Drömmar och flykt

Att drömma sig bort…

Ibland känns det som att alla andra vet exakt vad de vill

Den känslan kan man speciellt få när man läser bloggar och tittar på facebook.

Men…

Det värsta med drömmar är delvis att de är färskvaror

Och delvis att när de väl slår in

Så är de aldrig riktigt vad man förväntade sig

Och man börjar omedelbart se sig om efter nya drömmar och mål

I alla fall om man är som jag.

Jag har gjort allting sent i livet

Gifte mig sent, fick fast jobb sent, pensionssparade sent (försent?)

Och känner mig ofta som att jag nästan inte delar några drömmar med majoriteten av människor.

Speciellt drömmer jag aldrig om att ”slå mig till ro” eller ”ha en egen liten täppa.”

När jag var arbetslös drömde jag om att ha ett jobb.

När jag frös i vintermörker och kyla drömde jag om varma klimat.

När jag var ensam drömde jag om vänskap.

Nu har jag ett jobb och ett varmt klimat. Och till och med vänner.

Betyder det att alla mina drömmar slagit in?

Det känns inte riktigt så.

Det känns fortfarande som om något saknas.

Som att när man kommer i mål så flyttas plötsligt målposterna längre bort.

Delvis har det väl att göra med att den jag älskar mest är på andra sidan jorden just nu. Men dessutom kanske det ligger i min natur att alltid söka efter något bortom horisonten. Uppenbarligen har jag dessutom svårt att acceptera vardagslunken, kompromisserna, lugnet.

Eller så har helt enkelt mina flyktinstinkter blivit så välutvecklade

Att jag defaultar in i dem så fort något känns obekvämt

Eller när jag varit på samma plats lite väl länge.

SVT Play visar just nu en väldigt rolig och bra serie

Om fyra familjer som ger sig ut på äventyr

Serien heter just "Familjer på äventyr"

Och budskapet är förstås att alla kan följa sina drömmar

Om man verkligen vill och planerar för det.

Frågan är bara hur man ska skilja på drömmar och flyktinstinkter

Husbåtar, långresor eller frestelsen i tanken att bo på en öde ö

Eller i andra fall tendensen att gömma sig

Bakom ett vitt spjälstaket och en faluröd dörr 

Eller i en gated community

Istället för att gå ut och möta livet

Och bli allt man kan bli?

Men om poängen varken är att fly bort eller gömma sig

Någon gång måste man väl sluta med bådadera…

Vad återstår då av ens ”bucket list”?

Vad väntar där? Vem är jag då och vad är det jag vill?

Egentligen.


PS. Och nu menar jag inte att de som gav sig ut på de här resorna eller skapade sig en täppa bara gömmer sig eller flyr utan att när JAG börjar drömma om sånt så har det mycket med flykt undan det liv jag faktiskt har att göra... 

Kvinnor i krig: Anonyma (Eine Frau in Berlin)

-->

In the 1950s, noone wanted to hear her story.

West German society celebrated the “woman of the rubble,”

A hero and victim,

She toiled tirelessly to remove the rubble

From the streets and yards.
The clean-up after the air raids during the final months of the war.

Her hands became rough, callused, and cracked

From carrying the stone, pushing the wheelbarrow,

Wielding the shovel. 

During the day, those hands cleared the streets, built the country,

In the evening, they fed the babies, wiped the tables, mended the socks,

Shifted the sheets . . . and again pushed the wheelbarrow,

This time with brown coal used to heat the makeshift housing

Of the first brutal years after it was over.
At night, they were held on hot baby cheeks and foreheads.

The women

Their eyes broken,

Their backs straight.

Such was the myth . . . maybe not incorrect

But incomplete.

Women were Nazis too,

Violent too.
Selfish at times.

And when all was lost

Surviving became an ugly business.

The women themselves

Remembered the way it was

But stayed silent.

Too soon perhaps to put words to it,

Too difficult.

