Saker att vara tacksam för

Jag åker till Colorado för mitt försenade "julfirande." Det blir underbart! Julmiddag som inte är så speciellt julig men mycket god, tårta med choklad-och-mascarpone-täcke, vin, kaffe, långa långa samtal om kramar. Känner mig hemma här, med vännerna som jag inte träffat på över ett år men som ändå är som förtrogna. Faller lätt in i det konstnärscentrerade småstadslivet - skvaller, evenemang, gallerier och caféer som öppnar och stänger, förhållanden som börjar och tar slut och börjar om. Himlen och molnen över bergen. Soluppgångar och solnedgångar. 

Ett surprise party för en vän med musik och en buffé - det blir en total överraskning och en stor succé. Hon strålar av lycka. Andra fikan och middagar med vänner där andra vänner spontant kommer förbi för att säga hej. Jag känner mig älskad och efterlängtad.

Sen tillbaka i San Diego igen. Det går några dagar och på onsdagseftermiddagen känner jag att nåt inte är som det ska. Men tänker att jag kanske tränade för hårt på morgonen. Går på trivia med en vän på kvällen men måste gå hem tidigt eftersom jag börjar känna mig riktigt hängig. Det är vinterstormar i San Diego den här veckan - när jag går hem börjar det regna och temperaturen dyker. Jag har sån frossa att tänderna skallrar. Kommer hem, drar på värmen i lägenheten, gör te och tar NyQuil. Dyker ner i sängen och somnar klockan 20. Nästa dag går som i en dimma - jag sover mest. Får ställa in mina kurser. På kvällen testar jag positivt för Covid.

Nu är jag hemma och isolerar mig. Jag mår hyfsat bra - ingen feber efter det första dygnet, däremot en del snuva och hosta. Stickar, tittar på Netflix och smygjobbar lite emellanåt. 

Det jag tänker på idag är det här med att leva utan familj i USA. Att vara potentiellt svårt sjuk som nyskild och ha min närmsta släkting i en helt annan del av världen. På ett plan känns det jobbigt. Vem är där och hjälper mig om jag är sjuk? Ett ögonblick känner jag mig ensammast i världen. Sen minns jag att igår och idag har tre av mina arbetskamrater och en vän textat och undrat om jag behöver något - hjälp med kurserna, att de handlar mat. Ett varmt mål mat. En annan vän hämtade maten som jag beställde från mataffären och ställde av vid dörren i fredags. Min fd svärmor SMS:ade och oroade sig för hur jag mådde (de hade sett på sociala medier att jag blivit sjuk). Min värdpappa hörde av sig och undrade hur jag mådde.

Med andra ord: jag har verkligen inte blivit lämnad åt mitt öde även om mitt stöd kommer från annat håll än jag kanske trodde för ett år eller tom halvår sen - och även om det ser annorlunda ut än det skulle göra  om jag levde omgiven av en stor mer traditionell familj. Men jag får nog lägga av med att känna mig ensam och övergiven och istället vara tacksam för att jag har så många omkring mig som bryr sig och vill och kan ställa upp! 

 Här är några bilder från förra helgen!

På flygplatsen, glad, i läppstift!

Maten på Olivias fest - det var kanintema eftersom det är kaninens år (och hon föddes i kaninens år).

Vackra blommor, goda kakor och choklad!

Underbar chokladtårta som min kompis Robin gjorde

Vår "julmiddag"

En annan älskad vän

Och en till...

Och en till!

 

 

Här är en ny kompis! Jack är åtta månader gammal. Det tog honom något dygn att tina upp men sen var vi kompisar. Han är riktigt rolig och rätt busig. Jag visste inte att unga fåglar är väldigt lika hundvalpar men det är de - delvis pratade, visslade och tjattrade han oavbrutet. Favoritorden var "peekaboo" och "go to sleep" men han kunde även tjuvvissla samt vissla inledningen till Adams Family theme inklusive de taktfasta klickarna. Han klättrade på oss allihop, plockade och pysslade med våra ansikten. Det blev lite irriterande när han var och drog i mina ögonfransar och i det utstickande födelsemärket på halsen men annars var det gulligt. Blir lite sugen på att skaffa en egen cockatiel efter det här...

Födelsedagsbarnet - överraskat!

Jack och hans matte

En bild till från festen

En promenad i parken - det var kyligt och inte så fint men trevligt att se stan igen.

Kärleken ser ut på många sätt...

