En våldsam natt och morgonen som följde

Det blev värre - protesterna urartade inpå natten. Vår mataffär stängde kl. 8 på grund av oroligheterna men en del av de som kommit hit bröt sig in i affären och plundrade den. De plundrade även Target, Walmart, och ett par andra affärer i området. De satte eld på rådhuset, tre byggnader i stan, ett antal bilar på parkeringsplatser och slog sönder våldigt många skyltfönster. 

Vi tog vår hund och våra värdesaker och drog härifrån vid midnatt faktiskt. Det kändes inte bra när lågorna slog mot himlen bara ca. 300 meter härifrån och vi inte ens kunde höra att brandbilarna var på väg. Helikoptrarna surrande, man kunde höra explosioner i närheten och generellt kändes det som vi var i en krigszon. Vi bor ju på bottenvåningen och förstörelsen pågick precis om hörnet från oss. En godhjärtad kollega till mig gav oss husrum för natten men vi sov inte speciellt mycket förstås och var uppe kl. 6 igen. 

För att göra det hela ännu intressantare så bröt Lillhunden en klo när vi tog ut honom. Det gör han ju med jämna mellanrum - det blir en massa blod och man måste göra rent, bandagera och oftast ta till veterinären också. Nu lyckades jag trimma klon en smula och han verkar inte ha så ont så vi låter det vara ett tag - veterinären är ändå inte öppen på söndagar. 

Hursomhelst, vi drog alltså hem igen nu på söndagsmorgonen, lappade ihop hunden, lagade frukost (S. tog allt vetebröd vi hade hemma och dukade upp - kändes som vi behövde stärkande kalorier) och samlade ihop oss. Sen gick vi en sväng i grannskapet för att titta hur det såg ut. Det var MASSVIS med människor ute och städade. Folk hade gått man ur huset - vuxna, barn, alla etniciteter och åldrar - och tagit med sig sopborstar, handskar, påsar för att städa upp efter det som hänt! 

Detta är det underbaraste med USA: generositeten - med tid, hjälp och resurser - i en krissituation! Man sitter aldrig och väntar på att någon annan ska ta initativ. Kände mig rörd när jag såg hur ivrigt alla i alla åldrar skrubbade, målade, sopade upp glas, satte upp temporära plankor där fönstren krossats, osv. En del av caféerna hade satt upp stånd där man kunde få gratis kaffe och vattenflaskor. Det kändes också fint att de som bor här bryr sig så mycket om sina lokala butiker och affärer.

Samtidigt kändes det en smula nervöst. Jag har inte varit ute bland så stora folkmassor sen Covid kom. Nästan alla på gatan - och vi också - hade masker på sig men det var svårt att distansera sig. 

Slutligen kändes det en liten smula frustrerande att folk kom ut i så stor skala för att återupprätta ordningen på gatorna men kan lägga ens en bråkdel av den energin på att skydda och hjälpa de svaga/de som blir utsatta för diskriminering i det här samhället. 

Nu hänger vi hemma hos oss. Lillhunden är helt slut efter den dramatiska natten. Han förstod inte varför vi skulle ut och åka bil efter midnatt och han blev stressad när det luktade brandrök och var tårgas överallt. Liksom oss kom han inte till ro förrän framåt 2-tiden på natten. Vi är själva rätt möra. Sitter och hänger med tidningen. Jag hoppas att demonstrationerna inte börjar på nytt i kväll...iallafall inte så nära oss. 

Här kommer en omgång bilder från La Mesa den här söndagsmorgonen.

PS. Ha en fin mors dag! 

Här ser man polisstationen i bakgrunden

Polisstationen som var fokuset för protesterna

Detta var väggen där de hade sprayat "Revolution" som var med på bilderna från igår

Stora protester hos oss - fredliga, sen mindre fredliga...

I eftermiddags började protesterna om nära oss. Ett par hundra protestanter kom uppför gatan den här gången för att protestera utanför polishögkvarteret pga. sammandrabbningen mellan en polis och en afroamerikansk man vid en spårvagnsstation häromdagen. Polisen höll sig tillbaka en smula men försökte förhindra protestanterna från att ta sig ut på motorvägen och stoppa upp polisen där. Protestanterna tog sig igenom polisblockaden och ganska många av dem gick ut på motorvägen och stoppade trafiken i båda riktningarna. Andra stannade runt polishögkvarteret, höll i skyltar, höll tal och ropade "Justice for George Floyd" och "I can´t breathe!" (vid det här laget vet väl de flesta att George Floyd sa så när han höll på att kvävas till döds - han sa "mamma! mamma!" "Jag kan inte andas!" och "allt gör ont!"