And besides noone wanted to hear it.

Better to keep quiet and get on with getting on.

Still, she told it

By publishing her diary from the spring of 1945.

She told of the rapes, the laughters, the dark corners

Of the pragmatism

The means and ways of survival

“No question about it: I have to find a single wolf to keep away the pack. An officer, as high-ranking as possible, a commandant, a general, whatever I can manage. After all, what are my brains for, my little knowledge of the enemy’s language?”

The choices that were made.

The betrayals.

The truths.

“It’s the first time I’ve heard of one of our men responding with that kind of red-eyed wrath. Most of them are reasonable – they react with their heads, they’re worried about saving their own skins, and their wives fully support them in this. No man loses face for relinquishing a woman to the victors, be it his wife or his neighbor’s.”

A friend of hers initially published it in English.

In 1959, it came out in German, in West Germany

By that time, she had moved to Switzerland and gotten married.

It and she were condemned entirely.

The reviewers accused her of distastefulness, disgrace,

Of slandering German women

Of doing the women of Berlin a disservice, of destroying their memory.

She paid dearly for her outspokenness

By losing a partner and her homeland.

So she refused to have the diary republished during her lifetime

And made it a condition of publication after her death

That she still be anonymous.

She died in 2001, never having written anything else again.

The 2003 edition of her book became an instant bestseller,

Then a film.

But her wish to remain anonymous was not respected.

Journalists revealed her identity

Served it up on a platter to a curious public

While others questioned the authenticity of her story. 

What is the sense-moral here?

That it might be better to keep lying
or to stay mum.

Och förresten det där med kulturtanter...

Min egen tolkning av kulturtanten. Ha!

Jag blev tvungen att översätta konceptet "kulturtant" till engelska för en vän på facebook häromdagen så jag läste in mig lite mer noggrant på det.

I artiklarna så stod det att kulturtantens främsta kännetecken är att hon klär sig i Gudrun Sjödén-kläder, färgglatt och vågat, men mot en mörkare (svart eller grå) botten; att hon har kortklippt rödfärgat hår och fräcka glasögon; att hon tjänar över genomsnittet, och att hon är kulturellt engagerad: litteratur, teater, konserter, osv. Många kulturtanter är i 60-årsåldern, antagligen därför att babyboom-generationens kvinnor haft tid, god inkomst och hälsa och vågat ta för sig på det här sättet. Slutligen dricker kulturtanten gärna rödvin och har politiska åsikter och jävlar annamma. 

Och sen påstår folk att termen är nedlåtande och lätt negativ . . . jag däremot sitter här och tänker om kulturtantens smak och livsstil: what's not to love!? 

Här är artikeln på engelska om Gudrun Sjödén och kulturtanter: http://www.thewomensroomblog.com/2014/05/06/all-embracing-fashion-from-gudrun-sjoden/

Här är en blogg som känns lite som den amerikanska motsvarigheten till kulturtanten (fast just nu är Ari visst i Japan): http://advancedstyle.blogspot.com

Till slut en värdig kulturtant årgång yngre, i Helsingfors: Karkki http://karin.ratata.fi/blogg/

Bara att läsa och bli inspirerad - sen tycker jag vi lägger av med bantningen, dumpar åldersångesten, köper lite färgglada lösare klänningar och scarfer (och den där stora mönstrade väskan) och går på teatern istället :) 

Dagens kulturtant

Operan igen.

Mozart's Don Juan den här gången: en helt underbar uppsättning, scen och solister. Egentligen är väl den operan helt enkelt Mozarts variant av 50 Shades of Gray (fast tusen gånger intressantare, intelligentare, vackrare - och därmed sexigare!)...med andra ord, en god portion tantsnusk...

Och när vi ändå är på tanttema: här kommer dagens kulturtant-outfit som jag var rätt nöjd med (iallafall tills jag halkade i en spya på vägen hem i mörkret och fick lite av den i nedkanten av byxorna...). 