Idag rekommenderade jag en film till en vän på Facebook och det fick mig att tänka till - har inte så mycket romantik på gång just nu men det hindrar ju inte att man kan titta på vackra berättelser om kärlek såhär i Alla Hjärtans-tider. Här kommer alltså en kort lista på fem favoritfilmer om kärlek. 

1. En av mina vackraste kärleksberättelser är "Iris" från 2001. Filmen är baserad på boken Elegy for Iris som jag också tycker mycket om. Man får följa den väldigt okonventionella kärlekssagan mellan excentrikern och litteraturprofessorn John Bayley och hans flamma, senare fru författaren Iris Murdoch. Den vackraste och sorgligaste delen av berättelsen är hur han kärleksfullt försöker ta hand om henne under den senare delen av livet då hon drabbas av Alzheimers samtidigt som han minns deras liv och förhållande ända tillbaka till 50-talet. Engelskt akademikerliv, det okonventionella men väldigt fina förhållandet dem emellan och hans förmåga att se henne så oerhört kärleksfullt även när hon inte längre känner igen honom. Samt de brittiska miljöerna. Första gången jag såg den här filmen började jag nog gråta floder ungefär 20 minuter in i filmen och sen slutade jag inte på hela filmen. 

2. En annan favorit är "Harold and Maude" från 1971. Harold är en väldigt vilsen ung man vars stora hobby är att gå på främmande människors begravningar. Hans mamma och familj försöker ivrigt "få honom på rätt väg igen" men gör egentligen bara allt värre. Harold själv har ingen aning om vad han vill - bara att han inte vill följa familjens plan för honom. Sen en dag träffar han Maude som är allt han drömt om - livsglad, excentrisk, gör precis som hon vill, kämpar för det hon tror på och bryter alla regler. Hon hjälper honom att börja leva på riktigt. Han blir förälskad i henne - enda problemet...hon är sextio år äldre än honom. Totalt halsbrytande och oväntad svart komedi som ändå lyckas vara så enormt livsbejakande och kärleksfull. 

3. Jag älskar även "Enchanted April" från 1991 som handlar om fyra engelska kvinnor som bara känner varandra lite löst men som lyckas med att både komma ifrån sina gråa vardagsliv i mellankrigstidens England, sina rätt frånvarande äkta män och komplicerade andra relationer och tillsammans hyra en villa i Italien. Det är den drömlika känslan man får och dessutom 1920-talsstilen men kanske även skådespelarna som gör filmen så mysig. 

4. Älskar även "Fucking Åmål" (1998) som kärlekshistoria, kanske för att den påminner mig så starkt om min egen högstadietid fast med ett mycket lyckligare slut. Hur instängd man kände sig, hur påpassad - den hårda sociala kontrollen, känslan av att sitta fast och den ständiga nervositeten i den miljön. Och sen den känslan - som jag däremot aldrig fick uppleva i högstadiet - av att man kan komma förbi allt det där, älska den man älskar, vara pinsam, vara annorlunda och det är helt okej för man vet att man är med sin stora kärlek. 

5. Till slut måste jag lägga till en historia som ju egentligen inte är romantisk alls men som är gjord med sån enorm ömhet och respekt - mellan ett djur och en människa: "My Octopus Teacher" (2020). Visserligen har det blivit väldigt jobbigt mentalt efter den filmen kom ut eftersom grillad bläckfisk är en av mina favoriträtter - men ändå... Den handlar om någon som absolut inte förväntade sig att "bli förälskad" (eller ens att man kunde älska en bläckfisk) och sen gradvis lärde känna sin vän bättre och bättre och ju mer de lärde känna varandra, desto djupare blev kärleken och respekten. Dessutom är den ju så vackert filmad och miljön - havsbottnen - så fantastisk och ändå en stor kärlekshistoria från mitt perspektiv. 

Och, ja, det var mina fem kärleksfilmer - även en påminnelse om att den stora kärleken kan komma i många olika format och på de mest oväntade sätt.

Valentine som nyskild känns okej. Jag ska på en operakonsert - Puccini - med en god vän. En kompisdejt. Hade jag fortfarande varit gift så hade jag antagligen ändå antingen varit hemma själv eller varit på kompisdejt för under alla de år min man och jag var tillsammans eller gifta lyckades vi nog bara fira en eller två gemensamma Alla Hjärtans Dag eftersom vi bodde på olika ställen och - innan dess - nästan alltid hade resor och aktiviteter (en av oss) i februari. Det var ett stående skämt mellan oss...

Iallafall - det här inlägget är en påminnelse till både mig och er att inte sluta tro på den stora kärleken. Och berätta gärna vilka era favoritfilmer om kärlek är!