Jag höll mig inne för jag tyckte inte det hela verkade speciellt Covid-säkert eller säkert i största allmänhet. S. tog en promenad vid 4-tiden ner till polishögkvarteret där protesten ägde rum. Han rapporterade att det hela var relativt fredligt och rätt lugnt men fler och fler protesterande strömmande till. Vid 5-tiden var det 2,000 demonstranter därnere. De (en del av dem?) klottrade "justice" och "revolution" på byggnaden. Runt 5 slog en del av dem sönder fönster och rev ner den amerikanska flaggan från flaggstången. De attackerade en polisbil - en bearcat - som försökte köra in på parkeringsplatsen - kastade sten och tegel mot den. Kravallpolisen kom ut från polisbyggnaden, prickskyttar med gummikulor (?) stationerades ut på taket till polisbyggnaden. De använde tårgas för att skingra protestanterna vid dörren till högkvarteret. 

Nu är klockan 8 på kvällen. Vi har ätit middag - musslor och sötpotatisfrites. Helikoptrar har cirklat ovanför oss i flera timmar vid det här laget. Polissirenerna hörs hela tiden. Just ljudet av helikoptrarna förknippar jag med krig och katastrof. Spänt och olustigt.Från helikoptern ropar de i högtalare att protesten är olaglig och måste avslutas. Annars kommer protestanterna bli arresterade.

Många av demonstranterna har dragit men ett par hundra är fortfarande nere vid polishögkvarteret senaste jag kollade. Tårgasen hänger tung i luften åt det hållet. Jag har en smula ont i huvudet (vi har stängt alla fönstren). På TV ser det ut som de kallar in mer och mer förstärkning - alltså polisen. Det hela verkar som en stand-off. Kravallpolisen står kvar vid dörrarna. En del av demonstranterna står nära byggnaden, på sina knän med händerna knäppta bakom nacken (i den klassiska positionen som polisen tvingar ner dem i vid arrest). 

Detta är så sorgligt! S. har familj som är poliser och som kallats in till protester i andra städer. Jag vill inte att de ska skadas. Jag är inte för våldsamma protester - jag tror inte de är konstruktiva. Däremot vill jag förstås att folk ska kunna protestera (fredligt) och förstår den ilska och sorg som skapat dessa protester. Det måste bli ett slut på att den här brutaliteten och rasismen.

Jag hoppas - ber - på djupet av mitt hjärta att det här inte slutar med fler svåra skador, mer våld som fördjupar ilskan och splittringen eller fler dödsfall....

(bilderna här nedanför är delvis streamade av medlemmar från SURJ-San Diego, delvis tagna från nyhetssändningen som pågått)

Runt halv fyra - protestanterna kommer upp mot polishögkvarteret.

Minnesporträtt av George Floyd

Här har ca. 500-1000 tagit sig ut på motorvägen och blockerar trafiken i bägge riktningarna

Detta är polishögkvarteret hos oss, ca 10 minuters promenad från mitt hus kl. 7 eller så

Vidvinkelperspektiv av protesten senare på kvällen. Också runt 7 på kvällen

Här är en av S:s bilder. Notera kontrasten - INGEN kravallpolis, inget som brinner, inget stenkastande. Protest ska kunna se ut såhär tycker jag! <3 br="">

Sånt som händer i Minneapolis och i San Diego...

Uppdatering: när jag sa att det var lugnt här ljög jag. Upptäckte att vi har en lokal demonstration efter en konfrontation på en spårvagnshållplats i förrgår. Fredlig - den passerade just mitt hus. Polisen som var inblandad har fått en "administrative leave." Men inga våldsamheter än iallafall...

***

I Minneapolis pågår det demonstrationer - kravaller? - på gatorna efter händelserna runt Ahmaud Arberys död - skjuten av två vita män under en "citizens' arrest" i Georgia och George Floyds död - kvävd av en polis som höll sitt knä mot hans strupe under en arrest - i Minneapolis. Ju mer man läser och ju mer man sätter sig in i den strukturella rasismen som är inbyggd i det amerikanska samhället desto mer förstår man hur svårt det skulle vara att "laga" det här samhället.