Annars sålde jag min futon på craigslist idag. Köparen prutade inte ens - och jag hade satt hyfsad prutmarginal på priset - så jag var väldigt nöjd. Hejdå knakande, ryggmördande måste-ha-billiga-möbler-snabbt-säng...och välkommen riktig-vuxensäng-med-memory foam-mattress och kuddar som jag hittade på amazon till ett alldeles fantastiskt nedsatt pris. Jag hoppas att det kommer göra mycket för nattsömnen...

De mördade poeternas natt...

-->

Scenen är en stor cell i Moskvas Lubjanka-fängelse

Två bänkar och en stol, en vattenspann i ett hörn

Ekande fotsteg och stora lås som öppnas och stängs.

Av de fyra männen i cellen tillhör tre Rysslands mest välkända jiddiska författarcirklar. Dessa män är gräddan av jiddisch-kulturen. 

De är dessutom övertygade kommunister som skrivit propaganda för Sovjetunionen – för Stalin och emot Hitler. 

Men nu, 1952, när Stalin har problem med Israel och anti-semitismen har fått fäste än en gång i det ryska ledarskapet, så har dessa män fängslats som statsfiender och spioner. 

I gryningen kommer de avrättas.

I verkligheten fängslades tretton judiska författare och avrättades den 12e augusti 1952. I Nathan Englanders pjäs, “den tjugosjunde mannen” som jag såg på Balboa Parks Old Globe Theatre häromkvällen, är numret tjugosex. Pjäsens huvudtema kretsar runt den tjugosjunde. Han är ett ungt geni som skriver (på jiddiska) varje dag men som aldrig blivit vare sig upptäckt eller publicerad. Hans närvaro i cellen är ett byråkratiskt misstag.

Frågan som ställs är denna: om ingen läser det man skrivit, kan man ändå vara författare? Denna fråga var viktig för Englander när han först skrev novellen som ligger till grund för pjäsen. Då var han bara var sjutton och ännu oupptäckt. Mer än något annat i världen ville han bli författare... Den är viktig också för dessa författare som skriver på ett döende språk. Som en av de fyra i cellen, Yevgeny Zunser, säger med svart humor: “min publik har gått upp i rök." Majoriteten av jiddisch-talande judar hade redan dött i koncentrationslägren sju, åtta år tidigare. Männen i cellen kunde skriva underbara böcker .  . . på ett språk som ingen längre kunde läsa . . .

Frågeställningen kommer upp igen när en annan av männen, Vasily Kerensky, blir hotad av en KGB-agent. Om Kerensky inte anger de andra så kommer staten mörka hans existens för all framtid: hans böcker kommer att försvinna från alla hyllor, hans ansikte suddas från officiella foton. Inga böcker kommer nämna hans namn. Kerensky är fullständigt nedbruten.

Vad är en författare utan sitt namn? 

Utan läsare? 

Ingen…ingenting… 

Eller är en stor författare alltid stor även som okänd och oläst?

Jag tycker om tankegångarna men har lite blandade känslor inför uppsättningen. Skådespelarna spelar sina roller med såna överdrivna dramatiska effekter att de nästan blir till karikatyrer i vissa stycken. 

Jag tycker viktiga nyanser går förlorade på det sättet. 

Överhuvudtaget, kanske som historiker, tycker jag att själva porträttet av intelligentsians komplicerade förhållande till den totalitära staten är förenklat.

Men jag är samtidigt glad att ha sett pjäsen. 

De tankar och funderingar den väckte gjorde den sevärd.   

En icke bortkastad kväll…

 (Dessutom hann vi med ett glas rödvin, en delad portion tryffel-parmesan-pommes och ivrigt filosoferande på Panama66 emellan Englander-intervjun och själva pjäsen...).

