Det är min födelsedagsafton. Jag och mitt ex brukade skämta om det där att svenskar älskar att fira dagen FÖRE alla helgdagar - julafton istället för juldagen, påskafton istället för påsk och midsommarafton. När jag tänkte på firanden för någon vecka sen insåg jag att jag alltid älskat det där ögonblicket innan firandet börjar. Ögonblicket på födelsedagens morgon innan dörren öppnades och familjen kom in med sång, paket, varm choklad, en leverpastejmacka och en tårtbit. Tassandet och viskandet. Man själv låg tyst och låtsades sova fast man redan varit vaken i en timme och väntat.
Kvällen innan julafton som vi kallade lilljulafton - den 23e - när huset var skinande rent, granen klädd, julklapparna inslagna och maten färdig att provsmakas. Den kvällen som oftast avslutades med en promenad runt området för att spana in alla andras julgranar. Eller julaftonsmorgonen då jag skickades till grannen med en julgrupp, blev inbjuden till julfrukost med skinksmörgås och citronpepparkaka som vi åt i finrummet. Jag blev oftast sittandes där ända till lunch när mamma ringde och sa att nu hade mormor kommit med tåget så nu fick jag komma hem.
Eller idag. Valborgsmässoafton. Dagen innan min födelsedag som förstås alltid var en helgdag. De där blå vårkvällarna som vi inte har här i San Diego. Lukten av brandrök, smaken av varmkorv och vintern rasat. Födelsedagsafton.
***
Imorgon fyller jag femtio och jag har så svårt att begripa var tiden gått. Jag var ju nyss tjugofem? Häromdagen kom jag att tänka på en sång av Povel Ramel - "Var är tvålen?" - och insåg att det antagligen finns tre eller fyra generationer av svenskar nu som överhuvudtaget inte minns den längre. Eller "Far jag kan inte få upp min kokosnöt." Jag blev tvungen att skriva till min moster (som är 83) eftersom jag visste att hon skulle minnas den också. Och jo, hon mindes men snart är jag den enda generationen som kan den referensen. Eller har sett Martin Ljungs hypokondrikern.
Tänker även på hur annorlunda mitt liv blev jämfört med mina föräldrars eller andra jag växte upp med. När min mamma fyllde femtio hade hon öppet hus. Det var på den tiden man satte in en liten annons i tidningen om man INTE ville ha öppet hus med folk som kom förbi. "Uppvaktning undanbedes." Men hon bjöd på vin, smörgåstårtor och tårtor (hon gillade pinocchiotårtor) - släkten, alla som tillhörde föreningarna hon var aktiv i, ridkompisarna, seglarkompisarna, arbetskamraterna. Jag funderade på att bjuda hem folk men bestämde mig fòr att det blir för mycket just nu. I USA är ju 1 maj ingen helgdag och jag har stora högar med jobb som alltid i slutet av terminen. Samt vaknar med hjärtat i halsgropen och tänker på att göra-listorna. Men frånvaron av det där öppna huset och alla gästerna sitter ändå som en liten tagg i hjärtat, en känsla av att jag saknar ett sammanhang som hon hade, som bodde i en liten stad, hade barn, släkten i närheten och - på gott och ont - aldrig skilde sig.
***
Samtidigt känner jag mig väldigt lyckligt lottad. En kär vän ska göra en prinsesstårta till mig idag, på eget initiativ. Hon har alla ingredienserna och har planerat ordentligt - hon har aldrig gjort en förut men jag sa att det var min favorit och den är svår att få tag i här. Jag ska åka dit och "handleda" och umgås. Och imorgon har jag en dejt med någon som håller på att bli väldigt viktig, som ringer på kvällen och aldrig vill lägga på. Som säger att jag är vacker. Som tar hand om. Jag ska gå på fin fiskrestaurang och tänker dricka champagne, äta ostron och grillad bläckfisk. Det är inte illa. Bara annorlunda. Han som är viktig har aldrig satt sin fot i Sverige, aldrig ätit en smörgåstårta - eller en prinsesstårta - och jag har aldrig varit där han växte upp.
Men nu är det iallafall Valborg och trots att jag är långt från lukten av brasor, kyliga blå vårkvällar, och skönsång känner jag trots allt den där glada förväntan av dagen före. Ögonblicket innan allt det roliga börjar...