Vill man läsa något om de djupgående problemen med rättsväsendet i USA idag och lära sig lite mer kan jag rekommendera The New Jim Crow av Michelle Alexander. Vill man förstå hur det är att vara afroamerikan i USA kan man läsa Between the World and Me av Ta-Nehisi Coates, Citizen av Claudia Rankine och - naturligtvis - romaner av Toni Morrison. Min favorit är nog Song of Solomon. Vill man sätta sig in i hur svårt (vi) vita amerikaner har att hantera konversationer om rasism och idén att vi (ofta utan att vilja det) är delaktiga i ett rasistiskt system bör man läsa White Fragility av Robin Diangelo eller White Rage av Carol Andersen. Jag har bott länge i USA, i många olika stater och inte bara som "priviligierad" men tror inte att jag hade någon riktig förståelse - eller förmåga att se landets verkliga skuggsidor - innan jag läste de här böckerna. 

Meanwhile i San Diego...så flyter livet på. Jag ser inte att det varit några stora protester här i samband med George Floyds död - bara mindre i Fontana. Jag satte upp ett kolibrimatbord här hemma och tog mig för att trimma håret lite (med hjälp av min man) på sidorna eftersom jag tänkte vänta ytterligare ett par månader med frisören. Mer och mer restauranger, caféer, osv. börjar öppna. 

Mer trafik, mer liv ute. Nästa vecka ska man få sitta ned på stranden igen - hittills har man bara fått gå där. Själva åkte vi till stranden igen imorse. Vi gick i kanske en timme. Det var mulet och inte mycket folk. Jag älskar den lika mycket eller kanske tom lite mer när det är mulet. Med tanke på det dystra nyhetsläget så behöver jag det andningshålet mer än nånsin.

Romanska bågar och att drömma

Tomas Tranströmer skrev om mysteriet med det oändliga inre rummet:

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

 Ibland glömmer jag bort att de där valven finns! Blir upptagen med här och nu, mitt och ditt, rätt och fel, och mina egna dramatiska historier om allt möjligt. Tycker synd om mig själv, tycker illa om det ena och det andra, tror att andra tycker illa om mig, känner mig ensam och utanför. Då krymper världen och blir väldigt endimensionell.

Sen så småningom kommer flödet tillbaka igen. Världen växer och djupnar på nytt. 

I en video jag tittade på igårkväll som handlar om såkallad drömyoga säger meditationsläraren - en bhutansk lama här i San Diego - såhär: "det förflutna har redan försvunnit och är inte mer verkligt än en dröm. Framtiden är också en dröm. Nuet är det enda som finns." Poängen är inte - som jag förstår det - att vi ska reducera ner oss till att inte uppleva och känna allt vi upplever: det roliga som det svåra, det stora som det lilla, smärta såväl som glädje. Poängen är att drömmar är lika mycket viktiga upplevelser som det vi kallar det verkliga livet.

Jag har alltid drömt livligt och mycket. Ibland har jag till och med drömt om saker som inte hänt än men som kommer att hända (vet inte exakt hur det funkar - det kanske är intutionen som plockat upp knappt märkbara tecken att vissa saker är på gång och sen tolkat om dem mer tydligt i drömmarna). Det är därför jag var så intresserad av videon om drömyoga. 

Vad är poängen med allt det här då? Jo, när saker och ting flyter, när valven öppnar sig och när drömmarna är tydliga och livliga så känner jag mig riktigt levande. När jag inte reducerar, väljer, hänger mig kvar vid vissa historier och skjuter ifrån mig andra, utan kan omfatta alltihop, känna, uppleva och sen släppa taget så att det kan flyta vidare så blir livet både ett äventyr och ett mysterium, även om jag bara hänger hemma och tar promenader runt hörnet. 

Det där djupet skulle jag vilja ha hela tiden - men så fort man FÖRSÖKER få till det så tappar man bort alltsammans igen.... 
Det gäller att bara vara. Inte det lättaste.

Det blev en dag på stranden

Eller det blev iallafall en morgon på stranden. I fredags åkte vi upp en halvtimme längs kusten till vår (min) bästa strand och gick längsmed den. Det var första gången sen början av mars som vi vågat oss dit. Klockan var bara tjugo över åtta när vi kom dit så jag antog att det skulle vara okej - de flesta San Diego-bor kommer inte ur sängen förrän långt senare på morgonen. 