Hon som var jag

-->

Nyligen såg jag bilder på en barnfamilj i mina gamla hemtrakter,

I det naturområde som tillhörde mina föräldrars favoriter och där vi var ofta, ofta.

Vi har hundratals foton från just det området, jag och min syster i brun-gula sjuttiotals mössor, tumvantar, galonisar, med olika vänner och släktingar.

Det är vackert där, med utsikten över havet, solen och vattnet och grå, rundade bergshällar.

Jag tycker om att tänka på de svenska klipporna och bergen,

På att de egentligen är rötterna av stora berg som en gång stod där,

På att de är så små och rundade därför att de är mycket äldre och har slitits mycket hårdare av väder och vind än högre och mera imponerande bergskedjor som Klippiga Bergen eller Himalaya.

Men…det var inte det jag ville skriva om

Utan om hur konstigt det känns att föreställa sig att den där småbarnsfamiljens nutid är min dåtid. 

Gustav Fröding skrev en gång:

 

Och här är dungen där göken gol

Små töser sprungo här
I bara fötter och trasig kjol
Att plocka dungens bär.

Och här var det skugga och här var det sol
Och här var det gott om nattviol,

Den dungen är mig kär
Min barndom susar där

För mig som är så långt borta

Känns min barndoms dungar som drömlandskap,

Inte mer verkliga än Frödings diktade skog som jag aldrig sett eller besökt.

Till och med när jag åker hem och besöker de platser där jag växte upp,

Så känns de overkliga och avlägsna som bleknade foton i ett album.

När man inte är där – när man är här i södra Kalifornien

När det är helgdag, grannarna i huset intill röker marijuana,
Lukten som driver in genom köksfönstret,

Pratar och stojar och spelar musik med dånande bas

Medan vindspelet plinkar mjukt i brisen och hunden snarkar på mattan,

Och gult solsken flödar över allt därutanför,

Då kan hjärnan helt enkelt inte göra språnget och föreställa sig den andra verkligheten,

Där gråstenskullarna lutar sig mot havet, mot den råa februarikylan och snålblåsten.

Och ändå är de någon annans helt riktiga verkliga verklighet

Precis just nu.

Ibland tror jag att hjärnan helt enkelt inte är byggd för att existera

I flera verkligheter. Det är därför det är så svårt.

Likaså kan jag inte längre känna förbindelsen med henne som var jag då.

Den där tolvåriga småstadstjejen.

Jag vet ju hur hon kände sig, hur hon resonerade, hur hon såg världen.

Jag har känsel- och luktminnen, gammal smärta, instinktiva reaktioner och tvångstankar som lever kvar från hennes värld.

Men jag tvivlar ibland på att hon och jag verkligen är samma person.

Hon hade aldrig ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig själv här i mitt liv.

Jag vet inte riktigt vad hon föreställde sig.

Jag har känslan av att hon inte vågade drömma om framtiden,

Att hon egentligen bara visste med säkerhet vilket liv hon INTE ville ha

Det hon försökte fly ifrån.

Det hon fruktade.

Jag tror att hon antog att hon skulle komma att leva ett ganska trist liv

Som hon hade relativt lite kontroll över.

Hon hoppades nog – om någon någonsin hade frågat –

Att hon kanske skulle hitta någon som tyckte om henne,

Litegrann iallafall

Jag tror att hon förutsatte

Att det skulle komma att regna och vara rått och mulet

Större delen av resten av hennes liv.

Hon flydde bort i sagor och äventyrsböcker

Men gjorde inga konkreta planer.

Hon som var jag då

Hade överhuvudtaget inga instrument att hantera

Strukturerna på den miljö där hon existerade.

Hon hade inga jämförelser som kunde dras,

Ingen översikt över platsen där hon var.

Till och med när hon läste

Så var det mest för att dyka ner i en annan värld,

Inte för att försöka förstå den värld hon själv levde i.

Hon förutsatte att det var henne det var fel på,

Att det var hon som misslyckats med att anpassa sig

Till den enda värld som stod till hands.  

