceptans, förlåtelse och allomfattande kärlek - till att hata, döma, förneka och utesluta andra . . . 

Tända ljus, julstjärnor, snö, vänner, hund, mat och tacksamhet!

Jag vaknar i min egen säng. Hemma.  Utanför är det snöigt och kallt.  Grannens ljusslingor för jul är redan på plats.  Halvt i sömnen hörde jag hur S. tog ut hunden imorse för att låta mig få sova. En kärlekshandling eftersom vi normalt sett gör det tillsammans men jag hade lovat att ta hand om det igårkväll.

Igårkväll - efter att jag landat i Colorado (allt gick bra!) - tände vi ljus och la på en ren duk på bordet. Jag dukade med mitt finaste porslin: flytande blå som gått i arv i tre generationer  i min familj. Dekorerade med äpplen och tranbär  Blombukett och julstjärnor. Ljusen reflekterades i glasen.

Matlagningen var en gemensam ansträngning med våra gäster. Vi åt honungs- och tranbärsglaserad anka, potatismos och sås, grönkålssallad med äpplen, morötter och granatäpple, majsbröd med vidalialök och broccoli och choklad och kokospaj med espressogrädde.

Det blev vin och intensiva samtal om viktiga, djupa saker. Inget gömt eller låtsat. Bestämde att vi ska träffas i jul också. Vänskap som räknas! 
Jag har verkligen så otroligt mycket att vara tacksam för!

Vikingasjukan och ensamma farbröder på spårvagnen

Jag skrev till min pappa idag och varnade honom. Pappa har ett ganska svårt fall av Dupuytrens kontraktur  eller vikingasjukan. Han har redan opererats en gång och nu verkar det som det snart är dags igen. Men vi visste ju inte att en vanlig bieffekt av sjukdomen är att man inte kan låta bli att tafsa på kvinnor i sin närhet. Iallafall enligt vad en viss Herr Erlandsson, föredetta centerpartistisk jordbruksminister, hävdar i en pågående rättegång i Sverige. Herr Erlandsson berättar att han blivit rekommenderad att massera handen och krama olika föremål som till exempel stressbollar, stolsben och kvinnliga kollegors lår, för att motverka sjukdomseffekterna. Så jag skrev till pappa att han kanske får vara försiktig och hålla koll på sin hand när han träffar kvinnor framöver . . . 

Och på tal om tafsande så blev jag föremål för det på spårvagnen igår kväll. Det var en liten och gammal farbror från Beirut tydligen som åkte åt samma håll som jag med spårvagnen och varken kunde hålla händerna eller munnen i styr. Han hade varit mattelärare och han kom hit för åtta år sen sa han. Han var liten och klädd i en säckig kostym - men inte hemlös. Jag tyckte synd om honom för han verkade förrvirrad. Upprepade samma sak om och om igen. Verkade ensam. Men när han försökte kyssa mig på kinden för tredje gången och hålla min hand blev jag tvungen att säga ifrån på skarpen. 

Jag hade varit argare och sagt ifrån (eller gått) tidigare om jag inte inte hade känt ett sånt medlidande med honom. Herr Erlandsson skulle f-n haft mer vett men när det gäller ensamma förvirrade farbröder i stora städer lång hemifrån är det mer komplicerat. . .

Thanksgiving, stora avstånd och vinterstormen Dorothy

Nu är det Tacksägelsehelg i USA! 

Universitetet har stängt resten av veckan och många studerande stack tidigt så vårt campus blir allt tystare. Med tanke på avstånden i USA måste många resa långa vägar om de vill tillbringa helgerna med sin familj. Vi har ofta firat Thanksgiving på andra sidan landet med min svärmor och familjen. Det är en flygresa som tar en hel dag och kostar skjortan just i helgerna. Eftersom jag just flyttade och dessutom jobbar extra timmar med våra anställningsintervjuer och eftersom S. har varit ute på äventyr i helgen, kändes det inte optimalt just i år. Så i år ska jag "bara" flyga till Colorado (en timma direktflyg) och äta middag tillsammans med S. och nära vänner. Anka istället för den traditionella kalkonen för jag tycker ärligt talat kalkon är rätt tråkig mat, speciellt det vita köttet... 

Det är nog tur att jag inte flyger förrän tidigt på torsdagsmorgonen. Det är visserligen en chansning: om flyget strular kommer jag inte dit i tid till Thanksgiving. Å andra sidan härjar vinterstormen Dorothy i Denver och alla flyg är inställda. Reskaos runt storhelg är inte något drömscenario. Vägarna är helt igensnöade. Nästan en halv meter snö har fallit sen igår natt på vissa ställen och nästan alla skolor och arbetsplatser har stängt.

S. var som sagt bortrest till San Francisco och flög till Denver sent igårkväll. Konstigt nog gick hans flyg fortfarande trots att nästan alla andra var inställda - det hade redan börjat snöa. Jag bönade och bad att han skulle övernatta i Denver och inte köra bil i full storm på oplogade vägar efter midnatt. Envis som han är försökte han förstås ändå ta sig hem. Han kom halvvägs, sen fick han ge upp och ta in på ett motell över natten. Förkortade min nattsömn med ett par timmar .  . . 

Nu är han iallafall hemma i säkerhet. Nu håller vi tummarna att jag kommer fram i tid också. Annars får jag improvisera Thanksgiving i Kalifornien (för nya läsare så pendlar jag alltså och har två "hem" eftersom S. har jobb i norra Colorado och jag i Kalifornien). 

Här är en rapport om kalabaliken i Denver!Bilderna kommer från CNN och The Weather Channel...