Stränderna är öppna för "passivt användande" vilket innebär att man får gå eller springa på dem - och surfa i vattnet - men inte sitta ned. Man måste ha ansiktsmasker på sig när man är där. Maskregeln var det många som inte följde. Vi hade med oss scarfer som vi drog upp om det var folk i närheten. Eftersom det var högvatten så var det väldigt lugnt - inte ens joggarna hade tagit sig ut. Förutom stängningarna så har det dessutom varit en slags algblomning i ett par veckor nu - ett rött plankton som visserligen är väldigt häftigt att se om natten eftersom det blir självlysande blått då men som luktar ruttna ägg och färgar vattnet brunrött om dagarna. Jag var glad att se att det hade försvunnit igen.

Vi tog av oss skorna och vadade i sträckor, beundrade surfarna och samlade stenar (jag). Det var så skönt att vara där igen. Havet. Lukten av saltvatten och tång. Ljuden. 
Plötsligt känns det rätt bra med sommaren i San Diego...

Nästan nästan nästan....

...klar. Den sista veckan är alltid oooootroooligt tröttsam och tröttande men nu är det nära. Jag sitter här och väntar på att min "GA" (grading assistant) ska skriva att han lagt in de sista tentorna i databasen så jag kan ta slutresultaten och sätta betygen i en annan databas. Sen är det klart för den här gången. 

Efter det ligger sommaren framför oss. Jag börjar undervisa igen runt den 20e augusti. Så nu är frågan vad jag ska göra i sommar. Hade allt varit som vanligt så hade jag åkt till Europa den 3e juni och stannat tills slutet av månaden. Nu blir vi hemma. 

San Diego har fått tillstånd från staten att gå in i "fas 2" vilket betyder - tror jag - att restauranger får öppna med avstånd mellan gästerna. Affärer - andra än mataffärer - får också öppna igen så länge de som handlar har ansiktsmask på sig. Barer, bibliotek, gym och frisörer får inte öppna än. Jag är inte speciellt ivrig att gå på restaurang men biblioteket...

Hursomhelst, eftersom min hjärna inte klarar av så mycket ledig och oplanerad tid har jag ett gäng professionella och privata planer för sommaren: de professionella är bl.a. att försöka förhandla upp min lön lite. På kort sikt har jag tre magisterarbetskapitel att läsa och redigera. Sen ska jag lägga upp en bibliografi med sekundärlitteratur för ett nytt forskningsprojekt och så måste jag visst skriva om en annan artikel som - kanske - ska presenteras på en konferens i oktober.

Vidare så måste jag flytta hela mitt kursmaterial från vår nuvarande undervisningsplattform Blackboard till en ny plattform. Så tänkte jag förbereda höstens kurser och spela in lite föreläsningar på Zoom så att jag kan ta det lugnare i höst. I höst undervisar jag en kurs jag aldrig haft förut så den kommer kräva en del extra arbete och förberedelser. Slutligen ska jag ta tag i att introducera en ny kurs om kvinnor och krig till vår kurskatalog. 

Privat så är planen att promenera dagligen, meditera tre gånger i veckan med min meditationsgrupp (just nu gör jag det oftast två gånger i veckan och sen en kortare egen meditation på kvällen innan jag går och lägger mig). Min man och jag har lösa planer på att göra yoga tillsammans - ledd av någon via Zoom - ett par gånger i veckan. Vi får se om det blir så. Vi är rätt dåliga på att yoga tillsammans. Jag ska sticka klart min systers sockar som har dragit ut på tiden. Jag har ett annat, ljusgrönt lammullsgarn som ska bli något också.

OCH häromdagen beställde jag ett nytt harmonium så när det kommer tänkte jag ta harmoniumlektioner. Harmoniumet är ett indiskt instrument med tangenter som ett piano (fast mindre) och det pumpas som en liten orgel. Det används mycket i "yogamusik" - kirtan. Jag har ett äldre harmonium och har tagit ett par kurser redan. Men mitt harmonium är av taskig kvalitet och rejält ostämt. Jag kan inte spela det tillsammans med andra. På sistone har det blivit ännu värre efter att vänner till mig lånade det och råkade spilla te med honung i det. Ett par av tangenterna skär sig helt. 