Utan de styrredskapen

Utan bekräftelsen att det faktiskt var okej att inte passa in i just den världen, just den platsen,

Så fanns bara ensamheten, utanförskapet och smärtan

Och medvetandet om misslyckandet.

Blandat med små ljusglimtar av hopp om att hon kanske så småningom

Skulle kunna lära sig göra jobbet lite bättre,

Bli bättre på att kamouflera sig.

Så nej, jag vet inte vem hon var

Trots att jag vet hur hon kände sig.

Och hon hade nog varken förstått, velat eller kunnat prata med mig.

Ser ni henne?

Där går hon i den lilla nedförsbacken mot busshållplatsen.

Hon släpar fötterna efter sig

Hon vill inte gå till skolan

Hon är rädd för att det blir en dålig dag,

Funderar på om hon kanske inte har lite ont i huvudet eller magen

Så hon kan stanna hemma istället.

Mössan har hon gömt i fickan

Trots att vinden biter i öronen

Och håret är kortklippt, spretigt.

Men det finns saker som är värre än att vara kall.

När man redan vet att man är töntig, barnslig och löjlig

Så är det ju väldigt onödigt att bekräfta det

Genom att komma in på skolgården

I en fjantig mössa med tofs.

Och här sitter jag,

Och jag önskar förstås att jag kunde tala med henne

Utan mössan men med ryggsäcken, där i nedförsbacken,

Som var så lång på den tiden och är så liten nu.

Tala om att de långa grå dagarna och ensamheten

Ändå bara var en liten del av det stora långa livet

Berättat om upplevelserna och möjligheterna,

Om kärleken.

Om hur livet kan ta en någon helt annanstans än man

Någonsin trodde eller förväntade sig.

Men hon skulle nog inte lyssnat.

Jag är ju egentligen fortfarande en tönt
(fast en gladare tönt...)

Och som Groucho Marx sa:

“Jag vill inte va’ med i en klubb

Som släpper in en sån som mig…”

Att hantera ett nödläge?

-->

Två gånger den senaste månaden har jag varit i situationer då jag blivit tvungen att ringa efter ambulansen. En gång åt min vän med hunden (han är hemma igen men fortfarande skakig) och den andra gången igår morse då en kvinna som var ute med sin hund kollapsade på gatan.

Det är konstigt att det inte hänt tidigare då jag ändå arbetat med grupper med trettio till hundra människor flera gånger i veckan i flera år. Jag inser plötsligt att jag inte alls vet hur man hanterar en sådan situation. Jag har gjort mitt bästa. Lugnat, tröstat, hålllit händer, givit vatten, ringt efter hjälp men känt mig väldigt rådvill…och efteråt suttit med tanken som gnager: gjorde jag rätt? Tänk om det blev helt fel och jag gjorde allt värre istället?

Skulle jag ha ringt ambulansen trots att de inte ville att den skulle komma? Skulle jag ha lyft personen som fallit och stöttat dem runt hörnet eller skulle jag bara låtit dem ligga kvar och gjort det bekvämt för dem där de var? Fanns det tecken jag skulle ha sett och förstått som jag inte förstod? Jag lade henne på sidan men tänk om hon var i schock och borde legat i ryggläge med fötterna upp istället?

Och då har jag ändå haft en relativ tur.  I bägge lägena var personerna vid medvetande - hade inte brutit några ben, blödde inte, andades, kunde kommunicera. Men tänk om något mycket värre hade hänt och det bara var jag som var där och kunde hjälpa? Tänk om det var en av mina studeranden som jag verkligen känner riktigt ansvar för, eller en nära vän eller familjemedlem? Hade jag kunnat förlåta mig själv om min okunnighet ledde till att de blev ännu sämre?

