Hon som var jag

-->

Nyligen såg jag bilder på en barnfamilj i mina gamla hemtrakter,

I det naturområde som tillhörde mina föräldrars favoriter och där vi var ofta, ofta.

Vi har hundratals foton från just det området, jag och min syster i brun-gula sjuttiotals mössor, tumvantar, galonisar, med olika vänner och släktingar.

Det är vackert där, med utsikten över havet, solen och vattnet och grå, rundade bergshällar.

Jag tycker om att tänka på de svenska klipporna och bergen,

På att de egentligen är rötterna av stora berg som en gång stod där,

På att de är så små och rundade därför att de är mycket äldre och har slitits mycket hårdare av väder och vind än högre och mera imponerande bergskedjor som Klippiga Bergen eller Himalaya.

Men…det var inte det jag ville skriva om

Utan om hur konstigt det känns att föreställa sig att den där småbarnsfamiljens nutid är min dåtid. 

Gustav Fröding skrev en gång:

 

Och här är dungen där göken gol

Små töser sprungo här
I bara fötter och trasig kjol
Att plocka dungens bär.

Och här var det skugga och här var det sol
Och här var det gott om nattviol,

Den dungen är mig kär
Min barndom susar där

För mig som är så långt borta

Känns min barndoms dungar som drömlandskap,

Inte mer verkliga än Frödings diktade skog som jag aldrig sett eller besökt.

Till och med när jag åker hem och besöker de platser där jag växte upp,

Så känns de overkliga och avlägsna som bleknade foton i ett album.

När man inte är där – när man är här i södra Kalifornien

När det är helgdag, grannarna i huset intill röker marijuana,
Lukten som driver in genom köksfönstret,

Pratar och stojar och spelar musik med dånande bas

Medan vindspelet plinkar mjukt i brisen och hunden snarkar på mattan,

Och gult solsken flödar över allt därutanför,

Då kan hjärnan helt enkelt inte göra språnget och föreställa sig den andra verkligheten,

Där gråstenskullarna lutar sig mot havet, mot den råa februarikylan och snålblåsten.

Och ändå är de någon annans helt riktiga verkliga verklighet

Precis just nu.

Ibland tror jag att hjärnan helt enkelt inte är byggd för att existera

I flera verkligheter. Det är därför det är så svårt.

Likaså kan jag inte längre känna förbindelsen med henne som var jag då.

Den där tolvåriga småstadstjejen.

Jag vet ju hur hon kände sig, hur hon resonerade, hur hon såg världen.

Jag har känsel- och luktminnen, gammal smärta, instinktiva reaktioner och tvångstankar som lever kvar från hennes värld.

Men jag tvivlar ibland på att hon och jag verkligen är samma person.

Hon hade aldrig ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig själv här i mitt liv.

Jag vet inte riktigt vad hon föreställde sig.

Jag har känslan av att hon inte vågade drömma om framtiden,

Att hon egentligen bara visste med säkerhet vilket liv hon INTE ville ha

Det hon försökte fly ifrån.

Det hon fruktade.

Jag tror att hon antog att hon skulle komma att leva ett ganska trist liv

Som hon hade relativt lite kontroll över.

Hon hoppades nog – om någon någonsin hade frågat –

Att hon kanske skulle hitta någon som tyckte om henne,

Litegrann iallafall

Jag tror att hon förutsatte

Att det skulle komma att regna och vara rått och mulet

Större delen av resten av hennes liv.

Hon flydde bort i sagor och äventyrsböcker

Men gjorde inga konkreta planer.

Hon som var jag då

Hade överhuvudtaget inga instrument att hantera

Strukturerna på den miljö där hon existerade.

Hon hade inga jämförelser som kunde dras,

Ingen översikt över platsen där hon var.

Till och med när hon läste

Så var det mest för att dyka ner i en annan värld,

Inte för att försöka förstå den värld hon själv levde i.

Hon förutsatte att det var henne det var fel på,

Att det var hon som misslyckats med att anpassa sig

Till den enda värld som stod till hands.  

Utan de styrredskapen

Utan bekräftelsen att det faktiskt var okej att inte passa in i just den världen, just den platsen,

Så fanns bara ensamheten, utanförskapet och smärtan

Och medvetandet om misslyckandet.

Blandat med små ljusglimtar av hopp om att hon kanske så småningom

Skulle kunna lära sig göra jobbet lite bättre,

Bli bättre på att kamouflera sig.

Så nej, jag vet inte vem hon var

Trots att jag vet hur hon kände sig.

Och hon hade nog varken förstått, velat eller kunnat prata med mig.

Ser ni henne?

Där går hon i den lilla nedförsbacken mot busshållplatsen.

Hon släpar fötterna efter sig

Hon vill inte gå till skolan

Hon är rädd för att det blir en dålig dag,

Funderar på om hon kanske inte har lite ont i huvudet eller magen

Så hon kan stanna hemma istället.

Mössan har hon gömt i fickan

Trots att vinden biter i öronen

Och håret är kortklippt, spretigt.

Men det finns saker som är värre än att vara kall.

När man redan vet att man är töntig, barnslig och löjlig

Så är det ju väldigt onödigt att bekräfta det

Genom att komma in på skolgården

I en fjantig mössa med tofs.

Och här sitter jag,

Och jag önskar förstås att jag kunde tala med henne

Utan mössan men med ryggsäcken, där i nedförsbacken,

Som var så lång på den tiden och är så liten nu.

Tala om att de långa grå dagarna och ensamheten

Ändå bara var en liten del av det stora långa livet

Berättat om upplevelserna och möjligheterna,

Om kärleken.

Om hur livet kan ta en någon helt annanstans än man

Någonsin trodde eller förväntade sig.

Men hon skulle nog inte lyssnat.

Jag är ju egentligen fortfarande en tönt
(fast en gladare tönt...)

Och som Groucho Marx sa:

“Jag vill inte va’ med i en klubb

Som släpper in en sån som mig…”