Jag har inte haft råd med ett nytt men det senaste året har jag önskat mig pengar till harmoniumet istället för presenter på mina bemärkelsedagar. Nu har jag tillräckligt i spargrisen. Nu är bara frågan när det dyker upp. Pga. Covid har produktionen (i Indien) gått ner till en tredjedel. Beställningarna tar två månader. Om allt går som det ska kommer det i juli men det är ju om det inte blir värre med viruset och om leveranserna flyter. Läraren jag jobbade med förut har en fortsättningskurs som börjar 8 juli. Undrar om jag kan lita på att det dyker upp innan dess...? 

Här är den! Kärleken...

  Imorgon är det iallafall fredag! Jag hade hoppats få klart allt med rättningen ikväll. Vi ska åka ut till kusten och gå längs stranden tidigt på morgonen innan det blir för mycket folk, sen svänga förbi fiskaffären och köpa helgmat tänkte vi. På eftermiddagen har jag happy hour på Zoom med vänner i Colorado! Sen är det helg! Och sommar...Kristi Flygare hos er och Memorial Day weekend hos oss!

Idag har jag . . .

. . . sovit fyra timmar, vilat ytterligare ett par timmar, tagit två korta promenader och ätit två fantastiska måltider lagade av min man. Den ena var omelett och French toast med lönnsirap, bananer och jordgubbar och den andra laxkotlett, majskolvar, ris och sjögrässallad. Otroligt god (inga bilder tyvärr)! 

Det jag INTE gjort är att rätta tentor . . . men jag känner mig fräschare än på länge . . . 

Här blommar jacarandorna och en del restauranger och affärer börjar öppna igen.

Onlinekurser i höst - bra eller problematiskt?

Här hos mig går terminen mot sitt slut! Jag rättar sluttentor, svarar på frågor och försöker att inte bli för trött. Känner mig klar med terminen och längtar tills den är över men det är fortfarande mycket kvar att göra. 

Mitt universitet har beslutat att lägga nästan alla kurser online i höst. Många av mina studerande är besvikna och ledsna. Det förstår jag! De saknar sitt liv på campus, sina kompisar, luncher i cafeteriorna, kaffe på Starbucks. De tycker inte om att ha föreläsningar via Zoom hemifrån. En del av dem har såna hemmiljöer att det är nästan omöjligt att koncentrera sig på skolarbetet. Andra tycker helt enkelt det är svårare att jobba självständigt jämfört med att ha regelbundna möten i klassrummet som håller ordning åt dem. Samma med kollegorna. De saknar samtalen och att engagera sig i klassrummet med de studerande - magin som kan uppstå när man får till ett bra samtal om en text eller händelse.

Jag tycker också om den dynamik som uppstår i ett klassrum när en diskussion blir riktigt bra. Samtidigt känner jag lite annorlunda. Jag har inget emot att undervisa hemifrån och nu vet vi vad som gäller - dvs. att kurserna ska förberedas för online-undervisning. Om de hade beslutat om klassrumsundervisning så hade vi fått räkna med att det KUNDE bli så att alla skickades hem igen om en andra våg kom. Dessutom skulle jag säkerligen fått räkna med att en del av de studerande behövde online-undervisning pga. att de var högrisk eller utomlands (de internationella studerande). Då skulle jag alltså ha fått planera alla kurser på två olika sätt eller planera för att avbryta och byta till online efter en månad igen.

Dessutom hade jag helt enkelt inte känt mig bekväm med att tillbringa flera dagar i veckan på mitt campus. 50,000 elever går på universitetet, det ligger mitt i staden, och folk kommer och går hela tiden. Jag möter minst 150 personer varje gång jag är där, inklusive mina studerande, folk man möter när man går över campus, på toaletterna, osv. Känns helt orealistiskt att kunna iaktta strikt social distansering i de förhållandena som råder där. Att återgå till "det normala" känns väl utsatt just nu med andra ord. 

Jag får dessutom ett lugnare schema - både färre överraskningar och mindre resande fram och tillbaka så mer tid till annat (yoga och meditation t.ex.). 

Men det är inget snack om saken, det här beslutet är kontroversiellt och kommer få mycket kritik. Och som med så mycket annat - modeller för att öppna länder, stater eller städer - så är det svårt att veta vilka beslut som är riktiga. Ett annat stort universitetssystem i en annan stat tar ett annat beslut - att öppna sina campusar men med extra hygienåtgärder, social distancering och scheman som ska utvecklas för att undvika trängsel. Är det ett vettigare beslut? Hur mycket pengar kommer mitt system förlora jämfört med de som öppnar för "vanlig" undervisning (USAs universitet fungerar som vinstdrivande företag)? Kommer de som öppnar som vanligt kunna hålla öppet hela höstterminen eller blir kaoset ännu värre i mitten på hösten? Skadas fler studerande av att vi öppnar eller att vi håller stängt? Många frågor och mycket osäkerhet alltså. 