Detta är uppenbarligen ett tecken:

Jag måste skriva upp mig för en första hjälpen-certifierings-träning så att jag har bättre koll nästa gång universum knackar mig på axeln och ber att jag gör rätt för mig här i världen…

Måste iallafall ha en rimlig chans att hjälpa på rätt sätt….

Cabrillo again...

-->

The tide pools this time

The entrance to the park was free today because of President’s Weekend

So there were lots of people on the rocks.

Then dinner with friends and this delicious desert, which we made a special pilgrimage to Poway to get...

All in all, a pretty good Valentine’s Day despite my Valentine spending it across the ocean (the other ocean…).

And he sent me tulips....

Kvinnor i krig: Maria Botjkareva (1889-1920)

Det var ett härligt, inspirerande, oförglömligt ögonblick i livet. Min själ rördes på djupet och jag hade en vag upplevelse av att en ny värld vaknat, en renare, lyckligare och heligare värld.

                        - Botjkareva om krigets utbrott 1914

Vem var Maria Botjkareva?

Tredje dottern till en försupen småbrukare

I Novgorod-området i Tsarens Ryssland.

En hjältinna som tagen ur en roman av Dostojevskij.

Mamman grät och förtjänade pengar till familjen,

Pappan slogs och söp upp pengarna.

En kvinna utan utbildning, läskunnighet, eller resurser.

En kvinna med otur i livet och i kärleken –

Hustrun till två alkoholiserade och våldsamma män:

Afanasy Botjkarev och Yakov Buk.

Rädslan som kröp i väggarna i hennes hem innan kriget,

Plötsligheten i männens raseri.

Kylan, ledan och de långa kvällarnas tystnad

Väntan på de tunga stegen i farstun.

Att lämna Yasha för min egen bekvämlighets och säkerhets skull var omöjligt. Men att lämna honom som en osjälvisk uppoffring var en helt annan sak. Och tanken på att gå ut i krig uppfyllde mig helt och lämnade mig ingen ro.

                                    - Botjkareva om sitt val att gå ut i krig.

Men också en människa av enorm kraft,

En överlevare av hemförhållandena, misshandeln,

Sibiriens tundra, skyttegravarnas lera, blod och massdöd.

Hon flydde till kriget och kärleken till sin nation

Som från en älskare till en annan till en annan.

En mycket god soldat, någon som vann över människor,

Osvikligt lojal till det hon förstod vara Ryssland

Tåligheten, uthålligheten, den fysiska och mentala styrkan

Fick henne att hantera krigets vidrigheter

Bättre än de flesta manliga soldater

(Klart bättre än de brittiska och tyska poeter

Till exempel Robert Graves och Siegfried Sassoon

Som blev krigets mest berömda krönikörer.

Känsliga män med vita händer

Som i mötet med skyttegravarnas verklighet

Blev djupt störda, besvikna och nedbrutna).

Någon som andra följde

Som kunde tala inför folkmassor, mobilisera dem

Redan som Yakov Buks hustru

Senare som den enda kvinnan bland hundratals män vid fronten

Eller som ledare och grundare av krigets mest uppseendeväckande stridsstyrka

Jag hade en vision. Jag såg miljoner ryska soldater följa i en obetvinglig framryckning efter att jag och mina trehundra kvinnor hade försvunnit in i Ingenmansland på vägen till de tyska skyttegravarna. Männen skulle säkerligen skämmas vid synen av sina systrar som gick in i strid. Fronten skulle säkerligen vakna till liv och avancera som en man, och sedan följas upp av mäktiga arméer längre bak. Ingen kraft på jorden kunde stå emot den oemotståndliga attacken av fjorton miljoner ryska soldater. Sen skulle vi få fred…

-       Botjkareva, om vad hon trodde att Dödsbataljonen

kunde åstadkomma.

Grundaren av Dödens Battalion 1917:

Rysslands första kvinnliga stridsstyrka

300 kvinnor som hon drillade och som sattes in i strid mot Österrike

Efter tsaren blivit avsatt men innan Bolsjevikerna kom till makten

En propagandaploj för att få männen att skämmas

För deras ovilja våren 1917 att stanna kvar på fronten och slåss.

