Jag skrev ju lite i förra inlägget om hur jag trodde att livet efter pandemin - dvs. efter vaccinet - kommer att vara. Nu tänkte jag utveckla de tankarna en smula, mest med utgångspunkt från mitt eget liv och mina egna känslor men lite mer generellt också.
1. Online-arbete. För oss som arbetar någorlunda självständigt och i "white collar"-professions så tror jag att mycket mer arbete kommer äga rum online även när vi inte längre måste ha det så. Det är ju så mycket som funkar som telearbete egentligen: möten, informationsmöten, en del av vår undervisning, osv. För egen del innebär det att jag kommer lägga över en del av mitt arbete virtuellt. Speciellt bra tycker jag det funkar att ha förinspelade föreläsningar som de studerande kan lyssna till. Sen när man möts i person kan man koncentrera sig på att svara på frågor, diskutera knivigare frågor i undervisningsmaterialet samt diskussioner och konverstioner runt kurslitteratur. Jag hoppas också innerligt att institutions- och kommittémöten hålls övervägande online framöver (det lär bero på institutionskulturen - det finns ju folk som ÄLSKAR att sitta i möten med varandra i timmar...).
Även i den privata sektorn reste ju folk mellan städer och länder för informationsmöten och kickoffs innan pandemin som man precis lika gärna kan hålla via Zoom eller Google meet. Det borde bli mindre affärsresande nu.
2. Munskydd. Jag kommer antagligen fortsätta använda munskydd med jämna mellanrum. Nu har jag ju flera stycken och om jag inte motionerar intensivt så är de inte alltför jobbiga att hantera (jag kan andas bättre i engångsmunskydden än i de som är gjorda i tyg). Jag misstänker att jag kommer använda dem under influensasäsongen och dessutom upptäckte jag att de var en hjälp när luftkvalitén är dålig och astman triggas. Så när det är brandsäsong till exempel. Som vi alla vet kommer brandsäsongerna fortsätta bli längre och svårare med tiden och för oss med andningsrelaterade sjukdomar kommer de tiderna inte vara speciellt kul.
3. Beredskapskultur. Innan 2020 så hade uppenbarligen nästan alla regeringar helt tappat all krisberedskap som kanske var vanligare under krigen och närmare den senaste stora pandemin, dvs. den Spanska Influensan 1918. Framöver tror - hoppas - jag att myndigheterna kommer ha krislager och krisplaner som de kan aktivera när nästa världsomfattande katastrof inträffar. Inte tas med brallorna nere...
Jag hoppas att de brister i sjukvården och äldrevården som blivit skriande tydliga under 2020 åtgärdas.
4. Politikerförakt. En av följderna av Digerdöden på 1300-talet var att kyrkan tappade i inflytande och prestige. Folket såg prästerna agera själviskt, kortsiktigt och omoraliskt när de stod ansikte mot ansikte med en riktig katastrof och ett stort hot och slutade tro att de var "heligare" än andra människor eller att man kunde lita på dem och på kyrkan som institution. Det finns tom med de som säger att protestantismen och de stora utmaningarna mot den romerska statskyrkan var en följd av kyrkans moraliska misslyckande under Pestens härjningar.
Vi har sett många, många ledande politiker i olika länder agera oetiskt, göra misstag, ljuga, bryta sina egna förordningar. Jag tror att tilltron till många politiker och politiska partier har störtdykt under 2020 och det kommer ha konsekvenser för den politiska utvecklingen framöver. Hur kan jag inte säga i nuläget. Kanske kommer regeringar störtas och politikers karriärer gå under. Kanske kommer nya partier uppstå. Kanske blir federala länder mer federala, så att man sätter mindre tilltro till centraliserad makt och mer till lokal makt. Valen och valresultaten under de kommande åren kan komma att bli väldigt intressanta.
5. Möteskultur. Hur lång tid kommer det ta för oss att känna oss bekväma i folkmassor igen? Nu finns det ju folk som inte alls har upplevt trängsel som ett hot på hela den här tiden. Men för mig tror jag det kommer ta lång tid att slappna av i större grupper av människor, i trängsel och trånga utrymmen med mycket folk (för att vara ärlig var jag inte förtjust i såna situationer ens innan pandemin men det är definitivt värre nu - känns väldigt hotfullt med folkgrupper).
6. Pandemisysselsättningar. Jag ser när folk skriver årskrönikor att många har läst och bakat mer än nånsin. Kommer vi fortsätta med de här långsammare sysselsättningarna eller kommer vi ha hunnit bli fullständigt uttråkade av att baka surdegsbröd och läsa romaner när pandemin är över? Jag ser andra som tillbringat mer tid i naturen - familjer som varit ute och campat tillsammans, fotvandrat, etc. Det är ju en konstant i Sverige men mina amerikanska vänner har också varit ute i naturen mer än nånsin. Fortsätter de med det?
7. Ekonomin. Flygbolag, barer och restauranger. Här i San Diego är en hel del restauranger på väg att gå i konkurs pga. nedstängningarna och den minskade volymen besökare. Jag misstänker starkt att det är likadant för flygbolagen. Och universiteten här i USA för den delen - de har färre studerande och fler budgetproblem. Vilka överlever och vilka gör det inte? Kommer vi ha en mindre aktiv restaurang- och barscen? Kommer det finnas färre flygrutter mellan platser och länder? Och när det gäller resor - kommer länder vara mer benägna att stänga gränser och förhindra in- och utresor pga. rädslan för nya epidemiutbrott.
8. Till slut: kommer vi lära oss att kramas igen? När vi HAR träffat vänner och bekanta under 2020 har det känts så konstigt att bara vinka lite på två meters avstånd. Kommer vi återgå till att krama vänner och bekanta, skaka hand och röra vid varandra? Jag hoppas det. Jag tror inte människan är byggd för att vara fysiskt isolerad.
Hur tänker ni om det här?
Vad tror ni vi kommer uppskatta mer som vi tog för givet tidigare?