Men som sagt på ett rent personligt plan så känner jag mig okej med det här beslutet. Nu har jag ju dessutom hela sommaren på mig att hitta ett bra sätt att undervisa i den här modellen.

Sorgen runt Mors Dag

Idag (igår när det här publiceras) är det Mors Dag i USA. En känsla sveper genom mig. Den handlar inte om att jag är fyrtiofem och aldrig blivit mamma själv. Visst känner jag mig lite utanför - en erfarenhet som jag inte delar - men det är ett val som för det mesta känns okej. Inte heller handlar den mest om att min mamma är borta. Den här känslan fanns där redan innan det hände.

Nej, det är något annat: en gammal sorg över en komplicerad relation! Mamma och jag var inte helt sams på många år. Jag vill inte gå in på vad som gjorde vår relation svår - det känns för privat. Jag vill inte heller peka finger. Mamma gjorde sitt bästa för att ta hand om mig. Numer kan jag se att hon älskade mig så mycket hon förmådde samtidigt som hon ofta var arg och ledsen på mig.

Men faktum kvarstår: på de sociala medierna firas ett slags villkorslöst och kärleksfullt mödraskap och en mamma-barn relation som jag inte känner igen mig i. När mamma fortfarande levde och jag skulle skriva morsdagskort visste jag aldrig vad jag skulle skriva för att låta uppriktig. Jag sörjde hela tiden att jag INTE hade en fullständigt öppen och kärleksfull relation med min mamma. Att vi inte var varandras bästa vänner, etc. Allt som var sårigt och taggigt och ensamt mellan oss.

Sen gick hon bort, väldigt fort. Jag hjälpte till att ta hand om henne på slutet. Hon lät mig göra det, hon litade på mig i det ögonblicket trots allt. Men antingen kom jag hem för sent eller också var det aldrig meningen att vi skulle reda upp allt det där gamla. Hon var inte mycket för känslosamt prat. Hon hade dessutom väldigt ont. Hjärntumören slog ut en del av talet på slutet. Så vi fick inte mycket sagt förutom det nödvändigaste. 

Ungefär såhär års, den sista våren hon levde, skrev hon till mig att nu hade hon minsann varit och plockat färska nässlor. De skulle frysas in och jag skulle få dem i soppa när jag kom hem.  Och så hade hon fått färsk strömming som hon också rensat och  fryst in "så du inte behöver svälta när du kommer." Hon opererades tidigt i juni - jag var i Sverige då. Hon låg på sjukhuset nästan hela tiden jag var hemma men vi - min syster och jag - kokade nässelsoppan och stekte strömmingsflundrorna, precis som hon hade tänkt.

"Älskade Annika, det är klart att du alltid är välkommen hem" stod i det sista textmeddelandet hon någonsin skickade. Det var när jag hade ringt pappa och sagt att jag köpt en biljett till Sverige på kort varsel utan att kolla med dem först. Jag hoppades att det var okej. 

Det var första gången någonsin hon kallat mig "älskade Annika."

Älskade mamma.

Jag saknar dig! 

Dagens outfit: officiell kulturtant . . .

Jag äger numer mitt livs första Gudrun Sjödén-klänning!   Ni minns att jag funderade på kläder och klädstilar för några månader sen (innan apokalypsen drog igång). Sen dess har jag inte behövt anstränga mig speciellt mycket ifråga om professionella kläder eftersom jag har undervisat och jobbat online. Jag har bara behövt tänka på att ha på mig en top som ser okej ut (inga kaffefläckar...) en bit nedanför halsen för mina Zoom-samtal och föreläsningar. 

Men man måste ju roa sig med nåt när man sitter hemma så jag har tittat lite efter kläder . . . på ebay . . . Där dök det upp en Gudrun Sjödén-klänning i min storlek häromveckan för bara en bråkdel av vad den skulle kostat ny. Jag köpte den med en viss tveksamhet - kunde ju inte prova den - och undrade om den verkligen skulle funka. Jag gillar verkligen färgerna, materialen (miljöriktiga), profilerna och lagren i Gudrun Sjödén-katalogen men jag kan inte se mig själv ha på dem utan att se ut som ett cirkustält.