Ekar

Ekar är en del av Sydkaliforniens naturliga flora och fauna sen många tusen år. Den sydkaliforniska urbefolkningen - som heter Kumeyaay med ett samlingsnamn - livnärde sig delvis på ekollon, malt till mjöl som de sen gjorde bröd av. Igår var jag uppe i bergen på ett retreat center (eller kloster) där det finns en hel del ekar. Dessa ekar har kommit under hårt tryck av flera orsaker. Torkan är en, öknen som breder ut sig, vildbränder som sveper landskapet är andra. Det är ju också så att bebyggelsen breder ut sig. Där ekbestånd hade vuxit naturligt förut ligger konstgjorda landskap med helt andra sorters växter. 

Hursomhelst, det här centret vill försöka hjälpa sina ekar på traven lite att finnas kvar och fortplantas. Därför samlades vi och plockade ekollon som de ska försöka driva upp med lite extra näring och hjälp i vår. Det är tydligen inte helt lätt. Ekar tycker inte alls om att bli omplanterade. För att det överhuvudtaget ska lyckas måste de planteras med jord från marken runt moderträdet. Ekollonen vi plockade testade vi i vattenbad för att se vilka som var gångbara (ekorrarna hade fått tag i många av dem redan). Sedan ska de bra ekollonen läggas i påsar med jord från det ställe de kommer ifrån, planteras till våren och förhoppningsvis planteras ut på området, helst i närheten av det träd de ursprungligen kom ifrån. 

Vi satte även ut flaggor där det redan finns unga ekskott. Det är delvis för att undvika att slå ekskotten när de slår gräs och röjer buskar däruppe (något man måste göra för brandriskens skulle och även för att hålla markerna tillgängliga för besökare). Delvis kommer centrets förvaltare vattna skotten i vinter för att försöka rädda dem från att torka ut när de ännu är små och känsliga och deras rotsystem inte går lika djupt som de vuxna ekarnas. 

Jag har ju en egen ek jag hälsar på när jag är på besök hemma i Sverige. Den växer rätt nära mitt föräldrahem och är nästan 300 år gammal. 
De här ekarna är oftast yngre än 100 är. De ser inte riktigt ut som svenska ekar utan mer som järnek med tjockare och glansigare blad. En del sorter har till och med med taggiga blad. Det finns tre olika sorter på Madre Grande: black oak, live oak och Engelmann. Det finns även metates - urgamla hål i granitklipporna där Kumeyaay malde ekollonen. 

Det ligger något hoppfullt i att plantera träd. Det är en investering i kommande generationer. Det är även en kärlekshandling mot vår jord. För mig så är det ett sätt att känna mig mer förankrad i den här delen av världen där jag själv inte alls har rötter. Slutligen, som mina vänner uppe i bergen sa igår, så ar det så lätt att ta träd för givna. Har du ett träd i trädgården? Som du nästan aldrig tänker på utom när kronan måste trimmas eller grenar kommer ner. Det skadar inte att gå ut och ta en liten pratstund med det, kanske klappa det lite, kanske ge det ett namn (eller låta barnen göra det) och fråga om det är något det behöver. Träden är ju absolut livsnödvändiga för oss och vår överlevnad. Deras utandningsluft är vår inandningsluft. Deras rötter binder jordmånen och förhindrar erosionen. Deras blad ger oss skugga när klimatet blir varmare. Många träd kan till och med förändra ett mikroklimat. 
Var snäll mot dina träd!

Faller in i dina armar...

Efter en lång dag på jobbet traskar jag i väg i mörkret - det blir mörkt tidigt på den sydkaliforniska hösten också - för att handla mat. Mataffären ligger precis om hörnet från min nya lägenhet, en annan fördel med mitt nya boende! 

Det känns som jag har ett ton sten på ryggen. På jobbet går vi allihop på knäna - som det är såhär års. Hundratals uppsatser och tentor att rätta för fakulteten, hundratals uppsatser och tentor att skriva för de studerande. För lite sömn, för mycket snabbmat. Mina att-göra-listor växer sig längre och längre. Just den här dagen har jag dessutom fått höra två svåra historier från tjejer i mina kurser om saker de aldrig skulle behövt uppleva. Tjejerna är begåvade och arbetar hårt men det som hänt har gjort att de faller efter akademiskt och på så sätt hamnar de på mitt kontor med sina historier och tårar.

Så i slutet av dagen är jag körd i botten. Går mot spårvagnen, ledsen och trött. Tacksam när en av mina studerande dyker upp i en golfcart - han har som jobb att köra handikappade och äldre runt camps - och erbjuder mig skjuts. Jag har fyra olika väskor med datorn, 20 uppsatser, 60 tentor och 60 andra uppsatser....Väl på spårvagnen försöker jag boka in en reiki-tid med en tjej nära mitt nya hem men hon kan inte förrän 3e december eftersom hon ska resa bort i Thanksgiving.

Nu är jag alltså på väg till affären för att köpa nåt att äta. Sushi kanske? Nåt som inte behöver lagas till. Och  trillar in på en liten av affär om hörnet där det finns kristaller, tibetanska flaggor, rökelse, böcker om yoga och meditation, osv. Och någon som kan ge mig reiki på stubben. Som lyssnar till min dag. Som påminner mig om mina vänner. Som också gillar hundar. Som ska skriva in mig i ett underbart, fantastiskt nätverk av spirituella likasinnade. Jag får trettio minuter reiki och två kramar. Går hem tusen gånger lättare. 

När saker känns som tyngst blir jag uppfångad igen. Jag är så tacksam.