Ett instrument för mäktiga män

Men också någon som drömde stort

Och påverkade sitt eget öde.

En kvinnlig soldat

Som trakasserades sexuellt

Hånades, skrattades ut, misshandlades,

Förtalades, även i senare historiska skrifter.

Temperamentsfull, våldsam, envis, möjligen fanatisk.

En människa som kanske alltid valde fel och vars val och livsval

Slutligen tog hennes liv

Då, när hon 1920, efter en resa till USA för att samla in pengar

Valde att återvända till Ryssland

Blev fängslad av bolsjevikerna

Torterad och till sist avrättad.

Någon vars egna ord vi aldrig kommer få läsa

Eftersom hon inte var skrivkunnig.

Det vi har är den memoir som hon dikterade

I USA, till journalisten Isaac Don Levine

Översatt till engelska

Filtrerad genom hans penna och perspektiv.

Vem var Maria Botjkareva?

Hon som valde fel män, fel krig, fel karriär,

Fel sida och en förtidig död

Vad säger oss hennes historia

Om Ryssland, Första Världskriget,

Eller om rollen kvinnor kan spela och har spelat i krig?

Mare mare...

Minns ni Anders Glenmarks gamla slagdänga, "Mare, Mare"? 

"...vad gör man med en söndagmorgon? 
Jo, man kan sätta hundra spänn
På att havet finns därute än.
Lika bra att slumra till igen..."

                         - Anders Glenmark, 1991


Så vad gör man på en söndag morgon? 
Havet finns som sagt därute än.
Så man kan ta en handduk, en termos te och ett par mackor och dra till stranden,
Sticka lite på Filten Som Aldrig Blir Färdig

 Och roa sig med att försöka fota måsar i flykten... 

Den här sorten heter Heermann-mås (på engelska).

Det är faktiskt rätt avkopplande! 

PS. L. är fortfarande här - möjligen får min vän komma hem imorgon och L. kan komma hem till husse. Lillhunden har hursomhelst varit på bättre humör sen i fredags :) 

Familjedrama

-->

I onsdags ringde en vän som är svårt sjuk vid 8-tiden på morgonen. 

“Jag kan inte röra benen” sa han. “Kan du ta ut L.?” 

L. är hans servicehund som vi lärt känna i parken och som jag ibland promenerat på varma dagar då min väns nervsystem går ur funktion. 

När jag och en annan vän – också inkallad för att ta hand om hunden (för så fungerar han) kom dit insåg vi snabbt att han inte kunde stanna hemma. Så nu är han på sjukhus och jag har plötsligt ett trehundshushåll.

Det har gått över förväntan. Storhunden är visserligen lite missnöjd med att dela soffan och Lillhunden med att dela sängen om natten. Själv känner jag mig som en bläckfisk på morgon-promenaderna med tre hundar och två bajspåsar i händerna. Men L. är väldigt försynt och lyhörd så egentligen inga problem....förrän idag då jag köpte hem en halv nygrillad kyckling för fredagsmys.

Då bestämde sig Lillhunden för att L. var Ett Stort Problem och svor ilsksint åt både henne och Storhunden. 

Så Storhunden fräste tillbaka, jag fräste åt Lillhunden, L. gömde sig, och så surade vi allihop och var ledsna på varandra.

Men nu har jag lockat ut L. från sovrummet där hon gömde sig och återbördat henne till soffan.Fortfarande lite bekymrad...

Och Storhunden tröstar Lillhunden genom att tvätta hans öron (hennes vanligaste metod när de kommit ihop sig).

Så om jag bara håller kycklingen ur vägen för alla inblandade (och äter ärtsoppa till kvällsmat istället) så ska vi nog ha ett riktigt bra fredagsmys…