Men . . . klänningen dök upp häromdagen precis i tid till mitt pågående tenure-firande (och nu kan man väl ändå säga att jag är officiell kulturtant?) När jag tog på den såg den inte alls ut som ett cirkustält!! Så vackra färger och så bra passform för mig. Dessutom är den bekväm - som att ha på sig nattlinne - och perfekt för klimatet här.

Jag är mycket mycket nöjd!

Ska jag ha den på jobbet kanske det får bli lite mer uppklätt med en tröja eller jacka ovanpå

Ganska nära himlen . . .

Jag har aldrig direkt älskat Kristina Lugns poesi. Eller, för att vara ärlig, Kristina Lugn som person har ofta irriterat mig när hon dykt upp i media och TV. Men jag hade en diktsamling med ungdomspoesi som jag fick i femtonårsåldern och dikten av Kristina Lugn i den satte sig i minnet och släppte inte greppet.

Ganska nära himlen
i ett hus som är ganska grått
i ett rum med fina tapeter
bor lilla Liselott

Och hennes vidriga mamma
bor faktiskt också där
hon står vid spisen och röker
och undrar vart Liselott är

Men Liselotts snälla pappa
bor i en annan stad
han bor på en sällsam stjärna
och är både rik och glad

Där sitter han hela dagen
i en soffa av pärlemor
och ingen mer än hans dotter
vet var den mannen bor

Där sitter han hela natten
och skicka blå telegram
och ingen mer än Liselott vet
att dom verkligen kommer fram

För Liselotts taskiga mamma
arbetar i en butik
där staplar hon flaskor på burkar
och är varken glad eller rik

Hon säjer att Liselotts pappa
var ett kräk som hette Sven
som flydde till Tierp med Dolly
och aldrig synts till igen

Han har det väl bra med Dolly
och struntar i Liselott
som är liten spinkig och ensam
och lever på bidragsförskott

Så säjer Liselotts mamma
en ledsen och tanklös tant
som inte vet vad Liselott vet
är på riktigt alldeles sant

när alla dagisbarn sover
och alla kassörskor gått hem
går en pappa på tå och planterar
små blommor runtomkring dem

han planterar små ljus i köket
där middagsdisken står
tills allt blir vackert och trevligt
tack vare Liselotts far

Men när väckarklockan ringer
och himlen är raggsocksblöt
och morsan sitter i köket
och sväljer sin havregrynsgröt

när kärringen sitter i köket
och gastar: skynda dej nu
du ska äta och pinka och klä dig
för klockan är fem över sju

tar Liselott tyst och stilla
sin färgglada täckjacka på
och utan att klaga det minsta
bestämmer hon sej för att gå

Då kommer en fågel fjärranifrån
Det kommer en sur pensionär
En unge somnar i skogen
En mamma är inte där

Det kommer en hund som är hungrig
den gråter på gator och torg
En mamma sitter på PBU
och saknar ord för sin sorg

Det spelar en psalm i björken och
dagen är mulen och grå
Mitt vackra barn i bävernylon
vad är det du tänker på?
Du springer alltid allena
längs skyltfönstrens tindrande rad
där ingen hör vad du sjunger
och jag vet att du inte är glad

Jag väntar i mörkren, jag väntar
i mörkren långt bort ifrån dej
och snart blir jag sjuk av all kärlek
som du inte vill ha utav mig.

Kom tillbaka till mig, mitt hjärta
ja skynda dig hem till din mor
Vi kunde ha det så trevligt
på det höghusfält där vi bor

Vi kunde skaffa nåt hembakt
att sitta och mumsa på
och jag skulle sticka en kofta
så du slipper att frysa så
Och virka ljuvliga drömmar
av chockrosa yllegarn
och aldrig göra dig ledsen
mitt stackars ensamma barn!

Jag ska lära mig städa och vispa
och göra mej slank och fin
och bli en ordentlig mamma
en hemkär och kramgo´blondin

Jag ska skriva riktigt sympatiska brev
till Någon som passar mej
och förklara min nöd och göra reklam
för både mej och dej.
Sen är det bara att vänta
på alla svaren jag får
så har du en toppenbra pappa
lite längre fram i år !

Vila i frid, Kristina Lugn. Tack för att du skrev kärlekssånger till de ensamma, övergivna och ledsna! 

Har fått livstid...

Igår kom det slutgiltiga beskedet att jag har blivit befordrad till Associate Professor och fått min livstidsanställning vid universitetet. Jag har nog skrivit om detta med tenure förut. Det är en anställning där jag inte kan sägas upp eller avskedas med mindre än att jag begår ett brott av något slag, universitet läggs ner eller så stora politiska förändringar inträffar att tenure-systemet avskaffas för gott. Eller om jag själv säger upp mig naturligtvis. Hade jag INTE godkänts för tenure så hade jag förlorat jobbet (och i det ekonomiska klimatet det här året hade jag inte fått ett annat akademiskt jobb heller...).

Det är en märklig känsla att ha fått det här beskedet efter alla år, speciellt mitt i en global kris med så mycket osäkerhet och kaos. För en (amerikansk) akademiker räknas tenure som ögonblicket när man äntligen har landat. För många är det ögonblicket när de investerar i ett hus - två av mina kollegor som fick tenure nyligen köpte bostäder samma sommar. Om man är kvinna och tillräckligt ung är det då man slutligen rekommenderas att skaffa barn (problemet för många är att det tar så lång tid tills man får tenure att man är för gammal då). Innan dess är det svårt att hinna med att ta hand om barn samtidigt som man forskar, publicerar och presterar på sin provanställning.

I mitt fall har det tagit extra lång tid att få tenure. Mitt doktorsarbete tog sju år (detta är efter en fyraårig bachelors-utbildning). Det är normalt inom mitt ämnesområde pga. arkivarbetet - ofta utomlands - som krävs. I mitt fall så arbetade jag ju dessutom med mitt tredje- och fjärdespråk. Därför tog det ännu lite längre tid att få det klart. 

De verkliga problemen började efter jag hade doktorerat och skulle ut på arbetsmarknaden. Jag blev klar 2008, mitt i recessionen. Plötsligt fanns det nästan inga jobb alls inom mitt ämnesområde. Jag jobbade deltid som tempfakultet och sökte ständigt jobb. Det tog mig fem år att få ett fast jobb. När jag väl fick det började jag bli rejält utbränd. Jag behövde dessutom pendla eftersom min man hade jobb i en annan stat. Efter det hade jag problem att publicera min avhandling - en förutsättning för att få tenure på mitt universitet. Det fanns olika orsaker till det. Mitt forskningsämne hade hunnit bli en smula otrendigt. Dessutom fanns det svagheter och problem med mitt manuskrift. Runt 2015 blev jag sen kroniskt sjuk och det gjorde det ännu svårare att forska, undervisa och samtidigt pendla fram och tillbaka för att vara med min man. 

2018 fick jag slutligen mitt bokkontrakt men då var jag så slut att jag hade bestämt mig för att skita i den akademiska karriären och göra något annat. Så blev det ju inte (de gav mig tjänstledigt istället) utan i höstas var jag tillbaka på mitt jobb och skrev min tenure-ansökan som nu blivit godkänd.

Och nu har jag alltså fått min livstidsanställning. Vilken resa! Så mycket blod, svett och tårar som gått in i det projektet! Det var en bit över trehundra sökande till doktorandutbildningen jag kom in på 2001. Av oss ca. 20 som började på den var vi bara sex som tog en doktorsgrad. Av oss sex var vi fyra stycken som fick jobb inom akademin (en jobbar med ett administrativt jobb, en annan är militärhistoriker åt en statlig enhet istället). Ibland har jag svårt att förstå att jag faktiskt kom hit. Andra som verkade mycket smartare, bättre på att skriva, mer seriösa, mer ambitiösa, gjorde det inte. För att förtydliga - de har inte på något sätt "misslyckats" - deras val är bara ett annat. Det faktum att jag hamnade där jag är är någon slags kombination av idealism, envishet, självständighet, vissa specifika talanger och tur. Kanske lite dumhet också...

Det känns skönt att få lite extra säkerhet mitt i den väldigt gungiga världsekonomin just nu. Samtidigt frågar jag mig: är det här jag? Kommer jag vara här i resten av livet? I USA? I akademin som jag redan försökt lämna en gång eller två. Vad händer nu? 

Jag visar er en bit av brevet som kom igår och blombuketten från min man - som var så stolt att han blev tårögd. Förhoppningsvis har jag lyckats förmedla lite av de stora och komplicerade känslorna som det här ganska kortfattade meddelandet gav upphov till....